Nya hyss med Arnold i Kommunfullmäktige

Arnold i Kommunfullmäktige hette en pojke som bodde i Lindesberg. Det var en liten, vild, envis och skäggig unge, inte så där snäll som du. Fast han såg snäll ut, det gjorde han visst.

Arnold tyckte det var gott med semlor och likt en speedad Ture Sventon gjorde han semlor anpassade för alla högtider på året, till exempel matjessill-semlan till midsommar och ägghalve-och lamm-semlan till påsk.

Hemma på gården hade han  sin halvsyster lilla Irja, som Arnold en gång hissade upp i flaggstången och hon ropade glatt: ”Arnold, nu ser jag ända till Lönngården i Rockhammar, förskolan vi ska lägga ned!”

På gården fanns också Arnolds despotiske låtsaspappa Anders Ceder, som Arnold kastat både semmelsmet på och tvingats utstå att Arnold fick avgå och bli utvisad från en Volleybollmatch mitt under brinnande mandatperiod.

Ibland kom fattig-hjonet Jonas Kleber förbi och fick delar av en gammal semla.

När Arnold inte gjorde semlor hade han gått och blivit ordförande i Kommunfullmäktige. Helt klart hade Arnold hoppat och suttit på stolar i hela den lokalpolitiska världen i Lindesberg men med ordförandeklubban i hand, som han själv hade svarvat i (S)nickarboa, trivdes han som allra bäst.

Det här med demokrati var något som Arnold tyckte var lite onödigt i Lindesberg. Därför tyckte Arnold att beslut fattas först och sedan får allmänheten säga sitt under allmänhetens frågestund som alltid är placerad sist. Arnold tyckte det var bekvämast så.

Nöjd efter ännu en dag gick Arnold hem till köket för att tillreda sig ännu en semla.

”Vet du vad jag ska göra imorgon?” messade han sin lillasyster Irja.

”Nä, är det nåt hyss?” svarade Irja blixtsnabbt.

”Det vet jag inte”, svarade Arnold till sist. ”Det vet jag aldrig förrän efteråt.”

Mars, mars måne…

Mars är som vanligt en fiskpinnemånad. I väntan på vår kan månaden inte riktigt bestämma sig för hur den ska ha det.

När jag gick i skolan var det svårt att veta om jag skulle ta på mig overall eller inte. Om det var kallt eller blött eller någon annan tänkbar väderlek.  Spela kula bakom skolan i Pilkrog eller leka i skogen. Det stora parallella leksamhället i skogen. Dit inga vuxna kom. Vilket hade både för- och nackdelar. De äldre killarna var tuffa mot oss små. Jag blev oerhört arg en gång och kastade en pinne i huvudet på en i sexan. Jag minns hur som helst inte varför.

Vi hade ett försäljningssystem med kottar. Tallkottar var enkronor och riktigt långa grankottar var tusenlappar. I skogen rådde en misch-masch av tidsåldrar med affärer, stall, riddarborgar, fängelser etc.

När det senare blev varmare spelade vi brännboll med hela skolan. Vi var ju 50-60 elever totalt från 1:an-6:an på den tiden. Jag minns att vi spelade brännboll rätt ofta och när sommarlovet närmade sig fick spelade vi med föräldrarna vid nåt tillfälle. Det var kul oftast och till slut lärde jag mig slå riktigt långt.

Nu när byskolornas nedläggning diskuterats och det ges ytterligare någon tids mer respit, kom jag att tänka på skogen och brännbollen vid Pilkrogs skola.

Extra senaste nytt: Äntligen bio i bolag!

För mig som mingelreporter roade det mig storligen att besöka tisdagens extra möte i kommunstyrelsen där det beslutades att driften för biografiverksamheten bör tas hand om det kommunala bolaget Besök Linde AB.

Det var idel proseccofryntliga leenden bland bubblet och chipsen men mest strålade Arja Gustavsson, för dagen iklädd galastass med tilhörande örhängen (lackade slaggstenar från Stripa) i de näpna små öronen.

Genom att flytta biografverksamheten till bolaget blev det ju inte mindre olagligt och ett brott mot konkurrenslagen, nej, nej, men däremot kan pengar gömmas undan på ett för kommunen mer passande och nödvändigt sätt.

Bland de som jublandes skara syntes också Jonas Feber, även han, dagen till ära, klädd i galastass identisk med den som Arja Gustavsson bar. Enda skillnaden var att han hade sin svanktatuering med ”S+C+V= SUPERHJÄRTA” chict och otvungen synlig för alla och envar.

Den enda smolken i glädjebägaren var att Nils Fleetwoodsson, klädd i club-blazer och lyxbeigea byxor och representant för Marginalerna, var sur, spillde bubbel och pratade om gamla tider med en dåres monomana envishet.

Pär-Love Lindqvast som stod blyg i ett hörn, smuttande på bubbelvinet, iklädd en underklänning i söt charmeuse, höjde sin vackra stämma endast en gång. I det fallet handlade det om att dagens fungerande verksamhet och dagens kompentens och insatsen från de många ungdomarna rimligtvis borde tas till vara.

Björn Persson, iklädd tröja från Dressman, som under många år drivit bion årligen tillsammans med ett 30-tal ungdomar, var redo för att sammanbitet läggas på en brits för att dräneras och lobotomeras eftersom Arja Gustavsson menade  ”att det är viktigt att ta tillvara hans kunskaper” .

Fotoblixtarna smattrade och alla log sina allra mest bländvita leenden speciellt för hovreportern Tomas verutan Källkritik från skvallertidningen 24spy.

Och för mig som lycklig mingelreporter återstår bara att önska alla parter lycka till och jag och alla läsare längtar redan efter läckra och läckta uppgifter från kommande slutna bolagsstämma.

I barndomens kiosk

När jag var liten köptes godis och serietidningar i kiosk. Ofta har jag stått på trappa framför luckan i kiosken och pekat på vilka slags godisbitar jag ville ha igenom glasrutan.

Det var helt enkelt så att vissa varor inte kunde köpas i matvaruaffärer. Tidningar och tobak till exempel. Det var många kioskägare som fick möjlighet att driva kiosk eftersom de inte kunde utföra tyngre kroppsarbete. Kioskerna fyllde en viktig funktion och var viktiga samlingsplatser.

Stannade ofta vid kiosken i Bergslagsbacken. Den var till synes proppfull av allt man kan tänka sig; alla typer av tidningar, godis, läsk. Jag minns inte om det fanns tobaksvaror där. Det fanns ju förresten Tobaksaffärer. Och i utförsäljningen av Tidermans Tobak på Kungsgatan 2001, köpte jag en pipa att ha som rekvisita.

Kiosken vid kommunhuset i Ramsberg var det alltid kul att besöka. Den var öppen hela nittiotalet vill jag minnas för den var öppen när jag röstade första gången i valet 1998. Efter valet skulle givetvis kiosken föräras ett besök.

I Lindesberg fanns det flera kiosken. Uppe på Kyrkberget där jag bor, fanns en i hörnan Parkvägen/Skyttevägen vid tennisbanan. Bergslagsbackskiosken som jag nämnde och en annan kiosk som stod där Senioren står idag. Kiosken innehades bl.a. av Irma Asplund och blev rikskänd när Lars-Inge Svartenbrandt greps utanför den 1972. Svartenbrandt skulle köpa kvällstidningarna när han greps av polisen och blev slagen med en kortvågsradio i huvet. Irma Asplunds kiosk fanns dagen efter på alla förstasidor i landets tidningar.

Det händer att jag tänker på kioskerna och människorna som förestod dem. Jag har tänkt att det hade varit skoj att stå i kiosk. Ibland har jag letat bilder efter de forna, idag rivna kioskerna. Ibland tänker jag på hur det skulle vara om de vore kvar än idag.

 

Spår i snö och snår

Förra helgen genomfördes och avslutades Lindesbergs största kulturevenemang Vinterspår. Sedan 2008 har evenemanget genomförts och samlat enormt många,  både aktörer och besökare.

I helgen såg jag inte så mycket, jag var på biblioteket och såg Kulturskolans fina konsert (min dotter var med) under lördagen. Annars var jag själv engagerad med en föreställning hemma hos Arne Johnsson. Vi hittade egentligen på en ny konstform vi kallade ”Poerevue” en hybrid mellan poesi, house warming party och revy. Det var väldigt fullsatt och väldigt roligt!

Under söndagen pratade jag minnen i Ramsberg från ”Festspelen” som genomfördes i Ramsbergs kyrka för tjugo år sedan. Känslan blev nästan som en släktträff med glada skratt och mycket, mycket värme i vinterkylan.

Faktum är att jag nästan varje år har varit med under något evenemang vilket gjort att jag inte kunnat se så mycket själv. Och jag tror inte jag är ensam om det. Samtidigt händer så mycket på så många ställen runt om i kommunen att det är omöjligt att få en rättvisande helhetsbild.

Första året Vinterspår genomfördes skrev jag lite ironiskt till en föreställning: ”Jag var på Vinterspår. Det var jag och lite damer i övre medelåldern som tittade på lite keramik. Och vad kan vara mer berikande än tomtar på stenar, tovade flasköverdrag eller en keramisk kudde i naturlig storlek?”

Och även om evenemanget är stort och brett, skulle det också kunna bli ännu större och bredare. Framförallt tycker jag det saknas scenkonst och konserter. Samtidigt blir formen för det hela mer av en konstrunda. Och inget ont i det. Men Lindesbergs största kulturevenemang kan visa upp ännu fler sidor. Det finns alla möjligheter för det.

Stjärnor som ska fortsätta lysa

Det tar tid att vänja sig att det är nytt år. Jag skriver fortfarande fel när jag ska skriva 2019. I de första dagarna efter nyår, fylldes perrongerna på järnvägsstationerna av hemvändare med kabinväskor som de drog i snömodden och julklappar som Moccamaster i kartong under armen. Januari, denna svältmånad, som balanserar mellan fettlever från julhelgen och kräksjuka i vabruari. Livet kan ibland te sig mörkt och dystert men sällan så dystert som i januari. Januariavtalet kom och emottogs av självklar januarieufori.

I Lindesberg, som jag nu betraktar med jobbpendlarens distans, sker både gladare och sorgesammare händelser. Till min stora förskräckelse vet ingen i bestämmandeposition hur man i framtiden ska se till så gruppen Lindesbergs Stjärnor fortlever. Lindesbergs Stjärnor är en grupp vuxna funktionshindrade som spelar teater och sjunger. Jag kan berätta mycket om dem eftersom jag var med och startade gruppen för nio år sedan. Problemen är flera, verksamheten är för dyr för de medverkande, som precis som i andra fall med vuxna, ska betala vad det kostar. Dessutom har vi inte haft möjlighet att ta in de som vill börja så vi behöver tvärtom utöka verksamheten istället för att stympa den. Svårigheten är också att vuxna inte tillhör kulturskolans kärnuppdrag, så hela gruppen hamnar mellan samtliga stolar. Och ingen vet riktigt vem som ska ta i frågan. Vilken nämnd? Barn- och utbildning? Tillväxt? Kommunstyrelsen?

Det klart man kan prata om plus och minus med siffror, men att verksamheten är viktig och nödvändig kan ingen invända emot. Allra minst från politikerhåll.

Men om vi skippar siffersnack och ekonomisk mumbo jumbo kan vi prata om saker som inte är mätbara. Inte ens i pengar. Om personlig utveckling, om att våga, utan att veta man kunde. Jag vet, för jag har sett och tagit del. Haft förmånen. Det handlar egentligen väldigt lite om musik och teater. Det handlar om att göra saker tillsammans. Och att visa upp det. Att få förtroende, utveckla egna idéer och att växa tillsammans med självförtroendet. Det här sker inte snabbt men över lång tid. Därför är det så viktigt med långsiktigt arbete med den här gruppen.

Inget beslut är ännu fattat, det vet jag. Men jag hoppas att jag efter tjänstledigheten till hösten, åter får träffa Lindesbergs stjärnor. Allt annat vore bottenlöst sorgligt.

 

Angånde besparingens orimlighet

Så händer det igen. Och det känns som det hänt förr. Besparingarna i Lindesbergs kommun kräver byskolornas nedläggning.

När jag gick i femte klass i Pilkrogs skola (numera friskola) hotades den tillsammans med t.ex. Fanthyttans och Gusselbys skola av nedläggning. Det blev demonstrationståg genom Lindesberg, namnunderskrifter och en sjuhelsickes folklig opponering. På klassens timme spelade vi sketcher och ikläddes oss rollerna som dåvarande politikerna Henry Larsson och Renate Hermansson. Det var en stor och stark gemenskap.

Den orimliga besparingen denna gång är på 9,3 miljoner. Det sjunkande elevantalet och svårigheten att rekrytera behöriga lärare är huvudargumentet för att lägga ned Ramsberg, Rockhammar samt Lönngårdens förskola och Vedevågs skolas åk 4-6.

Det är synnerligen klantigt av den politiska ledningen att lägga fram detta kort efter valet i ett brev till berörda familjer. Det kunde skötts snyggare. Det skulle kännas ärligare med ett personligt möte. Nu har detta ändå lett till stora möten där politikerna har fått förklara sig.

Från oppositionen (senast från KD) har det tävlats i att säga att man inte vill genomföra besparingen. Vad ingen från de högljuddas sidas (SD, KD, L, och i viss mån även C och V) säger är ju inte att besparingen är orimlig. Det ska bara inte sparas på byskolorna. Jag skulle kanske önska att det finns någon som pratar om  det orimliga i den stora besparingen.

Och behåller man nu byskolorna, vad ska det istället sparas på? Detta undrar jag stilla och väntar med spänning på svar.

 

Angånde nytt liv i fönstren

För ett antal år sedan (sex år närmare bestämt) höll jag i ”Luckans Land” som var Lindesbergs levande adventskalender. Varje dag vid ett speciellt klockslag (17:30) hände något på Rådhustorget. Bara fem minuter. Det kunde vara musik, dans, teater, film, bildkonst, ja, egentligen vad som helst.  Många medverkade och många kom och tittade. Under fyra år gjorde jag och många ideellt arbetande eldsjälar detta omöjliga möjligt. Grundidén var från början att förlägga dessa ”lucköppningar” på olika platser i staden, där olika ”fönster” skulle öppnas.

Under skyltsöndagen invigdes Lindesbergs konstförenings ”Skyltfönster-projekt” där tomma skyltfönster i stan får nytt liv med hjälp av konst. Istället för fönster som deprimerande nog täckts med skyddspapper blir det ljus och liv i tomma utrymmen. Det var mycket uppiggande att se och att  gå längs gatorna och mötas av nya uttryck och intryck.

Jag hoppas bara detta är början och att projektet fortsätter så det finns fönster som gapar tomma. För den lilla stadens redan stukade självförtroende är det inte bra att fler och fler lokaler står tomma och charmen med den lilla staden får ytterligare en törn. För det speciella med just den lilla staden är just att den är levande i det lilla. Och där har Lindesbergs konstförenings ”Skyltfönster-projekt” förbättrat utsikterna avsevärt!

Vårt behov av bio och kanske också av tröst

Folkets Hus bio i Lindesberg föreslås läggas ut på entreprenad. Nätverket Lindekultur har samlat över 500 namnunderskrifter för att behålla den nuvarande organisationen och skrivit ett öppet brev till Tillväxtutskottet.

Jag tycker det hela är mycket enkelt, kommunen har ett ansvar för biografens fortlevnad, något en annan lösning inte kan garantera. En biograf på entreprenad i Lindesberg är en biograf under hot om snar nedläggning.

Vi har få kulturarenor i kommunen. De få vi har ska värnas. Samtidigt är Folkets hus bio en viktig symbol och den plats (läs scen) som inte är skollokal, kyrka eller idrottshall där film och scenkonst visas.

Jag vill ogärna ställa verksamheter mot varandra. Som enmansjournalistshowen i Nora, Tomas Källberg skriver i sin krönika på 24i, när han pratar om skattepengar som egentligen borde gå till pensionärer och inte till fritidssysselsättningar  som filmtittande. Det klart man får förlåta Källberg och hans kunskaper lämnar mycket att önska om kulturevenemang som han skriver att han värnar och gillar. Jämför man klumpigt kan man givetvis säga att alla matcher i Lindesberg Arena, Råsshallen, Lindehov, Bernehov m.fl. runtom i kommunen aldrig skulle kunna genomföras utan stora skopor skattepengar och tar brödet ur munnen på Tant Asta på Grönbodahemmet i Storå.

Faktum är att vi ser en förbaskat urvattnad debatt om hur hela kommunens kulturliv ska fortleva. Det talas om vikten av en livaktigt kulturliv men det utdelas om och om igen käftsmällar till eldsjälarna som bär upp och håller i de sköra trådarna.

Om man tittar på kostnader och utgifter i kommunbudgeten ser dessa pengar ut som peanuts. En piss i Mississippi eller en loska i Lilla Lindessjön. Det har vi råd med.

Varför behöver vi om och om igen prata om behovet av kultur även i avkroken Lindesberg? Behöver vi hålla den styrande majoriteten i hand, tala stilla till dem och beskriva och utbilda dem när kunskap och intresse tryter? Fast det är ju det, intresset är noll och de politiska engagerade som någon gång talar om vikten av kultur finns inte i avkroken Lindesberg.

Därför är det lätt att svartsynt se på frågan om Folkets Hus bio och konstatera: det är kört.

Men, samtidigt, får vi inte ge upp. Så länge det finns pennor att vässa och tangenter att slås an, låt oss fortsätta göra det!

 

 

Del 5: Vem vinner valet? Sätt betyg på politikerna?

I min serie ”Vem vinner valet?” här på bloggen kommer jag avhandla ett antal frågor, stora och små inför kommande val.

I femte och sista delen kommer jag skriva lite om politiker.

”Sätt betyg på politikerna” skrev Göran Gustavsson på Lindenytt 2018-08-27. Frågan är om Göran Gustavsson sänker sin egen båt med sitt inlägg, eftersom han vid förra valet gick till val som folkpartist, begärde utträde och blev moderat under 2015 men har behållt sin plats i landstinget och fullmäktige. Frågan är väl för vilket parti han egentligen har suttit?

Fullmäktige är väl inget hatt- och möss-ställe där man byter tillhörighet så fort man känner att vinden blåser från ett annat håll. Eller?

Pragmatism och knappast ideologi präglar lokalpolitikens område. Blocköverskridande samarbeten är vi vana vid i kommunen. Inte minst efter valet 2006 då vi hade C-majoritet med stöd av Allianspartierna + Vänsterpartiet. Många vänsterpartister blev då också miljöpartister som sedan var med och stödde S-majoriteten kommande val. Eftersom t.ex. Bengt Ewertsson var med under båda dessa mandatperioder myntades ett uttryck som borde blivit bevingat ”Oavsett vem man röstar på, så står Ewertsson bredvid”.

Under denna mandatperiod har Centern + Socialdemokraterna styrt. Och gosigare styre har vi väl sällan haft. C + S har typ aldrig haft skilda åsikter, skojbråkat som mest och inte sagt nåt annat än kärleksfyllda viskningar till varandra.

Som många gånger tidigare är Svenskt Näringslivs näringslivsrankning en av de viktigaste mätningar vi har i kommunen. Och politikerna gör sitt bästa för att hångla upp det lokala näringslivet i brygga. I den lilla staden är det inte långt mellan skål och vägg och svågrar sitter vid svågrars sida, skänker man en hall får man köpa industrimark billigt för nyetablering av nytt köpcentrum.

Och oppositionen har under den gångna mandatperioden inte varit annat än lugna och fina. Oppositionsrådet Pär-Ove Lindqvist verkar vara mycket nöjd med att sitta i oppostion, då kan han klaga lite men egentligen vill han inte förändra någonting alls.

SD har mest bara klagat på arvodena och mässat lite slentrianmässigt om att de är emot mångkultur.

Liberalerna som inte haft så många mandat hoppas på bättre lycka med vallokomotivet Detlofsson i spetsen.

Även fler småpartier hoppas på plats, som Landsbygdspartiet Oberoende, med den politiske kamelonten Mats Lagerman (tidigare M, därefter Lindesbergs obundna demokrater,därefter S) som talesperson.

Och hur det än blir, blir det förmodligen ett samarbete över blockgränser. Och kanske är det så att Näringslivsrankingen trots majoritet är viktigare än offentligt anställdas välmående.

Till den som vill vinna valet: ödmjukhet för styrande, kaxighet i opposition, öra mot jord och fötter på marken, även om vilja och visioner aldrig behöver ha några tak.

Och till alla er andra: rösta, för ER och för allas skull, rösta!