I midsommartid

Midsommar när jag var liten började med att jag och min storebror klädde varsin midsommarstång. Han klädde en stor och jag en liten. Jag tröttnade fort och var mest intresserad av den slutliga finishen, medan min bror var ihärdig och envis. Därefter åkte vi till midsommarfirandet vid Grönbo bygdegård, där var det dans och lekar och lotterier där man kunde vinna svepaskar i olika storlekar.

Bakom bygdegården fanns det två äldre huggkubbar som vi barn, när vi blev något äldre, liknade vid gravstenar, när vi gjorde spökvandringar och ordnade med en fritidsgård. Överhuvudtaget fick vi göra mycket och fick också eget ansvar, vilket jag verkligen uppskattade.  Det kändes som de vuxna litade på oss och med det förtroende växte vi, vill jag tro. Det var jobbigt också. Saker gick fel, bussteck bland damernas vävstolar t.ex. Och då fick vi ta det, ringa föräldrar och jag minns det som väldigt jobbigt. Speciellt som lillgammal femtonåring.

Nåväl tillbaka till midsommar, till lekarna och picknicken i gräset. Och om man ville,  hör och häpna, fick man åka häst och vagn runt Sundboda.

Jag minns inte att det var annat än sol, men visst spöregnade det för det mesta.

Modern, sonen och den heliga smörgåstårtan

Smörgåstårta är verkligen festlig mat. Så fort det drar ihop sig till fest ska smörgåstårtan fram på bordet. Jag bad särskilt att min mor skulle göra smörgåstårta till min student. Och visst blev det festligt. Och om inte smörgåstårtan bärs fram kan det vankas landgång.

 

I vissa fall är smörgåstårtan betraktad som kräkmedel. Min far brukar vid smörgåstårteservering citera Spårudds-Gösta (dialektalt uttalat Spö-Gösta i Grönbo) som sa: ”Jävla tårta, det var ju fläsk i’en” när han en gång fick en dylik.

Prästen som jag träffade på en begravning vägrade resolut smörgåstårta. Jag förstod henne, smörgåstårta efter nästan varje begravning sätter sina spår.

 

Kanelbullens dag infaller ju som bekant 4 oktober och tro det eller ej men Smörgåstårtans dag är den 13 november. Då är det även Fars dag. Se till att fira far med smörgåstårta.

 

Visserligen är 12 november Globala lunginflammationsdagen, 6 februari Semikolonets dag och 1 juli Silikonbröstens dag. Det är sant, jag ljuger inte. Dessutom infaller alltid Klamydiamåndagen någon måndag i september.

 

 

Så se upp bara! Nästkommande år infaller ”Marcus och Martinus-dagen” – en dag som helt ska passa Marcus och Martinus röstomfång samt ”Dagen för modern poesi” – börja din dag med ojämn högermarginal så löser sig allt.

Larsbo är Larsbo

Varför hälsar så många när vi är här och badar? Undrar dottern när vi besöker Larsbo badplats i Grönbosjön.

 

Det är svårt att snabbt förklara. Det är svårt att förklara och beskriva alla inre bilder man har av en plats utan att tänka efter noga.

 

Som när jag provade bentagen med blå simring medan mamma satt på stenen invid land med en Musse Pigg-handduk och väntade.

När vi övernattade i tält efter konfirmationen. ”Det är väl inte för spriten ni vill dit” sa min far allvarligt när jag stod vid cykeln på väg dit. Jag, som aldrig hade haft någon kontakt med alkohol, blev helt stum över blotta misstanken.

 

Jag minns alla människor jag sett där. Helge som åkte dit med sin dotter i sin grå Volvo PV.

Eller den äldre mannen som hade sin mamma med sig, mamman satt ständigt och väntade i bilen medan sonen badade. Elina och Jenny och Gustav som mer eller mindre bodde där. Sommaren 94 som var så varm och jag var vid badet hela dagarna, med en sirapsflaska med flädersaft och en burk Mariekex. Slutade sommarjobbet första veckan i juli och sedan var jag där jämt. Blev sjuk lagom till algblomningen andra veckan i augusti.

 

Vissa badplatser är ju bara en badplats man stannar vid någon gång för att sedan åka vidare. Och även fast det var länge sen jag badade i Grönbo själv, är Larsbo för mig så mycket mer än en badplats. Larsbo är ju Larsbo. Och även fast stranden är mindre och gräset är sämre klippt, omklädningsbåsen är uppeldade så är Larsbo oförändrat. Och jag antar att de flesta har sådana platser, badplatser eller ställen där sommaren liksom alltid är inkapslad, vattnet är ljummet och flädersaft och Mariekex aldrig är långt borta.

 

Påskkärringar på vift

När jag var liten började jag göra påskkort rätt många veckor innan påsk. Först var jag oerhört noggrann och gjorde kort i A4-format som jag sedan vek mycket omsorgsfullt och snyggt. Sedan blev jag slöare och klippte kort i A6-format och ritade antingen ägg med rosett på eller en kyckling bestående av två bollar. Korten la jag sedan i den blå korgen med vita blommor som mamma hade gjort när hon gick på en kurs i korgmålning.

 

Oftast gick jag ensam genom Grönbo men vid ett tillfälle gick jag tillsammans med Jenny, Charlotta och Linn (visserligen med hjälp av lite bilåkning) ända till affären i Spannarboda. När vi kommit till Isidor bad vi om att få låna telefonen och ringa hem för att få skjuts tillbaka. Vi orkade inte gå och vi kunde knappt bära korgarna längre. Dessutom hade det börjat regna.

 

Påskhelgen förflöt sedan i ett sockerspeedat töcken framför dramaserien om Jesus sista dagar. Som då alltid gick på teve under påskhelgen.

 

Barndomens bäckar är numer så små

I bäcken vid Bäcktorp där jag bodde som barn porlar bäcken alltjämt. Övervuxen av gräs och sly men likafullt porlande. Mindre, mycket mindre än jag minns den flöt den fram när jag gick förbi för några veckor sedan.

När jag och min kompis Björn lekte vid bäcken såg vi iglarna krypa på bottnen. Vi kallade dem blodiglar. Ingen av oss visste att det var helt ofarliga hästiglar.

Ofta var det många barn vid bäcken. Björn och jag försökte en gång lura alla genom att byta kläder med varandra och låtsas att Björn var jag och jag var han. Vi kom till bäcken på varandras cyklar och spela varandra ett tag. Det tog ett tag innan vi insåg. De hade genomskådat oss direkt.

Under vägen vid bron går ett rör av cement. Björn och jag brukade krypa in i det och åla oss över till andra sidan. – Om man kryper i röret och en bil kör på vägen samtidigt får man hjärnskakning, sa Elina. Jag var inte säker, men jag trodde henne. Visserligen hade Elina även sagt att man fick mask i magen om man åt det som var nederst på bananen och det trodde jag inte alls på.

En gång kröp jag in i röret när det oförhappandes dök upp en bil som samtidigt körde över. (Väldigt sällan passerade bilar på vägen i Grönbo. Så är det fortfarande.) Jag ålade det absolut snabbaste jag kunde. Jeansen var blöta och gröna av gräs och jag låg andfådd och lyssnade i röret medan bilen körde över vägen. Jag andades ut. Jag fick inte hjärnskakning.

Posten som dagens höjdpunkt

För barn med sommarlov i Grönbo utgjorde lantbrevbäraren den enda kontakten med världen. Det dammade kring postbilen när den kom på grusvägen och saktade in och lika snabbt som den dök upp i fjärran försvann den.

”Jaha, då var det roliga slut, då får vi vänta tills imorgon” som min far sa när postbilen passerat och vi redan bläddat igenom reklambladet från ICA och läst Kronblom i tidningen Allers.

Om man ville växla pengar eller skicka paket på retur satte man en liten plastskylt med postverkets emblem på brevlådan. Då körde lantbrevbäraren upp på gården, tutade, vevade ned rutan och gav personlig service ett ansikte. Den dagen pensionerna skulle betalas ut tog det flera timmar extra för lantbrevbäraren att tillryggalägga den ordinarie postturen.

Det blev väldigt personlig postkörning och Kenneth i postbilen fick alltid en Twistpåse i brevlådan lagom till jul varje år. Några år senare när Kenneth slutade fick jag efter en föreställning ett ofrankerat vykort med tack för föreställningen från ”brevbäraren Christer”.

 

Så här i sommarvikariernas tid bör vi sända brevbärarna en tanke. Det är inte lätt att dela ut post – but someones got to do it!