Tussilago och minnen efter vägen i Spannarboda

Första gången jag såg tussilago i dikesrenen i år var i Spannarboda, min yngsta dotter cyklade och jag gick. Allt eftersom jag passerade husen mindes jag vilka som bodde eller som hade bott där.

Vet ni förresten var Skvalbäcken ligger? Skvalbäcken är huset i kröken, som ligger mitt emot fotbollsplanen Björkängen, där bodde förut en karl som kallades Lenvärs-Johan. Enligt min far hette han så för han bara jobbade när det var milt väder, dvs lent vär.

På vägen från korsningen i Pilkrog till bygdegården Sveaborg bodde sedan:

Siv Oscarsson i Pilkrog.
Lena och Alf Oskarsson.
Egon och Ingrid i Djupdalen.
Gunnar i Villboda.
Stig Stubbe. Gun och Eskil Behr. Athos och Ingrid.

Allt är förändrat, några bor kvar men några är sedan länge borta.

Jag mindes cykelturerna runt Iskarboda och Fallet. Den förfallna banvaktarstugan vid järnvägen där Blom-Johan tidigare hade ett riktigt trädgårdsparadis, så vackert att barnen i skolorna fick åka dit på skolresa.

Cykelturer var roligt och när jag var ännu mindre tyckte jag att tjuvringa var roligt. Jag ringde till Konsumhandlaren i Rockhammar och låtsades vara nån annan. Vi pratade länge. En gång tjuvringde jag och min kompis Björn. Vi ringer till Viola Larsson i Spannarboda. Det skulle vi inte ha gjort. Vi ringde upp. Viola svarade knappordigt: Nå? Vi blev livrädda och slängde på luren.

Det fanns en känsla av att alltid bli sedd. Som ibland var jobbig, men oftast var mycket behaglig. Det fanns en social kontroll, bakom de skira spetsgardinerna fanns det nån som såg en. Lilly, Ellen, Svea, Rut och Viola.
När jag skulle gå vägen från bussen till min dagmamma Margareta så visste jag att nån såg mig.

Ibland gjorde jag dumma saker. En dag utanför Manne och Ingrids affär, när jag och Erik väntade på Margareta i affären, då sa jag bara så där: ”Man skulle kunna slänga en hink vatten över den där hunden”. Så vi tog en hink och fyllde den med vatten ur en vattentunna och hällde den över Mannes snälla hund. Jag skäms när jag tänker på att det var min idé, men jag var åtta år. Givetvis såg någon det här och vi fick hämta vatten i hinkar från källaren och fylla på hela Mannes vattentunna. Och vi fick be både Manne och hunden om ursäkt.

Och där vid dikesrenen i Spannarboda flimrar allt förbi igen, inte som en suddig utan som en mycket tydlig, men numera gammal film.

Nya hyss med Arnold i Kommunfullmäktige

Arnold i Kommunfullmäktige hette en pojke som bodde i Lindesberg. Det var en liten, vild, envis och skäggig unge, inte så där snäll som du. Fast han såg snäll ut, det gjorde han visst.

Arnold tyckte det var gott med semlor och likt en speedad Ture Sventon gjorde han semlor anpassade för alla högtider på året, till exempel matjessill-semlan till midsommar och ägghalve-och lamm-semlan till påsk.

Hemma på gården hade han  sin halvsyster lilla Irja, som Arnold en gång hissade upp i flaggstången och hon ropade glatt: ”Arnold, nu ser jag ända till Lönngården i Rockhammar, förskolan vi ska lägga ned!”

På gården fanns också Arnolds despotiske låtsaspappa Anders Ceder, som Arnold kastat både semmelsmet på och tvingats utstå att Arnold fick avgå och bli utvisad från en Volleybollmatch mitt under brinnande mandatperiod.

Ibland kom fattig-hjonet Jonas Kleber förbi och fick delar av en gammal semla.

När Arnold inte gjorde semlor hade han gått och blivit ordförande i Kommunfullmäktige. Helt klart hade Arnold hoppat och suttit på stolar i hela den lokalpolitiska världen i Lindesberg men med ordförandeklubban i hand, som han själv hade svarvat i (S)nickarboa, trivdes han som allra bäst.

Det här med demokrati var något som Arnold tyckte var lite onödigt i Lindesberg. Därför tyckte Arnold att beslut fattas först och sedan får allmänheten säga sitt under allmänhetens frågestund som alltid är placerad sist. Arnold tyckte det var bekvämast så.

Nöjd efter ännu en dag gick Arnold hem till köket för att tillreda sig ännu en semla.

”Vet du vad jag ska göra imorgon?” messade han sin lillasyster Irja.

”Nä, är det nåt hyss?” svarade Irja blixtsnabbt.

”Det vet jag inte”, svarade Arnold till sist. ”Det vet jag aldrig förrän efteråt.”

Mars, mars måne…

Mars är som vanligt en fiskpinnemånad. I väntan på vår kan månaden inte riktigt bestämma sig för hur den ska ha det.

När jag gick i skolan var det svårt att veta om jag skulle ta på mig overall eller inte. Om det var kallt eller blött eller någon annan tänkbar väderlek.  Spela kula bakom skolan i Pilkrog eller leka i skogen. Det stora parallella leksamhället i skogen. Dit inga vuxna kom. Vilket hade både för- och nackdelar. De äldre killarna var tuffa mot oss små. Jag blev oerhört arg en gång och kastade en pinne i huvudet på en i sexan. Jag minns hur som helst inte varför.

Vi hade ett försäljningssystem med kottar. Tallkottar var enkronor och riktigt långa grankottar var tusenlappar. I skogen rådde en misch-masch av tidsåldrar med affärer, stall, riddarborgar, fängelser etc.

När det senare blev varmare spelade vi brännboll med hela skolan. Vi var ju 50-60 elever totalt från 1:an-6:an på den tiden. Jag minns att vi spelade brännboll rätt ofta och när sommarlovet närmade sig fick spelade vi med föräldrarna vid nåt tillfälle. Det var kul oftast och till slut lärde jag mig slå riktigt långt.

Nu när byskolornas nedläggning diskuterats och det ges ytterligare någon tids mer respit, kom jag att tänka på skogen och brännbollen vid Pilkrogs skola.

I barndomens kiosk

När jag var liten köptes godis och serietidningar i kiosk. Ofta har jag stått på trappa framför luckan i kiosken och pekat på vilka slags godisbitar jag ville ha igenom glasrutan.

Det var helt enkelt så att vissa varor inte kunde köpas i matvaruaffärer. Tidningar och tobak till exempel. Det var många kioskägare som fick möjlighet att driva kiosk eftersom de inte kunde utföra tyngre kroppsarbete. Kioskerna fyllde en viktig funktion och var viktiga samlingsplatser.

Stannade ofta vid kiosken i Bergslagsbacken. Den var till synes proppfull av allt man kan tänka sig; alla typer av tidningar, godis, läsk. Jag minns inte om det fanns tobaksvaror där. Det fanns ju förresten Tobaksaffärer. Och i utförsäljningen av Tidermans Tobak på Kungsgatan 2001, köpte jag en pipa att ha som rekvisita.

Kiosken vid kommunhuset i Ramsberg var det alltid kul att besöka. Den var öppen hela nittiotalet vill jag minnas för den var öppen när jag röstade första gången i valet 1998. Efter valet skulle givetvis kiosken föräras ett besök.

I Lindesberg fanns det flera kiosker. Uppe på Kyrkberget där jag bor, fanns en i hörnan Parkvägen/Skyttevägen vid tennisbanan. Bergslagsbackskiosken som jag nämnde och en annan kiosk som stod där Senioren står idag. Kiosken innehades bl.a. av Irma Asplund och blev rikskänd när Lars-Inge Svartenbrandt greps utanför den 1972. Svartenbrandt skulle köpa kvällstidningarna när han greps av polisen och blev slagen med en kortvågsradio i huvet. Irma Asplunds kiosk fanns dagen efter på alla förstasidor i landets tidningar.

Det händer att jag tänker på kioskerna och människorna som förestod dem. Jag har tänkt att det hade varit skoj att stå i kiosk. Ibland har jag letat bilder efter de forna, idag rivna kioskerna. Ibland tänker jag på hur det skulle vara om de vore kvar än idag.

 

Spår i snö och snår

Förra helgen genomfördes och avslutades Lindesbergs största kulturevenemang Vinterspår. Sedan 2008 har evenemanget genomförts och samlat enormt många,  både aktörer och besökare.

I helgen såg jag inte så mycket, jag var på biblioteket och såg Kulturskolans fina konsert (min dotter var med) under lördagen. Annars var jag själv engagerad med en föreställning hemma hos Arne Johnsson. Vi hittade egentligen på en ny konstform vi kallade ”Poerevue” en hybrid mellan poesi, house warming party och revy. Det var väldigt fullsatt och väldigt roligt!

Under söndagen pratade jag minnen i Ramsberg från ”Festspelen” som genomfördes i Ramsbergs kyrka för tjugo år sedan. Känslan blev nästan som en släktträff med glada skratt och mycket, mycket värme i vinterkylan.

Faktum är att jag nästan varje år har varit med under något evenemang vilket gjort att jag inte kunnat se så mycket själv. Och jag tror inte jag är ensam om det. Samtidigt händer så mycket på så många ställen runt om i kommunen att det är omöjligt att få en rättvisande helhetsbild.

Första året Vinterspår genomfördes skrev jag lite ironiskt till en föreställning: ”Jag var på Vinterspår. Det var jag och lite damer i övre medelåldern som tittade på lite keramik. Och vad kan vara mer berikande än tomtar på stenar, tovade flasköverdrag eller en keramisk kudde i naturlig storlek?”

Och även om evenemanget är stort och brett, skulle det också kunna bli ännu större och bredare. Framförallt tycker jag det saknas scenkonst och konserter. Samtidigt blir formen för det hela mer av en konstrunda. Och inget ont i det. Men Lindesbergs största kulturevenemang kan visa upp ännu fler sidor. Det finns alla möjligheter för det.

Låt oss hoppas på bättre!

Det är lätt att nedslås över tiden vi lever i. Ingen regering, hot om extraval och osämja, värld i oreda, krig och konflikter, Svenska akademin, tandlösa budgeten, troll överallt på nätet och Trumpeten som tutar i väster.

Det är lätt att sucka och känna uppgivenhet.

Och lokalt har vi visserligen ett styre men det styrs väldigt konstigt. Besparingarna inom skolan kommer oroligt nog att bli kännbara.

Vi får de politiker vi förtjänar men ibland tycker jag att vi förtjänar bättre, var det nån som sa. Vi behöver inte bättra på en allmän misstro mot politiker, etablissemang och media. Det är illa nog som det är. Ändå har vi i Sverige en fortsatt stor tilltro till vårt system om man jämför med andra länder i Europa.

Klart man funderar på och ibland vill ge upp och sluta skriva eller säga nåt överhuvudtaget. Vad är livet till för, vad tjänar det till? Är det lätt att tänka.

Legendarerna HasseåTage sa vid nåt tillfälle, när vinden blåste snålt och alla var svartsynta inför framtiden,  att det var deras förbaskade skyldighet att se och visa upp det ljusa när tiderna var som mörkast. Det är ju grunden till vad underhållning handlar om. Och förmodligen även livet.

Därför; låt oss hoppas på bättring, bättre tider, bättre väder, bättre förnuft, förstånd och humör inför kommande året. Gott Nytt År på er alla!

Jag är med fåglar

 

Sedan några veckor tillbaka umgås jag med fåglar. Jag hittade en bra skyddad placering för vårt fågelbord på baksidan av huset och genast får vi fågelgäster av skilda slag.

Jag kom på vad lite jag vet om fåglar. Hur få fågelnamn jag kan. Jag har fått lägga fågelguiden vid köksfönstret.

”Jag kommer att dö utan att veta namnet på en enda väst eller en enda fågel” låter Jonas Gardell karaktären Siv säga i ”Människor i solen”. Och nog är det så att allmänbildningen och kunskap om djur och natur har kommit på skam.Saker som mina föräldrar med lätthet kan svara på, har jag ingen förbannad aning om. Det är ju tvärtom också. Men man vill ju gärna känna att utvecklingen går framåt och att yngre generationer kan mer än de äldre. Så är det ju inte direkt.

Talgoxar, blåmesar, entitor, nötväckor, svartmesar, bofinkar… Alla samsas. Vid ett fågelbord som kan liknas vid en värld i världen.

Fascinerat tar jag del av livet från diskbänken och disken blir genast både roligare och enklare.

Angånde besparingens orimlighet

Så händer det igen. Och det känns som det hänt förr. Besparingarna i Lindesbergs kommun kräver byskolornas nedläggning.

När jag gick i femte klass i Pilkrogs skola (numera friskola) hotades den tillsammans med t.ex. Fanthyttans och Gusselbys skola av nedläggning. Det blev demonstrationståg genom Lindesberg, namnunderskrifter och en sjuhelsickes folklig opponering. På klassens timme spelade vi sketcher och ikläddes oss rollerna som dåvarande politikerna Henry Larsson och Renate Hermansson. Det var en stor och stark gemenskap.

Den orimliga besparingen denna gång är på 9,3 miljoner. Det sjunkande elevantalet och svårigheten att rekrytera behöriga lärare är huvudargumentet för att lägga ned Ramsberg, Rockhammar samt Lönngårdens förskola och Vedevågs skolas åk 4-6.

Det är synnerligen klantigt av den politiska ledningen att lägga fram detta kort efter valet i ett brev till berörda familjer. Det kunde skötts snyggare. Det skulle kännas ärligare med ett personligt möte. Nu har detta ändå lett till stora möten där politikerna har fått förklara sig.

Från oppositionen (senast från KD) har det tävlats i att säga att man inte vill genomföra besparingen. Vad ingen från de högljuddas sidas (SD, KD, L, och i viss mån även C och V) säger är ju inte att besparingen är orimlig. Det ska bara inte sparas på byskolorna. Jag skulle kanske önska att det finns någon som pratar om  det orimliga i den stora besparingen.

Och behåller man nu byskolorna, vad ska det istället sparas på? Detta undrar jag stilla och väntar med spänning på svar.

 

Angånde nytt liv i fönstren

För ett antal år sedan (sex år närmare bestämt) höll jag i ”Luckans Land” som var Lindesbergs levande adventskalender. Varje dag vid ett speciellt klockslag (17:30) hände något på Rådhustorget. Bara fem minuter. Det kunde vara musik, dans, teater, film, bildkonst, ja, egentligen vad som helst.  Många medverkade och många kom och tittade. Under fyra år gjorde jag och många ideellt arbetande eldsjälar detta omöjliga möjligt. Grundidén var från början att förlägga dessa ”lucköppningar” på olika platser i staden, där olika ”fönster” skulle öppnas.

Under skyltsöndagen invigdes Lindesbergs konstförenings ”Skyltfönster-projekt” där tomma skyltfönster i stan får nytt liv med hjälp av konst. Istället för fönster som deprimerande nog täckts med skyddspapper blir det ljus och liv i tomma utrymmen. Det var mycket uppiggande att se och att  gå längs gatorna och mötas av nya uttryck och intryck.

Jag hoppas bara detta är början och att projektet fortsätter så det finns fönster som gapar tomma. För den lilla stadens redan stukade självförtroende är det inte bra att fler och fler lokaler står tomma och charmen med den lilla staden får ytterligare en törn. För det speciella med just den lilla staden är just att den är levande i det lilla. Och där har Lindesbergs konstförenings ”Skyltfönster-projekt” förbättrat utsikterna avsevärt!

Avbrott och inbrott

I torsdags förra veckan möttes jag av glassplitter över hela sovrummet när jag klev in hemma. Först trodde jag att någon roat sig med att enbart kasta en sten genom rutan, men strax därpå upptäckte jag att någon även varit inne i huset. Polisen var snabbt på plats och var mycket metodiska.

Dagen därpå tillbringade jag i telefon med polis, försäkringsbolag och glasmästare. Det känns väldigt onödigt och obehagligt att någon varit inne i ens lådor och garderober. Dessutom var det ingen lyckad dag på jobbet för bovarna, de fick verkligen inte med sig speciellt mycket. Samtidigt fanns det inget av värde bland barnens dockkläder och i mitt förråd av glasögon för teater.

Allt detta innebar ett avbrott från allt, en tankepaus, funderingar kring vad och när det skedde och samtal med grannarna.

Barnen blev mest skärrade. Min yngsta dotter undrade varför tjuvarna inte städade efter sig och misstänkte skarpt att de ätit upp resterna av hennes kiwi som hon lämnat på köksbordet.

Om och om igen sker dessa inbrott och nu var det vi som drabbades. Om och om igen kommer larmförsäljare till dörren och pratar om inbrott i närliggande kvarter och i hopp om att försöka kränga larm genom förebråelse och rädsla.

Rädd är jag inte men ljud ute får mig att reagera på ett nytt sätt sedan förra veckan.