Antiintellektuell charm

Kultur det är fult det. Dessutom hopplöst omodernt. I Lindesberg har det visserligen ständigt varit omodernt. Lindesberg är en idrottskommun. Om man får tro vårt kommunalråd Irja Gustavsson. Kulturmänniskor är som alla vet högfärdiga och kräsna. Lindesberg har också en klart antiintellektuell charm. Kultur passar någon annanstans och kultur har inget ändamål.

 

Enligt den rapport från Region Örebro finns faktiskt i Lindesbergs kommun 53 kulturlokaler(!). Jag vet inte var de ligger. Vi kan dessutom skryta med två kulturhus. Förmodligen har någon på regionen rökt något eller ätit nån svamp. Fast det klart, om vi tittar närmare ser vi Vretens kursgård, Björkhagaskolans matsal, samt eftersom listan är daterad, ett antal lokaler som numera inte finns. Då återkommer vi till ordet ändamål. Eller ändamålsenlig. Jag har spelat teater i merparten av kommunens gymnastiksalar, sporthallar, bygdegårdar, IOGT-NTO-lokaler, Folkets hus etc. Jag vet att det går. Och det är inte frågan om att fantasin sätter gränser, för fantasi saknas inte. Att många av våra körer i stan är husvilla beror inte på dålig fantasi. Hyrorna för lokaler i kommunal ägo är dessutom för hög.

Jag vet också att det är fullt möjligt för LIF Lindesbergs A-lag att möta Tyresö i en handbollsmatch i konferensrummet på kommunhusets nedre plan. Det går. Men det är inte ändamålsenligt. Och Irja Gustavsson skulle mycket riktigt kunna flytta sitt kontor till en handikappstoalett på Fröviskolan. Det går. Men det är för den skull inte ändamålsenligt.

 

Och när Irja Gustavsson på Nätverket Lindekulturs möte i september i fjol säger att frågan om Munkhyttans skola framtida öde har riktats till skolorna: ”Hur vill ni använda Munkhyttans skola?” Frågan som ställts till en underbemannad och överarbetad lärarkår får väl ses som rätt knasig. Ungefär som att ställa frågan till Trafikverket om de skulle vilja bygga om stationen i Lindesberg. Eller om Terry Evans skulle tycka det var ballt att vara hemlig gäst på ett femårskalas. Svaret blev att lärarna givetvis inte ville ha mer att göra så därför var de inte intresserade. Men ansvar för detta vilar inte på lärarna utan på den kommun som tänker kortare än vad trynet räcker. Tar kommunen ansvar för framtiden? Men det klart, de har ju sin antiintellektuella charm att tänka på.

 

Nu i juni 2017 kommer ”beredningsgruppen för kultur och fritidsfrågor”, en handfull personer, att lägga fram en kulturpolitisk plan. Vi väntar med spänning och säger samtidigt lycka till!

Klart Kleber ska kulturutbildas!

Det är inte lätt att förstå sig på hur det politiken är organiserad i Lindesberg. Vi har färre politiker i varje nämnd och färre nämnder, någon enhet och några utskott. Orsaken var ett hugskott, snabba puckar och en knappast genomtänkt analys av konsekvenserna. Undrar om utvärdering och analys i efterhand har förekommit?

Sedan beslutet fattades i all hast i juni 2014 har vi i Lindesbergs kommun t.ex. ingen kultur-och fritidsnämnd utan enbart en beredning för kultur-och fritidsfrågor som ligger under kommunstyrelsen.

Det var bråttom när beslutet skulle fattas och det man hade för ögonen var att man skulle behöva färre människor dvs. politiker att avlöna och eventuellt kortare beslutsgångar.

Därför är det sunt att tillväxtutskottets ledamöter får nån form av kulturututbildning. T.ex. Jonas Kleber. Detta genom projektet ”Konsten i samhällsutvecklingen”. Tanken är att skapa fler samarbeten mellan kommunen och kulturen. Det är också fint att politiken visar ödmjukhet eftersom det alltför ofta antas att alla vet nånting om allting bara för att man sitter i bestämmandeposition.

 

 

Förståelsedjävulen

”Konsten föds i betraktarens ögon.” Aldrig har väl en fras blivit så misshandlad som den.

Man kan dessutom gömma vad skit som helst bakom den.

 

Konstnärlighet kan förstås bli en typ av mytomani, lurendrejeri, ”kejsarens nya kläder” etc. Men.

Självklart ska konst få ställa krav. Allt kan inte bli gråtande barn, älgar i solnedgång, Lasse Stefanz eller Stefan och Krister. Och inget ont i ovanstående!

Man behöver ju inte förstå allt. Bilder, musik, ord, scenkonst, dans, film etcetera, etcetera kan ge associationer, väcka tankar, tankekedjor som leder vidare, utvecklar, något som är nog mycket viktigare än stundens förståelse.

 

Jag såg dansfilmen ”Café Müller” koreograferad av Pina Bausch under en kurs jag läste på gymnasiet. ”Nu förstår jag varför hon heter Pina”, sa jag efteråt och läraren som visat filmen blev sur. Ändå minns jag fortfarande flera fragment ur föreställningen så här nästan 20 år efteråt. Man kan fråga sig vad en konstnärlig upplevelse är för något? Vi behöver inte förstå för att bli berörda eller få en upplevelse. Dock finns Förståelsedjävulen där, för det mesta.

 

Oftast är konstnärlig framgång mätt med hjälp av det publika genomslaget. Tyvärr säger det inte allt. Flera tusen personer kan vara likgiltiga medan en enskild persons hela värld blir rubbad.

 

Jag vill inte diskutera fint och fult.

Det är självklart att allt ska få finnas. Även om inte alla gillar allt. Som den underbara komediennen Siw Carlsson från Vallarnas friluftsteater, som för ett antal år sedan satt i något debattprogram och uppmuntrades hetsa mot smal- och finkultur. Vi behöver väl alla uttryck, sa Siw lugnt. Det behövs teater enbart för lyst, menade skådespelaren Jarl Kulle. ”Man älskar väl utan att göra barn” som han sa när man kritiserade honom från att gå från Strindbergs ”Gustaf III” på Dramaten musikalen ”Teenagerlove” på Oscarsteatern.

 

Men. Förståelsedjävulen piskar oss att vilja förstå. Förståelse är inte allt. Jag menar: Skit i förståelsen. Gå på association och magkänsla. Känner du inget, påverkas du inte, gå vidare, lämna det, oberörd. Lämnas du likgiltig? Kan ingen göra nåt åt det. Inte ens konstnärens grundläggande tanke eller dennes innersta intentioner.