Ikväll bor vi alla i Kläfford-land!

För nästan exakt två år sedan skrev jag ett inlägg med nästan samma rubrik med skillnaden att jag bytt ut Kläfford mot Martin.

Vad tror ni? Blir det andra gången gillt för Lindesberg? Martin 2015 och Chris 2017?

Är det så att vi i Lindesberg hädanefter kommer skicka upp en lindesbergare med guld i strupen vartannat år som får sopa banan med de andra? Vi kan skapa ”Idol-skolor” som ger särskilda kunskaper om hur man lär sig sjunga med ”in-ear”, titta i rätt kamera, skratta på rätt ställen åt Anders Bagge och se småmysigt avspänd ut tillsammans med Gina Dirawi. Idol är ett program som ”avnjuts” bäst i små doser med sina erbarmligt utdragna sändningar. Juryn har inget vettigt att säga och ägnar mer tid tillsammans i sminket än att fundera ut vad de egentligen vill säga åt idolerna. Men de kanske inte vill säga något vettigare än att hävda sitt eget varumärke? Sen vill jag inte vara snobbig, men räkna gärna hur många gånger programledarna/juryn/idolerna ikväll säger orden ”leverera”, ”resa”, ”så myycket känslor” och ”heeelt sjuuukt”.

Samtidigt får Lindesberg enormt mycket publicitet, och det är går inte att nämna varken Martin eller Chris namn utan att säga Lindesberg. Att Hanna Ferm kommer från Pixbo har Pär Lernström nämnt enbart i en bisats.

Frågor kommer genast upp:

Vad gör ni i Lindesberg? Vad finns där? Är det vattnet? Är det kulturlivet? Både Martin och Chris är gestalter som mer än några andra representerar det fria kulturlivet, fritt från bidrag, sponsorer och inte mycket annan uppmuntran än fri öl på Lasse-Majas och nån som smålulligt förklarat ”fyy faaan vad du sjunger bra…”.

Samtidigt representerar båda herrarna något okonstlat och naturligt. Naturbarn och självklara naturkrafter. Naturliga material, som trä, jord och ull som ställs i strålkastarskenet i Globen. Samt sången som trots det naturliga lugnet är onaturligt stark.

Ingen stylist kan kamma Kläfford. Han har integritet. Han vet hur han vill ha det. Han visste hur han ville ha det redan innan ”Idol”.

Jag kan faktiskt avsluta precis som jag avslutade 2015 också…

Och vinnare eller ej. Vem minns en vinnare två dagar efteråt?

Ja, vinnare eller ej. Frågan är vad som är den största segern. Om man efter direktsändningspressen, mediabevakningen och ståhejet kommer ut på andra sidan som en starkare kopia av sig själv. Och där har Martin … jag menar Chris… redan vunnit.

 

Vykort från Idolfabriken

En liten hälsning och en hyllning till fantastiske Christoffer, i form av en liten dagsvers (med helt omöjliga rim….)

 

I går kväll jag hörde skrål här:

”I Linde odlas det Idoler!”

En röst lik smakrik bouillabaisse

en urkraft ifrån Hägernäs

När den hörs klinga, marken gunga

Se på skägget – det kan sjunga!

 

I Bottenån kan kanoter kantra

och runtom Linde hörs ett mantra…

 

Mellan köksbord och kommoden

en skulptör stod invid stoden

knacka in en relief bård:

”There is no one else like Kläfford”

 

I skogens slut, vid egna tegen

Jägarn stod vid jakttornsstegen

skjuter bom – bom – bom – sen träff! ”Mård?

Vilken tur det int’ va’ Kläfford!”

 

En anonym skrev lex Maria

ett original plus en kopia

”Det var dålig, riktigt keff vård –

tacka vet jag, han, Chris Kläfford”

 

I Linde, liksom i Paris

det talas ofta om en kris

men det är väl så, på detta vis:

det borde faktiskt stavas CHRIS