Mina tankar går till Hans

I måndags fick Hans Vestberg sparken från Ericsson. Efter uppsägningstiden på sex månader får han avgångsvederlag på 21 miljoner. Detta motsvarar 18 månadslöner. I fem år har Vestberg varit Ericssons vd och under dessa år har han haft en sammanlagd lön på 265 miljoner kronor.

 

Det är inte utan att man tänker lite på Hans i dessa dagar. Vad ska Hans göra nu? Men framförallt vad har Hans gjort hittills? Om han gjorts sig förtjänt av en nätt årsinkomst på ca 53 miljoner och dessutom får det nätta avgångsvederlaget 21 miljoner?

 

Hans måste vara en riktigt duktig kille! Trots det fick han i måndags beskedet från en enhällig Ericssonstyrelse att de ”tagit initiativet till att skilja Hans Vestberg från hans nuvarande kontrakt.” Det visade sig att den senaste svaga kvartalsrapporten, ytterligare en i raden gjorde att Vestberg slutgiltigt fick kicken.

 

Jag minns när jag berättade vad jag skulle få i lön för min mamma. Jag var väl 21 eller 22 år. Jag skulle tjäna mer än vad hon gjorde. Mamma reagerade först, men sa därefter inte så mycket. Efter många år som vårdbiträde inom äldrevården var hon van att bli omsprungen lönemässigt av ungdomar.

 

Det är lätt att känna sig uppgiven.

 

I dagens debatt är prat om pengar, inkomst, förmögenhet hopplöst död. Pengar, eller någons samlade förmögenhet är något heligt och den som fångar största pengapåsen, oavsett tillvägagångssätt är kung. Avslöjandet om Panamapappren väckte som mest en axelryckning, Hans Vestberg är bara en i raden ur näringslivet som trots kris i bolaget plockat ut stora bonusar utan att någon reagerar. Det klart att vem som helst skulle vilja få ett 21 miljoners avgångsvederlag, eller? Det är bättre att slå nedåt, i populistisk yra som sig bör i dessa dagar, att jämföra sig med dem som inget eller litet har. Eu-migranter, ensamkommande eller nyanlända. De ska väl inte ha någonting alls – när jag knappt har!

 

För pengar är allvarliga saker. Det vet Hans.

 

 

 

Spargrisar göre sig icke besvär

Det kontantlösa samhället har sina sidor. Nu i år inleds det överlägset största utbytet av sedlar och mynt Sverige skådat. 300 miljoner sedlar och två miljarder mynt ska bytas ut med start nu i höst. Men kontanter och mynt är paria på vissa platser. Till exempel på banken.

 

Mina döttrar, åtta och fem år, fick spargrisar av den lokala sparbanken när de blev bankkunder. Nu är deras spargrispengar inte önskvärda. Bankkassören förklarar ängsligt att banken inte längre tar emot mynt av privatkunder och hänvisar istället till mynt och skrammelmaskinen vid postdisken på ICA. Och ICA tar gärna emot mynten och skramlet men behåller 5 % av det inskramlade. Jag får hoppas att den lokale ICA-handlaren dessutom får nån form av provision hos banken när han även knäcker som spargrisetömmare.

 

Det där med spargris känns ju överhuvudtaget förlegat, efterblivet, det känns Lyckoslanten och ”Spara och Slösa”. Jag får väl helt enkelt fylla fickorna med enkronor, handla upp dom innan de blir ogiltiga och sedan svischa över ett avrundat belopp när tjejerna fyllt arton?