Spår i snö och snår

Förra helgen genomfördes och avslutades Lindesbergs största kulturevenemang Vinterspår. Sedan 2008 har evenemanget genomförts och samlat enormt många,  både aktörer och besökare.

I helgen såg jag inte så mycket, jag var på biblioteket och såg Kulturskolans fina konsert (min dotter var med) under lördagen. Annars var jag själv engagerad med en föreställning hemma hos Arne Johnsson. Vi hittade egentligen på en ny konstform vi kallade ”Poerevue” en hybrid mellan poesi, house warming party och revy. Det var väldigt fullsatt och väldigt roligt!

Under söndagen pratade jag minnen i Ramsberg från ”Festspelen” som genomfördes i Ramsbergs kyrka för tjugo år sedan. Känslan blev nästan som en släktträff med glada skratt och mycket, mycket värme i vinterkylan.

Faktum är att jag nästan varje år har varit med under något evenemang vilket gjort att jag inte kunnat se så mycket själv. Och jag tror inte jag är ensam om det. Samtidigt händer så mycket på så många ställen runt om i kommunen att det är omöjligt att få en rättvisande helhetsbild.

Första året Vinterspår genomfördes skrev jag lite ironiskt till en föreställning: ”Jag var på Vinterspår. Det var jag och lite damer i övre medelåldern som tittade på lite keramik. Och vad kan vara mer berikande än tomtar på stenar, tovade flasköverdrag eller en keramisk kudde i naturlig storlek?”

Och även om evenemanget är stort och brett, skulle det också kunna bli ännu större och bredare. Framförallt tycker jag det saknas scenkonst och konserter. Samtidigt blir formen för det hela mer av en konstrunda. Och inget ont i det. Men Lindesbergs största kulturevenemang kan visa upp ännu fler sidor. Det finns alla möjligheter för det.

Del 3: Vem vinner valet? Kultur och annat det skits i

I min serie ”Vem vinner valet?” här på bloggen kommer jag avhandla ett antal frågor, stora och små inför kommande val.

I tredje delen kommer jag skriva lite om bortglömda saker som kultur.

Kultur är ju inget som ger bränsle för vallokomotiven men nånstans måste nån ju skriva om det. Och vem ska skriva om det om inte jag? Jag skriver gärna.

Under den senaste mandatperioden har vi inte haft nån politisk nämnd för kulturfrågor utan den har först haft ett utskott under kommunstyrelsen för att sedan ensam hamna under kommunstyrelsen. Jag undrar vad som egentligen kommer upp på kommunstyrelsens bord. Problemet är att just frågorna behandlas av två förvaltningar och två nämnder. Oklart vad som ska göras när ingen vet vem som ska ta i frågorna. Ingen nämnd och allt är glömt.

Den politiska majoriteten verkar hur som helst as-nöjda med hur allt funkar. De är så nöjda så de tycker det är perfekt. Inget ska göras bättre. Men vän av ordning, undrar förstås, vad görs?

Det utskott som hade till uppgift att skriva en kulturplan för kommunen gjorde ingenting, därför har utskottet försvunnit och med den även tanken om en lokal kulturplan?

Det är intressant läsning att ta del av Nätverket Lindekulturs ”valmanifest” med frågor till partierna. Liberalerna verkar ha storhetsvansinne medan Sverigedemokraterna gurglar om kulturarv och svensk kultur i alla frågor och har klippt och klistrat från partiets centrala program.

Idéerna om ett ”föreningshus- kulturhus” som Centerpartiet i den politiska ledningen pratade om innan valet, tigs det om nu. Socialdemokraterna är visionslösa och sitter nöjda och dästa på sina stolar.

I varumärkesplattformen ”Bergslagens själ” är kulturen en av profilfrågorna. Men ingår kultur verkligen i Lindesbergs profil? Senast i lördags utkämpades den sk. Stadskampen mellan Nora och Linde, där politiker, idrotts- och kulturprofiler fick utmana varandra i diverse Musse Pigg-sporter. Det gick inte så bra för ”idrottskommunen” Lindesberg. Det klart det hade varit roligt att se politiker utmana varandra med nåt kreativt som omväxling, i bildkonst, dans eller musicerande. Men kulturella uttryck platsar inte. Och man kan ju ställa frågan till Irja Gustafsson, vad ska vi med kulturen till i ”idrottskommunen” Lindesberg?

Den som vill vinna valet måste ge hopp om det ska finnas ett kulturliv efter detta.

 

Vi gör kulturella böcker i Lindesberg!

I samband med Anders Ygemans tal på 1 maj i Lindesberg överlämnades en bok som tack. Enligt socialdemokraten som lämnande över boken var den ”otroligt kulturell”. Det var boken ”Den vackra sjöstaden Lindesberg” med fängslande text av Göran Karlsson och med förtrollande bilder av Rolf Karlsson. Jag undrade sedan vad som gör en bok ”otroligt kulturell”. Sedan kom jag på att detta är signifikt för Lindesberg. Kulturen är ”en klick närkärnat smör på moset” som förre kommunalrådet Anders Ceder uttryckte det. Kultur är fint på ett fult sätt, liksom att det är dumt att vara studiemotiverad i skolan.

I april kunde man läsa i Na att efter det lokala näringslivet tryckt på öppnar Lindeskolan åter Industritekniska programmet och den handfull (läs fyra) elever som sökt kan förvissa sig om att få en spikrak karriär. Lite nedanför artikeln kunde man läsa ”Humanistiska programmet läggs ned på Lindeskolan”.

Som jag skrivit tidigare har Lindesberg sitt varumärke, sin antiintelletuella charm att tänka på.

Från Region Örebro län hörs ibland enbart flåshurtigt ”Kultur åt varenda unge” ett mantra som inte betyder ett förbannat dugg. Kultur når inte alla barn, den prioriterade gruppen verkar vara barn 3-6 år, och det beror  fortfarande på vilken socioekonomisk grupp man tillhör. Och om kulturen sipprar ut i området man bor i, om man har tur och har engagerade föräldrar och lärare så kanske man får en släng av sleven från regionen. Problemet är att folket på Region Örebro län är eunucker. Snackar men kan inte göra något.

Det hölls kultursamtal den 3 maj på Lindesbergs bibliotek, något som egentligen ingen skulle ha upptäckt (samtalet annonserades ut enbart på kommunens Facebooksida) om inte Nätverket Lindekultur hade uppmärksammat det. Många förslag framkom och kommunala politiker och tjänstemän visade som vanligt sin ystra sida. (Skojade bara!)

Egentligen är det inte komplicerat!

Förtydliga uppdraget för de kommunala tjänstemännen.

Avsätt en budget för en allmänkultur i kommunen. Denna budget ska inte täcka löner till tjänstemän utan   göra så att evenemang, utställningar, konserter etc. kan bli möjliga. Det görs mycket! ropar man från kommunens håll. Under föregående år: Folkets hus bios verksamhet, Vinterspår, Konsternas dag, Bokens dag, nationaldagsfirande, verksamhet och workshops för barn och ungdomar vid ett antal tillfällen. Vad mer?

Och framförallt:

Det ska finnas en vilja, en drivkraft, en tro att: Kulturen kan och ska nå ALLA.

Och varför: kultur är ett slitet ord, missbrukat och missanvänt och omgett med kotterier, men trots det, kultur är det vackraste vi har.

 

Sälj Stripa gruvmiljö till Bert Karlsson!

En uppmaning till samtliga i bestämmandeposition inom politik och kommunal förvaltning: läs inte vad jag skrivit eftersom jag ändå inte vet vad jag talar om.

Stripa gruvmiljö – denna svulst på den kommunala gamhalsen! Sälj och gör er av med skiten! Det har varit lekstuga och tillhåll för tokar länge nog. När nu också hyran för hyresgästerna inom området höjs och tvingar hantverkare, smeder och kanske även praliner att tänka på nya jaktmarker är det ju ändå ingen idé.

Stripa ingår ju i det som kallas Besök Linde AB tillsammans med kassakor som Energikällan, Lindesberg Arena och snart även ishallen Lindehov. Det klart det måste bli klirr i kassan!

Om nu nån lämplig chef, vi kan kalla chefen Jönsson inte tycker det ska vara utomhusaktiviteter utan att för den skull betala hyra för detta och dessutom betala för att få göra den pågående aktiviteten – låt då bara parasiterna betala!

Och om nu nån annan lämplig chef, vi kan kalla chefen Karlsson tycker att bilfirmor kan använda den kulturhistoriska miljön till förrådsbyggnader, hyr då ut på momangen.

Sälj det till nån lämplig enteprenör som Bert Karlsson. Han kan, om någon göra guld av gråstenen. Flyktingförläggning, sommarland, köpstad. Upplevelser som sumobrottning, paintball, lasergames, vattenkanor, slushmaskiner gör att det torra och tråkiga industriminnet snart blir ett minne blott!

Ställ inga frågor och visa ingen notis om kulturknuttar med töntpolo, de besitter ingen kunskap och de snackar ändå bara dynga! Stripa har som sagt varit lekstuga och tillhåll för tokar länge nog!

Sicken tur vi har i kommunen som har folkvalda och tjänstemän som kan saker och vet vad de talar om!

Kulturmaffian slår till igen!

Följande kriminalberättelse är skriven med anledning av sågspånspoeten och expolitikern Arnold Bengtssons ord angående biografens vara eller inte vara i Folkets hus: ”Den dag ’kulturmaffian’ applåderar något som görs kommer jag nog undra vad som blivit fel…”
Fortsättningen, för jag har kontrakt på tjugo böcker, kan inom kort köpas, på en bensinmack nära dig.

Röken låg fortfarande tät över brottsplatsen. Bakom polisens avspärrning var kriminalarna överens: det var kulturmaffian som låg bakom dådet. Offren, mestadels kvinnor över 55, hade överrumplats, överraskats och översköjlts av kultur under inledningen av Bokens dag. – Det blev för mycket helt enkelt, sa en av polismännen, nytryckta böcker, ord, engagemang och så den där förbaskade Arne Johnsson… – Den där senige smålänningen, väste kriminalaren mellan tänderna.

Knappt hade röken skingrats innan det var dags igen, den här gången ikring Stripa, där en man med Haglöfsväska och Houdini-tröja påträffats utslagen med en doft ikring sig av choklad från Bergslagspraliner och och Rirum tilt pale ale från Stripabryggeriet. Intill sig fann de en påse med smycken från Karlssons kulturverkstad, kvittot låg i påsen… Kriminalen lyfte upp bevismaterialet med en halvtrubbig blyertspenna. – Det här är bevis nog…
– Ständigt denna kulturmaffia… fräste kriminalaren, tände en cigarill av märket Perdomo Maduro och anslog tryckta ark med de efterlysta: Ove och Janne Magnusson, Kajsa och Johnny Karlsson samt Gunilla och Yvonne på Bergslagspraliner. En riklig belöning erhålls om de infångas och förs levande till polisen.

På teve slog kulturmaffian från Lindesberg till vareviga fredag, nu dessutom varje fredag, vartannat år…
– Är det inte Martin Almgren så är det den där Kläfford…sa polismannen.
– Fy f… Det dröjer väl inte länge innan de båda står staty i rondellen vid Circle Q… Man kommer ju inte se nånting av stan när de där båda står i bredd…

Vid nästa tillslag mot Kulturum på Lindeskolan, det kriminella tillhåll där maffian opererat tämligen ostörda sedan 2010, fann man offren, både små barn i tre-fyra års åldern, barn i alla stadier upp till gymnasieåldern samt fritidsspelande pensionärer med saxofonfodral. Det som kallades ”kulturskole-verksamhet” var inget annat än ett simpelt trick för att försöka tvinga på vidriga kulturella uttryck på samhällsmedborgare som inget ont hade gjort.
– Det här är värre, mycket värre än vad jag jag nånsin föreställt mig i min värsta mardröm, sa kriminalaren med eftertryck. Kulturmaffian räds inga medel, ger sig på alla, lämnar ingen…
– Det jävligaste är i alla fall när de ger sig på försvarslösa barn, grymtade polismannen. Han bröt ihop och fick tillbringa resten av dagen i det terapeutiska tillstånd som endast fotbollsmatchen Sverige-Italien (0-0) kan ge.

I polisens hemliga högkvarter var de goda råden dyra. Läget var desperat.
– De har tagit stan i ett hjärngrepp… Den där förbannade kulturmaffian gör livet surt för oss alla! skrek polismannen med gråten i halsen.
– Det är för jävligt, sa kriminalaren där han satt i den IKEA-kopierade böjträmöbeln.
– Fan, jag vill inte se min dotter gå i jodhpurs, spela banjolele och dansa modern dans på kulturskolan. Jag vill inte höra henne fråga: ”kan jag inte få börja spela blockflöjt, också, pappa? Kan jag inte gå på läseklubben på biblioteket? Kan vi inte flytta till Löa, börja göra konsthantverk och odla ekologiskt!!!?”
Polismannen föll flämtande ned på golvet, genomsvettig. Han hyperventilerade.
– Det är dags nu, sa kriminalaren efter en stund.
– Vadå? flämtade polismannen.
– Det är dags att spränga själva roten till det onda…
– Vad är det då?
– Nätverket Lindekultur, sa kriminalaren lugnt och drog ett halsbloss.
Polismännen spärrade upp ögonen. – Du kan inte mena allvar…
– Jo… Jag menar vad jag säger… Vi har uppgifter från en av våra informatörer att en av hjärnorna, kanske den främsta, bakom nyhetskanalen lindekultur sitter och kurar på de förslummade musikvägarna på Stadsskogen…Sven Carlsson eller Big C som han kallas i de där förbannade gangsterkretsarna…

Ordningsmakten var beslutsam och beslöt att slå till snabbt, i skymningen, precis när Kulturnyheterna visas. Men vägen dit, till Big C var kantad manskörsmedlemmar, esteter, löst folk från hembygds- och konstföreningen, fotografer, släktforskare, Hillstreetrockare, stand-uppare, lokalrevyfolk från Gusselby och Monica Lehn Domnick.
Motståndet var polismakten övermäktig och de kom inte mer än till Kretschmanns innan de dukade under, föll handlöst till marken begravda med ansiktena nedåt i en snödriva till tonerna av Linde Symfonic Band och med spridda exemplar av ”Rönnbärsvägen” av Eva B Magnusson omkring sig.

Kulturmaffian hade än en gång segrat. Och precis som sågspånspoeten Arnold Bengtsson förutspådde, de applåderade inget som den politiska maffian gjorde, helt enkelt därför att de gjorde det själva istället. Det vill säga både verkställde. Och applåderade. Utan dem skulle det inte finnas något hopp om ett kulturliv efter detta.

Äntligen ett kulturpris till kommunen!

Det händer inte ofta. 1989 fick poeten och lindesbergaren Arne Johnsson NA:s kulturpris. I går tilldelades priset Biblioteksupproret i Ramsberg och Länsteaterns uppsättning ”Det som är vårt” som baseras på Ramsbergarnas kamp.

På många sätt är det ovanliga pristagare, kvinnorna i Ramsberg. En grupp som i tysthet bär upp föreningsliv, kulturliv, och sällan eller aldrig uppmärksammas eller tackas. Men nu har de uppmärksammats med all synbar tydlighet. För de sa ifrån och vägrade ge upp. De uppmärksammades också i alla typer av media över landet och nu som pristagare.

Och att Länsteatern byggde en pjäs på deras berättelse.

”Det som är vårt” av dramatikern Anders Duus hänger på inget sätt ut Lindesberg och kommunens politiker som idioter, Lindesberg som i pjäsen lätt förklätts till Vimmersberg. Jag tvivlar på att kommunpolitikerna sett pjäsen och jag tvivlar på att det sänds gratulationer till Biblioteksupproret i Ramsberg.

Därtill saknas humor och distans. Men det tydliga tecknet på vem som står som segrare syns i alla fall. Det står där som förut. Fast under nytt namn.

Kulturcentrum i Ramsberg.

Norsk indoktrinering

Jag vet inte om ni upptäckt det. Jag vet inte om ni känt av det. Norrmännen anfaller från alla populärkulturella områden! Och det är framförallt ungdomen som angrips. Är det inte Marcus och Martinus så är det Freddy Kalas som med dockaktig charm sjunger gulligt på brödrafolkets tungomål. Är det inte ”Skam” så är det ”Jenter”. Allvar och skämt, men framförallt en realism som tilltalar och engagerar. För att inte tala om norska krimserier och deckare. Plötsligt är allt bara ”dretpent” och ”morsomt”.

Jag är van vid att norrmän likt Jon Skolmen trycker i taket i flygplan efter juice. Eller likt Marvne Fleksnes slår i teveapparaten och skriker ”Day-Ooo!” Norsk kultur har liksom varit det töntigaste som finns. Norrmännen har alltid i varit mysiga att ha med. Ofta i teveserier först gjorda i England och sedan översatta till norska eller svenska. Minns ”Fredrikssons fabrikk” från början av 90-talet, med Magnus Härenstam som den stiffe svenske textilfabrikören och en hjord av norska komedienner som sömmerskor, bl.a Aud Schønemann (även Modern till Fleknes) som Härenstam med nöd och näppe basade över. Alltid gick det fel för fabrikören, svensken var stiff och uppblåst och fick till sist förlora på något sätt. Vilket alltid fick Aud Schønemann att utbrista ”Stackars Fredriksson…”.

Det är länge sen nu.

Jag vet inte vad det egentligen beror på. Den norska populärkulturella invasionen alltså. Eller så är det så att man i Norge har fattat nåt. Begriper sig på tilltal till ungdomar som vi i Sverige har glömt bort. Eller för att norska språket är vackert, naturligt och okonstlat. Vi i Sverige krånglar ju alltid till det mer än nödvändigt. Eller så fattar vi bara inte. Eller som en fråga som jag hörde när jag var på turné i Norge en gång: Heter verkligen haj på norska ”kjaempetorsk”??

En stark allmänkultur i Linde är viktig för kulturskolan

Kulturskolan i Lindesberg har framförallt verksamhet riktad till barn och ungdom. Kulturenhetens verksamhet riktar sig framförallt till barn och ungdom. Det är bra.

Kultur är inget tjusigt eller svårt. Eller förbannat ouppnåligt eller lyst för välbeställda eller trist som fan. Det är det vackraste vi har. Även om det kan vara allt det jag nämnde tidigare.

Men det är viktigt att påtala att en fungerande kulturskola kräver en fungerande och stark allmänkultur. Som vänder sig till barn, ungdom, vuxna och gamla och alla däremellan.

Allför sällan i dagens samhälle träffas människor över generationerna. Det är synd. Jag ömmar för sådana stora, breda projekt. Otvungna sammanhang för möten. Kreativa koalitioner.

En stark kulturskola kräver också föreningar, professionella utövare och aktiva i alla åldrar. Detta för att få till en trappeffekt, så man kan kliva vidare utan att behöva leta sig utanför kommunen. Behålla de kreativa krafterna inom kommunen.  Lindesbergs kommun har den kapaciteten. Vi har kompetensen. Vi behöver bara bli bättre på att se och uppmärksamma den.

I Linde lämnar man inte igen i tid

Det ska bli dyrare att glömma lämna tillbaka böcker i tid till biblioteken i Lindesberg. Nu talas det till och med om att denna vecka, sportlovsveckan, ska låne-syndare få respit och kunna lämna tillbaka utan avgift. Den här frågan har fått det största medieutrymmet som någon kulturfråga fått sedan Sundsbron byggdes i Linde.

Först en politisk träta där MP ville behålla de tidigare avgifterna och SD promt ville höja. När dessutom kulturchef Kristina Öster går ut i NA och pratar om kostnaderna för de icke inlämnade böckerna får man för sig att detta är en MYCKET stor fråga. Och ett MYCKET MYCKET stort problem på biblioteken runt om i kommunen. Men vet ni, jag kan inte tänka mig det. Men jag hoppas, HOPPAS att det möjligen kan bidra till något som kommer allmänkulturen till del. För jag vet nämligen inte vad som gjordes föregående år. Vad eller vilka projekt-konserter-föreställningar-utställningar etc genomfördes 2016 förutom Vinterspår? Jag vet att barn och ungdom är prioriterade grupper, jag vet att man genomförde dansworkshops och föreställningar under våren -16, men i övrigt berättarstund och pysseltimme på biblioteket.

Detta landar ju knappast enbart på förvaltning och tjänstemän utan FRAMFÖRALLT på brist på politisk vilja och annat än axelryckning och allmänt ointresse från politiskt håll. Sedan 2013 har vi ingen Kultur- och fritidsnämnd i Lindesberg kommun, utan kulturfrågorna ligger under ett utskott som ligger under Kommunstyrelsen. Som förmodligen ligger och sover.

Vinterspår!

Nu i helgen 4-5 februari är det kulturevenemangshelgen Vinterspår i hela Lindesbergs kommun. Nedan har jag försökt redogöra varför ett evenemang som Vinterspår är så viktigt. Inte minst i dagar som dessa.

Vinterspår är stort, det är vitt och brett men missleds inte att tro att det för den skull innefattar allt av Lindesbergs rika och mångfacetterade kulturliv. Kulturlivet är större än så. Vinterspår är en vänlig välkomnande arena, med generöst med plats, högt i tak och omfång, en färgrik palett, ett utsnitt, ett avsnitt, hugskott, tryfflar i mossa, pärlor i askar, tovat och stickat och fotat och målat, oroliga vinklar, avspänd akryl, idyllisk akvarell.

När allt känns som mest hopplöst och Trumpet måste vi tro på kraften som bor i oss alla; tankens framåtsträvan, kärleken till världens och tingens skönhet, provokationen och ifrågasättandet och känslan för människans rätt att vara just människa. Och vad är då/vad gör då en människa? Rätt fula och bylsiga kläder i bävernylon hårt stoppade med fläskkarré? Eller kostymer och alltför långa slipsar med likaledes innehåll? Eller någon som hävdar bestämt att skillnaden mellan oss och fläskkarrén är viljan att värna sann och varm känsla, livsmod och hoppfull tro på människorna och på människans styrka och godhet.

 Det finns mörker. Mörker så svårt att rå på. Mörker som gör det svårt för oss att se. Och i det mörkret är vi alla grå och tystnaden är tom. Vi kan inte bryta tystnaden med tystnad.

Nu är det ljust. Det är dag. Solen syns. Men snart kommer kvällen. Det blir mörkt. Det blir mörkt, men det lyser små ljus i det mörkret: ihärdiga kreativa kraftiga bloss som vi tänt och som vi hoppas ska lysa länge. Länge.