Kulinariskt dödläge

Som matintresserad är det en fördel att bo i Lindesberg. Om man gillar pizza vill säga. Kulinariskt lämnar Linde mycket att önska.

 

Om man är vegetarian, som min A är, är hon alltid hänvisad till falafel i bröd. Eller falafel med pommes frites. Eller falafelrulle.

Det klart, det är förståligt, det är hopplöst omodernt att vara vegetarian, nu är det kött och tillväxt som gäller, så det är bara att haka på trenden.

”Vi har tagit bort det vegetariska alternativet, vi får slänga så mycket mat då”, svarar Stadshotellet flåshurtigt medan man glatt serverar två olika kötträtter till lunchen.

 

Landsorten erbjuder inte mycket mer än pizza och ställen med plocka-själv-sallad, bakad potatis och halvfabrikat-uppvärmd-i-micro-lasagne.

 

Men… Kanske är det på väg att förändras? Hoppas! Småorter kanske kräver annat än bondtolva och fingerkrok?Dvs nåt annat än Calzone och baguett med fabriksfärdig röra.

 

Kommer ni ihåg vad man såg hända på 90-talet? Ja, alltså det som hände med konditorierna. Där allt verkade förändras i ett slag. Minns t.ex. anrika kondiset Lindbergs på Storgatan i Örebro som gick från galonklädda möbler, rökavdelning och struvor till gravt identitetssökande Café Blue med IKEA-stolar och tok-stora muffins, poff, som över en natt. Alltså in med delicatobollar och ut med mördegskakor, wienerlängd och vithåriga damer i volangförkläden.

 

Nu har ju så äntligen mördegskakorna börjat vinna mark igen. På Reiduns Café på Järntorgsgatan kan man ju till och med hitta vaniljhorn! Heder åt mördegens återkomst!

 

Så det är dags, hög tid att slutligen även förändra det kulinariska läget. Kunde den i plast inslagna dammsugaren bytas mot en Uppåkrakaka finns det hopp även för maten! Reformera småorternas tortiga spis. Ut med pizza och pasta och fram för långkok! Bort med burgaren! Tjälknöl på menyn! Plus, förstås, minst ett vegetariskt alternativ!

Från ofantlig till obefintlig

Fram till 90-talet skämtades det friskt om att jobba inom det offentliga eller den ”ofantliga sektorn”. Stod man och hängde på en kvast var man ”kommunalarbetare”.

Typiskt vits: Två barn pratar med varandra om deras pappor. Det ena barnet säger. Min pappa slutar kl. 16.00 och är hemma redan kvart över. Han jobbar på Volvo. Det var väl inget, sa det andra barnet, min pappa slutar också kl. 16.00, men han jobbar åt kommunen så han är hemma redan kvart i.

Efter besparingarna och krisen på 90-talet var det inte lika roligt längre.

 

Faktum är att leden i den offentliga sektorn börjar tunnas ur. Vid pensionsavgångar görs nämligen inga nyanställningar. Verkar det som.

 

Det är säkert väldigt omodernt att jobba kommunalt också. Företagande och näringsliv har så mycket bättre klang. För att inte tala inkomstmässigt. Där är det offentliga en skämt. Ett dåligt skämt.

 

Så om leden inte tunnas ur i det offentliga blir de åtminstone gråare och gråare. För att till slut gå upp i en tunn rök. Och då har den förut bespottade ofantliga sektorn blivit den obefintliga sektorn.

 

 

 

Posten som dagens höjdpunkt

För barn med sommarlov i Grönbo utgjorde lantbrevbäraren den enda kontakten med världen. Det dammade kring postbilen när den kom på grusvägen och saktade in och lika snabbt som den dök upp i fjärran försvann den.

”Jaha, då var det roliga slut, då får vi vänta tills imorgon” som min far sa när postbilen passerat och vi redan bläddat igenom reklambladet från ICA och läst Kronblom i tidningen Allers.

Om man ville växla pengar eller skicka paket på retur satte man en liten plastskylt med postverkets emblem på brevlådan. Då körde lantbrevbäraren upp på gården, tutade, vevade ned rutan och gav personlig service ett ansikte. Den dagen pensionerna skulle betalas ut tog det flera timmar extra för lantbrevbäraren att tillryggalägga den ordinarie postturen.

Det blev väldigt personlig postkörning och Kenneth i postbilen fick alltid en Twistpåse i brevlådan lagom till jul varje år. Några år senare när Kenneth slutade fick jag efter en föreställning ett ofrankerat vykort med tack för föreställningen från ”brevbäraren Christer”.

 

Så här i sommarvikariernas tid bör vi sända brevbärarna en tanke. Det är inte lätt att dela ut post – but someones got to do it!

Sommartider – nej, nej…

En vanlig sommar brukar vara en tid då den mesta tiden är planerad för mig. Flera mindre resor, lite tid hemma med projekt inomhus eller utomhus, skrivjobb och föreställningar. Nu gapar almanackan tom, ett medvetet val jag gjort och imorgon startar min förvirrade sommar.

För förvirrad det är just vad den är, redan innan den börjat. Känner mig stressad utan att behöva vara det, uppe i varv fast jag borde varva ned.

Trots känslan av att det är en lyxsituation och att jag borde tacka min lyckliga stjärna kan jag inte annat än vara förvirrad, ställd och kanske… missnöjd. Vad ska man göra med tiden?

 

”Vi har inget att förlora utom tid och tid är allt vi har” skaldade den utomordentliga vissångerskan Christina Kjellsson. ”Fatta tiden vid de flygande lockarna” skrev Tegnér.

”Under tiden flyr tiden utan återvändo” menade Vergilius.

 

Tid som ju både kan vara välsignelse och förtret, måste hur som helst tas tillvara. Jag börjar nu.

 

 

Framtidssäkrad?

Återigen, återigen damp det ned ett brev i lådan som lockade med fiber.

Snabbt, stabil och framtidssäkrat, framförallt framtidssäkrat är ledorden. Med upp till 1000 Mbit/s.

Det klart, rätt dyrt blir det ju. Och beroende på var i landet man bor är det också olika dyrt.

Själv är jag medfött skeptisk. Jag vill helst kliva av när andra vill kliva på.

 

Fasen för förhatlig försäljningskampanj! ”Framtidssäkrad”, fnys!

Föraktar förbannande flygblad. Föränderlig förhärdad försäljning – förringad för framtid? Förnekar förstrött fördelar. Falsarium! Förnimmer feta filtar, förväxlar fiberförvandling för fascism. Framhärda framsynt? Försäkra för framtida förlustelser? Fuck framtidsförsäkring! Finito!

 

Om jag nu mot alla odds inte framtidssäkrar sig –

Får jag då inte komma till framtiden?

Spargrisar göre sig icke besvär

Det kontantlösa samhället har sina sidor. Nu i år inleds det överlägset största utbytet av sedlar och mynt Sverige skådat. 300 miljoner sedlar och två miljarder mynt ska bytas ut med start nu i höst. Men kontanter och mynt är paria på vissa platser. Till exempel på banken.

 

Mina döttrar, åtta och fem år, fick spargrisar av den lokala sparbanken när de blev bankkunder. Nu är deras spargrispengar inte önskvärda. Bankkassören förklarar ängsligt att banken inte längre tar emot mynt av privatkunder och hänvisar istället till mynt och skrammelmaskinen vid postdisken på ICA. Och ICA tar gärna emot mynten och skramlet men behåller 5 % av det inskramlade. Jag får hoppas att den lokale ICA-handlaren dessutom får nån form av provision hos banken när han även knäcker som spargrisetömmare.

 

Det där med spargris känns ju överhuvudtaget förlegat, efterblivet, det känns Lyckoslanten och ”Spara och Slösa”. Jag får väl helt enkelt fylla fickorna med enkronor, handla upp dom innan de blir ogiltiga och sedan svischa över ett avrundat belopp när tjejerna fyllt arton?

Mätt, fet och snart flintskallig

När man diskuterar jämlikhet, lika lön och feminism kommer man alltid till slut enas om att det är mest synd om männen. Kollegan mitt emot mig vid lunchbordet uppmärksammar mig på något och jag håller sannerligen med.

 

Och historiskt har det alltid varit synd om medelålders män. Deras kriser är alltid intressant allmängods. Är det inte Strindberg så är det Knausgård. Visst har manligheten idag problem. Vad är en man? Vad gör en man? Det klart det är inte är lätt att vara titangubbe när man ska värma välling med ena handen. Sånt gjorde ju aldrig Strindberg. ”Det är synd om människorna” låter han Indras dotter säga i ”Ett drömspel”. Men han menade förstås männen.

 

Löneskillnaderna är de samma, makten i näringslivet är den samma och skitbråkiga killar tillåts fortfarande diktera villkor inom skola och förskola.

Trots det och hela den patriarkala maktordningen, kan vi alla enas om att det är mest synd om männen.

Och när jag slänger en blick på spegeln så är det självklart väldigt synd om mig också. Mätt, fet och snart flintskallig.

Turistmål vi minns

Inför kommande turistsäsong vill jag som obetald konsult passa på och tipsa Lindesbergs kommun hur man bäst bemöter turistanstormningen.

 

Varför inte fejka ett riktigt publikdragande turistmål som man gjorde förut?

Under 90-talet och i början av 00-talet var Lindesberg mycket mer offensiva och låg banne mig i framkant i hela Sverige. Vem minns inte de fantastiska attraktionerna som skapades och gladde och lockade mängder av folk från när och fjärran?

 

Några smakprov:

”ÖNSKEBRUNNEN” nere vid Lindesjön, en murad rundel med gatsten och tak över. Efter några år försvann taket men stenrundeln står fortfarande kvar och minner om gamla tider. Många sörjer och nytillkomna förstår inte vad det är som numera står efter sjön.

 

”BRON ÖVER FLODEN STYX”, en liten torrlagd bäck och en mycket symbolisk bro som stod mitt i Oscarsparken men försvann spårlöst efter en sommar i mitten av 00-talet.

 

”LINDE WATER FESTIVAL” Fontänen i Lindesjön med en sned stråle rakt upp som firade Lindesbergs 350-årsjubileum 1993. Inte alla visste att det var en fontän. Många trodde det var något helt annat. ”Jaså, du menar där de kalkar sjön?” sa någon.

 

Så fram för nya idéer! Infall och nya vinklar. Skicka inte alla till Nora utan vidare! Nya lockande skyltar vid infarterna till Linde, med säljande text! Eller säljande, det räcker med att vara lika aningslöst vulgär som Linde Golfklubb var tidigare som hälsade välkommen med en skylt på Golfrestaurangen: ”Välkommen till Lindesberg, till Lindesbergs Golfklubb och 18 sköna hål”…

Lugnt och sansat sa Lilly

I Pilkrog skolas matsal hade vi gulmålad panel på väggarna och vävda flerfärgade gardiner som förhindrade lite av ljusinsläppet från de stora fönstren. Där satt affischer med kostcirkeln och den lite roligare matpyramiden där frukt, grönsaker och bröd hade ögon och såg skojigare ut.

 

Vid ingången bakom ett bord stod mattanten Lilly och härskade över sitt kungarike matsalen.

Lilly hade hårnätskeps, vit rock med skärp, troligen mörka byxor och träskor. Minns hennes bestämda ord ”Lugnt och sansat” när hon slevade upp spenat eller minestronesoppa och vi hade bråttom till borden.

Lilly la upp och Lilly var omutbar. Lite betydde sällan lite. Ingen mat fick slängas. När Sara inte åt upp fisken fick hon sitta kvar långt efter att Lilly hade diskat och åkt hem. När vi kom från gymnastiken såg vi hur Sara satt där ensam med tallriken framför sig med sorgsen fisk på. Vi slängde maten ute och lät henne gå. Vi friade hellre än fällde.

 

Magistern sa att det var exakt en kilometer till Fänsmossen där Lilly bodde, när vi pratade om längder och mått. Lilly cyklade till skolan och på eftermiddagsrasten såg vi henne på cykeln på väg hemåt.

Ingen idé, Nora?

I kulturkommunen Nora har man ingen kulturskola. Musikskolan lades ned redan 1996 och sedan dess har ett antal tafatta och handfallna försök gjorts att återuppliva den. Senast för några år sedan anställdes folk som planerade verksamheten, lokaler ordnades men sedan blev det inget av det. Privata alternativ, samarbeten med studieförbund har också prövats. De kommunalt anställda Kulturpedagogerna som varit runt i skolorna fick ett snöpligt avslut och de såg först vid smygtitt på kommande års budget att deras verksamhet hade sparats in.

 

Flera kulturprofiler i Nora, däribland Marie Nordenmalm har uttalats sig oroligt att just Nora saknar möjlighet att ta hand om de musik- och kulturintresserade barnen i kommunen.

 

Nu talas återigen om kulturskola som kan drivas som ideell förening för att Nora kommun ska slippa huvudansvaret och huvudmannaskapet. Menar man allvar? Lägg av! Vill jag genast utropa. Det är ingen idé, Nora. Kultur måste få kosta. Det borde man veta i Nora vid det här laget.

 

Jag vet inte om man törs föreslå… samarbete? Med berglagskommunerna i norra länet? Kanske? I grannkommunerna finns fungerande verksamhet. I Lindesberg är det inte längre till Nora än till Löa eller Fellingsbro dit musik/dans och teaterlärare dagligen förflyttar sig. I dagens läge är själv inte bäste dräng.

 

Låt Nora vara en kulturkommun som inte enbart satsar på gubb- och tantkultur utan även på barnen och de uppväxande generationer.