Skäll på kommunen – vov, vov, vov!

I augusti förra året stod jag utanför Pumphuset och väntande på entré. Jag lyssnade igenom dörren för att höra rätt stickreplik eftersom jag som en del av Teaterkompaniet Position Telland spelade berättarteaterföreställningen ”Kap Farväl!”. Då plötsligt dök det upp ett ansikte alldeles vid knuten. Mannens ansikte var allvarligt, nästan argt. ”Vad är det för nåt som pågår här?” frågade ansiktet. ”Vi spelar en teaterföreställning”, försökte jag tyst medan jag lyssnade vidare. ”Men vem är det som har ställt upp de här toaletterna här”, fortsatte det surmulna ansiktet och syftade på de hyrtoaletter som vi ställt upp för publiken vid sidan av Pumphuset. (Hyrda från Nora förresten.) Jag hann inte svara. ”Är det nåt skit som kommunen hittat på?” fortsatte mannen med en blandning av avsmak och förakt i tonfallet.

Nu hann inte jag fortsätta innan jag var tvungen att kliva in och lämna hans frågor obesvarade.

 

Men det lilla ordet ”kommunen” sagt med en slags infernalisk avsmak kände jag så väldigt väl igen. Det mesta är ”kommunens” fel. Och ”kommunen” bestående av alla politiker, tjänstemän, anställda, invånare kokas liksom ihop till en enda, förmodligen illasinnad men månghövdad drake. Och det enda ”kommunen” är kapabel till är att göra fel eller åtminstone enbart jävlas med ”vanligt” folk.

 

En episod ur livet: En lärare i klassrummet pratar om oroshärdar i världen, om krig och förstörelse. ”Vem startar alla krig då?” frågar läraren till slut. ”Jag tror det är kommunen”, svarar ett av barnen.

 

Det börjar tidigt.

 

Jag brukar också i gemen, uttala mig om ”kommunen” i liknande ordalag, säger nu kanske vän av ordning. Och det är rätt och dessutom sant.

”En bra kommun som Lindesberg kan ta lite skit”, brukar jag hävda om någon (och alltid är det någon) som tycker att jag svartmålar kommunen. Jag tycker det är klädsamt om man kan måla Linde på andra vis än i gassande sol eller i bedövande vacker solnedgång. För så vackert är ju Linde även till vardags.

 

Och ”kommunen” kan ju inte enbart tjäna som pajkastningsmål. Men idag letar ju alla efter sådana, verkar det som. Det är lätt att skylla all skit på någon. ”Kommunen” t.ex.

Tillägg: Detta blogginläggs rubrik kommer fö. från en ramsa som vi använde i demonstrationståget för byskolornas bevarande under 90-talets första år. I slutet höll någon upp Widmans lätt folkilska terrier, som mer än gärna skällde. Om han visste att han skällde på just kommunen, det har jag ingen aning om.

Aldrig på en söndag

Söndag är ingen bra dag att fika på. Allra minst i Lindesberg. Söndagar är helt enkelt en dag som man ska hålla sig inne på.

 

För några veckor sedan försökte jag tillsammans med en vän hitta någonstans att få en kopp kaffe på en söndag. Det var svårt. För att inte säga stört omöjligt. Allt var igenbommat och stängt utom 37:an som var överfullt.

 

Är det verkligen så få som vill fika på söndagar i en stad som Lindesberg? Jag vet caféer som testat söndagsöppen men fått återgå till det normala stängda läget. Trist känns det hur som helst.

 

Hur gick det då på fikavandringen? Till slut hamnade vi på caféet i badhusets entré. Att kalla det café är en grov överdrift bör tilläggas. Men det kanske finns kriterier för det. Om det krävs delicatobollar och en doft av illa uppvärmt bryggkaffe uppfyller man kriterierna med råge. Men mig gjorde det inget. Jag var tvärtom nöjd. Jag dricker nämligen inte kaffe.

Barndomens bäckar är numer så små

I bäcken vid Bäcktorp där jag bodde som barn porlar bäcken alltjämt. Övervuxen av gräs och sly men likafullt porlande. Mindre, mycket mindre än jag minns den flöt den fram när jag gick förbi för några veckor sedan.

När jag och min kompis Björn lekte vid bäcken såg vi iglarna krypa på bottnen. Vi kallade dem blodiglar. Ingen av oss visste att det var helt ofarliga hästiglar.

Ofta var det många barn vid bäcken. Björn och jag försökte en gång lura alla genom att byta kläder med varandra och låtsas att Björn var jag och jag var han. Vi kom till bäcken på varandras cyklar och spela varandra ett tag. Det tog ett tag innan vi insåg. De hade genomskådat oss direkt.

Under vägen vid bron går ett rör av cement. Björn och jag brukade krypa in i det och åla oss över till andra sidan. – Om man kryper i röret och en bil kör på vägen samtidigt får man hjärnskakning, sa Elina. Jag var inte säker, men jag trodde henne. Visserligen hade Elina även sagt att man fick mask i magen om man åt det som var nederst på bananen och det trodde jag inte alls på.

En gång kröp jag in i röret när det oförhappandes dök upp en bil som samtidigt körde över. (Väldigt sällan passerade bilar på vägen i Grönbo. Så är det fortfarande.) Jag ålade det absolut snabbaste jag kunde. Jeansen var blöta och gröna av gräs och jag låg andfådd och lyssnade i röret medan bilen körde över vägen. Jag andades ut. Jag fick inte hjärnskakning.

Så gick det till när farfar var ung?

Min farfars mor jobbade som mjölkerska hos Reuterswärd på Baggå bruk. Hon bodde hemma hos sin mor med tre ”oäkta” barn (varav farfar var ett) i Skömmarbyn eller Skomakarbyn som det heter. Det ligger hur som helst utanför Skinnskatteberg. För mjölkningen fick hon några ören samt en flaska mjölk till barnen efter kvällsmjölkningen.

Hon tog sedan tjänst som piga hos den gamle Ramström som hon senare gifte sig med och fick två barn. Ett av barnen, Valdemar, dog åtta år gammal av blodförgiftning. Alla stod kring honom när han dog. ”Nu kommer Gud och hämtar mig” sa Valdemar innan han somnade in. Farfar berättade ofta om detta.

När min farfar var sju år hamnade han på fattiggården. Hans mor hade varken möjlighet eller råd att ta hand om honom. Han började i samtidigt i skolan. Manne, hans kusin, hamnade på fattiggårn vid samma tid. Där fanns även en ladugård som de äldre, handikappade och barnen som bodde på fattiggården fick sköta om. Det var svårt att få maten att räcka till. När någon dog fick man kaffe och två skivor vetebröd.

När farfar var 12 år kom en bonde från Södra Allmänningbo och hämtade honom för att ha honom som arbetskraft. Han var sedan dräng i flera år på gårdar i Grimsöbodar och Fänsäter. Han arbetade varje dag i livet tills han blev 75 år. Förutom en dag då han blev sjuk i influensan ”Asiaten” vilket gjorde att han föll baklänges i ladugården.

1932 sökte han till Fellingsbro folkhögskola på lantbrukslinjen. Han fick intyg som ”obemedlad” eftersom han bara ägde en cykel. Efter ett år slutade han och fick dikesgrävarjobb genom Arbetsmarknadskommissionen (AK) som det hette. Han träffade min farmor när han dikade i Grimsö.

Långt senare hamnade farfars mor på fattiggården i Uttersberg. Hon skrev brev till farfar där hon hoppades få bo hemma hos dem så att ”sonhustrun skulle sköta’na i dön” som hon skrev. Hon menade ta hand om henne tills hon dog. Farfar svarade aldrig, han kände inget ansvar för kvinnan som lämnade bort honom som sjuåring.

Det är lätt att tycka att strukturerna och berättelsen om farfar känns som sprungen från medeltiden. Farfar var född 1903. Ingen utsätts väl för något sådant idag. Eller?

Martin Almgren är min Idol!

Sångare och lastbilschaufför? Känns kombinationen igen? Tänkte väl det. Det är visserligen långt från förlagan i Memphis till Linde men det är lätt att tala om naturkraft när man hör Martin Almgren.

Första gången jag hörde honom i Manskören Harmoni tänkte jag: Herregud, här är ju en som kan sjunga! (Därmed inte sagt att INGEN i Manskören kan sjunga…! Däremot var ovan nämnde Almgren ovanligt sams med tonerna.)

Samma år som jag hörde Martin Almgren lurade jag med honom i en föreställning jag gjorde på bl. a. Stadshotellet som hette ”Färd utan O” och där sjöng han ”Roll over Beethoven” i finalen. Det var mycket angenämt. Sedan har varje sceniskt möte med Almgren varit just det. Angenämt.

Jag har aldrig sett ett helt program av ”Idol”, nu tvingar mig denne Almgren till detta.

Detta föranleder denna dagsvers:

 

Sitter och ser från min teve-stol

En något obekväm ”Idol”

Någon jag inte sett där förut

ett rödhårigt kraftfullt Linde-krut

 

En slags främmade fågel, helt uppenbart

Dansar väl knappast och tji spagat?

Kanske röstas ut innan allt är klart?

Kanske för bred i ett smalt format?

Men…

Röst och charm är väl det centrala!

Han bör höras av fler än av oss lokala!

Ty…

I djungeln står vart träd på palm-ben!

Vem ger inte kvälj och kvalm- men?

Vem lyckas t.o.m. på kyrkans psalm-scen?

Han borde vinna: Martin Almgren!

Tatuera ett exempel

På sommarstränderna känner sig min halloumibleka kropp alltid omgiven av tatuerade massor. (Det är viktigt att poängtera att jag mycket sällan besöker stränder för bad. Det är inte min kopp te. )

Nånstans, nån gång för inte så länge sen, jag vet inte när, började folk tatuera sig så infernaliskt. Alla ska ha minst någonting på kroppen. Jag vet inte om det är någonting utmärkande för denna landsände eller hur det är. Jag är tacksam för svar. Bilder av ansikten, djur, texter, vad som helst. Symboler, tribaler, frukostflingor och recept. Allt ska tatueras in. Framför mig i kön på Hemköp stod en kille med ordet ”mum” tatuerat med stora bokstäver på ena armen. Först trodde jag det var nån parfymreklam, men med tanke på symbolerna kring, förstod jag att det rörde sig om mamma. Jag undrade varför man skriver ”mum”, och tänkte att han kanske var amerikan eller engelsktalande men det var han inte. Om man vill hedra sin mamma tänkte jag, kunde han väl skriva ”Gull-Maj” eller ”Vivianne”, ja , helt enkelt mammas namn, men det kanske inte är lika hett?

Jag har aldrig haft en längtan efter att tatuera mig. Inte minsta livsvisdom eller hjärta+pilar.

En gång erbjöd jag mig på denna blogg att tatuera in Lindesbergs-loggan, det vill säga den med palmen och den blodröda handbollen som går ned i horisonten. I takt med utvecklingen får jag väl nu erbjuda mig att tatuera in den nya loggan, med de tre bergen, i svanken med texten ”Bergslagens stj… själ” under. Nä, det får nog vara, det också…

Förståelsedjävulen

”Konsten föds i betraktarens ögon.” Aldrig har väl en fras blivit så misshandlad som den.

Man kan dessutom gömma vad skit som helst bakom den.

 

Konstnärlighet kan förstås bli en typ av mytomani, lurendrejeri, ”kejsarens nya kläder” etc. Men.

Självklart ska konst få ställa krav. Allt kan inte bli gråtande barn, älgar i solnedgång, Lasse Stefanz eller Stefan och Krister. Och inget ont i ovanstående!

Man behöver ju inte förstå allt. Bilder, musik, ord, scenkonst, dans, film etcetera, etcetera kan ge associationer, väcka tankar, tankekedjor som leder vidare, utvecklar, något som är nog mycket viktigare än stundens förståelse.

 

Jag såg dansfilmen ”Café Müller” koreograferad av Pina Bausch under en kurs jag läste på gymnasiet. ”Nu förstår jag varför hon heter Pina”, sa jag efteråt och läraren som visat filmen blev sur. Ändå minns jag fortfarande flera fragment ur föreställningen så här nästan 20 år efteråt. Man kan fråga sig vad en konstnärlig upplevelse är för något? Vi behöver inte förstå för att bli berörda eller få en upplevelse. Dock finns Förståelsedjävulen där, för det mesta.

 

Oftast är konstnärlig framgång mätt med hjälp av det publika genomslaget. Tyvärr säger det inte allt. Flera tusen personer kan vara likgiltiga medan en enskild persons hela värld blir rubbad.

 

Jag vill inte diskutera fint och fult.

Det är självklart att allt ska få finnas. Även om inte alla gillar allt. Som den underbara komediennen Siw Carlsson från Vallarnas friluftsteater, som för ett antal år sedan satt i något debattprogram och uppmuntrades hetsa mot smal- och finkultur. Vi behöver väl alla uttryck, sa Siw lugnt. Det behövs teater enbart för lyst, menade skådespelaren Jarl Kulle. ”Man älskar väl utan att göra barn” som han sa när man kritiserade honom från att gå från Strindbergs ”Gustaf III” på Dramaten musikalen ”Teenagerlove” på Oscarsteatern.

 

Men. Förståelsedjävulen piskar oss att vilja förstå. Förståelse är inte allt. Jag menar: Skit i förståelsen. Gå på association och magkänsla. Känner du inget, påverkas du inte, gå vidare, lämna det, oberörd. Lämnas du likgiltig? Kan ingen göra nåt åt det. Inte ens konstnärens grundläggande tanke eller dennes innersta intentioner.

Posten som dagens höjdpunkt

För barn med sommarlov i Grönbo utgjorde lantbrevbäraren den enda kontakten med världen. Det dammade kring postbilen när den kom på grusvägen och saktade in och lika snabbt som den dök upp i fjärran försvann den.

”Jaha, då var det roliga slut, då får vi vänta tills imorgon” som min far sa när postbilen passerat och vi redan bläddat igenom reklambladet från ICA och läst Kronblom i tidningen Allers.

Om man ville växla pengar eller skicka paket på retur satte man en liten plastskylt med postverkets emblem på brevlådan. Då körde lantbrevbäraren upp på gården, tutade, vevade ned rutan och gav personlig service ett ansikte. Den dagen pensionerna skulle betalas ut tog det flera timmar extra för lantbrevbäraren att tillryggalägga den ordinarie postturen.

Det blev väldigt personlig postkörning och Kenneth i postbilen fick alltid en Twistpåse i brevlådan lagom till jul varje år. Några år senare när Kenneth slutade fick jag efter en föreställning ett ofrankerat vykort med tack för föreställningen från ”brevbäraren Christer”.

 

Så här i sommarvikariernas tid bör vi sända brevbärarna en tanke. Det är inte lätt att dela ut post – but someones got to do it!