Absolut senaste nytt (innan det hänt) från Lindesberg

Som synsk (eller om det nu var cynisk) journalist med framtidsskådning som specialitet ska jag redogöra för ett flertal kommande händelser i Lindesbergs kommun:

Efter det misslyckade ”tysta” fyrverkeriet på Valborg och förslaget att helt skrota fyrverkerier i framtiden framförs ytterligare krav. På Valborg nästa år föreslås en helt tyst Manskören Harmoni och även knäpptyst vårtalare. Detta för att på sikt se fram emot lugna hundar och helt tysta kommuninnevånare.

Precis efter nedläggningen av skolorna i Rockhammar och Ramsberg kommer nu även Lindeskolan läggas ned. Anledningen är att resultaten är så dåliga i årskurs nio att alla lika gärna kan gå om högstadiet.

Efter bygget av de nya ungdomslägenheterna på Kristinavägen (som även rymmer kontor till ungdomarna som jobbar på Falab, Libo etc.) ska LIBO:s gamla kontor efter Banvägen göras till äldreboende. Dit ska huvuddelen av kommunens politiker flytta efter nästa mandatperiod.

Efter bygget av det nya kontoret för Falab, Libo etc. på Kristinavägen (som även rymmer ungdomslägenheter) har det även byggts en ”berlinmur” mot järnvägen. ”Detta kan användas som Lindesbergs andra lagliga grafittivägg” menar källor som i nuläget önskar vara anonyma.

Äventyrsgolfens plastkossa Rosa som stulits flera gånger har nu återfunnits igen. Äventyrsgolfens ”nittonde hål” som står placerat som utsmyckning i rondellen (och föreställer Masugnen i miniatyr) har många uttryckt borde bli plastko-tjuvarnas nästa mål, för att sedan aldrig återlämnas. Platskosse-tjuvarna (som önskar vara anonyma) svarar i ett pressmeddelande, och jag citerar ordagrant: ”Nej, fy för i h-vete…” slut citat.

Alldeles lagom efter att Havs- och vattenmyndigheten genom TV4 publicerat sin lista över landets tolv skitigaste bad (och Loppholmarna tagit en av platserna) vill kommunen ”mota Olle i grind” genom att visa på ännu skitigare platser än Loppholmarna. Ur kommunens lista: Fontänen ”Leda och svanen” på Rådhustorget efter studentfirande, den offentliga toaletten i Fellingsbro (efter vinterkräksjukan) samt Arnold Bengtssons badkar (efter avslutad valrörelse, obs ej blåval).

 

 

 

 

 

 

 

 

Överraska mig!

Ibland skriver jag texter som blir liggande olästa och oanvända efteråt. Precis som Povel Ramel skrivit i den svårsjungna och väl genomarbetade sången ”Håll musiken igång” ur revyn ”På avigan” 1966: ”tänk på att inget är så dött som noter på hög”. Följande lilla text som ber om överraskningar innehöll när den framfördes på scen, avklädning och närapå nakenchocker. Föreställ er det! Äh! Ni har väl fantasi!?

Överraska mig, utsätt mig för chock

Gör min hela tillvaro osäker, rubba mitt lugn

Överraska mig, slå skithårt grytors lock

Placera mig i gungfly, ställ mig i kvicksand och låt mig va

Överraska mig, rulla över en madrass, en tjock

Schamponera mig fast jag inte ens behöver

Dra upp rullgardinen och dränk mig i fiskrens kvart över tre en söndagnatt i april

Smeta smetana på min i-pad,

Spöa mina dvärghamstrar

Och pissa i min Dagens Industri

Måla om min Kia

Skotta hela min infart

Och sola mig i din glans

Så överraska mig, utsätt mig för chock

Öppna mina ögon så jag därefter får känna mig vid liv

Tussilago och minnen efter vägen i Spannarboda

Första gången jag såg tussilago i dikesrenen i år var i Spannarboda, min yngsta dotter cyklade och jag gick. Allt eftersom jag passerade husen mindes jag vilka som bodde eller som hade bott där.

Vet ni förresten var Skvalbäcken ligger? Skvalbäcken är huset i kröken, som ligger mitt emot fotbollsplanen Björkängen, där bodde förut en karl som kallades Lenvärs-Johan. Enligt min far hette han så för han bara jobbade när det var milt väder, dvs lent vär.

På vägen från korsningen i Pilkrog till bygdegården Sveaborg bodde sedan:

Siv Oscarsson i Pilkrog.
Lena och Alf Oskarsson.
Egon och Ingrid i Djupdalen.
Gunnar i Villboda.
Stig Stubbe. Gun och Eskil Behr. Athos och Ingrid.

Allt är förändrat, några bor kvar men några är sedan länge borta.

Jag mindes cykelturerna runt Iskarboda och Fallet. Den förfallna banvaktarstugan vid järnvägen där Blom-Johan tidigare hade ett riktigt trädgårdsparadis, så vackert att barnen i skolorna fick åka dit på skolresa.

Cykelturer var roligt och när jag var ännu mindre tyckte jag att tjuvringa var roligt. Jag ringde till Konsumhandlaren i Rockhammar och låtsades vara nån annan. Vi pratade länge. En gång tjuvringde jag och min kompis Björn. Vi ringer till Viola Larsson i Spannarboda. Det skulle vi inte ha gjort. Vi ringde upp. Viola svarade knappordigt: Nå? Vi blev livrädda och slängde på luren.

Det fanns en känsla av att alltid bli sedd. Som ibland var jobbig, men oftast var mycket behaglig. Det fanns en social kontroll, bakom de skira spetsgardinerna fanns det nån som såg en. Lilly, Ellen, Svea, Rut och Viola.
När jag skulle gå vägen från bussen till min dagmamma Margareta så visste jag att nån såg mig.

Ibland gjorde jag dumma saker. En dag utanför Manne och Ingrids affär, när jag och Erik väntade på Margareta i affären, då sa jag bara så där: ”Man skulle kunna slänga en hink vatten över den där hunden”. Så vi tog en hink och fyllde den med vatten ur en vattentunna och hällde den över Mannes snälla hund. Jag skäms när jag tänker på att det var min idé, men jag var åtta år. Givetvis såg någon det här och vi fick hämta vatten i hinkar från källaren och fylla på hela Mannes vattentunna. Och vi fick be både Manne och hunden om ursäkt.

Och där vid dikesrenen i Spannarboda flimrar allt förbi igen, inte som en suddig utan som en mycket tydlig, men numera gammal film.

Nya hyss med Arnold i Kommunfullmäktige

Arnold i Kommunfullmäktige hette en pojke som bodde i Lindesberg. Det var en liten, vild, envis och skäggig unge, inte så där snäll som du. Fast han såg snäll ut, det gjorde han visst.

Arnold tyckte det var gott med semlor och likt en speedad Ture Sventon gjorde han semlor anpassade för alla högtider på året, till exempel matjessill-semlan till midsommar och ägghalve-och lamm-semlan till påsk.

Hemma på gården hade han  sin halvsyster lilla Irja, som Arnold en gång hissade upp i flaggstången och hon ropade glatt: ”Arnold, nu ser jag ända till Lönngården i Rockhammar, förskolan vi ska lägga ned!”

På gården fanns också Arnolds despotiske låtsaspappa Anders Ceder, som Arnold kastat både semmelsmet på och tvingats utstå att Arnold fick avgå och bli utvisad från en Volleybollmatch mitt under brinnande mandatperiod.

Ibland kom fattig-hjonet Jonas Kleber förbi och fick delar av en gammal semla.

När Arnold inte gjorde semlor hade han gått och blivit ordförande i Kommunfullmäktige. Helt klart hade Arnold hoppat och suttit på stolar i hela den lokalpolitiska världen i Lindesberg men med ordförandeklubban i hand, som han själv hade svarvat i (S)nickarboa, trivdes han som allra bäst.

Det här med demokrati var något som Arnold tyckte var lite onödigt i Lindesberg. Därför tyckte Arnold att beslut fattas först och sedan får allmänheten säga sitt under allmänhetens frågestund som alltid är placerad sist. Arnold tyckte det var bekvämast så.

Nöjd efter ännu en dag gick Arnold hem till köket för att tillreda sig ännu en semla.

”Vet du vad jag ska göra imorgon?” messade han sin lillasyster Irja.

”Nä, är det nåt hyss?” svarade Irja blixtsnabbt.

”Det vet jag inte”, svarade Arnold till sist. ”Det vet jag aldrig förrän efteråt.”

Mars, mars måne…

Mars är som vanligt en fiskpinnemånad. I väntan på vår kan månaden inte riktigt bestämma sig för hur den ska ha det.

När jag gick i skolan var det svårt att veta om jag skulle ta på mig overall eller inte. Om det var kallt eller blött eller någon annan tänkbar väderlek.  Spela kula bakom skolan i Pilkrog eller leka i skogen. Det stora parallella leksamhället i skogen. Dit inga vuxna kom. Vilket hade både för- och nackdelar. De äldre killarna var tuffa mot oss små. Jag blev oerhört arg en gång och kastade en pinne i huvudet på en i sexan. Jag minns hur som helst inte varför.

Vi hade ett försäljningssystem med kottar. Tallkottar var enkronor och riktigt långa grankottar var tusenlappar. I skogen rådde en misch-masch av tidsåldrar med affärer, stall, riddarborgar, fängelser etc.

När det senare blev varmare spelade vi brännboll med hela skolan. Vi var ju 50-60 elever totalt från 1:an-6:an på den tiden. Jag minns att vi spelade brännboll rätt ofta och när sommarlovet närmade sig fick spelade vi med föräldrarna vid nåt tillfälle. Det var kul oftast och till slut lärde jag mig slå riktigt långt.

Nu när byskolornas nedläggning diskuterats och det ges ytterligare någon tids mer respit, kom jag att tänka på skogen och brännbollen vid Pilkrogs skola.

Extra senaste nytt: Äntligen bio i bolag!

För mig som mingelreporter roade det mig storligen att besöka tisdagens extra möte i kommunstyrelsen där det beslutades att driften för biografiverksamheten bör tas hand om det kommunala bolaget Besök Linde AB.

Det var idel proseccofryntliga leenden bland bubblet och chipsen men mest strålade Arja Gustavsson, för dagen iklädd galastass med tillhörande örhängen (lackade slaggstenar från Stripa) i de näpna små öronen.

Genom att flytta biografverksamheten till bolaget blev det ju inte mindre olagligt och ett brott mot konkurrenslagen, nej, nej, men däremot kan pengar gömmas undan på ett för kommunen mer passande och nödvändigt sätt.

Bland de som jublandes skara syntes också Jonas Feber, även han, dagen till ära, klädd i galastass identisk med den som Arja Gustavsson bar. Enda skillnaden var att han hade sin svanktatuering med ”S+C+V= SUPERHJÄRTA” chict och otvunget synlig för alla och envar.

Den enda smolken i glädjebägaren var att Nils Fleetwoodsson, klädd i club-blazer och lyxbeigea byxor och representant för Marginalerna, var sur, spillde bubbel och pratade om gamla tider med en dåres monomana envishet.

Pär-Love Lindqvast som stod blyg i ett hörn, smuttande på bubbelvinet, iklädd en underklänning i söt charmeuse, höjde sin vackra stämma endast en gång. I det fallet handlade det om att dagens fungerande verksamhet och dagens kompentens och insatsen från de många ungdomarna rimligtvis borde tas till vara.

Björn Persson, iklädd tröja från Dressman, som under många år drivit bion årligen tillsammans med ett 30-tal ungdomar, var redo för att sammanbitet läggas på en brits för att dräneras och lobotomeras eftersom Arja Gustavsson menade  ”att det är viktigt att ta tillvara hans kunskaper” .

Fotoblixtarna smattrade och alla log sina allra mest bländvita leenden speciellt för hovreportern Tomas verutan Källkritik från skvallertidningen 24spy.

Och för mig som lycklig mingelreporter återstår bara att önska alla parter lycka till och jag och alla läsare längtar redan efter läckra och läckta uppgifter från kommande slutna bolagsstämma.

I barndomens kiosk

När jag var liten köptes godis och serietidningar i kiosk. Ofta har jag stått på trappa framför luckan i kiosken och pekat på vilka slags godisbitar jag ville ha igenom glasrutan.

Det var helt enkelt så att vissa varor inte kunde köpas i matvaruaffärer. Tidningar och tobak till exempel. Det var många kioskägare som fick möjlighet att driva kiosk eftersom de inte kunde utföra tyngre kroppsarbete. Kioskerna fyllde en viktig funktion och var viktiga samlingsplatser.

Stannade ofta vid kiosken i Bergslagsbacken. Den var till synes proppfull av allt man kan tänka sig; alla typer av tidningar, godis, läsk. Jag minns inte om det fanns tobaksvaror där. Det fanns ju förresten Tobaksaffärer. Och i utförsäljningen av Tidermans Tobak på Kungsgatan 2001, köpte jag en pipa att ha som rekvisita.

Kiosken vid kommunhuset i Ramsberg var det alltid kul att besöka. Den var öppen hela nittiotalet vill jag minnas för den var öppen när jag röstade första gången i valet 1998. Efter valet skulle givetvis kiosken föräras ett besök.

I Lindesberg fanns det flera kiosker. Uppe på Kyrkberget där jag bor, fanns en i hörnan Parkvägen/Skyttevägen vid tennisbanan. Bergslagsbackskiosken som jag nämnde och en annan kiosk som stod där Senioren står idag. Kiosken innehades bl.a. av Irma Asplund och blev rikskänd när Lars-Inge Svartenbrandt greps utanför den 1972. Svartenbrandt skulle köpa kvällstidningarna när han greps av polisen och blev slagen med en kortvågsradio i huvet. Irma Asplunds kiosk fanns dagen efter på alla förstasidor i landets tidningar.

Det händer att jag tänker på kioskerna och människorna som förestod dem. Jag har tänkt att det hade varit skoj att stå i kiosk. Ibland har jag letat bilder efter de forna, idag rivna kioskerna. Ibland tänker jag på hur det skulle vara om de vore kvar än idag.

 

Spår i snö och snår

Förra helgen genomfördes och avslutades Lindesbergs största kulturevenemang Vinterspår. Sedan 2008 har evenemanget genomförts och samlat enormt många,  både aktörer och besökare.

I helgen såg jag inte så mycket, jag var på biblioteket och såg Kulturskolans fina konsert (min dotter var med) under lördagen. Annars var jag själv engagerad med en föreställning hemma hos Arne Johnsson. Vi hittade egentligen på en ny konstform vi kallade ”Poerevue” en hybrid mellan poesi, house warming party och revy. Det var väldigt fullsatt och väldigt roligt!

Under söndagen pratade jag minnen i Ramsberg från ”Festspelen” som genomfördes i Ramsbergs kyrka för tjugo år sedan. Känslan blev nästan som en släktträff med glada skratt och mycket, mycket värme i vinterkylan.

Faktum är att jag nästan varje år har varit med under något evenemang vilket gjort att jag inte kunnat se så mycket själv. Och jag tror inte jag är ensam om det. Samtidigt händer så mycket på så många ställen runt om i kommunen att det är omöjligt att få en rättvisande helhetsbild.

Första året Vinterspår genomfördes skrev jag lite ironiskt till en föreställning: ”Jag var på Vinterspår. Det var jag och lite damer i övre medelåldern som tittade på lite keramik. Och vad kan vara mer berikande än tomtar på stenar, tovade flasköverdrag eller en keramisk kudde i naturlig storlek?”

Och även om evenemanget är stort och brett, skulle det också kunna bli ännu större och bredare. Framförallt tycker jag det saknas scenkonst och konserter. Samtidigt blir formen för det hela mer av en konstrunda. Och inget ont i det. Men Lindesbergs största kulturevenemang kan visa upp ännu fler sidor. Det finns alla möjligheter för det.

Stjärnor som ska fortsätta lysa

Det tar tid att vänja sig att det är nytt år. Jag skriver fortfarande fel när jag ska skriva 2019. I de första dagarna efter nyår, fylldes perrongerna på järnvägsstationerna av hemvändare med kabinväskor som de drog i snömodden och julklappar som Moccamaster i kartong under armen. Januari, denna svältmånad, som balanserar mellan fettlever från julhelgen och kräksjuka i vabruari. Livet kan ibland te sig mörkt och dystert men sällan så dystert som i januari. Januariavtalet kom och emottogs av självklar januarieufori.

I Lindesberg, som jag nu betraktar med jobbpendlarens distans, sker både gladare och sorgesammare händelser. Till min stora förskräckelse vet ingen i bestämmandeposition hur man i framtiden ska se till så gruppen Lindesbergs Stjärnor fortlever. Lindesbergs Stjärnor är en grupp vuxna funktionshindrade som spelar teater och sjunger. Jag kan berätta mycket om dem eftersom jag var med och startade gruppen för nio år sedan. Problemen är flera, verksamheten är för dyr för de medverkande, som precis som i andra fall med vuxna, ska betala vad det kostar. Dessutom har vi inte haft möjlighet att ta in de som vill börja så vi behöver tvärtom utöka verksamheten istället för att stympa den. Svårigheten är också att vuxna inte tillhör kulturskolans kärnuppdrag, så hela gruppen hamnar mellan samtliga stolar. Och ingen vet riktigt vem som ska ta i frågan. Vilken nämnd? Barn- och utbildning? Tillväxt? Kommunstyrelsen?

Det klart man kan prata om plus och minus med siffror, men att verksamheten är viktig och nödvändig kan ingen invända emot. Allra minst från politikerhåll.

Men om vi skippar siffersnack och ekonomisk mumbo jumbo kan vi prata om saker som inte är mätbara. Inte ens i pengar. Om personlig utveckling, om att våga, utan att veta man kunde. Jag vet, för jag har sett och tagit del. Haft förmånen. Det handlar egentligen väldigt lite om musik och teater. Det handlar om att göra saker tillsammans. Och att visa upp det. Att få förtroende, utveckla egna idéer och att växa tillsammans med självförtroendet. Det här sker inte snabbt men över lång tid. Därför är det så viktigt med långsiktigt arbete med den här gruppen.

Inget beslut är ännu fattat, det vet jag. Men jag hoppas att jag efter tjänstledigheten till hösten, åter får träffa Lindesbergs stjärnor. Allt annat vore bottenlöst sorgligt.

 

Angånde besparingens orimlighet

Så händer det igen. Och det känns som det hänt förr. Besparingarna i Lindesbergs kommun kräver byskolornas nedläggning.

När jag gick i femte klass i Pilkrogs skola (numera friskola) hotades den tillsammans med t.ex. Fanthyttans och Gusselbys skola av nedläggning. Det blev demonstrationståg genom Lindesberg, namnunderskrifter och en sjuhelsickes folklig opponering. På klassens timme spelade vi sketcher och ikläddes oss rollerna som dåvarande politikerna Henry Larsson och Renate Hermansson. Det var en stor och stark gemenskap.

Den orimliga besparingen denna gång är på 9,3 miljoner. Det sjunkande elevantalet och svårigheten att rekrytera behöriga lärare är huvudargumentet för att lägga ned Ramsberg, Rockhammar samt Lönngårdens förskola och Vedevågs skolas åk 4-6.

Det är synnerligen klantigt av den politiska ledningen att lägga fram detta kort efter valet i ett brev till berörda familjer. Det kunde skötts snyggare. Det skulle kännas ärligare med ett personligt möte. Nu har detta ändå lett till stora möten där politikerna har fått förklara sig.

Från oppositionen (senast från KD) har det tävlats i att säga att man inte vill genomföra besparingen. Vad ingen från de högljuddas sidas (SD, KD, L, och i viss mån även C och V) säger är ju inte att besparingen är orimlig. Det ska bara inte sparas på byskolorna. Jag skulle kanske önska att det finns någon som pratar om  det orimliga i den stora besparingen.

Och behåller man nu byskolorna, vad ska det istället sparas på? Detta undrar jag stilla och väntar med spänning på svar.