Nu skulle man ha haft en kamera…

Ovanstående var en vanlig replik när jag var liten. Alltid när nåt roligt hände eller nån drattade på ändan eller nåt riktigt känslosamt utbröt hade man lust att föreviga ögonblicken. Nu när ALLA har en kamera, när alla är fotografer, har vi självklart lust att föreviga allt detta så fort vi får chansen.

 

Men när var och en även har möjligt att redigera, efterbearbeta och så vidare, undrar jag i mitt stilla sinne vad som egentligen är ett förevigat ögonblick. Vad har hänt på riktigt om vi alla förutom att vara fotografer också är retuschörer? Och när något händer och media inte finns på plats finns alltid någon där med telefon för att filma eller ta bilder. Vi uppmuntras ständigt till det också: ”Har du sett något? Har du bilder? Hör av dig!”

 

Det finns ju också många etiska dilemman kring detta, bilder av våld, misshandel eller dylikt. Vad är viktigast: ta bild eller hjälpa till att avstyra?