Trump, varsågod och köp Trallingen!

(Detta brev är delvis översatt med Google Translate.)

Bäste Donald Trump! Dear Donald Trump! Här kommer jag med ett erbjudande som du omöjligt kan motstå! An offer you cant refuse! Du har ju den senaste tiden varit så sugen på att köpa öar, buying thousand islands, så därför erbjuder vi i Lindesbergs kommun dig att till ett bra pris köpa ön Trallingen i Lindessjön.

Vi vet att du spanat på Grönland, och vi vet att det ligger strategiskt nära Arktis som både Kina och Ryssland slängt lystna blickar på, men Trallingen kan bli använd till så mycket annat. Till exempel energiskog eller potatisodling, energy forest or potato chips planting. Vi skulle vara så lyckliga, very happy, om du skulle vilja köpa Trallingen, för vi behöver verkligen kulorna, we really need the bullits.

Anledningen är att vi har lite ekonomiska bekymmer, financial problems, skolan ska sparas in på, skolor ska läggas ned, a lot of schools put down. Dessutom måste vi få in mer pengar, more money to Putin, so we really need to sell something, vi säljer vad som helst.

Enligt ett samtal med vårt kommunala fastighetsbolag LIBO får du köpa Trallingen för samma pris som vanliga marknadshyror för kommunala lokaler i kommunen. Det vill säga, du får köpa Trallingen för 2,7 miljarder svenska kronor. A shit load of swedish crowns.

Vi vill också klargöra att vi aldrig kommer aldrig använda ordet absurt, eftersom det är not nice, we dont use the word absurd because its rude.

Vi behöver ditt besked senast Lindemarken i september, you know the great Linde market, med mycket folk och knallar och marknadsförsäljningstånd, with a lot of people with shots and market selling erections.

Så Donald Trump, köp Trallingen från oss i Lindesberg! Nu har du äntligen chansen att göra USA större: ”Make America Great again”!

Å hela Lindesbergs kommuns vägnar, river whole Lindesbergs kommun,

yours sincerly

Stefan Jansson

Ny kula!

När som ni trodde att allt var över, när som ni trodde att den där Jansson bäddat pinnsoffan och tagit ned skylten kommer han åter med förnyad kraft!

För än finns det saker att skriva om från vår vrå, landsända eller gudsförgätna  håla. Och även om det för vissa utgör en periferi är det världens centrum för andra.

Ja, jag vet att tiden gått sen jag skrev sist, men ibland behövs andhämtning, vila och att bara ha schemat tomt.

Dessutom har jag haft så lite att säga och en dag som idag borde alla som har vett, tiga när inget finns att säga.

”Before I speak I have something important to say” som Groucho Marx så klokt uttryckte det en gång.

Så se upp, pass på, pennan är vässad för vidare tankestreck, krumsprång och blyerts-attacker. Allt från min horisont, från den plats ”som människor och djävlar benämna Lindesberg” som Hjalmar Bergman en gång uttryckte det.

Absolut senaste nytt (innan det hänt) från Lindesberg

Som synsk (eller om det nu var cynisk) journalist med framtidsskådning som specialitet ska jag redogöra för ett flertal kommande händelser i Lindesbergs kommun:

Efter det misslyckade ”tysta” fyrverkeriet på Valborg och förslaget att helt skrota fyrverkerier i framtiden framförs ytterligare krav. På Valborg nästa år föreslås en helt tyst Manskören Harmoni och även knäpptyst vårtalare. Detta för att på sikt se fram emot lugna hundar och helt tysta kommuninnevånare.

Precis efter nedläggningen av skolorna i Rockhammar och Ramsberg kommer nu även Lindeskolan läggas ned. Anledningen är att resultaten är så dåliga i årskurs nio att alla lika gärna kan gå om högstadiet.

Efter bygget av de nya ungdomslägenheterna på Kristinavägen (som även rymmer kontor till ungdomarna som jobbar på Falab, Libo etc.) ska LIBO:s gamla kontor efter Banvägen göras till äldreboende. Dit ska huvuddelen av kommunens politiker flytta efter nästa mandatperiod.

Efter bygget av det nya kontoret för Falab, Libo etc. på Kristinavägen (som även rymmer ungdomslägenheter) har det även byggts en ”berlinmur” mot järnvägen. ”Detta kan användas som Lindesbergs andra lagliga grafittivägg” menar källor som i nuläget önskar vara anonyma.

Äventyrsgolfens plastkossa Rosa som stulits flera gånger har nu återfunnits igen. Äventyrsgolfens ”nittonde hål” som står placerat som utsmyckning i rondellen (och föreställer Masugnen i miniatyr) har många uttryckt borde bli plastko-tjuvarnas nästa mål, för att sedan aldrig återlämnas. Platskosse-tjuvarna (som önskar vara anonyma) svarar i ett pressmeddelande, och jag citerar ordagrant: ”Nej, fy för i h-vete…” slut citat.

Alldeles lagom efter att Havs- och vattenmyndigheten genom TV4 publicerat sin lista över landets tolv skitigaste bad (och Loppholmarna tagit en av platserna) vill kommunen ”mota Olle i grind” genom att visa på ännu skitigare platser än Loppholmarna. Ur kommunens lista: Fontänen ”Leda och svanen” på Rådhustorget efter studentfirande, den offentliga toaletten i Fellingsbro (efter vinterkräksjukan) samt Arnold Bengtssons badkar (efter avslutad valrörelse, obs ej blåval).

 

 

 

 

 

 

 

 

Galileo och stjärnhimlen

Idag en liten fundering kring hur Galileo tänkte när han upptäckte Jupiters månar, Solens fläckar och Vintergatans stjärnor. 
1.
På kampanilen högt uppe på en byggnad i Padua plockar Galileo Galilei fram sitt teleskop.
Han hade ingalunda uppfunnit det men vidareutvecklade holländaren Hans Lippersheys idé om ett teleskop.
Teleskopet var inte mera avancerad än en kikare som man idag skådar fåglar med. Med hjälp av det enkla instrumentet skulle han snart göra stora upptäckter.
1609 vände Galileo sitt lilla egentillverkade teleskop mot himlen, ett ögonblick av storslagenhet , av fullkomlig fullkomlighet. Han gjorde något ingen tidigare gjort. Och efter flera nätters idog spaning i det lilla teleskopet mot den stora stjärnklara mörka natthimlen visste han att det han sett skulle förändra världen, och synen på vad världen var, för evigt.
Han såg plötsligt Jupiters månar, något som han först trodde var fyra små små stjärnor, och de befann sig i rörelse, i sin bana kring planeten. Denna upptäckt ledde vidare. Månarnas rörelse. För månarna rörde sig runt Jupiter. Och om Jupiters månar kunde kretsa runt Jupiter kunde ju inte alla himlakroppar kretsa runt Jorden. Som man trott. Jorden skälvde från sitt innersta. Jorden förändrades.
Han döpte först månarna efter fyra medlemmar av familjen Medici: Cosimo, Fransesco, Carlo och Lorenzo. Galileo Galilei blev ifrågasatt. Upptäckten var väl inte bara för att hålla sig väl med familjen Medici? Franska hovet hörde av sig, ville också bli odödligt. Finn en ny stjärna och döpt den till Frankrike.
Galileo döpte om Jupiters månar till Io, Callisto, Ganymeda och Europa.
Allt Galileo såg påverkade för all framtid astronomin och för all framtid människan.
2.
Galileo skådade Vintergatans förändringar.
Han såg vår Månes yta och såg att den inte var helt klotrund som Aristoteles trott, utan precis som vår värld med öknar, berg och djupa dalar. Himlen var inte perfekt och oföränderlig som man trott.
Hans upptäckt omkullkastade tanken på Perfektion och Ofullständigthet, förhållandet mellan jord och himmel.
Månen som påverkar ebb och flod och som odlare med trädgård genom århundranden betvingat och betraktat som viktig för liv och växtkraft. När fullmånen är i vardande, ska du så och sätta, då är bästa förutsättningarna.
3.
Mötande sin ålderdom vankar Galileo i Rom. Långsamt bestulen på synen, och på äran, förvägrad upptäckter, tystad och isolerad. Inkvisitionens processer, att jorden inte rörde fast den gjorde det, husarresten och dottern som dog av dysenteri.
Han hade redan berättat i skriften:
ll Saggiatore – Undersökaren
om det Primära och det sekundära.
Om sinneskvaliteterna såsom färg, ljud, doft, smak och värme som inte tillkommer materien och kan helt utlämnas inom fysiken…
Därför ska den som är satt till att beskriva världen utlämna dessa saker, den som är satt att beskriva världen som den verkligen är till motsats till världen som den framträder i våra subjektiva upplevelser.
När Galileo Galilei dör är allt precis som vanligt, ändå är rubbat, allt är fullständigt förändrat.
Hans upptäckter av Jupiters månar, bergen på Månen, Solens fläckar och Vintergatans stjärnor.
När han såg allt det här, stod han betraktande på kampanilen, ryggade han från teleskopet och undrande säkert stilla: Hur hör vi hemma här? Hur hör VI hemma här?

Överraska mig!

Ibland skriver jag texter som blir liggande olästa och oanvända efteråt. Precis som Povel Ramel skrivit i den svårsjungna och väl genomarbetade sången ”Håll musiken igång” ur revyn ”På avigan” 1966: ”tänk på att inget är så dött som noter på hög”. Följande lilla text som ber om överraskningar innehöll när den framfördes på scen, avklädning och närapå nakenchocker. Föreställ er det! Äh! Ni har väl fantasi!?

Överraska mig, utsätt mig för chock

Gör min hela tillvaro osäker, rubba mitt lugn

Överraska mig, slå skithårt grytors lock

Placera mig i gungfly, ställ mig i kvicksand och låt mig va

Överraska mig, rulla över en madrass, en tjock

Schamponera mig fast jag inte ens behöver

Dra upp rullgardinen och dränk mig i fiskrens kvart över tre en söndagnatt i april

Smeta smetana på min i-pad,

Spöa mina dvärghamstrar

Och pissa i min Dagens Industri

Måla om min Kia

Skotta hela min infart

Och sola mig i din glans

Så överraska mig, utsätt mig för chock

Öppna mina ögon så jag därefter får känna mig vid liv

Tussilago och minnen efter vägen i Spannarboda

Första gången jag såg tussilago i dikesrenen i år var i Spannarboda, min yngsta dotter cyklade och jag gick. Allt eftersom jag passerade husen mindes jag vilka som bodde eller som hade bott där.

Vet ni förresten var Skvalbäcken ligger? Skvalbäcken är huset i kröken, som ligger mitt emot fotbollsplanen Björkängen, där bodde förut en karl som kallades Lenvärs-Johan. Enligt min far hette han så för han bara jobbade när det var milt väder, dvs lent vär.

På vägen från korsningen i Pilkrog till bygdegården Sveaborg bodde sedan:

Siv Oscarsson i Pilkrog.
Lena och Alf Oskarsson.
Egon och Ingrid i Djupdalen.
Gunnar i Villboda.
Stig Stubbe. Gun och Eskil Behr. Athos och Ingrid.

Allt är förändrat, några bor kvar men några är sedan länge borta.

Jag mindes cykelturerna runt Iskarboda och Fallet. Den förfallna banvaktarstugan vid järnvägen där Blom-Johan tidigare hade ett riktigt trädgårdsparadis, så vackert att barnen i skolorna fick åka dit på skolresa.

Cykelturer var roligt och när jag var ännu mindre tyckte jag att tjuvringa var roligt. Jag ringde till Konsumhandlaren i Rockhammar och låtsades vara nån annan. Vi pratade länge. En gång tjuvringde jag och min kompis Björn. Vi ringer till Viola Larsson i Spannarboda. Det skulle vi inte ha gjort. Vi ringde upp. Viola svarade knappordigt: Nå? Vi blev livrädda och slängde på luren.

Det fanns en känsla av att alltid bli sedd. Som ibland var jobbig, men oftast var mycket behaglig. Det fanns en social kontroll, bakom de skira spetsgardinerna fanns det nån som såg en. Lilly, Ellen, Svea, Rut och Viola.
När jag skulle gå vägen från bussen till min dagmamma Margareta så visste jag att nån såg mig.

Ibland gjorde jag dumma saker. En dag utanför Manne och Ingrids affär, när jag och Erik väntade på Margareta i affären, då sa jag bara så där: ”Man skulle kunna slänga en hink vatten över den där hunden”. Så vi tog en hink och fyllde den med vatten ur en vattentunna och hällde den över Mannes snälla hund. Jag skäms när jag tänker på att det var min idé, men jag var åtta år. Givetvis såg någon det här och vi fick hämta vatten i hinkar från källaren och fylla på hela Mannes vattentunna. Och vi fick be både Manne och hunden om ursäkt.

Och där vid dikesrenen i Spannarboda flimrar allt förbi igen, inte som en suddig utan som en mycket tydlig, men numera gammal film.

Nya hyss med Arnold i Kommunfullmäktige

Arnold i Kommunfullmäktige hette en pojke som bodde i Lindesberg. Det var en liten, vild, envis och skäggig unge, inte så där snäll som du. Fast han såg snäll ut, det gjorde han visst.

Arnold tyckte det var gott med semlor och likt en speedad Ture Sventon gjorde han semlor anpassade för alla högtider på året, till exempel matjessill-semlan till midsommar och ägghalve-och lamm-semlan till påsk.

Hemma på gården hade han  sin halvsyster lilla Irja, som Arnold en gång hissade upp i flaggstången och hon ropade glatt: ”Arnold, nu ser jag ända till Lönngården i Rockhammar, förskolan vi ska lägga ned!”

På gården fanns också Arnolds despotiske låtsaspappa Anders Ceder, som Arnold kastat både semmelsmet på och tvingats utstå att Arnold fick avgå och bli utvisad från en Volleybollmatch mitt under brinnande mandatperiod.

Ibland kom fattig-hjonet Jonas Kleber förbi och fick delar av en gammal semla.

När Arnold inte gjorde semlor hade han gått och blivit ordförande i Kommunfullmäktige. Helt klart hade Arnold hoppat och suttit på stolar i hela den lokalpolitiska världen i Lindesberg men med ordförandeklubban i hand, som han själv hade svarvat i (S)nickarboa, trivdes han som allra bäst.

Det här med demokrati var något som Arnold tyckte var lite onödigt i Lindesberg. Därför tyckte Arnold att beslut fattas först och sedan får allmänheten säga sitt under allmänhetens frågestund som alltid är placerad sist. Arnold tyckte det var bekvämast så.

Nöjd efter ännu en dag gick Arnold hem till köket för att tillreda sig ännu en semla.

”Vet du vad jag ska göra imorgon?” messade han sin lillasyster Irja.

”Nä, är det nåt hyss?” svarade Irja blixtsnabbt.

”Det vet jag inte”, svarade Arnold till sist. ”Det vet jag aldrig förrän efteråt.”

Mars, mars måne…

Mars är som vanligt en fiskpinnemånad. I väntan på vår kan månaden inte riktigt bestämma sig för hur den ska ha det.

När jag gick i skolan var det svårt att veta om jag skulle ta på mig overall eller inte. Om det var kallt eller blött eller någon annan tänkbar väderlek.  Spela kula bakom skolan i Pilkrog eller leka i skogen. Det stora parallella leksamhället i skogen. Dit inga vuxna kom. Vilket hade både för- och nackdelar. De äldre killarna var tuffa mot oss små. Jag blev oerhört arg en gång och kastade en pinne i huvudet på en i sexan. Jag minns hur som helst inte varför.

Vi hade ett försäljningssystem med kottar. Tallkottar var enkronor och riktigt långa grankottar var tusenlappar. I skogen rådde en misch-masch av tidsåldrar med affärer, stall, riddarborgar, fängelser etc.

När det senare blev varmare spelade vi brännboll med hela skolan. Vi var ju 50-60 elever totalt från 1:an-6:an på den tiden. Jag minns att vi spelade brännboll rätt ofta och när sommarlovet närmade sig fick spelade vi med föräldrarna vid nåt tillfälle. Det var kul oftast och till slut lärde jag mig slå riktigt långt.

Nu när byskolornas nedläggning diskuterats och det ges ytterligare någon tids mer respit, kom jag att tänka på skogen och brännbollen vid Pilkrogs skola.

Sagan om Tödde och Mödde och planen för kulturen

”Kulturminister fick jag bli/kulturen skiter dom ju i” låter Tage Danielsson Pierre Lindstedt säga i filmen ”Sopor” från 1981. Jag tänker på den repliken ibland både nationellt och lokalt. Imorgon den 25 februari kommer kommunstyrelsen i Lindesberg ha en workshop där det nya kulturpolitiska programmet för kommunen tas upp. Följande lilla saga kan funka både nationellt och lokalt där vi har en socialdemokrati som helt har gett upp kulturpolitiken.

 

En dag möttes Tödde och Mödde utanför kommunhuset i Lindesberg.

God dag, Tödde.

God dag, Mödde.

Jag tänkte vi skulle skriva ett kulturpoliskt program, sa Tödde.

Jaha, när blir det färdigt då? frågade Mödde.

Nästa år, Mödde, sa Tödde.

Adjö. Tödde.

Adjö,  Mödde.

När året hade gått hade det inte hänt ett förbannade dugg. Utskottet visste inte vad uppdraget var och det var inte formulerat om det skulle vara ett kultur-, eller fritids-, eller ett kultur och fritidspolitiskt program.

Det bidde ingenting, Mödde, sa Tödde.

Ingenting? svarade Mödde.

Kom igen nästa år, sa Tödde.

När året gått hade det inte hänt ett förbannade dugg. De hade visserligen bestämt att de skulle googla på andra kommuners kulturpolitiska program men i övrigt hade inget hänt. Nu tyckte inte Tödde inte utskottet behövdes längre utan handplockade tre friska som fick sammanställa ett kulturpolitiskt program.

Det bidde ingenting, Mödde, sa Tödde. Men kom igen nästa år, sa Tödde.

Okidoki, sa Mödde.

När ett år hade gått hade man samlat lite snömos i en hög fotograferat av det och kallade det kulturpolitiskt program.

Vad är det här, Tödde? frågade Mödde.

Ett kulturpolitiskt program. ”Lindesbergs kommun ska ha ett brett, attraktivt och levande kulturliv”, sa Tödde.

Skojar du? sa Mödde

Ja, sa Tödde.

”Syftet är att skapa en långsiktig, hållbar utveckling inom kulturområdet”… läste Mödde.

Vi skojade där också, sa Tödde.

Men det här programmet är ju så otydligt och luddigt att inte ens Michael Landberg på NA förstår det, sa Mödde.

Skitsamma, sa Tödde, huvudsaken är att vi har ett kulturpoliskt program som det inte går att spåra nån form av politisk vilja i, som är så allmänt hållet att det skulle kunna gälla för vilken kommun som helst, från vilken region som helst. Vi har slängt in det där med riktad verksamhet till barn, unga och äldre människor för det ser bra ut. Eftersom vi heller inte har nån politisk nämnd för de här frågorna behöver vi inte heller ta i de här frågorna förrän 2027…

Men… försöker Mödde.

Blunda och tänk på nåt annat, sa Tödde.

God natt, sa Mödde.

SLUT

Extra senaste nytt: Äntligen bio i bolag!

För mig som mingelreporter roade det mig storligen att besöka tisdagens extra möte i kommunstyrelsen där det beslutades att driften för biografiverksamheten bör tas hand om det kommunala bolaget Besök Linde AB.

Det var idel proseccofryntliga leenden bland bubblet och chipsen men mest strålade Arja Gustavsson, för dagen iklädd galastass med tillhörande örhängen (lackade slaggstenar från Stripa) i de näpna små öronen.

Genom att flytta biografverksamheten till bolaget blev det ju inte mindre olagligt och ett brott mot konkurrenslagen, nej, nej, men däremot kan pengar gömmas undan på ett för kommunen mer passande och nödvändigt sätt.

Bland de som jublandes skara syntes också Jonas Feber, även han, dagen till ära, klädd i galastass identisk med den som Arja Gustavsson bar. Enda skillnaden var att han hade sin svanktatuering med ”S+C+V= SUPERHJÄRTA” chict och otvunget synlig för alla och envar.

Den enda smolken i glädjebägaren var att Nils Fleetwoodsson, klädd i club-blazer och lyxbeigea byxor och representant för Marginalerna, var sur, spillde bubbel och pratade om gamla tider med en dåres monomana envishet.

Pär-Love Lindqvast som stod blyg i ett hörn, smuttande på bubbelvinet, iklädd en underklänning i söt charmeuse, höjde sin vackra stämma endast en gång. I det fallet handlade det om att dagens fungerande verksamhet och dagens kompentens och insatsen från de många ungdomarna rimligtvis borde tas till vara.

Björn Persson, iklädd tröja från Dressman, som under många år drivit bion årligen tillsammans med ett 30-tal ungdomar, var redo för att sammanbitet läggas på en brits för att dräneras och lobotomeras eftersom Arja Gustavsson menade  ”att det är viktigt att ta tillvara hans kunskaper” .

Fotoblixtarna smattrade och alla log sina allra mest bländvita leenden speciellt för hovreportern Tomas verutan Källkritik från skvallertidningen 24spy.

Och för mig som lycklig mingelreporter återstår bara att önska alla parter lycka till och jag och alla läsare längtar redan efter läckra och läckta uppgifter från kommande slutna bolagsstämma.