Angånde nytt liv i fönstren

För ett antal år sedan (sex år närmare bestämt) höll jag i ”Luckans Land” som var Lindesbergs levande adventskalender. Varje dag vid ett speciellt klockslag (17:30) hände något på Rådhustorget. Bara fem minuter. Det kunde vara musik, dans, teater, film, bildkonst, ja, egentligen vad som helst.  Många medverkade och många kom och tittade. Under fyra år gjorde jag och många ideellt arbetande eldsjälar detta omöjliga möjligt. Grundidén var från början att förlägga dessa ”lucköppningar” på olika platser i staden, där olika ”fönster” skulle öppnas.

Under skyltsöndagen invigdes Lindesbergs konstförenings ”Skyltfönster-projekt” där tomma skyltfönster i stan får nytt liv med hjälp av konst. Istället för fönster som deprimerande nog täckts med skyddspapper blir det ljus och liv i tomma utrymmen. Det var mycket uppiggande att se och att  gå längs gatorna och mötas av nya uttryck och intryck.

Jag hoppas bara detta är början och att projektet fortsätter så det finns fönster som gapar tomma. För den lilla stadens redan stukade självförtroende är det inte bra att fler och fler lokaler står tomma och charmen med den lilla staden får ytterligare en törn. För det speciella med just den lilla staden är just att den är levande i det lilla. Och där har Lindesbergs konstförenings ”Skyltfönster-projekt” förbättrat utsikterna avsevärt!

Förståelsedjävulen

”Konsten föds i betraktarens ögon.” Aldrig har väl en fras blivit så misshandlad som den.

Man kan dessutom gömma vad skit som helst bakom den.

 

Konstnärlighet kan förstås bli en typ av mytomani, lurendrejeri, ”kejsarens nya kläder” etc. Men.

Självklart ska konst få ställa krav. Allt kan inte bli gråtande barn, älgar i solnedgång, Lasse Stefanz eller Stefan och Krister. Och inget ont i ovanstående!

Man behöver ju inte förstå allt. Bilder, musik, ord, scenkonst, dans, film etcetera, etcetera kan ge associationer, väcka tankar, tankekedjor som leder vidare, utvecklar, något som är nog mycket viktigare än stundens förståelse.

 

Jag såg dansfilmen ”Café Müller” koreograferad av Pina Bausch under en kurs jag läste på gymnasiet. ”Nu förstår jag varför hon heter Pina”, sa jag efteråt och läraren som visat filmen blev sur. Ändå minns jag fortfarande flera fragment ur föreställningen så här nästan 20 år efteråt. Man kan fråga sig vad en konstnärlig upplevelse är för något? Vi behöver inte förstå för att bli berörda eller få en upplevelse. Dock finns Förståelsedjävulen där, för det mesta.

 

Oftast är konstnärlig framgång mätt med hjälp av det publika genomslaget. Tyvärr säger det inte allt. Flera tusen personer kan vara likgiltiga medan en enskild persons hela värld blir rubbad.

 

Jag vill inte diskutera fint och fult.

Det är självklart att allt ska få finnas. Även om inte alla gillar allt. Som den underbara komediennen Siw Carlsson från Vallarnas friluftsteater, som för ett antal år sedan satt i något debattprogram och uppmuntrades hetsa mot smal- och finkultur. Vi behöver väl alla uttryck, sa Siw lugnt. Det behövs teater enbart för lyst, menade skådespelaren Jarl Kulle. ”Man älskar väl utan att göra barn” som han sa när man kritiserade honom från att gå från Strindbergs ”Gustaf III” på Dramaten musikalen ”Teenagerlove” på Oscarsteatern.

 

Men. Förståelsedjävulen piskar oss att vilja förstå. Förståelse är inte allt. Jag menar: Skit i förståelsen. Gå på association och magkänsla. Känner du inget, påverkas du inte, gå vidare, lämna det, oberörd. Lämnas du likgiltig? Kan ingen göra nåt åt det. Inte ens konstnärens grundläggande tanke eller dennes innersta intentioner.