Jag är med fåglar

 

Sedan några veckor tillbaka umgås jag med fåglar. Jag hittade en bra skyddad placering för vårt fågelbord på baksidan av huset och genast får vi fågelgäster av skilda slag.

Jag kom på vad lite jag vet om fåglar. Hur få fågelnamn jag kan. Jag har fått lägga fågelguiden vid köksfönstret.

”Jag kommer att dö utan att veta namnet på en enda väst eller en enda fågel” låter Jonas Gardell karaktären Siv säga i ”Människor i solen”. Och nog är det så att allmänbildningen och kunskap om djur och natur har kommit på skam.Saker som mina föräldrar med lätthet kan svara på, har jag ingen förbannad aning om. Det är ju tvärtom också. Men man vill ju gärna känna att utvecklingen går framåt och att yngre generationer kan mer än de äldre. Så är det ju inte direkt.

Talgoxar, blåmesar, entitor, nötväckor, svartmesar, bofinkar… Alla samsas. Vid ett fågelbord som kan liknas vid en värld i världen.

Fascinerat tar jag del av livet från diskbänken och disken blir genast både roligare och enklare.

Angånde besparingens orimlighet

Så händer det igen. Och det känns som det hänt förr. Besparingarna i Lindesbergs kommun kräver byskolornas nedläggning.

När jag gick i femte klass i Pilkrogs skola (numera friskola) hotades den tillsammans med t.ex. Fanthyttans och Gusselbys skola av nedläggning. Det blev demonstrationståg genom Lindesberg, namnunderskrifter och en sjuhelsickes folklig opponering. På klassens timme spelade vi sketcher och ikläddes oss rollerna som dåvarande politikerna Henry Larsson och Renate Hermansson. Det var en stor och stark gemenskap.

Den orimliga besparingen denna gång är på 9,3 miljoner. Det sjunkande elevantalet och svårigheten att rekrytera behöriga lärare är huvudargumentet för att lägga ned Ramsberg, Rockhammar samt Lönngårdens förskola och Vedevågs skolas åk 4-6.

Det är synnerligen klantigt av den politiska ledningen att lägga fram detta kort efter valet i ett brev till berörda familjer. Det kunde skötts snyggare. Det skulle kännas ärligare med ett personligt möte. Nu har detta ändå lett till stora möten där politikerna har fått förklara sig.

Från oppositionen (senast från KD) har det tävlats i att säga att man inte vill genomföra besparingen. Vad ingen från de högljuddas sidas (SD, KD, L, och i viss mån även C och V) säger är ju inte att besparingen är orimlig. Det ska bara inte sparas på byskolorna. Jag skulle kanske önska att det finns någon som pratar om  det orimliga i den stora besparingen.

Och behåller man nu byskolorna, vad ska det istället sparas på? Detta undrar jag stilla och väntar med spänning på svar.

 

Angånde nytt liv i fönstren

För ett antal år sedan (sex år närmare bestämt) höll jag i ”Luckans Land” som var Lindesbergs levande adventskalender. Varje dag vid ett speciellt klockslag (17:30) hände något på Rådhustorget. Bara fem minuter. Det kunde vara musik, dans, teater, film, bildkonst, ja, egentligen vad som helst.  Många medverkade och många kom och tittade. Under fyra år gjorde jag och många ideellt arbetande eldsjälar detta omöjliga möjligt. Grundidén var från början att förlägga dessa ”lucköppningar” på olika platser i staden, där olika ”fönster” skulle öppnas.

Under skyltsöndagen invigdes Lindesbergs konstförenings ”Skyltfönster-projekt” där tomma skyltfönster i stan får nytt liv med hjälp av konst. Istället för fönster som deprimerande nog täckts med skyddspapper blir det ljus och liv i tomma utrymmen. Det var mycket uppiggande att se och att  gå längs gatorna och mötas av nya uttryck och intryck.

Jag hoppas bara detta är början och att projektet fortsätter så det finns fönster som gapar tomma. För den lilla stadens redan stukade självförtroende är det inte bra att fler och fler lokaler står tomma och charmen med den lilla staden får ytterligare en törn. För det speciella med just den lilla staden är just att den är levande i det lilla. Och där har Lindesbergs konstförenings ”Skyltfönster-projekt” förbättrat utsikterna avsevärt!

Avbrott och inbrott

I torsdags förra veckan möttes jag av glassplitter över hela sovrummet när jag klev in hemma. Först trodde jag att någon roat sig med att enbart kasta en sten genom rutan, men strax därpå upptäckte jag att någon även varit inne i huset. Polisen var snabbt på plats och var mycket metodiska.

Dagen därpå tillbringade jag i telefon med polis, försäkringsbolag och glasmästare. Det känns väldigt onödigt och obehagligt att någon varit inne i ens lådor och garderober. Dessutom var det ingen lyckad dag på jobbet för bovarna, de fick verkligen inte med sig speciellt mycket. Samtidigt fanns det inget av värde bland barnens dockkläder och i mitt förråd av glasögon för teater.

Allt detta innebar ett avbrott från allt, en tankepaus, funderingar kring vad och när det skedde och samtal med grannarna.

Barnen blev mest skärrade. Min yngsta dotter undrade varför tjuvarna inte städade efter sig och misstänkte skarpt att de ätit upp resterna av hennes kiwi som hon lämnat på köksbordet.

Om och om igen sker dessa inbrott och nu var det vi som drabbades. Om och om igen kommer larmförsäljare till dörren och pratar om inbrott i närliggande kvarter och i hopp om att försöka kränga larm genom förebråelse och rädsla.

Rädd är jag inte men ljud ute får mig att reagera på ett nytt sätt sedan förra veckan.

Vårt behov av bio och kanske också av tröst

Folkets Hus bio i Lindesberg föreslås läggas ut på entreprenad. Nätverket Lindekultur har samlat över 500 namnunderskrifter för att behålla den nuvarande organisationen och skrivit ett öppet brev till Tillväxtutskottet.

Jag tycker det hela är mycket enkelt, kommunen har ett ansvar för biografens fortlevnad, något en annan lösning inte kan garantera. En biograf på entreprenad i Lindesberg är en biograf under hot om snar nedläggning.

Vi har få kulturarenor i kommunen. De få vi har ska värnas. Samtidigt är Folkets hus bio en viktig symbol och den plats (läs scen) som inte är skollokal, kyrka eller idrottshall där film och scenkonst visas.

Jag vill ogärna ställa verksamheter mot varandra. Som enmansjournalistshowen i Nora, Tomas Källberg skriver i sin krönika på 24i, när han pratar om skattepengar som egentligen borde gå till pensionärer och inte till fritidssysselsättningar  som filmtittande. Det klart man får förlåta Källberg och hans kunskaper lämnar mycket att önska om kulturevenemang som han skriver att han värnar och gillar. Jämför man klumpigt kan man givetvis säga att alla matcher i Lindesberg Arena, Råsshallen, Lindehov, Bernehov m.fl. runtom i kommunen aldrig skulle kunna genomföras utan stora skopor skattepengar och tar brödet ur munnen på Tant Asta på Grönbodahemmet i Storå.

Faktum är att vi ser en förbaskat urvattnad debatt om hur hela kommunens kulturliv ska fortleva. Det talas om vikten av en livaktigt kulturliv men det utdelas om och om igen käftsmällar till eldsjälarna som bär upp och håller i de sköra trådarna.

Om man tittar på kostnader och utgifter i kommunbudgeten ser dessa pengar ut som peanuts. En piss i Mississippi eller en loska i Lilla Lindessjön. Det har vi råd med.

Varför behöver vi om och om igen prata om behovet av kultur även i avkroken Lindesberg? Behöver vi hålla den styrande majoriteten i hand, tala stilla till dem och beskriva och utbilda dem när kunskap och intresse tryter? Fast det är ju det, intresset är noll och de politiska engagerade som någon gång talar om vikten av kultur finns inte i avkroken Lindesberg.

Därför är det lätt att svartsynt se på frågan om Folkets Hus bio och konstatera: det är kört.

Men, samtidigt, får vi inte ge upp. Så länge det finns pennor att vässa och tangenter att slås an, låt oss fortsätta göra det!

 

 

Med utsikt över Örebro

Sedan några veckor arbetar jag i Örebro. Jag har gått i gymnasiet här, har bott och jobbat här tidigare flera gånger tidigare. Nu vikarierar jag som Amatörteaterkonsulent för Örebro län med bas och skrivbord i Örebro.

Precis som man tycker att världen är stor när man sitter hemma på kammaren, men liten när man reser ut i den, är Örebro en väldigt liten stad när man väl jobbar här. Bara första dagen fann jag flera före detta elever, grannar från hembyn, alla inom en armlängds avstånd.

Det är roligt med nya utsikter. Det är välbehövligt med nya intryck som ger möjlighet till andra avtryck.

Sedan griper den tag den tag med kraft. Pendlarvåndan. Inställda och försenade tåg. Det vackra i att pendlare ser varandra, hjälper varandra, pratar med människor som sitter i samma båt. Förvåningen över när tåg går i tid. Välkommen till verkligheten, pendlare! Glädjen över kommunikationerna när allt funkar. Då är det en fröjd att pendla. En halvtimma till jobbet. Utmärkt. När allt är så väl att kommunikationerna funkar.

En liten hyllning

Ibland får jag höra det, eller rättare sagt jag får aldrig höra det. Men ibland känner jag mig som en tjurig karl med glasögon. Därför är det dags för en riktig hyllning som omväxling.

En otroligt fantastisk sak är de många sommarlovsaktiviteter som arrangeras av Lindesberg kommun för barn och ungdomar. Under sommaren får barn och unga möjlighet att utöva idrotter, ägna sig åt dans, film eller teknik. Helt gratis dessutom. Jag pratade med en mor- eller farförälder som inte trodde det var möjligt. Hög kvalité på lokaler och verksamhet och som kommunen prioriterar och tycker är viktig. Jag blir stolt och glad över kommunens satsning och de många uttrycken som erbjuds plus de facto att det är gratis.

En annan sak är den relativt nya Fritidsbanken, som nu i sommar är inkvarterad i Arenan. Det är där möjligt att låna saker, som bollar, kubb-spel, flytvästar, fotbollsskor eller dylikt för att för den skull få möjlighet att få en meningsfull fritid och även sommarlov. Många har inte den möjligheten att köpa nytt men nu när möjligheten att låna får garanterat fler chans att göra nåt vettigt.

Livet är inte enbart arbete och skola. Livet är inte bara bröd utan även kroppens och själens odling. Med hopp om en meningsfull fritid åt alla barn och ungdomar, vill jag på detta sätt och genom detta inlägg hylla initiativet och satsningen som gjorts i vår kommun.  Det är gott och jag hoppas på en fortsättning i samma anda.

Kom viloregn, kom himlens ljuva droppar!

Under min gymnasietid sommarjobbade jag i skogen. Vi märkte ut rågångar, röjde med röjsåg, planterade gran, krattade vägar som blivit ofarbara av plogbilar och tjäle. Arbete som sällan utförs idag. Vi var ett gäng ungdomar från Grönbo och Spannarboda och min pappa var handledare.  Pappa handledde sommarjobbare under många år och dessförinnan ledde han AMS-lag med gubbar som ibland hade lite problem med sprit, sig själva eller dylikt.

När det regnade kunde vi inte göra något, utan vi satt i folkabussen och såg hur vindrutorna immade igen medan regnet öste ned. – Kom viloregn, sa farsan, kom himlens ljuva droppar. För min pappa och hans generation och säkert många generationer innan var fint väder förknippat med arbete. Höet skulle slås, hässjas, bärgas och tas in. Men regnet rådde ingen på och lugnet infann sig genast när duggregnet började. Detta var innan de riktigt stora pengarna inom skogsbruket var det viktigaste, innan ackordshuggande och skogsmaskiner med strålkastare som kör nattetid.

En gång när vi satt i folkabussen, det var i Kloten, föll hagel och regn så hårt mot marken och himlen förmörkades så snabbt att de ljusstyrda gatlyktorna vid Klotensjön tändes för oss där vi satt i bussen.

Denna vecka är t.o.m. nätterna tropiskt varma. Jag var ute och målade en sockel på huset sent igår kväll. 28 grader varmt var det och jag var alldeles genomsvettig när sockeln stod klar. Det är lätt att då tänka på och drömma om det förlösande regnet.

Som farsan sa: Kom viloregn, kom himlens ljuva droppar.

Som Valborg på Kyrkberget

När jag var liten firade vi Valborgsmässoafton för det mesta på Kyrkberget. Kanske var det inte så men i efterhand minns jag det som så.

Givetvis minns jag även att det var ljusa ljumma kvällar och sedvanlig folkfest. Det fanns kiosk och korvförsäljning vid kägelbanan och Kyrkberget visade sig från sin bästa sida. Inte högt gräs och sly som numera.

Manskören Harmoni som i sina gulande studentmössor stod på berget alldeles bredvid elden som brann på berget. Som jag hört det berättas senare fanns en brandman på plats för eftersläckningsarbete minst ett dygn senare.

Jag tänkte på Kyrkberget idag när jag var nere på Valborgsmässofirandet på Strandpromenaden. När jag i veckan läste om att Kyrkbergets Vänner får möjlighet att renovera och blåsa liv i platsen blev jag mycket glad. Jag har skrivit om det förut och jag säger det igen. Kyrkberget har potential som stadens lunga. Utnyttja och utveckla den!

Möta våren i Finnåker

När jag var tolv år blev jag värvad till Finnåkersrevyn. Det var i samband med att jag i min hemby Grönbo spelat en av mina första sketcher ”Varslet” som revymamman Vanja i Valmossen kom fram och frågade om jag ville vara med i nästa revy i Finnåker. Det var oerhört stort.

I Finnåkers skola hade vi slöjd när jag gick i trean. På den tiden, på åttiotalet, gick barnen lekis eller förskoleklass i Rockhammar, årskurs ett till fyra i Pilkrog och årskurs fem och sex i Finnåker. I Finnåker styrde den vänlige men fruktade Folke Starkman. På väg till slöjdsalarna, passerade vi skolsalen dödstysta, elevernas skor stod uppställt på en linje utanför.  Året efter gick Starkman i pension och skolan i Finnåker lades ned. Numera är skolan buddistiskt center.

Hur som helst, något år efter slöjden i Finnåker blev jag alltså värvad till revyn som spelades i bygdegården, mittemot gamla skolan. Scenen som låg en trappa upp var fantastisk, tyckte jag, för den hade ridå som man drog med lingång och en smal korridor bakom som utgjorde omklädning och backstage.

Vi skrev allting själva och jag minns fortfarande flera sånger och sketcher. Första akten var löst sammansatt medan andra akten utspelade sig i Finnåkers handel. Jo då, den fanns fortfarande kvar då, och revyräven och min kommande lärare i kemi, Tomas Hederberg, spelade handlaren med inlånad mössa från Manne i Spannarboda. Tomas, som jag senare spelade med i flera föreställningar, en klok och god spelkamrat som trots stor ålderskillnad alltid kändes jämnårig.

Emellan de plöjda åkrarna i Finnåker åkte vi ofta, till slöjd och revy och senare till konfirmation. Jag minns framförallt vårarna i Finnåker. Det var som vackrast då. Vi åkte också till vår släkting Martin som bodde i det egna huset i utkanten av byn. Martin hade byggt det själv och gjort allt: murning, snickeri, målning och tapetsering. ”All utom det elektriska” som pappa brukade säga. På äldre dar byggde han Moraklockor, och jag köpte en av dessa som fortfarande tickar här bredvid mig. Jag minns när pappa ringde och berättade att Martin hade gått bort. Jag tittade på Moraklockan. Klockan hade stannat.