Den lysande affären Stripa

I september fick vi veta att Besök Linde AB (Belab) lämnar gruvområdet i Stripa. Det har varit på gång länge men nu ska alltså lokalerna lämnas. Samtidigt ska personalen omplaceras till Lindesberg arena och Energikällan.

”Jag förstår att det är viktigare att få pengarna till skola och omsorg att räcka till så det är bara att gilla läget” säger Belabs VD Åsa Jönsson Carlsson.

”Stripa gruva har inte varit en lysande affär för Falab” säger fastighetsägaren Roger Sixtensson.

Frågan är ju bara om inte det lysande affären fortsätter. Även fast Belab lämnar Stripa så försvinner ju inte kostnaderna och tyvärr ser varken skola eller omsorg ut att få den insparade slanten. Personalkostnaderna är ju kvar och lokalerna kostar fortsatt pengar eftersom vi fortfarande äger dem. Och än så länge har ingen spekulant knackat på.

Våra kommunala bolag går bra, men kommunen går ekonomiskt på knäna. När får vi se besparingar, rationaliseringar inom de kommunala bolagen tror ni? Jag skulle gissa på aldrig. När får vi se hyressänkningar? Gissar på aldrig där också.

Detta kräver en dagsvers:

Jag har en fråga och jag skulle vilja att nån svarab

nu när allt är misärab och allt är som det ärab

Belab, Falab och jag har glömt vad det heter nuab

lämnade Stripa men utan nån vinstab?

Eller vadåab? Nåt jag missab?

Visst ja, jag kan inte få nåt svarab

eftersom vi inte har nån insynab

i våra kommunala bolagab!

Skit och pissab!

Morsning och goodbyeab!

 

 

Gärna fina lokaler – men först, rejält med verksamhet!

Det byggs med en enorm frenesi i Lindesberg. Det byggs på många sätt som aldrig förr. Nya Vårdcentrum, Brotorpsskolan och Nya Lindbackaskolan. Bland annat. Ibland känns det som verksamheten i lokalerna glöms bort i hastigheten. Risken finns ju att det hela bara blir tomma monument.

Tyvärr har vi sett exempel på det förr. När skolbyggnaderna väl är färdiga är de redan för små. När hallar är invigda vet alla att det saknas förrådsutrymmen.

Och Vårdcentrum med sin magnifika fasad i exklusivt lärkträ och naturliga tak och atrium.  Flytten av Familjecentralen till nya Vårdcentrum blir förmodligen inte av och verksamheten är hotad. Anledningen? Hyran som hittills legat på 100000 kr chockhöjs i nya lokalerna till 800000 kr! Det var väl inte meningen med de nya lokalerna? Att verksamheten inte skulle ha råd att flytta in? Någonstans har det ju gjorts en hiskelig felräkning. Och jag undrar var?

Det är enkelt att se att Lindesbergs nya Vårdcentrum måste utgöra hela Region Örebro läns stora dyrbara gökunge som äventyrar hela Regionens budget. Men måste det verkligen byggas så dyrt? Idéen måste väl ändå vara att bygga för verksamheten. Behövs dessa flådiga monument när det är ändamålsenliga lokaler som behövs?

Det dyker hela tiden upp frågor som förblir obesvarade. Hur kunde det bli så här? Hybris? Och vem var det egentligen som fick hybris? Och behövdes verkligen en stereoanläggning i bastun på LIBO:s bygge på Kristinavägen?

Bäst att avsluta med en passande dagsvers, om man tänker sig och drömmer om passande vante men till slut blir det inte mycket kvar av den tänkta vanten:

Jag ville, jag vore en snygg byggare

som byggde så alla blev tryggare

Lokaler som passar en Vårdcentral

ja tanken att passa var för mig central

Utan lull-lull, kornischer och inomhusälv

Och vad vill jag, ja, om jag nu fick önska själv?

Jag önskade ett mig mest ett rum och öppen fiber på rumme’

men i slutändan blev bara byggnaden en jäkligt snygg tumme

 

 

Vad som händer i Rönnfallet, stannar i Rönnfallet

Inte så långt från Grönbo där jag vuxit upp ligger Rönnfallet. Från början uppodlat i mitten av 1800-talet av August som därefter fick tilltalsnamnet Rönnfalls-August. Enligt en seglivad legend kom han till gläntan i Rönnfallet, satte spaden i jorden och sa: ”Här ska jag bo, här luktar det pannkaka!”

Rönnfalls-August var en skicklig husbyggare och skogsarbetare som varken kunde läsa eller skriva. Han byggde utan ritning och många av hans hus står kvar ännu idag. Trots att han inte var läs-och skrivkunnig undervisade han blivande jägmästare i skogsbruk när Domänverket hade jägmästarutbildning i Grönbo i början av 1900-talet.

Långt senare, på 1980-talet satt jag i köket i Rönnfallet. Då bodde Harry i Rönnfallet. Jag, min far, Gunnar Svedjelid, Harry i Rönnfallet och Helge som hyrde ett litet hus på gården satt där i köket. Det dracks kaffe på bit, det berättades historier. Jag lyssnade storögt.

En historia som jag bar med mig länge var berättelsen om flickan i Kolarkojan som Gunnar berättade med stor inlevelse. Det hände för längesen, säkert under tidigt 1800-tal. Flickan hade gått med matsäck till sin far som jobbade med kolning i skogen. Hon hade, givetvis barfota, tagit sig över mossar, stigar, grenar och tuvor med korgen till far. Men hon hittade aldrig far. Flickan var sedan försvunnen länge. Långt senare hittade man henne sittande i en övergiven Kolarkoja. Hon var död, hade troligen svultit ihjäl, men matsäcken i korgen var orörd. Jag blev så oerhört gripen av den här berättelsen. Om hennes sökande, hennes oro och hennes tragiska död. Och varför matsäcken var orörd.

Många av min barndoms stora upplevelser var just såna. Jag satt i olika kök och lyssnade på när vuxna berättade saker som hänt. Både roliga och otäcka saker. Jag var en del och kände att de berättade för mig, så jag skulle lyssna.

Jag tänker mycket på om mina barn idag delges samma upplevelser. Att de får vara med i sammanhang, de får lyssna och höra berättelser riktade till dem, eller är det så att vi ger dem skärmar för att skärma av världen. Men då missar de ju saker. Saker som för mig som barn tedde sig nästan som magiska.

Det är ett jävla företag, Länstrafiken

 

-Vet du vilken färg busschauffören hade på slipsen? -Nej, det minns jag inte, svarade jag. – Var det röd eller grön? – Jag har ingen aning. -Det är annars ett tips, sade mannen vid bussarna i Kopparberg.

Vet ni, ärade läsare hur många olika företag (trafikoperatörer) som kör bussarna i länet? Sex olika är svaret.

Nu följer en liten solskenshistoria. (En solskenshistoria eftersom detta hände när solen sken i tisdags.)

På buss 303 mellan Lindesberg och Örebro tappade jag ett par solglasögon med fodral cirka klockan 7.50 då jag klev av vid Sandbacken. Solglasögonen har min styrka på glasen så de är tämligen värdelösa för någon annan. Detta upptäckte jag först ett dygn senare då jag ringde upp ett nummer till Buss i Väst AB som trafikerar sträckan Lindesberg-Örebro. Tyvärr kunde inte Buss i Väst i Lindesberg svara mig eftersom denna sträcka trafikeras av Buss i Väst Kopparberg. Jag ringde till en man på Buss i Väst i Kopparberg som först blev arg för att jag ringde eftersom han dels satt på den lokala pizzerian och dels för att Buss i Väst Lindesberg borde veta att det inte var Buss i Väst som trafikerade just den turen. Han ifrågasatte om jag inte tagit fel på turerna och åkt tidigare eller senare. -Jag är inte idiot, sa jag. Det var då han frågade det där om slipsarna. Och färgerna på slipsarna. Var det den ena färgen var det Buss i Väst AB och var det den andra var det Nobina AB.

Jag ringde därefter Nobina AB men den förskrämda typen som svarade då satt i Nora och de trafikerade bara sträckan Nora-Örebro, men inte tvärtom. Jag tror bara att det var jämna veckor efter pingsten vid fullmåne. Eller nåt annat logisk. Så jag ringde Nobina AB i Örebro. Och de hade minsann inte fått in några solglasögon med fodral på hittegodsavdelningen.

Och jag tänkte, pust vilken tur att jag inte åkt till Askersund eller Laxå, då hade jag fått ringa Sandarna transporter, eller till Kumla då hade jag fått ringa Björks buss i Närke, eller till Odensbacken för då hade jag fått prata med Keolis AB. Eller behövt ringa efter en extrabuss för då hade jag fått ringa Lindbergs buss AB.

Men hur som helst är det ett jävla företag att ringa till Länstrafiken i Örebro.

Trump, varsågod och köp Trallingen!

(Detta brev är delvis översatt med Google Translate.)

Bäste Donald Trump! Dear Donald Trump! Här kommer jag med ett erbjudande som du omöjligt kan motstå! An offer you cant refuse! Du har ju den senaste tiden varit så sugen på att köpa öar, buying thousand islands, så därför erbjuder vi i Lindesbergs kommun dig att till ett bra pris köpa ön Trallingen i Lindessjön.

Vi vet att du spanat på Grönland, och vi vet att det ligger strategiskt nära Arktis som både Kina och Ryssland slängt lystna blickar på, men Trallingen kan bli använd till så mycket annat. Till exempel energiskog eller potatisodling, energy forest or potato chips planting. Vi skulle vara så lyckliga, very happy, om du skulle vilja köpa Trallingen, för vi behöver verkligen kulorna, we really need the bullits.

Anledningen är att vi har lite ekonomiska bekymmer, financial problems, skolan ska sparas in på, skolor ska läggas ned, a lot of schools put down. Dessutom måste vi få in mer pengar, more money to Putin, so we really need to sell something, vi säljer vad som helst.

Enligt ett samtal med vårt kommunala fastighetsbolag LIBO får du köpa Trallingen för samma pris som vanliga marknadshyror för kommunala lokaler i kommunen. Det vill säga, du får köpa Trallingen för 2,7 miljarder svenska kronor. A shit load of swedish crowns.

Vi vill också klargöra att vi aldrig kommer aldrig använda ordet absurt, eftersom det är not nice, we dont use the word absurd because its rude.

Vi behöver ditt besked senast Lindemarken i september, you know the great Linde market, med mycket folk och knallar och marknadsförsäljningstånd, with a lot of people with shots and market selling erections.

Så Donald Trump, köp Trallingen från oss i Lindesberg! Nu har du äntligen chansen att göra USA större: ”Make America Great again”!

Å hela Lindesbergs kommuns vägnar, river whole Lindesbergs kommun,

yours sincerly

Stefan Jansson

Som katten kring kall fil

Det som jag nu ska berätta tog sin början en tisdagsmorgon.

Det var väl en morgon som alla andra men ingen, inte ens de sommarlovslediga barnen förstod vad som var i görningen.

Det började hemma hos Arma Irja som ännu låg och sov. Därför gick hennes man upp, sprang två varv Lindessjön runt, sprang tre timmar backe intervall, besökte utegymmet vid Arenan i två gånger 45 minuter och avslutade morgonträningen med att möta LIF Lindesbergs P12-lag ensam i en träningsmatch. Allt för att manifestera att Lindesberg är en idrottskommun.

Därefter gick han hemåt, städade och målade slutligen om hallen innan han dukade fram frukosten. Slutligen hällde han upp en tallrik fil till Arma Irja som just vaknat.
– Vad är det där? Frågade Arma Irja och såg på tallriken som maken ställt fram.

–  Smaka, sa maken.
Arma Irja smakade på anrättningen. Hon var inte bortskämd. Uppfödd som de flesta i Fellingsbro på karelska oätliga rispiroger och memma till påsk. – Fil är ju både gott och näringsrikt, sa Arma Irja, speciellt om man äter det med Fredrik Pauluns Granola- müsli. Och russin och mandlar. Och fikon och dadlar. Och fräna frön. Och kruska och gräs. Och sen en stadig bacon- och fläskkarrémacka med bearnaisesås. Maken sa inget på andra sidan köksbordet.

– Nu kom jag på något, utbrast Arma Irja, varför inte bjuda alla skolelever på fil en gång i veckan? Ja, inte i alla årskurser men på högstadiet och gymnasiet. Under tre månader minst.

Och knappt hade hon sagt det förrän förslaget var ute, ett utredningsuppdrag var i gång och bollen var i rullning.

Det blev ett förbannat liv och drog närapå ihop sig till svallvågor på Lindessjön. Vågorna slog och båtarna drev. – Det var ju bara ett utredningsuppdrag, försökte Arma Irja. Prins Daniel kom genast till undsättning, men inte på det sätt som Arma Irja trott. Han kände att det var nödvändigt att göra en tydlig markering för vårt partis räkning. – Vi måste spara pengar, sa Prins Daniel, men hur vi ska göra det ska vi diskutera över en tallrik fil.

Prins Daniel som ägde ett gym men inte kom från Ockelbo men väl från Frövi sa ifrån så pass högt att Arma Irja darrade. – Socialdemokraterna står upp för en riktig skolmat alla dagar i veckan, sa Prins Daniel men la till ”i övrigt skiter vi fullkomligt i kvalitén på skolan”.

Arma Irja tog på sig ansvaret, kröp till korset och erkände att det var överilat,  blängde surt på maken och slängde ut filtallriken genom det öppna fönstret.

Det blev åter stilla och sommardåsigt i den  lilla staden.

Den enda som rörde sig var en husvill katt som slickade filtallriken ren och la sig sedan i skuggan av ett träd i Rådhusparken bakom Stadshotellet och somnade i stillheten. Så länge den nu varar.

 

Ny kula!

När som ni trodde att allt var över, när som ni trodde att den där Jansson bäddat pinnsoffan och tagit ned skylten kommer han åter med förnyad kraft!

För än finns det saker att skriva om från vår vrå, landsända eller gudsförgätna  håla. Och även om det för vissa utgör en periferi är det världens centrum för andra.

Ja, jag vet att tiden gått sen jag skrev sist, men ibland behövs andhämtning, vila och att bara ha schemat tomt.

Dessutom har jag haft så lite att säga och en dag som idag borde alla som har vett, tiga när inget finns att säga.

”Before I speak I have something important to say” som Groucho Marx så klokt uttryckte det en gång.

Så se upp, pass på, pennan är vässad för vidare tankestreck, krumsprång och blyerts-attacker. Allt från min horisont, från den plats ”som människor och djävlar benämna Lindesberg” som Hjalmar Bergman en gång uttryckte det.

Tussilago och minnen efter vägen i Spannarboda

Första gången jag såg tussilago i dikesrenen i år var i Spannarboda, min yngsta dotter cyklade och jag gick. Allt eftersom jag passerade husen mindes jag vilka som bodde eller som hade bott där.

Vet ni förresten var Skvalbäcken ligger? Skvalbäcken är huset i kröken, som ligger mitt emot fotbollsplanen Björkängen, där bodde förut en karl som kallades Lenvärs-Johan. Enligt min far hette han så för han bara jobbade när det var milt väder, dvs lent vär.

På vägen från korsningen i Pilkrog till bygdegården Sveaborg bodde sedan:

Siv Oscarsson i Pilkrog.
Lena och Alf Oskarsson.
Egon och Ingrid i Djupdalen.
Gunnar i Villboda.
Stig Stubbe. Gun och Eskil Behr. Athos och Ingrid.

Allt är förändrat, några bor kvar men några är sedan länge borta.

Jag mindes cykelturerna runt Iskarboda och Fallet. Den förfallna banvaktarstugan vid järnvägen där Blom-Johan tidigare hade ett riktigt trädgårdsparadis, så vackert att barnen i skolorna fick åka dit på skolresa.

Cykelturer var roligt och när jag var ännu mindre tyckte jag att tjuvringa var roligt. Jag ringde till Konsumhandlaren i Rockhammar och låtsades vara nån annan. Vi pratade länge. En gång tjuvringde jag och min kompis Björn. Vi ringer till Viola Larsson i Spannarboda. Det skulle vi inte ha gjort. Vi ringde upp. Viola svarade knappordigt: Nå? Vi blev livrädda och slängde på luren.

Det fanns en känsla av att alltid bli sedd. Som ibland var jobbig, men oftast var mycket behaglig. Det fanns en social kontroll, bakom de skira spetsgardinerna fanns det nån som såg en. Lilly, Ellen, Svea, Rut och Viola.
När jag skulle gå vägen från bussen till min dagmamma Margareta så visste jag att nån såg mig.

Ibland gjorde jag dumma saker. En dag utanför Manne och Ingrids affär, när jag och Erik väntade på Margareta i affären, då sa jag bara så där: ”Man skulle kunna slänga en hink vatten över den där hunden”. Så vi tog en hink och fyllde den med vatten ur en vattentunna och hällde den över Mannes snälla hund. Jag skäms när jag tänker på att det var min idé, men jag var åtta år. Givetvis såg någon det här och vi fick hämta vatten i hinkar från källaren och fylla på hela Mannes vattentunna. Och vi fick be både Manne och hunden om ursäkt.

Och där vid dikesrenen i Spannarboda flimrar allt förbi igen, inte som en suddig utan som en mycket tydlig, men numera gammal film.

Nya hyss med Arnold i Kommunfullmäktige

Arnold i Kommunfullmäktige hette en pojke som bodde i Lindesberg. Det var en liten, vild, envis och skäggig unge, inte så där snäll som du. Fast han såg snäll ut, det gjorde han visst.

Arnold tyckte det var gott med semlor och likt en speedad Ture Sventon gjorde han semlor anpassade för alla högtider på året, till exempel matjessill-semlan till midsommar och ägghalve-och lamm-semlan till påsk.

Hemma på gården hade han  sin halvsyster lilla Irja, som Arnold en gång hissade upp i flaggstången och hon ropade glatt: ”Arnold, nu ser jag ända till Lönngården i Rockhammar, förskolan vi ska lägga ned!”

På gården fanns också Arnolds despotiske låtsaspappa Anders Ceder, som Arnold kastat både semmelsmet på och tvingats utstå att Arnold fick avgå och bli utvisad från en Volleybollmatch mitt under brinnande mandatperiod.

Ibland kom fattig-hjonet Jonas Kleber förbi och fick delar av en gammal semla.

När Arnold inte gjorde semlor hade han gått och blivit ordförande i Kommunfullmäktige. Helt klart hade Arnold hoppat och suttit på stolar i hela den lokalpolitiska världen i Lindesberg men med ordförandeklubban i hand, som han själv hade svarvat i (S)nickarboa, trivdes han som allra bäst.

Det här med demokrati var något som Arnold tyckte var lite onödigt i Lindesberg. Därför tyckte Arnold att beslut fattas först och sedan får allmänheten säga sitt under allmänhetens frågestund som alltid är placerad sist. Arnold tyckte det var bekvämast så.

Nöjd efter ännu en dag gick Arnold hem till köket för att tillreda sig ännu en semla.

”Vet du vad jag ska göra imorgon?” messade han sin lillasyster Irja.

”Nä, är det nåt hyss?” svarade Irja blixtsnabbt.

”Det vet jag inte”, svarade Arnold till sist. ”Det vet jag aldrig förrän efteråt.”

Mars, mars måne…

Mars är som vanligt en fiskpinnemånad. I väntan på vår kan månaden inte riktigt bestämma sig för hur den ska ha det.

När jag gick i skolan var det svårt att veta om jag skulle ta på mig overall eller inte. Om det var kallt eller blött eller någon annan tänkbar väderlek.  Spela kula bakom skolan i Pilkrog eller leka i skogen. Det stora parallella leksamhället i skogen. Dit inga vuxna kom. Vilket hade både för- och nackdelar. De äldre killarna var tuffa mot oss små. Jag blev oerhört arg en gång och kastade en pinne i huvudet på en i sexan. Jag minns hur som helst inte varför.

Vi hade ett försäljningssystem med kottar. Tallkottar var enkronor och riktigt långa grankottar var tusenlappar. I skogen rådde en misch-masch av tidsåldrar med affärer, stall, riddarborgar, fängelser etc.

När det senare blev varmare spelade vi brännboll med hela skolan. Vi var ju 50-60 elever totalt från 1:an-6:an på den tiden. Jag minns att vi spelade brännboll rätt ofta och när sommarlovet närmade sig fick spelade vi med föräldrarna vid nåt tillfälle. Det var kul oftast och till slut lärde jag mig slå riktigt långt.

Nu när byskolornas nedläggning diskuterats och det ges ytterligare någon tids mer respit, kom jag att tänka på skogen och brännbollen vid Pilkrogs skola.