Del 5: Vem vinner valet? Sätt betyg på politikerna?

I min serie ”Vem vinner valet?” här på bloggen kommer jag avhandla ett antal frågor, stora och små inför kommande val.

I femte och sista delen kommer jag skriva lite om politiker.

”Sätt betyg på politikerna” skrev Göran Gustavsson på Lindenytt 2018-08-27. Frågan är om Göran Gustavsson sänker sin egen båt med sitt inlägg, eftersom han vid förra valet gick till val som folkpartist, begärde utträde och blev moderat under 2015 men har behållt sin plats i landstinget och fullmäktige. Frågan är väl för vilket parti han egentligen har suttit?

Fullmäktige är väl inget hatt- och möss-ställe där man byter tillhörighet så fort man känner att vinden blåser från ett annat håll. Eller?

Pragmatism och knappast ideologi präglar lokalpolitikens område. Blocköverskridande samarbeten är vi vana vid i kommunen. Inte minst efter valet 2006 då vi hade C-majoritet med stöd av Allianspartierna + Vänsterpartiet. Många vänsterpartister blev då också miljöpartister som sedan var med och stödde S-majoriteten kommande val. Eftersom t.ex. Bengt Ewertsson var med under båda dessa mandatperioder myntades ett uttryck som borde blivit bevingat ”Oavsett vem man röstar på, så står Ewertsson bredvid”.

Under denna mandatperiod har Centern + Socialdemokraterna styrt. Och gosigare styre har vi väl sällan haft. C + S har typ aldrig haft skilda åsikter, skojbråkat som mest och inte sagt nåt annat än kärleksfyllda viskningar till varandra.

Som många gånger tidigare är Svenskt Näringslivs näringslivsrankning en av de viktigaste mätningar vi har i kommunen. Och politikerna gör sitt bästa för att hångla upp det lokala näringslivet i brygga. I den lilla staden är det inte långt mellan skål och vägg och svågrar sitter vid svågrars sida, skänker man en hall får man köpa industrimark billigt för nyetablering av nytt köpcentrum.

Och oppositionen har under den gångna mandatperioden inte varit annat än lugna och fina. Oppositionsrådet Pär-Ove Lindqvist verkar vara mycket nöjd med att sitta i oppostion, då kan han klaga lite men egentligen vill han inte förändra någonting alls.

SD har mest bara klagat på arvodena och mässat lite slentrianmässigt om att de är emot mångkultur.

Liberalerna som inte haft så många mandat hoppas på bättre lycka med vallokomotivet Detlofsson i spetsen.

Även fler småpartier hoppas på plats, som Landsbygdspartiet Oberoende, med den politiske kamelonten Mats Lagerman (tidigare M, därefter Lindesbergs obundna demokrater,därefter S) som talesperson.

Och hur det än blir, blir det förmodligen ett samarbete över blockgränser. Och kanske är det så att Näringslivsrankingen trots majoritet är viktigare än offentligt anställdas välmående.

Till den som vill vinna valet: ödmjukhet för styrande, kaxighet i opposition, öra mot jord och fötter på marken, även om vilja och visioner aldrig behöver ha några tak.

Och till alla er andra: rösta, för ER och för allas skull, rösta!

 

 

 

Möta våren i Finnåker

När jag var tolv år blev jag värvad till Finnåkersrevyn. Det var i samband med att jag i min hemby Grönbo spelat en av mina första sketcher ”Varslet” som revymamman Vanja i Valmossen kom fram och frågade om jag ville vara med i nästa revy i Finnåker. Det var oerhört stort.

I Finnåkers skola hade vi slöjd när jag gick i trean. På den tiden, på åttiotalet, gick barnen lekis eller förskoleklass i Rockhammar, årskurs ett till fyra i Pilkrog och årskurs fem och sex i Finnåker. I Finnåker styrde den vänlige men fruktade Folke Starkman. På väg till slöjdsalarna, passerade vi skolsalen dödstysta, elevernas skor stod uppställt på en linje utanför.  Året efter gick Starkman i pension och skolan i Finnåker lades ned. Numera är skolan buddistiskt center.

Hur som helst, något år efter slöjden i Finnåker blev jag alltså värvad till revyn som spelades i bygdegården, mittemot gamla skolan. Scenen som låg en trappa upp var fantastisk, tyckte jag, för den hade ridå som man drog med lingång och en smal korridor bakom som utgjorde omklädning och backstage.

Vi skrev allting själva och jag minns fortfarande flera sånger och sketcher. Första akten var löst sammansatt medan andra akten utspelade sig i Finnåkers handel. Jo då, den fanns fortfarande kvar då, och revyräven och min kommande lärare i kemi, Tomas Hederberg, spelade handlaren med inlånad mössa från Manne i Spannarboda. Tomas, som jag senare spelade med i flera föreställningar, en klok och god spelkamrat som trots stor ålderskillnad alltid kändes jämnårig.

Emellan de plöjda åkrarna i Finnåker åkte vi ofta, till slöjd och revy och senare till konfirmation. Jag minns framförallt vårarna i Finnåker. Det var som vackrast då. Vi åkte också till vår släkting Martin som bodde i det egna huset i utkanten av byn. Martin hade byggt det själv och gjort allt: murning, snickeri, målning och tapetsering. ”All utom det elektriska” som pappa brukade säga. På äldre dar byggde han Moraklockor, och jag köpte en av dessa som fortfarande tickar här bredvid mig. Jag minns när pappa ringde och berättade att Martin hade gått bort. Jag tittade på Moraklockan. Klockan hade stannat.

Försenade julklappar till LIBO

När julen klivit bort från utsidan av dörren, kan det passa med lite försenade julklappar till vårt kommunala bostadsbolag LIBO. Efter det byggda ”Golfnära livstilsboendet” vid Golfbanan, de förslagna ”Racketnära livstilsboendet” vid padelballbanan och ”Hästnära livststilsboendet” vid det kommande nya ridhuset kommer jag med lite fler förslag som nästan kan ses som julklappar. I efterskott.

Kan inte lägenheterna vid nya Vårdcentrum Bergsparken få heta ”Vårdcentralnära livstilsboende” eller ”Perfekt för lårbenshalsbrottsnära livstilsboende”?

Och lägenheterna på gamla brandstationstomten kan väl heta ”Nyskild och på väg mot ny lägenhet-livstilsboende” eller ”Jävligt nära järnvägen men helt okej ändå livstilsboende”?

Flygelbygganderna vid Strandskolan skulle väl kunna få namn som ”Vattennära i källaren vid vårflod-livstilsboende”?

Till sist ska det byggas fler lägenheter till exempel på Kyrkberget (som för övrigt ligger mycket nära där jag bor) skulle man ju kunna kalla detta ”Fullkomlig idiot-nära livsstilsboende”…

En god jul utan måsten

Julen är som få andra högtider fulla av måsten och tyngande traditioner. Den grytan ska göras, putsas, läggas i blöt eller dylikt. Huvudvärk och prestationsångest. Eller också inte alls.

Jag har alltid varit förtjust i julen. Jag grät alltid när den var slut, i min ensamhet, när jag var liten. Och det klart, det finns nån känsla av förhöjd verklighet ikring just julen. Jag har alltid tyckt om den känslan. Jag längtade genast till nästa jul. Jag lyssnade på en adventskalender från radio som jag hade på skiva. ”Kulänglarna” från 1984 med Klasse Möllberg och Pernilla Wahlgren. Den gick varm på skivtallriken även under sommaren.

Med familjen skapar man sina egna rytmer och traditioner. Men känslan av förtjusning kring julen har bestått. Och också en uppesittarkväll som tenderar att aldrig ta slut pga förberedelser och plock.

En löjligt liten och rätt konstig trätomte som följt mig ända sedan jag var hos min dagmamma tant Vera blickar ständigt på mig kring jul. Den måste alltid vara med på ett eller annat sätt.

Med hopp om en synnerligen fin och glad jul utan tyngande måsten! God jul!

 

 

Grattis Flack!

Idag fyller revykungen Peter Flack 70 år. Och jag passar på och säga grattis. Alltsedan jag såg ”Hjalmars Kartong” på Hjalmar Bergman teatern 1986 förtrollade Flack mig i in i teatern värld. Peter Flacks närhet och kärlek till publiken har alltid varit äkta och ömsesidig.

Många pratar framförallt om figuren Hjalmar. Jag skulle vilja nämna manusförfattaren Flack, imitatören Flack och skådespelaren Flack. Det är imponerade att Flack producerat revyer under så många decennier, ständigt skrivit nytt, förnyat och utvecklat sig men alltid stått nära sina egna underhållningsförebilder. Han är aldrig långt ifrån ett elegant showideal och med sig själv som underdog och sanningssägare i form av Hjalmar. Imitatören Flack dyker upp emellanåt, om det inte är den rätt dråpliga parodin på Carl Jan Granqvist eller den mer stillsamma Ian Wachtmeister i ”Hjalmars Hotel” så kan det vara den utlevande Jonas Gardell eller Roland Cedermark, tecknade i breda penseldrag. Den parodi jag minns bäst är när Peter Flack gestaltade Lasse Berghagen i ”Hjalmar på nätet”. Vilken gedigen prestation, förberedelse och förmåga att med enkla medel helt gestalta någon annan. Det var också oerhört fint att se honom i en rätt trubbig och inte så trevlig karaktär i deckarkomedin ”Nu är’e klippt!” 2002.

Jag har tidigare skrivit om mitt förhållande till Flack och hans revyer på bloggen och efter ett sådant inlägg fick jag ett mycket fint mail från en kvinna som undrade om jag hade kvar VHS-bandet med ”Hjalmars Kalasrevy” från 1988. Det hon haft var trasigt och försvunnet och hon och hennes syster pratade ofta om föreställningen de sett på teve som barn. Genom diverse bestyr ordnade jag så hon fick en kopia av mitt gamla band. Jag blev oerhört rörd över hur betydelsefullt det var för henne och hennes syster.

Det berättar ändå något om Peter Flacks revygärning och lyskraft.

Fellingsbro, Fellingsbrooo…

”Fellingsbro, Fellingsbrooo, här finns dagis, skola, jobb och PRO”… jag börjar alltid sjunga på den låten, melodi ”Barnatro” med text av Berit Kleber från  Fellingsbrorevyn när jag befinner mig i Fellingsbro.

Tro det eller ej, kära bloggläsare, men jag sitter i just Fellingsbro och skriver. Under onsdagarna träffar jag fantastiska barn på förskolan här och därefter avnjuter jag lunch på pizzeria Mona Lisa.

Jag har varit i Fellingsbro mycket i mina dar. Här lärde jag mig simma på utomhusbadet, här besökte jag Folktandvården och blev skjutsad ensam i buss från Pilkrog. På vägen tillbaka stannade busschauffören Bosse och köpte glass från Åhus-glassbilen till mig. Fellingsbro var ett lag vi i knattelaget i Grönbo IF fruktade att möta. Och det var verkligen en stor upplevelse att bevista Spar Inn, på den tiden det begav sig.

Fellingsbro är ett riktigt samhälle, jag säger samhälle, för det heter just samhälle, ingenting annat. ”Vi ska ner på samhället” säger man om man bor i utkanten av detsamma. Kanske inte i  förorterna som Bårfåna, Nyckelby eller så långt ifrån som Sverkesta eller Rabostan. Stan är Arboga, inte Örebro och definitivt inte Lindesberg.

Fellingsbroarna har alltid varit stolta, och har en historia som rika och oberoende bönder. Det är ingen slump att Selma Lagerlöf låter gåsen Akka landa med Nils Holgersson på Fellingsbros bördiga sädesfält i ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”. Och när Lennart (Yankho Kamwendo) i teveserien ”Leende guldbruna ögon” 2007 är bördig från just Fellingsbro, bor han strax bredvid gamla Record-Bio. När de i sista avsnittet filmar en sekvens med en bilfärd genom Fellingsbro utbrister någon i bilen: ”- Wow, de har ju bank…”

Fellingsbro är sig likt, men ändå helt, helt annorlunda. Apotek, bibliotek, skola, två banker och den alldeles nyss stängda Elbyrån. Bland annat! Och loppisar i snart sagt varje gammalt skyltfönster.

Jag  känner ömhet när jag passerar eller besöker Fellingsbro, ungefär som när man hälsar på en god vän som man kanske kände bättre förr. Samma ömhet som när jag går igenom Johnnys loppis och ser de dyblöta sofforna och blomkrukorna fyllda med vatten och de andra sakerna som står oskyddade längs Bergsvägen, mittemot Korrvike. Kanske är Fellingsbro, samhället och människorna, fellingsbroarna, lika oskyddade som Johnnys soffor och saker utan regnskydd? Men det är de förmodligen inte.

Jag ville jag vore en trädgårdsmästare

Jag ville jag vore en driftig och händig

Som klippte med kantsax med nöje

Jag ville jag vore i rörelse ständig

Som rensade kirskål med glädje

 

Jag ville jag vore en grönfingrad klok

Som inte lät bären förgås under tistlarnas ok

Som rätt kunde beskära en hassel och bok

Och klippa gräset snyggt kring en ölandstok

 

Men med sanningen sagt jag har snålt om tiden

Och njuter som mest av den stillsamma friden

Medan ogräset växer, en tystlåten vän

Medan dahlian blommar och vissnar igen

 

 

 

Slammerbullar, någon?

Nu är det dags att prata om lite lokala maträtter. Min mamma gör ibland slammerbullar, efter recept från sin mamma. Min mamma är uppvuxen i Striberg så därför brukar min pappa säga att det är en lokal maträtt från Nora. När min mor jobbade i Högbergs Handel i Striberg i början av sextiotalet sålde man ”slammerfärs” över disk. Innehållet i en ordinär slammerfärs är ungefär detsamma som potatiskorv men där slutar likheterna. Färsen blandas och formas lite tunnare än pannbiffar och stekes i panna.

 

Detta är slammerbullar på mammas eget lilla vis:

 

2 kg blandfärs

3 kg skalad och finmald potatis

3 gula lökar

3 msk salt

½ msk vitpeppar

½ msk kryddpeppar

 

Serveras sedan till kokt potatis. De kan även stekas och sedan ätas kalla eller som smörgåsmat, enligt min egen uppgift. Nu till min stilla undran: gör någon fortfarande eller har någon ätit slammerbullar nyligen?

Småsnacka inget för Storbacka?

Den allmänna frågestunden vid kommunfullmäktige i Lindesberg ska tydligare regleras. ”Vi har otroligt generösa möjligheter jämfört med många andra kommuner”, säger Bengt Storbacka (S), fullmäktiges ordförande.

 

Däremot kommer inte detta sig av ett upplevt behov, däremot har det hänt att ”frågeställningar inte varit frågor” enligt NA 2016-05-04. Man kanske bara vill slippa frågor från en obehaglig allmänhet?

 

Helst ska frågor om fullmäktiges, kommunstyrelsen och nämndernas handläggning lämnas skriftigt fem dagar före sammanträdet. Detta för att det, enligt Storbacka ”ger bättre förutsättningar för ett genomarbetat svar.”

 

Frågan är om det kommer göra någon skillnad? Tyvärr är våra förtroendevalda i denna kommun, oavsett partifärg, inte kända för att vara verbala, vare sig det är skriftligt eller muntligt. Därför denna populärkulturella parallell till Claes Erikssons film ”Monopol” från 1996, där statsminsterkandidaten pratar med journalisten.

”Ge mig inga frågor som jag inte kan svara på” säger politikern.  ”Glöm det”, svarar journalisten. ”Varför då?” frågar politikern. Journalisten avslutar ” Vad ska jag ställa för frågor då?”

Bra att det byggs!

Kanske är det den plötsliga värmen, våren i sin knoppning, doften av vår och vidbrända köttstycken från villaträdgårdsgrillarna som gör att leendena blir så där lagom svajiga av fredagsmyschips och mousserande vin. Att vi ler mot varandra över ännu ej finputsade skiljehäckar med Prosecco-fryntliga miner.

 

Efter flera promenader igenom Lindesberg gläds jag över alla byggnationer. Det händer saker, vilket gör mig alldeles oerhört glad. Nya stationen och resecentrumet, husen på Ålkilsbacken, byggnationerna av nya cykelbanan över Brodalen, nya köpcentrumet på Orielfältet, nya Lindeskolans aula bl.a!

 

Som aldrig förr byggs det och det känns som det inte kommer byggas på ett bra tag efter detta. Eller så är det här bara ett rejält startskott?

Och att centrum får en ny station och resecentrum är verkligen inte en dag för tidigt. Det kommer bli alldeles utmärkt. Men en sak undrar jag, nu när man river brandstationen, vad blir det där istället? En plan yta med lite gräs som kommer fungera som parkeringsplats ett antal år?