Om vådan av att heta Jansson

”Namnet skämmer ingen, sa han som hette Skit”, brukar min svärfar säga. Och det är sannerligen sant, med tanke på att man har ett vedhuggarnamn som Jansson. Och son-namn som son-namn tänker ni säkert.

I Na förra veckan var jag felaktigt omdöpt till Nilsson, något som minst ett dussin vaksamma  lindesbergare påpekat seda dess, och undrat om jag gift mig eller bytt namn.

Detta är varken ovanligt eller nytt.

I Vedevåg spelade en gång jag och min kompis Markus på en hemvändardag,  då blev jag presenterad som ”Staffan Johansson”. ”Vem f-n är det”, undrade jag. ”Det är nog du, svarade Markus som förövrigt fått sitt namn stavat med alla tänkbara bokstavskombinationer.

När Arenan invigdes 2010 blev jag välkomnad upp på scenen som ”Lennart Jansson”. (För övrigt var Lennart Jansson kommunens dåvarande ekonomichef och tillförordnad kommunchef, något som jag, där och då, inte drog nån som helst fördel av.)

Ett artistpar jag känner från Västkusten, Ingvar och Daga blev under en hel kväll intervjuade och omtalade under namnen ”Saga och Lennart” och på ett barndop som jag besökt envisades prästen med att döpa barnet till ”Elisabet” istället för ”Isabelle”.

Det gäller att ta tillfället i akt och säga vad man heter. Jag heter fortfarande Jansson oavsett vad Birgitta Skoglund skriver i Na.

Den av ålder rätt förvirrade skådespelaren Edvin Adolphsson presenterade vid en välgörenhetstillställning operasångerskan Kjerstin Dellert med orden: ”Välkommen Ulla Sallert” varvid Kjerstin Dellert blicksnabbt replikerade ”Tack för det, Jarl Kulle!”