Gärna fina lokaler – men först, rejält med verksamhet!

Det byggs med en enorm frenesi i Lindesberg. Det byggs på många sätt som aldrig förr. Nya Vårdcentrum, Brotorpsskolan och Nya Lindbackaskolan. Bland annat. Ibland känns det som verksamheten i lokalerna glöms bort i hastigheten. Risken finns ju att det hela bara blir tomma monument.

Tyvärr har vi sett exempel på det förr. När skolbyggnaderna väl är färdiga är de redan för små. När hallar är invigda vet alla att det saknas förrådsutrymmen.

Och Vårdcentrum med sin magnifika fasad i exklusivt lärkträ och naturliga tak och atrium.  Flytten av Familjecentralen till nya Vårdcentrum blir förmodligen inte av och verksamheten är hotad. Anledningen? Hyran som hittills legat på 100000 kr chockhöjs i nya lokalerna till 800000 kr! Det var väl inte meningen med de nya lokalerna? Att verksamheten inte skulle ha råd att flytta in? Någonstans har det ju gjorts en hiskelig felräkning. Och jag undrar var?

Det är enkelt att se att Lindesbergs nya Vårdcentrum måste utgöra hela Region Örebro läns stora dyrbara gökunge som äventyrar hela Regionens budget. Men måste det verkligen byggas så dyrt? Idéen måste väl ändå vara att bygga för verksamheten. Behövs dessa flådiga monument när det är ändamålsenliga lokaler som behövs?

Det dyker hela tiden upp frågor som förblir obesvarade. Hur kunde det bli så här? Hybris? Och vem var det egentligen som fick hybris? Och behövdes verkligen en stereoanläggning i bastun på LIBO:s bygge på Kristinavägen?

Bäst att avsluta med en passande dagsvers, om man tänker sig och drömmer om passande vante men till slut blir det inte mycket kvar av den tänkta vanten:

Jag ville, jag vore en snygg byggare

som byggde så alla blev tryggare

Lokaler som passar en Vårdcentral

ja tanken att passa var för mig central

Utan lull-lull, kornischer och inomhusälv

Och vad vill jag, ja, om jag nu fick önska själv?

Jag önskade ett mig mest ett rum och öppen fiber på rumme’

men i slutändan blev bara byggnaden en jäkligt snygg tumme

 

 

Skuld och gröna broar

Återigen är Gröna bron på tapeten. I fredags (den 13:e) stängdes den av säkerhetsskäl för att den helt enkelt är i för dåligt skick. Många minns när debatten skapade svallvågor på Lindessjön på 90-talet vilket gjorde att bron, som egentligen skulle rivas, renoverades, höjdes och återinvigdes nationaldagen 1998. Följande drapa kan med fördel sjungas till Hasse Anderssons ”Guld och gröna skogar”. 

Det var en fredag kväll,

stillhet, frid och ro

Vinden smekte milt vid Bottenån

Jag börja tänka på

En gång för länge sen

när ilskna röster hördes härifrån

 

Plötsligt hör jag  någon ropa vilt som elden vore lös

Änderna intill mig de svimma

och fick dryck intravenös

 

Det blir kiv och hålligång

Tandagnisslan natten lång

När det börjas sägas nåt om gröna broar

Ja, jag minns mitt nitti’tal

Bland minicall och radioskval

Och det var ett evigt tjat om gröna broar

 

Strax bakom Badhusknut

gömmer jag då mig

spanande när solen sänker sig

Ur dimmorna jag ser

gestalter träda fram:

Gröna brons aktionsgrupp går igen!

 

Det blir skrik och hålligång

Täljande på påk och stång

När någon nämner nåt om gröna broar

Mycket kan sparas, läggas ner

så länge ingen kritiskt ser

eller hotar riva sönder gröna broar

 

Så låna pengar –

som ger skuld och gröna broar

 

 

Trump, varsågod och köp Trallingen!

(Detta brev är delvis översatt med Google Translate.)

Bäste Donald Trump! Dear Donald Trump! Här kommer jag med ett erbjudande som du omöjligt kan motstå! An offer you cant refuse! Du har ju den senaste tiden varit så sugen på att köpa öar, buying thousand islands, så därför erbjuder vi i Lindesbergs kommun dig att till ett bra pris köpa ön Trallingen i Lindessjön.

Vi vet att du spanat på Grönland, och vi vet att det ligger strategiskt nära Arktis som både Kina och Ryssland slängt lystna blickar på, men Trallingen kan bli använd till så mycket annat. Till exempel energiskog eller potatisodling, energy forest or potato chips planting. Vi skulle vara så lyckliga, very happy, om du skulle vilja köpa Trallingen, för vi behöver verkligen kulorna, we really need the bullits.

Anledningen är att vi har lite ekonomiska bekymmer, financial problems, skolan ska sparas in på, skolor ska läggas ned, a lot of schools put down. Dessutom måste vi få in mer pengar, more money to Putin, so we really need to sell something, vi säljer vad som helst.

Enligt ett samtal med vårt kommunala fastighetsbolag LIBO får du köpa Trallingen för samma pris som vanliga marknadshyror för kommunala lokaler i kommunen. Det vill säga, du får köpa Trallingen för 2,7 miljarder svenska kronor. A shit load of swedish crowns.

Vi vill också klargöra att vi aldrig kommer aldrig använda ordet absurt, eftersom det är not nice, we dont use the word absurd because its rude.

Vi behöver ditt besked senast Lindemarken i september, you know the great Linde market, med mycket folk och knallar och marknadsförsäljningstånd, with a lot of people with shots and market selling erections.

Så Donald Trump, köp Trallingen från oss i Lindesberg! Nu har du äntligen chansen att göra USA större: ”Make America Great again”!

Å hela Lindesbergs kommuns vägnar, river whole Lindesbergs kommun,

yours sincerly

Stefan Jansson

Som katten kring kall fil

Det som jag nu ska berätta tog sin början en tisdagsmorgon.

Det var väl en morgon som alla andra men ingen, inte ens de sommarlovslediga barnen förstod vad som var i görningen.

Det började hemma hos Arma Irja som ännu låg och sov. Därför gick hennes man upp, sprang två varv Lindessjön runt, sprang tre timmar backe intervall, besökte utegymmet vid Arenan i två gånger 45 minuter och avslutade morgonträningen med att möta LIF Lindesbergs P12-lag ensam i en träningsmatch. Allt för att manifestera att Lindesberg är en idrottskommun.

Därefter gick han hemåt, städade och målade slutligen om hallen innan han dukade fram frukosten. Slutligen hällde han upp en tallrik fil till Arma Irja som just vaknat.
– Vad är det där? Frågade Arma Irja och såg på tallriken som maken ställt fram.

–  Smaka, sa maken.
Arma Irja smakade på anrättningen. Hon var inte bortskämd. Uppfödd som de flesta i Fellingsbro på karelska oätliga rispiroger och memma till påsk. – Fil är ju både gott och näringsrikt, sa Arma Irja, speciellt om man äter det med Fredrik Pauluns Granola- müsli. Och russin och mandlar. Och fikon och dadlar. Och fräna frön. Och kruska och gräs. Och sen en stadig bacon- och fläskkarrémacka med bearnaisesås. Maken sa inget på andra sidan köksbordet.

– Nu kom jag på något, utbrast Arma Irja, varför inte bjuda alla skolelever på fil en gång i veckan? Ja, inte i alla årskurser men på högstadiet och gymnasiet. Under tre månader minst.

Och knappt hade hon sagt det förrän förslaget var ute, ett utredningsuppdrag var i gång och bollen var i rullning.

Det blev ett förbannat liv och drog närapå ihop sig till svallvågor på Lindessjön. Vågorna slog och båtarna drev. – Det var ju bara ett utredningsuppdrag, försökte Arma Irja. Prins Daniel kom genast till undsättning, men inte på det sätt som Arma Irja trott. Han kände att det var nödvändigt att göra en tydlig markering för vårt partis räkning. – Vi måste spara pengar, sa Prins Daniel, men hur vi ska göra det ska vi diskutera över en tallrik fil.

Prins Daniel som ägde ett gym men inte kom från Ockelbo men väl från Frövi sa ifrån så pass högt att Arma Irja darrade. – Socialdemokraterna står upp för en riktig skolmat alla dagar i veckan, sa Prins Daniel men la till ”i övrigt skiter vi fullkomligt i kvalitén på skolan”.

Arma Irja tog på sig ansvaret, kröp till korset och erkände att det var överilat,  blängde surt på maken och slängde ut filtallriken genom det öppna fönstret.

Det blev åter stilla och sommardåsigt i den  lilla staden.

Den enda som rörde sig var en husvill katt som slickade filtallriken ren och la sig sedan i skuggan av ett träd i Rådhusparken bakom Stadshotellet och somnade i stillheten. Så länge den nu varar.

 

Ny kula!

När som ni trodde att allt var över, när som ni trodde att den där Jansson bäddat pinnsoffan och tagit ned skylten kommer han åter med förnyad kraft!

För än finns det saker att skriva om från vår vrå, landsända eller gudsförgätna  håla. Och även om det för vissa utgör en periferi är det världens centrum för andra.

Ja, jag vet att tiden gått sen jag skrev sist, men ibland behövs andhämtning, vila och att bara ha schemat tomt.

Dessutom har jag haft så lite att säga och en dag som idag borde alla som har vett, tiga när inget finns att säga.

”Before I speak I have something important to say” som Groucho Marx så klokt uttryckte det en gång.

Så se upp, pass på, pennan är vässad för vidare tankestreck, krumsprång och blyerts-attacker. Allt från min horisont, från den plats ”som människor och djävlar benämna Lindesberg” som Hjalmar Bergman en gång uttryckte det.

Absolut senaste nytt (innan det hänt) från Lindesberg

Som synsk (eller om det nu var cynisk) journalist med framtidsskådning som specialitet ska jag redogöra för ett flertal kommande händelser i Lindesbergs kommun:

Efter det misslyckade ”tysta” fyrverkeriet på Valborg och förslaget att helt skrota fyrverkerier i framtiden framförs ytterligare krav. På Valborg nästa år föreslås en helt tyst Manskören Harmoni och även knäpptyst vårtalare. Detta för att på sikt se fram emot lugna hundar och helt tysta kommuninnevånare.

Precis efter nedläggningen av skolorna i Rockhammar och Ramsberg kommer nu även Lindeskolan läggas ned. Anledningen är att resultaten är så dåliga i årskurs nio att alla lika gärna kan gå om högstadiet.

Efter bygget av de nya ungdomslägenheterna på Kristinavägen (som även rymmer kontor till ungdomarna som jobbar på Falab, Libo etc.) ska LIBO:s gamla kontor efter Banvägen göras till äldreboende. Dit ska huvuddelen av kommunens politiker flytta efter nästa mandatperiod.

Efter bygget av det nya kontoret för Falab, Libo etc. på Kristinavägen (som även rymmer ungdomslägenheter) har det även byggts en ”berlinmur” mot järnvägen. ”Detta kan användas som Lindesbergs andra lagliga grafittivägg” menar källor som i nuläget önskar vara anonyma.

Äventyrsgolfens plastkossa Rosa som stulits flera gånger har nu återfunnits igen. Äventyrsgolfens ”nittonde hål” som står placerat som utsmyckning i rondellen (och föreställer Masugnen i miniatyr) har många uttryckt borde bli plastko-tjuvarnas nästa mål, för att sedan aldrig återlämnas. Platskosse-tjuvarna (som önskar vara anonyma) svarar i ett pressmeddelande, och jag citerar ordagrant: ”Nej, fy för i h-vete…” slut citat.

Alldeles lagom efter att Havs- och vattenmyndigheten genom TV4 publicerat sin lista över landets tolv skitigaste bad (och Loppholmarna tagit en av platserna) vill kommunen ”mota Olle i grind” genom att visa på ännu skitigare platser än Loppholmarna. Ur kommunens lista: Fontänen ”Leda och svanen” på Rådhustorget efter studentfirande, den offentliga toaletten i Fellingsbro (efter vinterkräksjukan) samt Arnold Bengtssons badkar (efter avslutad valrörelse, obs ej blåval).

 

 

 

 

 

 

 

 

Överraska mig!

Ibland skriver jag texter som blir liggande olästa och oanvända efteråt. Precis som Povel Ramel skrivit i den svårsjungna och väl genomarbetade sången ”Håll musiken igång” ur revyn ”På avigan” 1966: ”tänk på att inget är så dött som noter på hög”. Följande lilla text som ber om överraskningar innehöll när den framfördes på scen, avklädning och närapå nakenchocker. Föreställ er det! Äh! Ni har väl fantasi!?

Överraska mig, utsätt mig för chock

Gör min hela tillvaro osäker, rubba mitt lugn

Överraska mig, slå skithårt grytors lock

Placera mig i gungfly, ställ mig i kvicksand och låt mig va

Överraska mig, rulla över en madrass, en tjock

Schamponera mig fast jag inte ens behöver

Dra upp rullgardinen och dränk mig i fiskrens kvart över tre en söndagnatt i april

Smeta smetana på min i-pad,

Spöa mina dvärghamstrar

Och pissa i min Dagens Industri

Måla om min Kia

Skotta hela min infart

Och sola mig i din glans

Så överraska mig, utsätt mig för chock

Öppna mina ögon så jag därefter får känna mig vid liv

Tussilago och minnen efter vägen i Spannarboda

Första gången jag såg tussilago i dikesrenen i år var i Spannarboda, min yngsta dotter cyklade och jag gick. Allt eftersom jag passerade husen mindes jag vilka som bodde eller som hade bott där.

Vet ni förresten var Skvalbäcken ligger? Skvalbäcken är huset i kröken, som ligger mitt emot fotbollsplanen Björkängen, där bodde förut en karl som kallades Lenvärs-Johan. Enligt min far hette han så för han bara jobbade när det var milt väder, dvs lent vär.

På vägen från korsningen i Pilkrog till bygdegården Sveaborg bodde sedan:

Siv Oscarsson i Pilkrog.
Lena och Alf Oskarsson.
Egon och Ingrid i Djupdalen.
Gunnar i Villboda.
Stig Stubbe. Gun och Eskil Behr. Athos och Ingrid.

Allt är förändrat, några bor kvar men några är sedan länge borta.

Jag mindes cykelturerna runt Iskarboda och Fallet. Den förfallna banvaktarstugan vid järnvägen där Blom-Johan tidigare hade ett riktigt trädgårdsparadis, så vackert att barnen i skolorna fick åka dit på skolresa.

Cykelturer var roligt och när jag var ännu mindre tyckte jag att tjuvringa var roligt. Jag ringde till Konsumhandlaren i Rockhammar och låtsades vara nån annan. Vi pratade länge. En gång tjuvringde jag och min kompis Björn. Vi ringer till Viola Larsson i Spannarboda. Det skulle vi inte ha gjort. Vi ringde upp. Viola svarade knappordigt: Nå? Vi blev livrädda och slängde på luren.

Det fanns en känsla av att alltid bli sedd. Som ibland var jobbig, men oftast var mycket behaglig. Det fanns en social kontroll, bakom de skira spetsgardinerna fanns det nån som såg en. Lilly, Ellen, Svea, Rut och Viola.
När jag skulle gå vägen från bussen till min dagmamma Margareta så visste jag att nån såg mig.

Ibland gjorde jag dumma saker. En dag utanför Manne och Ingrids affär, när jag och Erik väntade på Margareta i affären, då sa jag bara så där: ”Man skulle kunna slänga en hink vatten över den där hunden”. Så vi tog en hink och fyllde den med vatten ur en vattentunna och hällde den över Mannes snälla hund. Jag skäms när jag tänker på att det var min idé, men jag var åtta år. Givetvis såg någon det här och vi fick hämta vatten i hinkar från källaren och fylla på hela Mannes vattentunna. Och vi fick be både Manne och hunden om ursäkt.

Och där vid dikesrenen i Spannarboda flimrar allt förbi igen, inte som en suddig utan som en mycket tydlig, men numera gammal film.

Nya hyss med Arnold i Kommunfullmäktige

Arnold i Kommunfullmäktige hette en pojke som bodde i Lindesberg. Det var en liten, vild, envis och skäggig unge, inte så där snäll som du. Fast han såg snäll ut, det gjorde han visst.

Arnold tyckte det var gott med semlor och likt en speedad Ture Sventon gjorde han semlor anpassade för alla högtider på året, till exempel matjessill-semlan till midsommar och ägghalve-och lamm-semlan till påsk.

Hemma på gården hade han  sin halvsyster lilla Irja, som Arnold en gång hissade upp i flaggstången och hon ropade glatt: ”Arnold, nu ser jag ända till Lönngården i Rockhammar, förskolan vi ska lägga ned!”

På gården fanns också Arnolds despotiske låtsaspappa Anders Ceder, som Arnold kastat både semmelsmet på och tvingats utstå att Arnold fick avgå och bli utvisad från en Volleybollmatch mitt under brinnande mandatperiod.

Ibland kom fattig-hjonet Jonas Kleber förbi och fick delar av en gammal semla.

När Arnold inte gjorde semlor hade han gått och blivit ordförande i Kommunfullmäktige. Helt klart hade Arnold hoppat och suttit på stolar i hela den lokalpolitiska världen i Lindesberg men med ordförandeklubban i hand, som han själv hade svarvat i (S)nickarboa, trivdes han som allra bäst.

Det här med demokrati var något som Arnold tyckte var lite onödigt i Lindesberg. Därför tyckte Arnold att beslut fattas först och sedan får allmänheten säga sitt under allmänhetens frågestund som alltid är placerad sist. Arnold tyckte det var bekvämast så.

Nöjd efter ännu en dag gick Arnold hem till köket för att tillreda sig ännu en semla.

”Vet du vad jag ska göra imorgon?” messade han sin lillasyster Irja.

”Nä, är det nåt hyss?” svarade Irja blixtsnabbt.

”Det vet jag inte”, svarade Arnold till sist. ”Det vet jag aldrig förrän efteråt.”

Mars, mars måne…

Mars är som vanligt en fiskpinnemånad. I väntan på vår kan månaden inte riktigt bestämma sig för hur den ska ha det.

När jag gick i skolan var det svårt att veta om jag skulle ta på mig overall eller inte. Om det var kallt eller blött eller någon annan tänkbar väderlek.  Spela kula bakom skolan i Pilkrog eller leka i skogen. Det stora parallella leksamhället i skogen. Dit inga vuxna kom. Vilket hade både för- och nackdelar. De äldre killarna var tuffa mot oss små. Jag blev oerhört arg en gång och kastade en pinne i huvudet på en i sexan. Jag minns hur som helst inte varför.

Vi hade ett försäljningssystem med kottar. Tallkottar var enkronor och riktigt långa grankottar var tusenlappar. I skogen rådde en misch-masch av tidsåldrar med affärer, stall, riddarborgar, fängelser etc.

När det senare blev varmare spelade vi brännboll med hela skolan. Vi var ju 50-60 elever totalt från 1:an-6:an på den tiden. Jag minns att vi spelade brännboll rätt ofta och när sommarlovet närmade sig fick spelade vi med föräldrarna vid nåt tillfälle. Det var kul oftast och till slut lärde jag mig slå riktigt långt.

Nu när byskolornas nedläggning diskuterats och det ges ytterligare någon tids mer respit, kom jag att tänka på skogen och brännbollen vid Pilkrogs skola.