Extra senaste nytt: Äntligen bio i bolag!

För mig som mingelreporter roade det mig storligen att besöka tisdagens extra möte i kommunstyrelsen där det beslutades att driften för biografiverksamheten bör tas hand om det kommunala bolaget Besök Linde AB.

Det var idel proseccofryntliga leenden bland bubblet och chipsen men mest strålade Arja Gustavsson, för dagen iklädd galastass med tilhörande örhängen (lackade slaggstenar från Stripa) i de näpna små öronen.

Genom att flytta biografverksamheten till bolaget blev det ju inte mindre olagligt och ett brott mot konkurrenslagen, nej, nej, men däremot kan pengar gömmas undan på ett för kommunen mer passande och nödvändigt sätt.

Bland de som jublandes skara syntes också Jonas Feber, även han, dagen till ära, klädd i galastass identisk med den som Arja Gustavsson bar. Enda skillnaden var att han hade sin svanktatuering med ”S+C+V= SUPERHJÄRTA” chict och otvungen synlig för alla och envar.

Den enda smolken i glädjebägaren var att Nils Fleetwoodsson, klädd i club-blazer och lyxbeigea byxor och representant för Marginalerna, var sur, spillde bubbel och pratade om gamla tider med en dåres monomana envishet.

Pär-Love Lindqvast som stod blyg i ett hörn, smuttande på bubbelvinet, iklädd en underklänning i söt charmeuse, höjde sin vackra stämma endast en gång. I det fallet handlade det om att dagens fungerande verksamhet och dagens kompentens och insatsen från de många ungdomarna rimligtvis borde tas till vara.

Björn Persson, iklädd tröja från Dressman, som under många år drivit bion årligen tillsammans med ett 30-tal ungdomar, var redo för att sammanbitet läggas på en brits för att dräneras och lobotomeras eftersom Arja Gustavsson menade  ”att det är viktigt att ta tillvara hans kunskaper” .

Fotoblixtarna smattrade och alla log sina allra mest bländvita leenden speciellt för hovreportern Tomas verutan Källkritik från skvallertidningen 24spy.

Och för mig som lycklig mingelreporter återstår bara att önska alla parter lycka till och jag och alla läsare längtar redan efter läckra och läckta uppgifter från kommande slutna bolagsstämma.

I barndomens kiosk

När jag var liten köptes godis och serietidningar i kiosk. Ofta har jag stått på trappa framför luckan i kiosken och pekat på vilka slags godisbitar jag ville ha igenom glasrutan.

Det var helt enkelt så att vissa varor inte kunde köpas i matvaruaffärer. Tidningar och tobak till exempel. Det var många kioskägare som fick möjlighet att driva kiosk eftersom de inte kunde utföra tyngre kroppsarbete. Kioskerna fyllde en viktig funktion och var viktiga samlingsplatser.

Stannade ofta vid kiosken i Bergslagsbacken. Den var till synes proppfull av allt man kan tänka sig; alla typer av tidningar, godis, läsk. Jag minns inte om det fanns tobaksvaror där. Det fanns ju förresten Tobaksaffärer. Och i utförsäljningen av Tidermans Tobak på Kungsgatan 2001, köpte jag en pipa att ha som rekvisita.

Kiosken vid kommunhuset i Ramsberg var det alltid kul att besöka. Den var öppen hela nittiotalet vill jag minnas för den var öppen när jag röstade första gången i valet 1998. Efter valet skulle givetvis kiosken föräras ett besök.

I Lindesberg fanns det flera kiosken. Uppe på Kyrkberget där jag bor, fanns en i hörnan Parkvägen/Skyttevägen vid tennisbanan. Bergslagsbackskiosken som jag nämnde och en annan kiosk som stod där Senioren står idag. Kiosken innehades bl.a. av Irma Asplund och blev rikskänd när Lars-Inge Svartenbrandt greps utanför den 1972. Svartenbrandt skulle köpa kvällstidningarna när han greps av polisen och blev slagen med en kortvågsradio i huvet. Irma Asplunds kiosk fanns dagen efter på alla förstasidor i landets tidningar.

Det händer att jag tänker på kioskerna och människorna som förestod dem. Jag har tänkt att det hade varit skoj att stå i kiosk. Ibland har jag letat bilder efter de forna, idag rivna kioskerna. Ibland tänker jag på hur det skulle vara om de vore kvar än idag.

 

Spår i snö och snår

Förra helgen genomfördes och avslutades Lindesbergs största kulturevenemang Vinterspår. Sedan 2008 har evenemanget genomförts och samlat enormt många,  både aktörer och besökare.

I helgen såg jag inte så mycket, jag var på biblioteket och såg Kulturskolans fina konsert (min dotter var med) under lördagen. Annars var jag själv engagerad med en föreställning hemma hos Arne Johnsson. Vi hittade egentligen på en ny konstform vi kallade ”Poerevue” en hybrid mellan poesi, house warming party och revy. Det var väldigt fullsatt och väldigt roligt!

Under söndagen pratade jag minnen i Ramsberg från ”Festspelen” som genomfördes i Ramsbergs kyrka för tjugo år sedan. Känslan blev nästan som en släktträff med glada skratt och mycket, mycket värme i vinterkylan.

Faktum är att jag nästan varje år har varit med under något evenemang vilket gjort att jag inte kunnat se så mycket själv. Och jag tror inte jag är ensam om det. Samtidigt händer så mycket på så många ställen runt om i kommunen att det är omöjligt att få en rättvisande helhetsbild.

Första året Vinterspår genomfördes skrev jag lite ironiskt till en föreställning: ”Jag var på Vinterspår. Det var jag och lite damer i övre medelåldern som tittade på lite keramik. Och vad kan vara mer berikande än tomtar på stenar, tovade flasköverdrag eller en keramisk kudde i naturlig storlek?”

Och även om evenemanget är stort och brett, skulle det också kunna bli ännu större och bredare. Framförallt tycker jag det saknas scenkonst och konserter. Samtidigt blir formen för det hela mer av en konstrunda. Och inget ont i det. Men Lindesbergs största kulturevenemang kan visa upp ännu fler sidor. Det finns alla möjligheter för det.

Stjärnor som ska fortsätta lysa

Det tar tid att vänja sig att det är nytt år. Jag skriver fortfarande fel när jag ska skriva 2019. I de första dagarna efter nyår, fylldes perrongerna på järnvägsstationerna av hemvändare med kabinväskor som de drog i snömodden och julklappar som Moccamaster i kartong under armen. Januari, denna svältmånad, som balanserar mellan fettlever från julhelgen och kräksjuka i vabruari. Livet kan ibland te sig mörkt och dystert men sällan så dystert som i januari. Januariavtalet kom och emottogs av självklar januarieufori.

I Lindesberg, som jag nu betraktar med jobbpendlarens distans, sker både gladare och sorgesammare händelser. Till min stora förskräckelse vet ingen i bestämmandeposition hur man i framtiden ska se till så gruppen Lindesbergs Stjärnor fortlever. Lindesbergs Stjärnor är en grupp vuxna funktionshindrade som spelar teater och sjunger. Jag kan berätta mycket om dem eftersom jag var med och startade gruppen för nio år sedan. Problemen är flera, verksamheten är för dyr för de medverkande, som precis som i andra fall med vuxna, ska betala vad det kostar. Dessutom har vi inte haft möjlighet att ta in de som vill börja så vi behöver tvärtom utöka verksamheten istället för att stympa den. Svårigheten är också att vuxna inte tillhör kulturskolans kärnuppdrag, så hela gruppen hamnar mellan samtliga stolar. Och ingen vet riktigt vem som ska ta i frågan. Vilken nämnd? Barn- och utbildning? Tillväxt? Kommunstyrelsen?

Det klart man kan prata om plus och minus med siffror, men att verksamheten är viktig och nödvändig kan ingen invända emot. Allra minst från politikerhåll.

Men om vi skippar siffersnack och ekonomisk mumbo jumbo kan vi prata om saker som inte är mätbara. Inte ens i pengar. Om personlig utveckling, om att våga, utan att veta man kunde. Jag vet, för jag har sett och tagit del. Haft förmånen. Det handlar egentligen väldigt lite om musik och teater. Det handlar om att göra saker tillsammans. Och att visa upp det. Att få förtroende, utveckla egna idéer och att växa tillsammans med självförtroendet. Det här sker inte snabbt men över lång tid. Därför är det så viktigt med långsiktigt arbete med den här gruppen.

Inget beslut är ännu fattat, det vet jag. Men jag hoppas att jag efter tjänstledigheten till hösten, åter får träffa Lindesbergs stjärnor. Allt annat vore bottenlöst sorgligt.

 

Angånde besparingens orimlighet

Så händer det igen. Och det känns som det hänt förr. Besparingarna i Lindesbergs kommun kräver byskolornas nedläggning.

När jag gick i femte klass i Pilkrogs skola (numera friskola) hotades den tillsammans med t.ex. Fanthyttans och Gusselbys skola av nedläggning. Det blev demonstrationståg genom Lindesberg, namnunderskrifter och en sjuhelsickes folklig opponering. På klassens timme spelade vi sketcher och ikläddes oss rollerna som dåvarande politikerna Henry Larsson och Renate Hermansson. Det var en stor och stark gemenskap.

Den orimliga besparingen denna gång är på 9,3 miljoner. Det sjunkande elevantalet och svårigheten att rekrytera behöriga lärare är huvudargumentet för att lägga ned Ramsberg, Rockhammar samt Lönngårdens förskola och Vedevågs skolas åk 4-6.

Det är synnerligen klantigt av den politiska ledningen att lägga fram detta kort efter valet i ett brev till berörda familjer. Det kunde skötts snyggare. Det skulle kännas ärligare med ett personligt möte. Nu har detta ändå lett till stora möten där politikerna har fått förklara sig.

Från oppositionen (senast från KD) har det tävlats i att säga att man inte vill genomföra besparingen. Vad ingen från de högljuddas sidas (SD, KD, L, och i viss mån även C och V) säger är ju inte att besparingen är orimlig. Det ska bara inte sparas på byskolorna. Jag skulle kanske önska att det finns någon som pratar om  det orimliga i den stora besparingen.

Och behåller man nu byskolorna, vad ska det istället sparas på? Detta undrar jag stilla och väntar med spänning på svar.

 

Angånde nytt liv i fönstren

För ett antal år sedan (sex år närmare bestämt) höll jag i ”Luckans Land” som var Lindesbergs levande adventskalender. Varje dag vid ett speciellt klockslag (17:30) hände något på Rådhustorget. Bara fem minuter. Det kunde vara musik, dans, teater, film, bildkonst, ja, egentligen vad som helst.  Många medverkade och många kom och tittade. Under fyra år gjorde jag och många ideellt arbetande eldsjälar detta omöjliga möjligt. Grundidén var från början att förlägga dessa ”lucköppningar” på olika platser i staden, där olika ”fönster” skulle öppnas.

Under skyltsöndagen invigdes Lindesbergs konstförenings ”Skyltfönster-projekt” där tomma skyltfönster i stan får nytt liv med hjälp av konst. Istället för fönster som deprimerande nog täckts med skyddspapper blir det ljus och liv i tomma utrymmen. Det var mycket uppiggande att se och att  gå längs gatorna och mötas av nya uttryck och intryck.

Jag hoppas bara detta är början och att projektet fortsätter så det finns fönster som gapar tomma. För den lilla stadens redan stukade självförtroende är det inte bra att fler och fler lokaler står tomma och charmen med den lilla staden får ytterligare en törn. För det speciella med just den lilla staden är just att den är levande i det lilla. Och där har Lindesbergs konstförenings ”Skyltfönster-projekt” förbättrat utsikterna avsevärt!

Vårt behov av bio och kanske också av tröst

Folkets Hus bio i Lindesberg föreslås läggas ut på entreprenad. Nätverket Lindekultur har samlat över 500 namnunderskrifter för att behålla den nuvarande organisationen och skrivit ett öppet brev till Tillväxtutskottet.

Jag tycker det hela är mycket enkelt, kommunen har ett ansvar för biografens fortlevnad, något en annan lösning inte kan garantera. En biograf på entreprenad i Lindesberg är en biograf under hot om snar nedläggning.

Vi har få kulturarenor i kommunen. De få vi har ska värnas. Samtidigt är Folkets hus bio en viktig symbol och den plats (läs scen) som inte är skollokal, kyrka eller idrottshall där film och scenkonst visas.

Jag vill ogärna ställa verksamheter mot varandra. Som enmansjournalistshowen i Nora, Tomas Källberg skriver i sin krönika på 24i, när han pratar om skattepengar som egentligen borde gå till pensionärer och inte till fritidssysselsättningar  som filmtittande. Det klart man får förlåta Källberg och hans kunskaper lämnar mycket att önska om kulturevenemang som han skriver att han värnar och gillar. Jämför man klumpigt kan man givetvis säga att alla matcher i Lindesberg Arena, Råsshallen, Lindehov, Bernehov m.fl. runtom i kommunen aldrig skulle kunna genomföras utan stora skopor skattepengar och tar brödet ur munnen på Tant Asta på Grönbodahemmet i Storå.

Faktum är att vi ser en förbaskat urvattnad debatt om hur hela kommunens kulturliv ska fortleva. Det talas om vikten av en livaktigt kulturliv men det utdelas om och om igen käftsmällar till eldsjälarna som bär upp och håller i de sköra trådarna.

Om man tittar på kostnader och utgifter i kommunbudgeten ser dessa pengar ut som peanuts. En piss i Mississippi eller en loska i Lilla Lindessjön. Det har vi råd med.

Varför behöver vi om och om igen prata om behovet av kultur även i avkroken Lindesberg? Behöver vi hålla den styrande majoriteten i hand, tala stilla till dem och beskriva och utbilda dem när kunskap och intresse tryter? Fast det är ju det, intresset är noll och de politiska engagerade som någon gång talar om vikten av kultur finns inte i avkroken Lindesberg.

Därför är det lätt att svartsynt se på frågan om Folkets Hus bio och konstatera: det är kört.

Men, samtidigt, får vi inte ge upp. Så länge det finns pennor att vässa och tangenter att slås an, låt oss fortsätta göra det!

 

 

Del 5: Vem vinner valet? Sätt betyg på politikerna?

I min serie ”Vem vinner valet?” här på bloggen kommer jag avhandla ett antal frågor, stora och små inför kommande val.

I femte och sista delen kommer jag skriva lite om politiker.

”Sätt betyg på politikerna” skrev Göran Gustavsson på Lindenytt 2018-08-27. Frågan är om Göran Gustavsson sänker sin egen båt med sitt inlägg, eftersom han vid förra valet gick till val som folkpartist, begärde utträde och blev moderat under 2015 men har behållt sin plats i landstinget och fullmäktige. Frågan är väl för vilket parti han egentligen har suttit?

Fullmäktige är väl inget hatt- och möss-ställe där man byter tillhörighet så fort man känner att vinden blåser från ett annat håll. Eller?

Pragmatism och knappast ideologi präglar lokalpolitikens område. Blocköverskridande samarbeten är vi vana vid i kommunen. Inte minst efter valet 2006 då vi hade C-majoritet med stöd av Allianspartierna + Vänsterpartiet. Många vänsterpartister blev då också miljöpartister som sedan var med och stödde S-majoriteten kommande val. Eftersom t.ex. Bengt Ewertsson var med under båda dessa mandatperioder myntades ett uttryck som borde blivit bevingat ”Oavsett vem man röstar på, så står Ewertsson bredvid”.

Under denna mandatperiod har Centern + Socialdemokraterna styrt. Och gosigare styre har vi väl sällan haft. C + S har typ aldrig haft skilda åsikter, skojbråkat som mest och inte sagt nåt annat än kärleksfyllda viskningar till varandra.

Som många gånger tidigare är Svenskt Näringslivs näringslivsrankning en av de viktigaste mätningar vi har i kommunen. Och politikerna gör sitt bästa för att hångla upp det lokala näringslivet i brygga. I den lilla staden är det inte långt mellan skål och vägg och svågrar sitter vid svågrars sida, skänker man en hall får man köpa industrimark billigt för nyetablering av nytt köpcentrum.

Och oppositionen har under den gångna mandatperioden inte varit annat än lugna och fina. Oppositionsrådet Pär-Ove Lindqvist verkar vara mycket nöjd med att sitta i oppostion, då kan han klaga lite men egentligen vill han inte förändra någonting alls.

SD har mest bara klagat på arvodena och mässat lite slentrianmässigt om att de är emot mångkultur.

Liberalerna som inte haft så många mandat hoppas på bättre lycka med vallokomotivet Detlofsson i spetsen.

Även fler småpartier hoppas på plats, som Landsbygdspartiet Oberoende, med den politiske kamelonten Mats Lagerman (tidigare M, därefter Lindesbergs obundna demokrater,därefter S) som talesperson.

Och hur det än blir, blir det förmodligen ett samarbete över blockgränser. Och kanske är det så att Näringslivsrankingen trots majoritet är viktigare än offentligt anställdas välmående.

Till den som vill vinna valet: ödmjukhet för styrande, kaxighet i opposition, öra mot jord och fötter på marken, även om vilja och visioner aldrig behöver ha några tak.

Och till alla er andra: rösta, för ER och för allas skull, rösta!

 

 

 

Del 4: Vem vinner valet? Skolskav

I min serie ”Vem vinner valet?” här på bloggen kommer jag avhandla ett antal frågor, stora och små inför kommande val.

I fjärde delen kommer jag skriva lite om skolor och skolpolitik.

”Vi har en av Sveriges sämsta skolor” menade Nils Detlofsson, Liberalernas vallokomotiv i kommunen under en debatt i Lindeskolans aula den 23 augusti.

Ingen sa emot. Men det betyder inte att det är sant. Jag har inte hört vad Nils D refererar till, jag har aldrig hört talas om en mätning som visat det, om han drömt det eller upplevt det själv när han undervisat i bild på Stadsskogsskolan. Liberalerna har inte mandat nog för att få plats i Barn- och utbildningsnämnden. Jag tror inte heller att de får det efter Nils D:s utspel.

Man har från riksdags och regering pratat om vikten att återupprätta lärarnas status och har i en följd av år utsatt lärarkåren för ett antal experiment. Karriärtjänster; förstelärare och lärarlönelyftet där regering haft en tanke men pengar och vilja har saknats från kommunernas håll.

Skolan kan givetvis i mångt och mycket bli bättre, inte tal om nåt annat. Framförallt behövs arbetsro, både för lärare och elever. Besparingar och oro, hänger alltid över skolan som verksamhetsfält. Nästa år ska 8,3 miljoner sparas på skolan i kommunen och ytterligare 21 miljoner år 2020.

Jag har själv gått i Pilkrogs skola och har alltid, alltid försvarat de små skolorna. I Rockhammar går det i nuläget tio elever i åk 1-3, i Ramsberg 20 elever. Ingen behöver förklara vad skolorna betyder för Rockhammar och Ramsberg. Runtom i kommunen finns det klasser som innehåller fler elever än Rockhammars och Ramsbergs elever tillsammans. Svårigheten är att behålla nån form av kvalité och utbildade lärare i de båda skolorna. Och hur kan kommunen garantera kvalitén? Svårigheten är också att en nedläggning av de båda skolorna heller inte skulle leda till att man tjänade så förskräckligt mycket pengar.

För den som vill vinna valet: respektera eleverna, ta tillvara på lärarnas kompetenser och utsätt inte skolan för fler tvivelaktiga experiment.

Del 3: Vem vinner valet? Kultur och annat det skits i

I min serie ”Vem vinner valet?” här på bloggen kommer jag avhandla ett antal frågor, stora och små inför kommande val.

I tredje delen kommer jag skriva lite om bortglömda saker som kultur.

Kultur är ju inget som ger bränsle för vallokomotiven men nånstans måste nån ju skriva om det. Och vem ska skriva om det om inte jag? Jag skriver gärna.

Under den senaste mandatperioden har vi inte haft nån politisk nämnd för kulturfrågor utan den har först haft ett utskott under kommunstyrelsen för att sedan ensam hamna under kommunstyrelsen. Jag undrar vad som egentligen kommer upp på kommunstyrelsens bord. Problemet är att just frågorna behandlas av två förvaltningar och två nämnder. Oklart vad som ska göras när ingen vet vem som ska ta i frågorna. Ingen nämnd och allt är glömt.

Den politiska majoriteten verkar hur som helst as-nöjda med hur allt funkar. De är så nöjda så de tycker det är perfekt. Inget ska göras bättre. Men vän av ordning, undrar förstås, vad görs?

Det utskott som hade till uppgift att skriva en kulturplan för kommunen gjorde ingenting, därför har utskottet försvunnit och med den även tanken om en lokal kulturplan?

Det är intressant läsning att ta del av Nätverket Lindekulturs ”valmanifest” med frågor till partierna. Liberalerna verkar ha storhetsvansinne medan Sverigedemokraterna gurglar om kulturarv och svensk kultur i alla frågor och har klippt och klistrat från partiets centrala program.

Idéerna om ett ”föreningshus- kulturhus” som Centerpartiet i den politiska ledningen pratade om innan valet, tigs det om nu. Socialdemokraterna är visionslösa och sitter nöjda och dästa på sina stolar.

I varumärkesplattformen ”Bergslagens själ” är kulturen en av profilfrågorna. Men ingår kultur verkligen i Lindesbergs profil? Senast i lördags utkämpades den sk. Stadskampen mellan Nora och Linde, där politiker, idrotts- och kulturprofiler fick utmana varandra i diverse Musse Pigg-sporter. Det gick inte så bra för ”idrottskommunen” Lindesberg. Det klart det hade varit roligt att se politiker utmana varandra med nåt kreativt som omväxling, i bildkonst, dans eller musicerande. Men kulturella uttryck platsar inte. Och man kan ju ställa frågan till Irja Gustafsson, vad ska vi med kulturen till i ”idrottskommunen” Lindesberg?

Den som vill vinna valet måste ge hopp om det ska finnas ett kulturliv efter detta.