Barndomens bäckar är numer så små

I bäcken vid Bäcktorp där jag bodde som barn porlar bäcken alltjämt. Övervuxen av gräs och sly men likafullt porlande. Mindre, mycket mindre än jag minns den flöt den fram när jag gick förbi för några veckor sedan.

När jag och min kompis Björn lekte vid bäcken såg vi iglarna krypa på bottnen. Vi kallade dem blodiglar. Ingen av oss visste att det var helt ofarliga hästiglar.

Ofta var det många barn vid bäcken. Björn och jag försökte en gång lura alla genom att byta kläder med varandra och låtsas att Björn var jag och jag var han. Vi kom till bäcken på varandras cyklar och spela varandra ett tag. Det tog ett tag innan vi insåg. De hade genomskådat oss direkt.

Under vägen vid bron går ett rör av cement. Björn och jag brukade krypa in i det och åla oss över till andra sidan. – Om man kryper i röret och en bil kör på vägen samtidigt får man hjärnskakning, sa Elina. Jag var inte säker, men jag trodde henne. Visserligen hade Elina även sagt att man fick mask i magen om man åt det som var nederst på bananen och det trodde jag inte alls på.

En gång kröp jag in i röret när det oförhappandes dök upp en bil som samtidigt körde över. (Väldigt sällan passerade bilar på vägen i Grönbo. Så är det fortfarande.) Jag ålade det absolut snabbaste jag kunde. Jeansen var blöta och gröna av gräs och jag låg andfådd och lyssnade i röret medan bilen körde över vägen. Jag andades ut. Jag fick inte hjärnskakning.

Så gick det till när farfar var ung?

Min farfars mor jobbade som mjölkerska hos Reuterswärd på Baggå bruk. Hon bodde hemma hos sin mor med tre ”oäkta” barn (varav farfar var ett) i Skömmarbyn eller Skomakarbyn som det heter. Det ligger hur som helst utanför Skinnskatteberg. För mjölkningen fick hon några ören samt en flaska mjölk till barnen efter kvällsmjölkningen.

Hon tog sedan tjänst som piga hos den gamle Ramström som hon senare gifte sig med och fick två barn. Ett av barnen, Valdemar, dog åtta år gammal av blodförgiftning. Alla stod kring honom när han dog. ”Nu kommer Gud och hämtar mig” sa Valdemar innan han somnade in. Farfar berättade ofta om detta.

När min farfar var sju år hamnade han på fattiggården. Hans mor hade varken möjlighet eller råd att ta hand om honom. Han började i samtidigt i skolan. Manne, hans kusin, hamnade på fattiggårn vid samma tid. Där fanns även en ladugård som de äldre, handikappade och barnen som bodde på fattiggården fick sköta om. Det var svårt att få maten att räcka till. När någon dog fick man kaffe och två skivor vetebröd.

När farfar var 12 år kom en bonde från Södra Allmänningbo och hämtade honom för att ha honom som arbetskraft. Han var sedan dräng i flera år på gårdar i Grimsöbodar och Fänsäter. Han arbetade varje dag i livet tills han blev 75 år. Förutom en dag då han blev sjuk i influensan ”Asiaten” vilket gjorde att han föll baklänges i ladugården.

1932 sökte han till Fellingsbro folkhögskola på lantbrukslinjen. Han fick intyg som ”obemedlad” eftersom han bara ägde en cykel. Efter ett år slutade han och fick dikesgrävarjobb genom Arbetsmarknadskommissionen (AK) som det hette. Han träffade min farmor när han dikade i Grimsö.

Långt senare hamnade farfars mor på fattiggården i Uttersberg. Hon skrev brev till farfar där hon hoppades få bo hemma hos dem så att ”sonhustrun skulle sköta’na i dön” som hon skrev. Hon menade ta hand om henne tills hon dog. Farfar svarade aldrig, han kände inget ansvar för kvinnan som lämnade bort honom som sjuåring.

Det är lätt att tycka att strukturerna och berättelsen om farfar känns som sprungen från medeltiden. Farfar var född 1903. Ingen utsätts väl för något sådant idag. Eller?

Posten som dagens höjdpunkt

För barn med sommarlov i Grönbo utgjorde lantbrevbäraren den enda kontakten med världen. Det dammade kring postbilen när den kom på grusvägen och saktade in och lika snabbt som den dök upp i fjärran försvann den.

”Jaha, då var det roliga slut, då får vi vänta tills imorgon” som min far sa när postbilen passerat och vi redan bläddat igenom reklambladet från ICA och läst Kronblom i tidningen Allers.

Om man ville växla pengar eller skicka paket på retur satte man en liten plastskylt med postverkets emblem på brevlådan. Då körde lantbrevbäraren upp på gården, tutade, vevade ned rutan och gav personlig service ett ansikte. Den dagen pensionerna skulle betalas ut tog det flera timmar extra för lantbrevbäraren att tillryggalägga den ordinarie postturen.

Det blev väldigt personlig postkörning och Kenneth i postbilen fick alltid en Twistpåse i brevlådan lagom till jul varje år. Några år senare när Kenneth slutade fick jag efter en föreställning ett ofrankerat vykort med tack för föreställningen från ”brevbäraren Christer”.

 

Så här i sommarvikariernas tid bör vi sända brevbärarna en tanke. Det är inte lätt att dela ut post – but someones got to do it!

Sommartider – nej, nej…

En vanlig sommar brukar vara en tid då den mesta tiden är planerad för mig. Flera mindre resor, lite tid hemma med projekt inomhus eller utomhus, skrivjobb och föreställningar. Nu gapar almanackan tom, ett medvetet val jag gjort och imorgon startar min förvirrade sommar.

För förvirrad det är just vad den är, redan innan den börjat. Känner mig stressad utan att behöva vara det, uppe i varv fast jag borde varva ned.

Trots känslan av att det är en lyxsituation och att jag borde tacka min lyckliga stjärna kan jag inte annat än vara förvirrad, ställd och kanske… missnöjd. Vad ska man göra med tiden?

 

”Vi har inget att förlora utom tid och tid är allt vi har” skaldade den utomordentliga vissångerskan Christina Kjellsson. ”Fatta tiden vid de flygande lockarna” skrev Tegnér.

”Under tiden flyr tiden utan återvändo” menade Vergilius.

 

Tid som ju både kan vara välsignelse och förtret, måste hur som helst tas tillvara. Jag börjar nu.