Vad som händer i Rönnfallet, stannar i Rönnfallet

Inte så långt från Grönbo där jag vuxit upp ligger Rönnfallet. Från början uppodlat i mitten av 1800-talet av August som därefter fick tilltalsnamnet Rönnfalls-August. Enligt en seglivad legend kom han till gläntan i Rönnfallet, satte spaden i jorden och sa: ”Här ska jag bo, här luktar det pannkaka!”

Rönnfalls-August var en skicklig husbyggare och skogsarbetare som varken kunde läsa eller skriva. Han byggde utan ritning och många av hans hus står kvar ännu idag. Trots att han inte var läs-och skrivkunnig undervisade han blivande jägmästare i skogsbruk när Domänverket hade jägmästarutbildning i Grönbo i början av 1900-talet.

Långt senare, på 1980-talet satt jag i köket i Rönnfallet. Då bodde Harry i Rönnfallet. Jag, min far, Gunnar Svedjelid, Harry i Rönnfallet och Helge som hyrde ett litet hus på gården satt där i köket. Det dracks kaffe på bit, det berättades historier. Jag lyssnade storögt.

En historia som jag bar med mig länge var berättelsen om flickan i Kolarkojan som Gunnar berättade med stor inlevelse. Det hände för längesen, säkert under tidigt 1800-tal. Flickan hade gått med matsäck till sin far som jobbade med kolning i skogen. Hon hade, givetvis barfota, tagit sig över mossar, stigar, grenar och tuvor med korgen till far. Men hon hittade aldrig far. Flickan var sedan försvunnen länge. Långt senare hittade man henne sittande i en övergiven Kolarkoja. Hon var död, hade troligen svultit ihjäl, men matsäcken i korgen var orörd. Jag blev så oerhört gripen av den här berättelsen. Om hennes sökande, hennes oro och hennes tragiska död. Och varför matsäcken var orörd.

Många av min barndoms stora upplevelser var just såna. Jag satt i olika kök och lyssnade på när vuxna berättade saker som hänt. Både roliga och otäcka saker. Jag var en del och kände att de berättade för mig, så jag skulle lyssna.

Jag tänker mycket på om mina barn idag delges samma upplevelser. Att de får vara med i sammanhang, de får lyssna och höra berättelser riktade till dem, eller är det så att vi ger dem skärmar för att skärma av världen. Men då missar de ju saker. Saker som för mig som barn tedde sig nästan som magiska.

Det är ett jävla företag, Länstrafiken

 

-Vet du vilken färg busschauffören hade på slipsen? -Nej, det minns jag inte, svarade jag. – Var det röd eller grön? – Jag har ingen aning. -Det är annars ett tips, sade mannen vid bussarna i Kopparberg.

Vet ni, ärade läsare hur många olika företag (trafikoperatörer) som kör bussarna i länet? Sex olika är svaret.

Nu följer en liten solskenshistoria. (En solskenshistoria eftersom detta hände när solen sken i tisdags.)

På buss 303 mellan Lindesberg och Örebro tappade jag ett par solglasögon med fodral cirka klockan 7.50 då jag klev av vid Sandbacken. Solglasögonen har min styrka på glasen så de är tämligen värdelösa för någon annan. Detta upptäckte jag först ett dygn senare då jag ringde upp ett nummer till Buss i Väst AB som trafikerar sträckan Lindesberg-Örebro. Tyvärr kunde inte Buss i Väst i Lindesberg svara mig eftersom denna sträcka trafikeras av Buss i Väst Kopparberg. Jag ringde till en man på Buss i Väst i Kopparberg som först blev arg för att jag ringde eftersom han dels satt på den lokala pizzerian och dels för att Buss i Väst Lindesberg borde veta att det inte var Buss i Väst som trafikerade just den turen. Han ifrågasatte om jag inte tagit fel på turerna och åkt tidigare eller senare. -Jag är inte idiot, sa jag. Det var då han frågade det där om slipsarna. Och färgerna på slipsarna. Var det den ena färgen var det Buss i Väst AB och var det den andra var det Nobina AB.

Jag ringde därefter Nobina AB men den förskrämda typen som svarade då satt i Nora och de trafikerade bara sträckan Nora-Örebro, men inte tvärtom. Jag tror bara att det var jämna veckor efter pingsten vid fullmåne. Eller nåt annat logisk. Så jag ringde Nobina AB i Örebro. Och de hade minsann inte fått in några solglasögon med fodral på hittegodsavdelningen.

Och jag tänkte, pust vilken tur att jag inte åkt till Askersund eller Laxå, då hade jag fått ringa Sandarna transporter, eller till Kumla då hade jag fått ringa Björks buss i Närke, eller till Odensbacken för då hade jag fått prata med Keolis AB. Eller behövt ringa efter en extrabuss för då hade jag fått ringa Lindbergs buss AB.

Men hur som helst är det ett jävla företag att ringa till Länstrafiken i Örebro.

Överraska mig!

Ibland skriver jag texter som blir liggande olästa och oanvända efteråt. Precis som Povel Ramel skrivit i den svårsjungna och väl genomarbetade sången ”Håll musiken igång” ur revyn ”På avigan” 1966: ”tänk på att inget är så dött som noter på hög”. Följande lilla text som ber om överraskningar innehöll när den framfördes på scen, avklädning och närapå nakenchocker. Föreställ er det! Äh! Ni har väl fantasi!?

Överraska mig, utsätt mig för chock

Gör min hela tillvaro osäker, rubba mitt lugn

Överraska mig, slå skithårt grytors lock

Placera mig i gungfly, ställ mig i kvicksand och låt mig va

Överraska mig, rulla över en madrass, en tjock

Schamponera mig fast jag inte ens behöver

Dra upp rullgardinen och dränk mig i fiskrens kvart över tre en söndagnatt i april

Smeta smetana på min i-pad,

Spöa mina dvärghamstrar

Och pissa i min Dagens Industri

Måla om min Kia

Skotta hela min infart

Och sola mig i din glans

Så överraska mig, utsätt mig för chock

Öppna mina ögon så jag därefter får känna mig vid liv

Tussilago och minnen efter vägen i Spannarboda

Första gången jag såg tussilago i dikesrenen i år var i Spannarboda, min yngsta dotter cyklade och jag gick. Allt eftersom jag passerade husen mindes jag vilka som bodde eller som hade bott där.

Vet ni förresten var Skvalbäcken ligger? Skvalbäcken är huset i kröken, som ligger mitt emot fotbollsplanen Björkängen, där bodde förut en karl som kallades Lenvärs-Johan. Enligt min far hette han så för han bara jobbade när det var milt väder, dvs lent vär.

På vägen från korsningen i Pilkrog till bygdegården Sveaborg bodde sedan:

Siv Oscarsson i Pilkrog.
Lena och Alf Oskarsson.
Egon och Ingrid i Djupdalen.
Gunnar i Villboda.
Stig Stubbe. Gun och Eskil Behr. Athos och Ingrid.

Allt är förändrat, några bor kvar men några är sedan länge borta.

Jag mindes cykelturerna runt Iskarboda och Fallet. Den förfallna banvaktarstugan vid järnvägen där Blom-Johan tidigare hade ett riktigt trädgårdsparadis, så vackert att barnen i skolorna fick åka dit på skolresa.

Cykelturer var roligt och när jag var ännu mindre tyckte jag att tjuvringa var roligt. Jag ringde till Konsumhandlaren i Rockhammar och låtsades vara nån annan. Vi pratade länge. En gång tjuvringde jag och min kompis Björn. Vi ringer till Viola Larsson i Spannarboda. Det skulle vi inte ha gjort. Vi ringde upp. Viola svarade knappordigt: Nå? Vi blev livrädda och slängde på luren.

Det fanns en känsla av att alltid bli sedd. Som ibland var jobbig, men oftast var mycket behaglig. Det fanns en social kontroll, bakom de skira spetsgardinerna fanns det nån som såg en. Lilly, Ellen, Svea, Rut och Viola.
När jag skulle gå vägen från bussen till min dagmamma Margareta så visste jag att nån såg mig.

Ibland gjorde jag dumma saker. En dag utanför Manne och Ingrids affär, när jag och Erik väntade på Margareta i affären, då sa jag bara så där: ”Man skulle kunna slänga en hink vatten över den där hunden”. Så vi tog en hink och fyllde den med vatten ur en vattentunna och hällde den över Mannes snälla hund. Jag skäms när jag tänker på att det var min idé, men jag var åtta år. Givetvis såg någon det här och vi fick hämta vatten i hinkar från källaren och fylla på hela Mannes vattentunna. Och vi fick be både Manne och hunden om ursäkt.

Och där vid dikesrenen i Spannarboda flimrar allt förbi igen, inte som en suddig utan som en mycket tydlig, men numera gammal film.

Mars, mars måne…

Mars är som vanligt en fiskpinnemånad. I väntan på vår kan månaden inte riktigt bestämma sig för hur den ska ha det.

När jag gick i skolan var det svårt att veta om jag skulle ta på mig overall eller inte. Om det var kallt eller blött eller någon annan tänkbar väderlek.  Spela kula bakom skolan i Pilkrog eller leka i skogen. Det stora parallella leksamhället i skogen. Dit inga vuxna kom. Vilket hade både för- och nackdelar. De äldre killarna var tuffa mot oss små. Jag blev oerhört arg en gång och kastade en pinne i huvudet på en i sexan. Jag minns hur som helst inte varför.

Vi hade ett försäljningssystem med kottar. Tallkottar var enkronor och riktigt långa grankottar var tusenlappar. I skogen rådde en misch-masch av tidsåldrar med affärer, stall, riddarborgar, fängelser etc.

När det senare blev varmare spelade vi brännboll med hela skolan. Vi var ju 50-60 elever totalt från 1:an-6:an på den tiden. Jag minns att vi spelade brännboll rätt ofta och när sommarlovet närmade sig fick spelade vi med föräldrarna vid nåt tillfälle. Det var kul oftast och till slut lärde jag mig slå riktigt långt.

Nu när byskolornas nedläggning diskuterats och det ges ytterligare någon tids mer respit, kom jag att tänka på skogen och brännbollen vid Pilkrogs skola.

I barndomens kiosk

När jag var liten köptes godis och serietidningar i kiosk. Ofta har jag stått på trappa framför luckan i kiosken och pekat på vilka slags godisbitar jag ville ha igenom glasrutan.

Det var helt enkelt så att vissa varor inte kunde köpas i matvaruaffärer. Tidningar och tobak till exempel. Det var många kioskägare som fick möjlighet att driva kiosk eftersom de inte kunde utföra tyngre kroppsarbete. Kioskerna fyllde en viktig funktion och var viktiga samlingsplatser.

Stannade ofta vid kiosken i Bergslagsbacken. Den var till synes proppfull av allt man kan tänka sig; alla typer av tidningar, godis, läsk. Jag minns inte om det fanns tobaksvaror där. Det fanns ju förresten Tobaksaffärer. Och i utförsäljningen av Tidermans Tobak på Kungsgatan 2001, köpte jag en pipa att ha som rekvisita.

Kiosken vid kommunhuset i Ramsberg var det alltid kul att besöka. Den var öppen hela nittiotalet vill jag minnas för den var öppen när jag röstade första gången i valet 1998. Efter valet skulle givetvis kiosken föräras ett besök.

I Lindesberg fanns det flera kiosker. Uppe på Kyrkberget där jag bor, fanns en i hörnan Parkvägen/Skyttevägen vid tennisbanan. Bergslagsbackskiosken som jag nämnde och en annan kiosk som stod där Senioren står idag. Kiosken innehades bl.a. av Irma Asplund och blev rikskänd när Lars-Inge Svartenbrandt greps utanför den 1972. Svartenbrandt skulle köpa kvällstidningarna när han greps av polisen och blev slagen med en kortvågsradio i huvet. Irma Asplunds kiosk fanns dagen efter på alla förstasidor i landets tidningar.

Det händer att jag tänker på kioskerna och människorna som förestod dem. Jag har tänkt att det hade varit skoj att stå i kiosk. Ibland har jag letat bilder efter de forna, idag rivna kioskerna. Ibland tänker jag på hur det skulle vara om de vore kvar än idag.

 

Jag är med fåglar

 

Sedan några veckor tillbaka umgås jag med fåglar. Jag hittade en bra skyddad placering för vårt fågelbord på baksidan av huset och genast får vi fågelgäster av skilda slag.

Jag kom på vad lite jag vet om fåglar. Hur få fågelnamn jag kan. Jag har fått lägga fågelguiden vid köksfönstret.

”Jag kommer att dö utan att veta namnet på en enda väst eller en enda fågel” låter Jonas Gardell karaktären Siv säga i ”Människor i solen”. Och nog är det så att allmänbildningen och kunskap om djur och natur har kommit på skam.Saker som mina föräldrar med lätthet kan svara på, har jag ingen förbannad aning om. Det är ju tvärtom också. Men man vill ju gärna känna att utvecklingen går framåt och att yngre generationer kan mer än de äldre. Så är det ju inte direkt.

Talgoxar, blåmesar, entitor, nötväckor, svartmesar, bofinkar… Alla samsas. Vid ett fågelbord som kan liknas vid en värld i världen.

Fascinerat tar jag del av livet från diskbänken och disken blir genast både roligare och enklare.

Avbrott och inbrott

I torsdags förra veckan möttes jag av glassplitter över hela sovrummet när jag klev in hemma. Först trodde jag att någon roat sig med att enbart kasta en sten genom rutan, men strax därpå upptäckte jag att någon även varit inne i huset. Polisen var snabbt på plats och var mycket metodiska.

Dagen därpå tillbringade jag i telefon med polis, försäkringsbolag och glasmästare. Det känns väldigt onödigt och obehagligt att någon varit inne i ens lådor och garderober. Dessutom var det ingen lyckad dag på jobbet för bovarna, de fick verkligen inte med sig speciellt mycket. Samtidigt fanns det inget av värde bland barnens dockkläder och i mitt förråd av glasögon för teater.

Allt detta innebar ett avbrott från allt, en tankepaus, funderingar kring vad och när det skedde och samtal med grannarna.

Barnen blev mest skärrade. Min yngsta dotter undrade varför tjuvarna inte städade efter sig och misstänkte skarpt att de ätit upp resterna av hennes kiwi som hon lämnat på köksbordet.

Om och om igen sker dessa inbrott och nu var det vi som drabbades. Om och om igen kommer larmförsäljare till dörren och pratar om inbrott i närliggande kvarter och i hopp om att försöka kränga larm genom förebråelse och rädsla.

Rädd är jag inte men ljud ute får mig att reagera på ett nytt sätt sedan förra veckan.

Med utsikt över Örebro

Sedan några veckor arbetar jag i Örebro. Jag har gått i gymnasiet här, har bott och jobbat här tidigare flera gånger tidigare. Nu vikarierar jag som Amatörteaterkonsulent för Örebro län med bas och skrivbord i Örebro.

Precis som man tycker att världen är stor när man sitter hemma på kammaren, men liten när man reser ut i den, är Örebro en väldigt liten stad när man väl jobbar här. Bara första dagen fann jag flera före detta elever, grannar från hembyn, alla inom en armlängds avstånd.

Det är roligt med nya utsikter. Det är välbehövligt med nya intryck som ger möjlighet till andra avtryck.

Sedan griper den tag den tag med kraft. Pendlarvåndan. Inställda och försenade tåg. Det vackra i att pendlare ser varandra, hjälper varandra, pratar med människor som sitter i samma båt. Förvåningen över när tåg går i tid. Välkommen till verkligheten, pendlare! Glädjen över kommunikationerna när allt funkar. Då är det en fröjd att pendla. En halvtimma till jobbet. Utmärkt. När allt är så väl att kommunikationerna funkar.

Som ett brev på posten

I fredags kom information från ”Alternativ för Sverige” i brevlådan. Även om inget slutat förvåna mig längre, blev jag kall inombords.

”Dags att åka hem” stod det på framsidan. På insidan möts man av partiledaren, den utesslutne fd. ordförande för Sverigedemokratiska ungdomsförbundet (SDU) Gustav Kasselstrand. Många har velat vifta bort SD som okunniga och outbildade bonnläppar från Skåne, Blekinge eller tjotahejti. Ekonomen Kasselstrand är utbildad på Handels i Göteborg och bor på Östermalm. Andranamnet William Hahne, också han utesluten ur SDU, ansågs även han vara för radikal för SD. William Hahnes far var tidigare regionchef inom Alfa Laval-koncernen och William Hahne gick på Enskilda Gymnasiet i Tegnérlunden. I samma skola som kungabarnen och H&M-arvtagaren Karl-Johan Persson gått. Just på Enskilda Gymnasiets högstadium fick SD 10,3 % av rösterna i förra skolvalet. Vi får heller inte glömma bort att vid förra valet 2014 backade Moderaterna 4,9 % i hela området och SD fick 7,4 % i valdistriktet Oscar 5 på Östermalm. Det gör informationen än mer olustig.

I informationen framstår SD som accepterande mångfaldskramare medan Alternativ för Sverige bl.a. vill sända tillbaka invandrare, dubblera försvarsbudgeten, ta bort biståndet helt, lägga ned SVT samt införa ”katederundervisning”. Det är lätt att bli stum. Och man brukar säga att den som är mest mogen bör tiga. Här ska däremot inte tigas.

Det är svårt att förklara för barnen, när ytterligheterna och extremåsikterna normaliseras. Dessa åsikter ska för mina barn aldrig bli normaliserade. När NMR gjorde Göteborg till en belägrad stad i september förra året. När NMR knuffade människor och fick organisationer att flytta och ställa in evenemang i Almedalen. När nätet kokar av forum och sajter med lögner, förnekelse och hat.

Jag tänker på mina egna föräldrar när de hörde talas om skinheads, vitmaktmusik under vikingavågen på 90-talet. Hur förbannad min mamma blev. Hur hon pratade om att man inte ska skilja på människor. Hur det påverkade mig. Hur historiska skeenden upprepar sig. Att människan aldrig lär sig.