Med hopp om att ses i Resta! Till exempel!

Den varma sommaren till trots gör jag en mycket liten turné med föreställningen ”JANSSON med mera, med flera”. Jag och pianisten Ola Jansson tillsammans med gästartister serverar ”bitterljuv och stundtals underbar underhållning”. Vi har redan besökt ett antal oerhört varma och härliga platser: Sporthallen i Rockhammar där min gode vän Markus Virta behövde byta skjorta innan han ens äntrade scenen och Teater Martin Mutter där den fantastiska sångerskan Maria Johansson Josephsson sjöng helt makalöst ljuvligt.

Nu väntar Resta bygdegård, strax innan Ramsberg, imorgon torsdag där slagverkaren Johan Renman gästar oss. Det blir en fantastisk kväll.  Det är inte många platser kvar så vill ni göra oss sällskap gör ni säkrast att boka via bokhandeln i Lindesberg 0581-10021.

Sedan kan den som vill ta sig en utflykt,  besöka Södra Råda Kulturhus i Gullspång för att där om lördag 21 juli bevista denna föreställning, visserligen helt gästfri, för det är då bara jag och Ola som står för underhållningen.  Sök Södra Rådas kulturhus hemsida för mer info.

Hoppas vi ses!

Kom viloregn, kom himlens ljuva droppar!

Under min gymnasietid sommarjobbade jag i skogen. Vi märkte ut rågångar, röjde med röjsåg, planterade gran, krattade vägar som blivit ofarbara av plogbilar och tjäle. Arbete som sällan utförs idag. Vi var ett gäng ungdomar från Grönbo och Spannarboda och min pappa var handledare.  Pappa handledde sommarjobbare under många år och dessförinnan ledde han AMS-lag med gubbar som ibland hade lite problem med sprit, sig själva eller dylikt.

När det regnade kunde vi inte göra något, utan vi satt i folkabussen och såg hur vindrutorna immade igen medan regnet öste ned. – Kom viloregn, sa farsan, kom himlens ljuva droppar. För min pappa och hans generation och säkert många generationer innan var fint väder förknippat med arbete. Höet skulle slås, hässjas, bärgas och tas in. Men regnet rådde ingen på och lugnet infann sig genast när duggregnet började. Detta var innan de riktigt stora pengarna inom skogsbruket var det viktigaste, innan ackordshuggande och skogsmaskiner med strålkastare som kör nattetid.

En gång när vi satt i folkabussen, det var i Kloten, föll hagel och regn så hårt mot marken och himlen förmörkades så snabbt att de ljusstyrda gatlyktorna vid Klotensjön tändes för oss där vi satt i bussen.

Denna vecka är t.o.m. nätterna tropiskt varma. Jag var ute och målade en sockel på huset sent igår kväll. 28 grader varmt var det och jag var alldeles genomsvettig när sockeln stod klar. Det är lätt att då tänka på och drömma om det förlösande regnet.

Som farsan sa: Kom viloregn, kom himlens ljuva droppar.

Känd från radio

Om och om igen påminns jag om att det smalaste smala kan nå ut till en stor skara.

Jag har lyssnat på Kalle Linds SR-pod ”Snedtänkt” under flera år och poddarna har för mig tett sig som pornografi. Här talar någon med mig om saker jag läst om, vet saker om och älskar att få höra mer om.

Jag har trott att jag varit ganska ensam. I själva verket är jag bara en del i ett stort pussel av nörderi. Efter att ha spelat in två avsnitt av ovan nämnda pod med ämnet ”Revyns övergångspersoner” märker jag hur otroligt många människor som lyssnar och tar del av detta smala forum.

Någon har ju ibland pratat om Japan som den bästa plats på jorden om man vill leva på sin musik. Där finns det plats för alla uttryck.  Men jag tror att i dagens globala värld är ingenting vi gör egentligen för smalt. Någonstans därute finns karikerade kopior på oss själva. Som är precis som vi.  Och här sitter vi som individualister, försöker utveckla oss och tänker på oss själva.

Men jag måste passa på att lägga in en dementi. När man gör radio utan manus kan det givetvis också smyga sig in fel. Vilket grämer mig. Jag drog ju in Irma Christenson i Jules Sylvains operett ”Zorina” men det var ju helt fel. Vem jag egentligen for efter var ju Isa Quensel. Isa Quensel som hade en lång karriär med många roller på scenen i operetter och musikaler. Hon regisserade även ett flertal uppsättningar. Hennes lilla roll i tevesketchen ”Tvättomaten” med Monica Nielsen och Jan Malmsjö minns väldigt många än idag.

 

 

 

Motion är ett ofog

Jag behöver verkligen träna. Jag önskar att jag tränade mer. Hittade, prioriterade tiden och såg vikten av och möjligheterna med träningen. Lik förbaskat hittar jag på alla ursäkter i världen för att slippa.

Sedan jag var 17 år har jag haft problem med lederna, en ständig värk i nacke, axlar som stundtals gjorde mig orörlig. Jag fick värkmedicin utan att någon visste vad det var. Sex år senare konstaterades att jag har en typ av reumatism. Och då behövs ju träningen verkligen. För att behålla rörligheten och motverka stillasittandet. Stillasittande är jag ju inte på något sätt, och jag går och cyklar för det mesta.

Ändå. Ändå. Ändå är det så svårt. Att prioritera den tiden när jag målmedvetet tränar. Letar efter sammanhang, en rutin, nån att träna med. I början av vårt förhållande såg min sambo inte sig som enbart min sambo utan även som min personliga tränare. Nu har hon gett upp. Ingen anledning att vara PT till nån som ger så dålig respons och resultat.

Min far, som jobbade i skogen i över 50 år, har alltid tyckt att motion varit ett ofog. Men han byggde ju upp sin kondition under sitt naturligt fysiska arbetsliv. Jag sommarjobbade med honom några  somrar och sällan har jag varit så trött som när vi gjorde rågångar mellan markägare och högg sly med röjkniv. ”Minsta möjliga kraft per slag,” sa pappa. ”Låt röjkniven göra jobbet”. Det lärde jag mig aldrig och armarna verkade som gelé efter en förmiddag. Men tiderna förändras och röjkniv används sällan numera. Och då måste träningen göras på annat sätt. Jag hoppas snart hitta på hur.

Tryck på Start-knappen

Under elva produktioner har jag lett arbetet med Lindeskolans musikteaterprojekt. Ett stort och påtagligt arbete som är svårt att räkna i timmar. Så många olika sorters uttryck och föreställningar, sånger, danssteg, sydda kostymer och repeterade sceniska lösningar. Så mycket skratt men även ilska, frustration när inget verkar stämma. Och lättnaden när allt plötsligt bara fungerar.

Samtidigt är det som att skriva i vatten, det läggs ned mycket kraft på något som snabbt rivs och plockas undan efter ett antal dagar. Men minnen, vänner  och erfarenheter lever kvar.

Genom åren har det passerat väldigt många elever. Det är lätt att känna glädje och ödmjukhet inför den samlade alstrade kraften och de många nedlagda timmarna genom åren. Och jag känner en enorm ömhet inför eleverna.

Idag hade vi genrep och skolpremiär av senaste upplagan ”Press Start” som spelas för samtliga högstadieskolors åk 8 och 9, Lindeskolans elever imorgon och fredag samt offentliga föreställningar fredag och lördag kväll. Vi spelar varje år för 2000-2500 personer vilket gör det till ett av kommunens största publika evenemang. Men det finns fortfarande biljetter kvar till de offentliga föreställningarna.(Biljetter finns på Blombergska bokhandeln, tel 0581-10021.)  Jag hoppas att vi ses och att ni tar chansen att se våra fantastiska elever i en oerhört vacker föreställning!

Möta våren i Finnåker

När jag var tolv år blev jag värvad till Finnåkersrevyn. Det var i samband med att jag i min hemby Grönbo spelat en av mina första sketcher ”Varslet” som revymamman Vanja i Valmossen kom fram och frågade om jag ville vara med i nästa revy i Finnåker. Det var oerhört stort.

I Finnåkers skola hade vi slöjd när jag gick i trean. På den tiden, på åttiotalet, gick barnen lekis eller förskoleklass i Rockhammar, årskurs ett till fyra i Pilkrog och årskurs fem och sex i Finnåker. I Finnåker styrde den vänlige men fruktade Folke Starkman. På väg till slöjdsalarna, passerade vi skolsalen dödstysta, elevernas skor stod uppställt på en linje utanför.  Året efter gick Starkman i pension och skolan i Finnåker lades ned. Numera är skolan buddistiskt center.

Hur som helst, något år efter slöjden i Finnåker blev jag alltså värvad till revyn som spelades i bygdegården, mittemot gamla skolan. Scenen som låg en trappa upp var fantastisk, tyckte jag, för den hade ridå som man drog med lingång och en smal korridor bakom som utgjorde omklädning och backstage.

Vi skrev allting själva och jag minns fortfarande flera sånger och sketcher. Första akten var löst sammansatt medan andra akten utspelade sig i Finnåkers handel. Jo då, den fanns fortfarande kvar då, och revyräven och min kommande lärare i kemi, Tomas Hederberg, spelade handlaren med inlånad mössa från Manne i Spannarboda. Tomas, som jag senare spelade med i flera föreställningar, en klok och god spelkamrat som trots stor ålderskillnad alltid kändes jämnårig.

Emellan de plöjda åkrarna i Finnåker åkte vi ofta, till slöjd och revy och senare till konfirmation. Jag minns framförallt vårarna i Finnåker. Det var som vackrast då. Vi åkte också till vår släkting Martin som bodde i det egna huset i utkanten av byn. Martin hade byggt det själv och gjort allt: murning, snickeri, målning och tapetsering. ”All utom det elektriska” som pappa brukade säga. På äldre dar byggde han Moraklockor, och jag köpte en av dessa som fortfarande tickar här bredvid mig. Jag minns när pappa ringde och berättade att Martin hade gått bort. Jag tittade på Moraklockan. Klockan hade stannat.

Om vådan av att heta Jansson

”Namnet skämmer ingen, sa han som hette Skit”, brukar min svärfar säga. Och det är sannerligen sant, med tanke på att man har ett vedhuggarnamn som Jansson. Och son-namn som son-namn tänker ni säkert.

I Na förra veckan var jag felaktigt omdöpt till Nilsson, något som minst ett dussin vaksamma  lindesbergare påpekat seda dess, och undrat om jag gift mig eller bytt namn.

Detta är varken ovanligt eller nytt.

I Vedevåg spelade en gång jag och min kompis Markus på en hemvändardag,  då blev jag presenterad som ”Staffan Johansson”. ”Vem f-n är det”, undrade jag. ”Det är nog du, svarade Markus som förövrigt fått sitt namn stavat med alla tänkbara bokstavskombinationer.

När Arenan invigdes 2010 blev jag välkomnad upp på scenen som ”Lennart Jansson”. (För övrigt var Lennart Jansson kommunens dåvarande ekonomichef och tillförordnad kommunchef, något som jag, där och då, inte drog nån som helst fördel av.)

Ett artistpar jag känner från Västkusten, Ingvar och Daga blev under en hel kväll intervjuade och omtalade under namnen ”Saga och Lennart” och på ett barndop som jag besökt envisades prästen med att döpa barnet till ”Elisabet” istället för ”Isabelle”.

Det gäller att ta tillfället i akt och säga vad man heter. Jag heter fortfarande Jansson oavsett vad Birgitta Skoglund skriver i Na.

Den av ålder rätt förvirrade skådespelaren Edvin Adolphsson presenterade vid en välgörenhetstillställning operasångerskan Kjerstin Dellert med orden: ”Välkommen Ulla Sallert” varvid Kjerstin Dellert blicksnabbt replikerade ”Tack för det, Jarl Kulle!”

Nytt år, nya möjligheter!

Januari kom med snöstormvindar i natt. På många håll i landet reagerar man som vanligt på snö, det blir kaos. Helt klart har man glömt den snö som föll i fjol. Ibland undrar jag hur det var tidigare, när tåg kom och gick även under vintertid. Tågen var anpassade för annat än sommartid och signalsystemen annorlunda. Men i mångt och mycket tror jag att vi i dessa tider behöver nåt att skylla på. Det kan till och med vara skönt. Det är säkert många tider som ska passas, möten och deadlines, för sent och snabbt iväg. Då är vädret som försinkade faktor och en kraft utanför vår reglering en bra grej. Förr eller senare kommer vi fram, men för sent och vi kan inte göra något åt det.

Jag kom att tänka på en tant som bodde granne med min mormor en tid, hon kallades Murre, hon såg dåligt men hörde bra. När jag hälsade på mormor kom hon ofta förbi. Hon hade alltid med sig ett paket kexkakor med smultronfyllning, mormor tyckte inte om den och tog emot men såg till att de som kom besök fick med sig av de där kakorna. Murre kom till oss där vi satt på uteplatsen, hon sa ofta inte mycket, ibland sjöng hon med klar vacker röst. Till exempel sjöng hon en melodi som jag senare fått veta, ofta sjöngs på ”Baltiskan” – Baltiska utställningen i Malmö 1914. Förmodligen hade hon hört den av sina föräldrar eller någon annan.

Murre sa ofta som avskedshälsning: ”Ta vara på dagarna, för livet går inte i repris…” En sanning som lika gärna kunde vara broderad på någon av mormors bonader på väggen. Murre, som såg dåligt men hörde bra, fick mig att tänka till där i väntan på tåget som vägrade att komma. På väg till något eller på väg bort från något, i all hast, är det lätt att glömma det, men det blir oerhört påtagligt när man tvingas vänta och man kan inte annat. Livet går inte i repris.

Häftat papper, trycksvärtsdoft

Tidningar läser jag helst i pappersform. Jag tycker helt enkelt det är roligare, bättre och mer njutbart att läsa tidning uppslagen på bordet än från en skärm. Och jag är inte betald av massaindustrin för att säga detta.

Jag läser vanligt inbundna böcker. E-böcker ger mig tyngande huvudvärk. Inget slår ett vackert inbundet halvfranskt band. Inget slår heller en dåligt limmad bokrygg.  Jag är passé, jag vet. Och snart försvinner sådana som jag.  Frågan är bara när.

När internet började slå på allvar och fick grepp över folk ute i stugorna, sa man genast att detta kommer påverka pappersåtgången. Så blev det ju inte då. Jag har haft många äldre kollegor som skrivit ut varenda mail för att på så sätt kunna läsa på papper i lugn och ro.

För mig är det känslomässigt, taktilt. En upplevelse där tidningen och boken utgör en själsligt absorberande och samtidigt ytterst privat plats. När jag läst en bok dyker ingen reklam upp för liknade böcker av samme författare upp i övre högermarginalen. Ingen vet, ingen ser mig, har en aning om vad jag läser. Ingen vet vad jag klickar på för att gå vidare.

Men frågan är när böcker och tidningar helt försvinner. Jag skulle tycka det vore mycket skönt om jag slipper vara med då.

Som om inget hade hänt

Som om inget hade hänt. Här har ni mig åter. Just som alla trodde att sista ordet var sagt och Jansson kastat in handduken, satt tofflorna och lagt pennskrinet på hyllan, kommer han åter. Beredd kanske inte på stordåd men väl ord som kanske inte sagts i rättan tid, men som en väl kan säga är tur att de sägs överhuvudtaget.

Sommaren kom och sommaren passerade.I morse var vinden kall, och hösten liksom på väg. I eftermiddags sken solen åter varmt. Som om inget hade hänt.

Först trodde kommunen blint på reservvatten från Vättern. Sen helt om, reservvatten kan man ordna på eget sätt. Så nu tillbaka. Som om inget hade hänt.

Anna Kinberg Batra avgick. In klev Mikael Odenberg från sidan in i hetluften, beredd att ta över, tio år efter hans avgång som försvarsminister i Alliansregeringen. Som om inget hade hänt.

Utgrävningen inför bygget av Vårdcentrum och hyreslägenheterna i Bergsparken står tämligen still efter marksaneringen. Fåglar passerar över en väldig sandöken. Som om inget hade hänt.

Igår spelade vi sista föreställningen av ”Siggebohyttans Spektakler” på logen i Siggebohyttan. Fyra fullsatta föreställningar, nära nog 800 personer, med en fantastisk ensemble. Musik, kraft och glädje. Sedan rivning, återställning, städning. Idag tillbaka undervisande som vanligt. Precis som om inget hade hänt.