Som katten kring kall fil

Det som jag nu ska berätta tog sin början en tisdagsmorgon.

Det var väl en morgon som alla andra men ingen, inte ens de sommarlovslediga barnen förstod vad som var i görningen.

Det började hemma hos Arma Irja som ännu låg och sov. Därför gick hennes man upp, sprang två varv Lindessjön runt, sprang tre timmar backe intervall, besökte utegymmet vid Arenan i två gånger 45 minuter och avslutade morgonträningen med att möta LIF Lindesbergs P12-lag ensam i en träningsmatch. Allt för att manifestera att Lindesberg är en idrottskommun.

Därefter gick han hemåt, städade och målade slutligen om hallen innan han dukade fram frukosten. Slutligen hällde han upp en tallrik fil till Arma Irja som just vaknat.
– Vad är det där? Frågade Arma Irja och såg på tallriken som maken ställt fram.

–  Smaka, sa maken.
Arma Irja smakade på anrättningen. Hon var inte bortskämd. Uppfödd som de flesta i Fellingsbro på karelska oätliga rispiroger och memma till påsk. – Fil är ju både gott och näringsrikt, sa Arma Irja, speciellt om man äter det med Fredrik Pauluns Granola- müsli. Och russin och mandlar. Och fikon och dadlar. Och fräna frön. Och kruska och gräs. Och sen en stadig bacon- och fläskkarrémacka med bearnaisesås. Maken sa inget på andra sidan köksbordet.

– Nu kom jag på något, utbrast Arma Irja, varför inte bjuda alla skolelever på fil en gång i veckan? Ja, inte i alla årskurser men på högstadiet och gymnasiet. Under tre månader minst.

Och knappt hade hon sagt det förrän förslaget var ute, ett utredningsuppdrag var i gång och bollen var i rullning.

Det blev ett förbannat liv och drog närapå ihop sig till svallvågor på Lindessjön. Vågorna slog och båtarna drev. – Det var ju bara ett utredningsuppdrag, försökte Arma Irja. Prins Daniel kom genast till undsättning, men inte på det sätt som Arma Irja trott. Han kände att det var nödvändigt att göra en tydlig markering för vårt partis räkning. – Vi måste spara pengar, sa Prins Daniel, men hur vi ska göra det ska vi diskutera över en tallrik fil.

Prins Daniel som ägde ett gym men inte kom från Ockelbo men väl från Frövi sa ifrån så pass högt att Arma Irja darrade. – Socialdemokraterna står upp för en riktig skolmat alla dagar i veckan, sa Prins Daniel men la till ”i övrigt skiter vi fullkomligt i kvalitén på skolan”.

Arma Irja tog på sig ansvaret, kröp till korset och erkände att det var överilat,  blängde surt på maken och slängde ut filtallriken genom det öppna fönstret.

Det blev åter stilla och sommardåsigt i den  lilla staden.

Den enda som rörde sig var en husvill katt som slickade filtallriken ren och la sig sedan i skuggan av ett träd i Rådhusparken bakom Stadshotellet och somnade i stillheten. Så länge den nu varar.

 

Tussilago och minnen efter vägen i Spannarboda

Första gången jag såg tussilago i dikesrenen i år var i Spannarboda, min yngsta dotter cyklade och jag gick. Allt eftersom jag passerade husen mindes jag vilka som bodde eller som hade bott där.

Vet ni förresten var Skvalbäcken ligger? Skvalbäcken är huset i kröken, som ligger mitt emot fotbollsplanen Björkängen, där bodde förut en karl som kallades Lenvärs-Johan. Enligt min far hette han så för han bara jobbade när det var milt väder, dvs lent vär.

På vägen från korsningen i Pilkrog till bygdegården Sveaborg bodde sedan:

Siv Oscarsson i Pilkrog.
Lena och Alf Oskarsson.
Egon och Ingrid i Djupdalen.
Gunnar i Villboda.
Stig Stubbe. Gun och Eskil Behr. Athos och Ingrid.

Allt är förändrat, några bor kvar men några är sedan länge borta.

Jag mindes cykelturerna runt Iskarboda och Fallet. Den förfallna banvaktarstugan vid järnvägen där Blom-Johan tidigare hade ett riktigt trädgårdsparadis, så vackert att barnen i skolorna fick åka dit på skolresa.

Cykelturer var roligt och när jag var ännu mindre tyckte jag att tjuvringa var roligt. Jag ringde till Konsumhandlaren i Rockhammar och låtsades vara nån annan. Vi pratade länge. En gång tjuvringde jag och min kompis Björn. Vi ringer till Viola Larsson i Spannarboda. Det skulle vi inte ha gjort. Vi ringde upp. Viola svarade knappordigt: Nå? Vi blev livrädda och slängde på luren.

Det fanns en känsla av att alltid bli sedd. Som ibland var jobbig, men oftast var mycket behaglig. Det fanns en social kontroll, bakom de skira spetsgardinerna fanns det nån som såg en. Lilly, Ellen, Svea, Rut och Viola.
När jag skulle gå vägen från bussen till min dagmamma Margareta så visste jag att nån såg mig.

Ibland gjorde jag dumma saker. En dag utanför Manne och Ingrids affär, när jag och Erik väntade på Margareta i affären, då sa jag bara så där: ”Man skulle kunna slänga en hink vatten över den där hunden”. Så vi tog en hink och fyllde den med vatten ur en vattentunna och hällde den över Mannes snälla hund. Jag skäms när jag tänker på att det var min idé, men jag var åtta år. Givetvis såg någon det här och vi fick hämta vatten i hinkar från källaren och fylla på hela Mannes vattentunna. Och vi fick be både Manne och hunden om ursäkt.

Och där vid dikesrenen i Spannarboda flimrar allt förbi igen, inte som en suddig utan som en mycket tydlig, men numera gammal film.

Nya hyss med Arnold i Kommunfullmäktige

Arnold i Kommunfullmäktige hette en pojke som bodde i Lindesberg. Det var en liten, vild, envis och skäggig unge, inte så där snäll som du. Fast han såg snäll ut, det gjorde han visst.

Arnold tyckte det var gott med semlor och likt en speedad Ture Sventon gjorde han semlor anpassade för alla högtider på året, till exempel matjessill-semlan till midsommar och ägghalve-och lamm-semlan till påsk.

Hemma på gården hade han  sin halvsyster lilla Irja, som Arnold en gång hissade upp i flaggstången och hon ropade glatt: ”Arnold, nu ser jag ända till Lönngården i Rockhammar, förskolan vi ska lägga ned!”

På gården fanns också Arnolds despotiske låtsaspappa Anders Ceder, som Arnold kastat både semmelsmet på och tvingats utstå att Arnold fick avgå och bli utvisad från en Volleybollmatch mitt under brinnande mandatperiod.

Ibland kom fattig-hjonet Jonas Kleber förbi och fick delar av en gammal semla.

När Arnold inte gjorde semlor hade han gått och blivit ordförande i Kommunfullmäktige. Helt klart hade Arnold hoppat och suttit på stolar i hela den lokalpolitiska världen i Lindesberg men med ordförandeklubban i hand, som han själv hade svarvat i (S)nickarboa, trivdes han som allra bäst.

Det här med demokrati var något som Arnold tyckte var lite onödigt i Lindesberg. Därför tyckte Arnold att beslut fattas först och sedan får allmänheten säga sitt under allmänhetens frågestund som alltid är placerad sist. Arnold tyckte det var bekvämast så.

Nöjd efter ännu en dag gick Arnold hem till köket för att tillreda sig ännu en semla.

”Vet du vad jag ska göra imorgon?” messade han sin lillasyster Irja.

”Nä, är det nåt hyss?” svarade Irja blixtsnabbt.

”Det vet jag inte”, svarade Arnold till sist. ”Det vet jag aldrig förrän efteråt.”

Sagan om Tödde och Mödde och planen för kulturen

”Kulturminister fick jag bli/kulturen skiter dom ju i” låter Tage Danielsson Pierre Lindstedt säga i filmen ”Sopor” från 1981. Jag tänker på den repliken ibland både nationellt och lokalt. Imorgon den 25 februari kommer kommunstyrelsen i Lindesberg ha en workshop där det nya kulturpolitiska programmet för kommunen tas upp. Följande lilla saga kan funka både nationellt och lokalt där vi har en socialdemokrati som helt har gett upp kulturpolitiken.

 

En dag möttes Tödde och Mödde utanför kommunhuset i Lindesberg.

God dag, Tödde.

God dag, Mödde.

Jag tänkte vi skulle skriva ett kulturpoliskt program, sa Tödde.

Jaha, när blir det färdigt då? frågade Mödde.

Nästa år, Mödde, sa Tödde.

Adjö. Tödde.

Adjö,  Mödde.

När året hade gått hade det inte hänt ett förbannade dugg. Utskottet visste inte vad uppdraget var och det var inte formulerat om det skulle vara ett kultur-, eller fritids-, eller ett kultur och fritidspolitiskt program.

Det bidde ingenting, Mödde, sa Tödde.

Ingenting? svarade Mödde.

Kom igen nästa år, sa Tödde.

När året gått hade det inte hänt ett förbannade dugg. De hade visserligen bestämt att de skulle googla på andra kommuners kulturpolitiska program men i övrigt hade inget hänt. Nu tyckte inte Tödde inte utskottet behövdes längre utan handplockade tre friska som fick sammanställa ett kulturpolitiskt program.

Det bidde ingenting, Mödde, sa Tödde. Men kom igen nästa år, sa Tödde.

Okidoki, sa Mödde.

När ett år hade gått hade man samlat lite snömos i en hög fotograferat av det och kallade det kulturpolitiskt program.

Vad är det här, Tödde? frågade Mödde.

Ett kulturpolitiskt program. ”Lindesbergs kommun ska ha ett brett, attraktivt och levande kulturliv”, sa Tödde.

Skojar du? sa Mödde

Ja, sa Tödde.

”Syftet är att skapa en långsiktig, hållbar utveckling inom kulturområdet”… läste Mödde.

Vi skojade där också, sa Tödde.

Men det här programmet är ju så otydligt och luddigt att inte ens Michael Landberg på NA förstår det, sa Mödde.

Skitsamma, sa Tödde, huvudsaken är att vi har ett kulturpoliskt program som det inte går att spåra nån form av politisk vilja i, som är så allmänt hållet att det skulle kunna gälla för vilken kommun som helst, från vilken region som helst. Vi har slängt in det där med riktad verksamhet till barn, unga och äldre människor för det ser bra ut. Eftersom vi heller inte har nån politisk nämnd för de här frågorna behöver vi inte heller ta i de här frågorna förrän 2027…

Men… försöker Mödde.

Blunda och tänk på nåt annat, sa Tödde.

God natt, sa Mödde.

SLUT

Låt oss hoppas på bättre!

Det är lätt att nedslås över tiden vi lever i. Ingen regering, hot om extraval och osämja, värld i oreda, krig och konflikter, Svenska akademin, tandlösa budgeten, troll överallt på nätet och Trumpeten som tutar i väster.

Det är lätt att sucka och känna uppgivenhet.

Och lokalt har vi visserligen ett styre men det styrs väldigt konstigt. Besparingarna inom skolan kommer oroligt nog att bli kännbara.

Vi får de politiker vi förtjänar men ibland tycker jag att vi förtjänar bättre, var det nån som sa. Vi behöver inte bättra på en allmän misstro mot politiker, etablissemang och media. Det är illa nog som det är. Ändå har vi i Sverige en fortsatt stor tilltro till vårt system om man jämför med andra länder i Europa.

Klart man funderar på och ibland vill ge upp och sluta skriva eller säga nåt överhuvudtaget. Vad är livet till för, vad tjänar det till? Är det lätt att tänka.

Legendarerna HasseåTage sa vid nåt tillfälle, när vinden blåste snålt och alla var svartsynta inför framtiden,  att det var deras förbaskade skyldighet att se och visa upp det ljusa när tiderna var som mörkast. Det är ju grunden till vad underhållning handlar om. Och förmodligen även livet.

Därför; låt oss hoppas på bättring, bättre tider, bättre väder, bättre förnuft, förstånd och humör inför kommande året. Gott Nytt År på er alla!

Del 5: Vem vinner valet? Sätt betyg på politikerna?

I min serie ”Vem vinner valet?” här på bloggen kommer jag avhandla ett antal frågor, stora och små inför kommande val.

I femte och sista delen kommer jag skriva lite om politiker.

”Sätt betyg på politikerna” skrev Göran Gustavsson på Lindenytt 2018-08-27. Frågan är om Göran Gustavsson sänker sin egen båt med sitt inlägg, eftersom han vid förra valet gick till val som folkpartist, begärde utträde och blev moderat under 2015 men har behållt sin plats i landstinget och fullmäktige. Frågan är väl för vilket parti han egentligen har suttit?

Fullmäktige är väl inget hatt- och möss-ställe där man byter tillhörighet så fort man känner att vinden blåser från ett annat håll. Eller?

Pragmatism och knappast ideologi präglar lokalpolitikens område. Blocköverskridande samarbeten är vi vana vid i kommunen. Inte minst efter valet 2006 då vi hade C-majoritet med stöd av Allianspartierna + Vänsterpartiet. Många vänsterpartister blev då också miljöpartister som sedan var med och stödde S-majoriteten kommande val. Eftersom t.ex. Bengt Ewertsson var med under båda dessa mandatperioder myntades ett uttryck som borde blivit bevingat ”Oavsett vem man röstar på, så står Ewertsson bredvid”.

Under denna mandatperiod har Centern + Socialdemokraterna styrt. Och gosigare styre har vi väl sällan haft. C + S har typ aldrig haft skilda åsikter, skojbråkat som mest och inte sagt nåt annat än kärleksfyllda viskningar till varandra.

Som många gånger tidigare är Svenskt Näringslivs näringslivsrankning en av de viktigaste mätningar vi har i kommunen. Och politikerna gör sitt bästa för att hångla upp det lokala näringslivet i brygga. I den lilla staden är det inte långt mellan skål och vägg och svågrar sitter vid svågrars sida, skänker man en hall får man köpa industrimark billigt för nyetablering av nytt köpcentrum.

Och oppositionen har under den gångna mandatperioden inte varit annat än lugna och fina. Oppositionsrådet Pär-Ove Lindqvist verkar vara mycket nöjd med att sitta i oppostion, då kan han klaga lite men egentligen vill han inte förändra någonting alls.

SD har mest bara klagat på arvodena och mässat lite slentrianmässigt om att de är emot mångkultur.

Liberalerna som inte haft så många mandat hoppas på bättre lycka med vallokomotivet Detlofsson i spetsen.

Även fler småpartier hoppas på plats, som Landsbygdspartiet Oberoende, med den politiske kamelonten Mats Lagerman (tidigare M, därefter Lindesbergs obundna demokrater,därefter S) som talesperson.

Och hur det än blir, blir det förmodligen ett samarbete över blockgränser. Och kanske är det så att Näringslivsrankingen trots majoritet är viktigare än offentligt anställdas välmående.

Till den som vill vinna valet: ödmjukhet för styrande, kaxighet i opposition, öra mot jord och fötter på marken, även om vilja och visioner aldrig behöver ha några tak.

Och till alla er andra: rösta, för ER och för allas skull, rösta!

 

 

 

Möta våren i Finnåker

När jag var tolv år blev jag värvad till Finnåkersrevyn. Det var i samband med att jag i min hemby Grönbo spelat en av mina första sketcher ”Varslet” som revymamman Vanja i Valmossen kom fram och frågade om jag ville vara med i nästa revy i Finnåker. Det var oerhört stort.

I Finnåkers skola hade vi slöjd när jag gick i trean. På den tiden, på åttiotalet, gick barnen lekis eller förskoleklass i Rockhammar, årskurs ett till fyra i Pilkrog och årskurs fem och sex i Finnåker. I Finnåker styrde den vänlige men fruktade Folke Starkman. På väg till slöjdsalarna, passerade vi skolsalen dödstysta, elevernas skor stod uppställt på en linje utanför.  Året efter gick Starkman i pension och skolan i Finnåker lades ned. Numera är skolan buddistiskt center.

Hur som helst, något år efter slöjden i Finnåker blev jag alltså värvad till revyn som spelades i bygdegården, mittemot gamla skolan. Scenen som låg en trappa upp var fantastisk, tyckte jag, för den hade ridå som man drog med lingång och en smal korridor bakom som utgjorde omklädning och backstage.

Vi skrev allting själva och jag minns fortfarande flera sånger och sketcher. Första akten var löst sammansatt medan andra akten utspelade sig i Finnåkers handel. Jo då, den fanns fortfarande kvar då, och revyräven och min kommande lärare i kemi, Tomas Hederberg, spelade handlaren med inlånad mössa från Manne i Spannarboda. Tomas, som jag senare spelade med i flera föreställningar, en klok och god spelkamrat som trots stor ålderskillnad alltid kändes jämnårig.

Emellan de plöjda åkrarna i Finnåker åkte vi ofta, till slöjd och revy och senare till konfirmation. Jag minns framförallt vårarna i Finnåker. Det var som vackrast då. Vi åkte också till vår släkting Martin som bodde i det egna huset i utkanten av byn. Martin hade byggt det själv och gjort allt: murning, snickeri, målning och tapetsering. ”All utom det elektriska” som pappa brukade säga. På äldre dar byggde han Moraklockor, och jag köpte en av dessa som fortfarande tickar här bredvid mig. Jag minns när pappa ringde och berättade att Martin hade gått bort. Jag tittade på Moraklockan. Klockan hade stannat.

Försenade julklappar till LIBO

När julen klivit bort från utsidan av dörren, kan det passa med lite försenade julklappar till vårt kommunala bostadsbolag LIBO. Efter det byggda ”Golfnära livstilsboendet” vid Golfbanan, de förslagna ”Racketnära livstilsboendet” vid padelballbanan och ”Hästnära livststilsboendet” vid det kommande nya ridhuset kommer jag med lite fler förslag som nästan kan ses som julklappar. I efterskott.

Kan inte lägenheterna vid nya Vårdcentrum Bergsparken få heta ”Vårdcentralnära livstilsboende” eller ”Perfekt för lårbenshalsbrottsnära livstilsboende”?

Och lägenheterna på gamla brandstationstomten kan väl heta ”Nyskild och på väg mot ny lägenhet-livstilsboende” eller ”Jävligt nära järnvägen men helt okej ändå livstilsboende”?

Flygelbygganderna vid Strandskolan skulle väl kunna få namn som ”Vattennära i källaren vid vårflod-livstilsboende”?

Till sist ska det byggas fler lägenheter till exempel på Kyrkberget (som för övrigt ligger mycket nära där jag bor) skulle man ju kunna kalla detta ”Fullkomlig idiot-nära livsstilsboende”…

En god jul utan måsten

Julen är som få andra högtider fulla av måsten och tyngande traditioner. Den grytan ska göras, putsas, läggas i blöt eller dylikt. Huvudvärk och prestationsångest. Eller också inte alls.

Jag har alltid varit förtjust i julen. Jag grät alltid när den var slut, i min ensamhet, när jag var liten. Och det klart, det finns nån känsla av förhöjd verklighet ikring just julen. Jag har alltid tyckt om den känslan. Jag längtade genast till nästa jul. Jag lyssnade på en adventskalender från radio som jag hade på skiva. ”Kulänglarna” från 1984 med Klasse Möllberg och Pernilla Wahlgren. Den gick varm på skivtallriken även under sommaren.

Med familjen skapar man sina egna rytmer och traditioner. Men känslan av förtjusning kring julen har bestått. Och också en uppesittarkväll som tenderar att aldrig ta slut pga förberedelser och plock.

En löjligt liten och rätt konstig trätomte som följt mig ända sedan jag var hos min dagmamma tant Vera blickar ständigt på mig kring jul. Den måste alltid vara med på ett eller annat sätt.

Med hopp om en synnerligen fin och glad jul utan tyngande måsten! God jul!

 

 

Grattis Flack!

Idag fyller revykungen Peter Flack 70 år. Och jag passar på och säga grattis. Alltsedan jag såg ”Hjalmars Kartong” på Hjalmar Bergman teatern 1986 förtrollade Flack mig i in i teatern värld. Peter Flacks närhet och kärlek till publiken har alltid varit äkta och ömsesidig.

Många pratar framförallt om figuren Hjalmar. Jag skulle vilja nämna manusförfattaren Flack, imitatören Flack och skådespelaren Flack. Det är imponerade att Flack producerat revyer under så många decennier, ständigt skrivit nytt, förnyat och utvecklat sig men alltid stått nära sina egna underhållningsförebilder. Han är aldrig långt ifrån ett elegant showideal och med sig själv som underdog och sanningssägare i form av Hjalmar. Imitatören Flack dyker upp emellanåt, om det inte är den rätt dråpliga parodin på Carl Jan Granqvist eller den mer stillsamma Ian Wachtmeister i ”Hjalmars Hotel” så kan det vara den utlevande Jonas Gardell eller Roland Cedermark, tecknade i breda penseldrag. Den parodi jag minns bäst är när Peter Flack gestaltade Lasse Berghagen i ”Hjalmar på nätet”. Vilken gedigen prestation, förberedelse och förmåga att med enkla medel helt gestalta någon annan. Det var också oerhört fint att se honom i en rätt trubbig och inte så trevlig karaktär i deckarkomedin ”Nu är’e klippt!” 2002.

Jag har tidigare skrivit om mitt förhållande till Flack och hans revyer på bloggen och efter ett sådant inlägg fick jag ett mycket fint mail från en kvinna som undrade om jag hade kvar VHS-bandet med ”Hjalmars Kalasrevy” från 1988. Det hon haft var trasigt och försvunnet och hon och hennes syster pratade ofta om föreställningen de sett på teve som barn. Genom diverse bestyr ordnade jag så hon fick en kopia av mitt gamla band. Jag blev oerhört rörd över hur betydelsefullt det var för henne och hennes syster.

Det berättar ändå något om Peter Flacks revygärning och lyskraft.