Skäll på kommunen – vov, vov, vov!

I augusti förra året stod jag utanför Pumphuset och väntande på entré. Jag lyssnade igenom dörren för att höra rätt stickreplik eftersom jag som en del av Teaterkompaniet Position Telland spelade berättarteaterföreställningen ”Kap Farväl!”. Då plötsligt dök det upp ett ansikte alldeles vid knuten. Mannens ansikte var allvarligt, nästan argt. ”Vad är det för nåt som pågår här?” frågade ansiktet. ”Vi spelar en teaterföreställning”, försökte jag tyst medan jag lyssnade vidare. ”Men vem är det som har ställt upp de här toaletterna här”, fortsatte det surmulna ansiktet och syftade på de hyrtoaletter som vi ställt upp för publiken vid sidan av Pumphuset. (Hyrda från Nora förresten.) Jag hann inte svara. ”Är det nåt skit som kommunen hittat på?” fortsatte mannen med en blandning av avsmak och förakt i tonfallet.

Nu hann inte jag fortsätta innan jag var tvungen att kliva in och lämna hans frågor obesvarade.

 

Men det lilla ordet ”kommunen” sagt med en slags infernalisk avsmak kände jag så väldigt väl igen. Det mesta är ”kommunens” fel. Och ”kommunen” bestående av alla politiker, tjänstemän, anställda, invånare kokas liksom ihop till en enda, förmodligen illasinnad men månghövdad drake. Och det enda ”kommunen” är kapabel till är att göra fel eller åtminstone enbart jävlas med ”vanligt” folk.

 

En episod ur livet: En lärare i klassrummet pratar om oroshärdar i världen, om krig och förstörelse. ”Vem startar alla krig då?” frågar läraren till slut. ”Jag tror det är kommunen”, svarar ett av barnen.

 

Det börjar tidigt.

 

Jag brukar också i gemen, uttala mig om ”kommunen” i liknande ordalag, säger nu kanske vän av ordning. Och det är rätt och dessutom sant.

”En bra kommun som Lindesberg kan ta lite skit”, brukar jag hävda om någon (och alltid är det någon) som tycker att jag svartmålar kommunen. Jag tycker det är klädsamt om man kan måla Linde på andra vis än i gassande sol eller i bedövande vacker solnedgång. För så vackert är ju Linde även till vardags.

 

Och ”kommunen” kan ju inte enbart tjäna som pajkastningsmål. Men idag letar ju alla efter sådana, verkar det som. Det är lätt att skylla all skit på någon. ”Kommunen” t.ex.

Tillägg: Detta blogginläggs rubrik kommer fö. från en ramsa som vi använde i demonstrationståget för byskolornas bevarande under 90-talets första år. I slutet höll någon upp Widmans lätt folkilska terrier, som mer än gärna skällde. Om han visste att han skällde på just kommunen, det har jag ingen aning om.

Från ofantlig till obefintlig

Fram till 90-talet skämtades det friskt om att jobba inom det offentliga eller den ”ofantliga sektorn”. Stod man och hängde på en kvast var man ”kommunalarbetare”.

Typiskt vits: Två barn pratar med varandra om deras pappor. Det ena barnet säger. Min pappa slutar kl. 16.00 och är hemma redan kvart över. Han jobbar på Volvo. Det var väl inget, sa det andra barnet, min pappa slutar också kl. 16.00, men han jobbar åt kommunen så han är hemma redan kvart i.

Efter besparingarna och krisen på 90-talet var det inte lika roligt längre.

 

Faktum är att leden i den offentliga sektorn börjar tunnas ur. Vid pensionsavgångar görs nämligen inga nyanställningar. Verkar det som.

 

Det är säkert väldigt omodernt att jobba kommunalt också. Företagande och näringsliv har så mycket bättre klang. För att inte tala inkomstmässigt. Där är det offentliga en skämt. Ett dåligt skämt.

 

Så om leden inte tunnas ur i det offentliga blir de åtminstone gråare och gråare. För att till slut gå upp i en tunn rök. Och då har den förut bespottade ofantliga sektorn blivit den obefintliga sektorn.