Extra senaste nytt: Äntligen bio i bolag!

För mig som mingelreporter roade det mig storligen att besöka tisdagens extra möte i kommunstyrelsen där det beslutades att driften för biografiverksamheten bör tas hand om det kommunala bolaget Besök Linde AB.

Det var idel proseccofryntliga leenden bland bubblet och chipsen men mest strålade Arja Gustavsson, för dagen iklädd galastass med tilhörande örhängen (lackade slaggstenar från Stripa) i de näpna små öronen.

Genom att flytta biografverksamheten till bolaget blev det ju inte mindre olagligt och ett brott mot konkurrenslagen, nej, nej, men däremot kan pengar gömmas undan på ett för kommunen mer passande och nödvändigt sätt.

Bland de som jublandes skara syntes också Jonas Feber, även han, dagen till ära, klädd i galastass identisk med den som Arja Gustavsson bar. Enda skillnaden var att han hade sin svanktatuering med ”S+C+V= SUPERHJÄRTA” chict och otvungen synlig för alla och envar.

Den enda smolken i glädjebägaren var att Nils Fleetwoodsson, klädd i club-blazer och lyxbeigea byxor och representant för Marginalerna, var sur, spillde bubbel och pratade om gamla tider med en dåres monomana envishet.

Pär-Love Lindqvast som stod blyg i ett hörn, smuttande på bubbelvinet, iklädd en underklänning i söt charmeuse, höjde sin vackra stämma endast en gång. I det fallet handlade det om att dagens fungerande verksamhet och dagens kompentens och insatsen från de många ungdomarna rimligtvis borde tas till vara.

Björn Persson, iklädd tröja från Dressman, som under många år drivit bion årligen tillsammans med ett 30-tal ungdomar, var redo för att sammanbitet läggas på en brits för att dräneras och lobotomeras eftersom Arja Gustavsson menade  ”att det är viktigt att ta tillvara hans kunskaper” .

Fotoblixtarna smattrade och alla log sina allra mest bländvita leenden speciellt för hovreportern Tomas verutan Källkritik från skvallertidningen 24spy.

Och för mig som lycklig mingelreporter återstår bara att önska alla parter lycka till och jag och alla läsare längtar redan efter läckra och läckta uppgifter från kommande slutna bolagsstämma.

Stjärnor som ska fortsätta lysa

Det tar tid att vänja sig att det är nytt år. Jag skriver fortfarande fel när jag ska skriva 2019. I de första dagarna efter nyår, fylldes perrongerna på järnvägsstationerna av hemvändare med kabinväskor som de drog i snömodden och julklappar som Moccamaster i kartong under armen. Januari, denna svältmånad, som balanserar mellan fettlever från julhelgen och kräksjuka i vabruari. Livet kan ibland te sig mörkt och dystert men sällan så dystert som i januari. Januariavtalet kom och emottogs av självklar januarieufori.

I Lindesberg, som jag nu betraktar med jobbpendlarens distans, sker både gladare och sorgesammare händelser. Till min stora förskräckelse vet ingen i bestämmandeposition hur man i framtiden ska se till så gruppen Lindesbergs Stjärnor fortlever. Lindesbergs Stjärnor är en grupp vuxna funktionshindrade som spelar teater och sjunger. Jag kan berätta mycket om dem eftersom jag var med och startade gruppen för nio år sedan. Problemen är flera, verksamheten är för dyr för de medverkande, som precis som i andra fall med vuxna, ska betala vad det kostar. Dessutom har vi inte haft möjlighet att ta in de som vill börja så vi behöver tvärtom utöka verksamheten istället för att stympa den. Svårigheten är också att vuxna inte tillhör kulturskolans kärnuppdrag, så hela gruppen hamnar mellan samtliga stolar. Och ingen vet riktigt vem som ska ta i frågan. Vilken nämnd? Barn- och utbildning? Tillväxt? Kommunstyrelsen?

Det klart man kan prata om plus och minus med siffror, men att verksamheten är viktig och nödvändig kan ingen invända emot. Allra minst från politikerhåll.

Men om vi skippar siffersnack och ekonomisk mumbo jumbo kan vi prata om saker som inte är mätbara. Inte ens i pengar. Om personlig utveckling, om att våga, utan att veta man kunde. Jag vet, för jag har sett och tagit del. Haft förmånen. Det handlar egentligen väldigt lite om musik och teater. Det handlar om att göra saker tillsammans. Och att visa upp det. Att få förtroende, utveckla egna idéer och att växa tillsammans med självförtroendet. Det här sker inte snabbt men över lång tid. Därför är det så viktigt med långsiktigt arbete med den här gruppen.

Inget beslut är ännu fattat, det vet jag. Men jag hoppas att jag efter tjänstledigheten till hösten, åter får träffa Lindesbergs stjärnor. Allt annat vore bottenlöst sorgligt.

 

Angånde besparingens orimlighet

Så händer det igen. Och det känns som det hänt förr. Besparingarna i Lindesbergs kommun kräver byskolornas nedläggning.

När jag gick i femte klass i Pilkrogs skola (numera friskola) hotades den tillsammans med t.ex. Fanthyttans och Gusselbys skola av nedläggning. Det blev demonstrationståg genom Lindesberg, namnunderskrifter och en sjuhelsickes folklig opponering. På klassens timme spelade vi sketcher och ikläddes oss rollerna som dåvarande politikerna Henry Larsson och Renate Hermansson. Det var en stor och stark gemenskap.

Den orimliga besparingen denna gång är på 9,3 miljoner. Det sjunkande elevantalet och svårigheten att rekrytera behöriga lärare är huvudargumentet för att lägga ned Ramsberg, Rockhammar samt Lönngårdens förskola och Vedevågs skolas åk 4-6.

Det är synnerligen klantigt av den politiska ledningen att lägga fram detta kort efter valet i ett brev till berörda familjer. Det kunde skötts snyggare. Det skulle kännas ärligare med ett personligt möte. Nu har detta ändå lett till stora möten där politikerna har fått förklara sig.

Från oppositionen (senast från KD) har det tävlats i att säga att man inte vill genomföra besparingen. Vad ingen från de högljuddas sidas (SD, KD, L, och i viss mån även C och V) säger är ju inte att besparingen är orimlig. Det ska bara inte sparas på byskolorna. Jag skulle kanske önska att det finns någon som pratar om  det orimliga i den stora besparingen.

Och behåller man nu byskolorna, vad ska det istället sparas på? Detta undrar jag stilla och väntar med spänning på svar.

 

Del 5: Vem vinner valet? Sätt betyg på politikerna?

I min serie ”Vem vinner valet?” här på bloggen kommer jag avhandla ett antal frågor, stora och små inför kommande val.

I femte och sista delen kommer jag skriva lite om politiker.

”Sätt betyg på politikerna” skrev Göran Gustavsson på Lindenytt 2018-08-27. Frågan är om Göran Gustavsson sänker sin egen båt med sitt inlägg, eftersom han vid förra valet gick till val som folkpartist, begärde utträde och blev moderat under 2015 men har behållt sin plats i landstinget och fullmäktige. Frågan är väl för vilket parti han egentligen har suttit?

Fullmäktige är väl inget hatt- och möss-ställe där man byter tillhörighet så fort man känner att vinden blåser från ett annat håll. Eller?

Pragmatism och knappast ideologi präglar lokalpolitikens område. Blocköverskridande samarbeten är vi vana vid i kommunen. Inte minst efter valet 2006 då vi hade C-majoritet med stöd av Allianspartierna + Vänsterpartiet. Många vänsterpartister blev då också miljöpartister som sedan var med och stödde S-majoriteten kommande val. Eftersom t.ex. Bengt Ewertsson var med under båda dessa mandatperioder myntades ett uttryck som borde blivit bevingat ”Oavsett vem man röstar på, så står Ewertsson bredvid”.

Under denna mandatperiod har Centern + Socialdemokraterna styrt. Och gosigare styre har vi väl sällan haft. C + S har typ aldrig haft skilda åsikter, skojbråkat som mest och inte sagt nåt annat än kärleksfyllda viskningar till varandra.

Som många gånger tidigare är Svenskt Näringslivs näringslivsrankning en av de viktigaste mätningar vi har i kommunen. Och politikerna gör sitt bästa för att hångla upp det lokala näringslivet i brygga. I den lilla staden är det inte långt mellan skål och vägg och svågrar sitter vid svågrars sida, skänker man en hall får man köpa industrimark billigt för nyetablering av nytt köpcentrum.

Och oppositionen har under den gångna mandatperioden inte varit annat än lugna och fina. Oppositionsrådet Pär-Ove Lindqvist verkar vara mycket nöjd med att sitta i oppostion, då kan han klaga lite men egentligen vill han inte förändra någonting alls.

SD har mest bara klagat på arvodena och mässat lite slentrianmässigt om att de är emot mångkultur.

Liberalerna som inte haft så många mandat hoppas på bättre lycka med vallokomotivet Detlofsson i spetsen.

Även fler småpartier hoppas på plats, som Landsbygdspartiet Oberoende, med den politiske kamelonten Mats Lagerman (tidigare M, därefter Lindesbergs obundna demokrater,därefter S) som talesperson.

Och hur det än blir, blir det förmodligen ett samarbete över blockgränser. Och kanske är det så att Näringslivsrankingen trots majoritet är viktigare än offentligt anställdas välmående.

Till den som vill vinna valet: ödmjukhet för styrande, kaxighet i opposition, öra mot jord och fötter på marken, även om vilja och visioner aldrig behöver ha några tak.

Och till alla er andra: rösta, för ER och för allas skull, rösta!

 

 

 

Del 4: Vem vinner valet? Skolskav

I min serie ”Vem vinner valet?” här på bloggen kommer jag avhandla ett antal frågor, stora och små inför kommande val.

I fjärde delen kommer jag skriva lite om skolor och skolpolitik.

”Vi har en av Sveriges sämsta skolor” menade Nils Detlofsson, Liberalernas vallokomotiv i kommunen under en debatt i Lindeskolans aula den 23 augusti.

Ingen sa emot. Men det betyder inte att det är sant. Jag har inte hört vad Nils D refererar till, jag har aldrig hört talas om en mätning som visat det, om han drömt det eller upplevt det själv när han undervisat i bild på Stadsskogsskolan. Liberalerna har inte mandat nog för att få plats i Barn- och utbildningsnämnden. Jag tror inte heller att de får det efter Nils D:s utspel.

Man har från riksdags och regering pratat om vikten att återupprätta lärarnas status och har i en följd av år utsatt lärarkåren för ett antal experiment. Karriärtjänster; förstelärare och lärarlönelyftet där regering haft en tanke men pengar och vilja har saknats från kommunernas håll.

Skolan kan givetvis i mångt och mycket bli bättre, inte tal om nåt annat. Framförallt behövs arbetsro, både för lärare och elever. Besparingar och oro, hänger alltid över skolan som verksamhetsfält. Nästa år ska 8,3 miljoner sparas på skolan i kommunen och ytterligare 21 miljoner år 2020.

Jag har själv gått i Pilkrogs skola och har alltid, alltid försvarat de små skolorna. I Rockhammar går det i nuläget tio elever i åk 1-3, i Ramsberg 20 elever. Ingen behöver förklara vad skolorna betyder för Rockhammar och Ramsberg. Runtom i kommunen finns det klasser som innehåller fler elever än Rockhammars och Ramsbergs elever tillsammans. Svårigheten är att behålla nån form av kvalité och utbildade lärare i de båda skolorna. Och hur kan kommunen garantera kvalitén? Svårigheten är också att en nedläggning av de båda skolorna heller inte skulle leda till att man tjänade så förskräckligt mycket pengar.

För den som vill vinna valet: respektera eleverna, ta tillvara på lärarnas kompetenser och utsätt inte skolan för fler tvivelaktiga experiment.

Del 3: Vem vinner valet? Kultur och annat det skits i

I min serie ”Vem vinner valet?” här på bloggen kommer jag avhandla ett antal frågor, stora och små inför kommande val.

I tredje delen kommer jag skriva lite om bortglömda saker som kultur.

Kultur är ju inget som ger bränsle för vallokomotiven men nånstans måste nån ju skriva om det. Och vem ska skriva om det om inte jag? Jag skriver gärna.

Under den senaste mandatperioden har vi inte haft nån politisk nämnd för kulturfrågor utan den har först haft ett utskott under kommunstyrelsen för att sedan ensam hamna under kommunstyrelsen. Jag undrar vad som egentligen kommer upp på kommunstyrelsens bord. Problemet är att just frågorna behandlas av två förvaltningar och två nämnder. Oklart vad som ska göras när ingen vet vem som ska ta i frågorna. Ingen nämnd och allt är glömt.

Den politiska majoriteten verkar hur som helst as-nöjda med hur allt funkar. De är så nöjda så de tycker det är perfekt. Inget ska göras bättre. Men vän av ordning, undrar förstås, vad görs?

Det utskott som hade till uppgift att skriva en kulturplan för kommunen gjorde ingenting, därför har utskottet försvunnit och med den även tanken om en lokal kulturplan?

Det är intressant läsning att ta del av Nätverket Lindekulturs ”valmanifest” med frågor till partierna. Liberalerna verkar ha storhetsvansinne medan Sverigedemokraterna gurglar om kulturarv och svensk kultur i alla frågor och har klippt och klistrat från partiets centrala program.

Idéerna om ett ”föreningshus- kulturhus” som Centerpartiet i den politiska ledningen pratade om innan valet, tigs det om nu. Socialdemokraterna är visionslösa och sitter nöjda och dästa på sina stolar.

I varumärkesplattformen ”Bergslagens själ” är kulturen en av profilfrågorna. Men ingår kultur verkligen i Lindesbergs profil? Senast i lördags utkämpades den sk. Stadskampen mellan Nora och Linde, där politiker, idrotts- och kulturprofiler fick utmana varandra i diverse Musse Pigg-sporter. Det gick inte så bra för ”idrottskommunen” Lindesberg. Det klart det hade varit roligt att se politiker utmana varandra med nåt kreativt som omväxling, i bildkonst, dans eller musicerande. Men kulturella uttryck platsar inte. Och man kan ju ställa frågan till Irja Gustafsson, vad ska vi med kulturen till i ”idrottskommunen” Lindesberg?

Den som vill vinna valet måste ge hopp om det ska finnas ett kulturliv efter detta.

 

Del 2: Vem vinner valet? Besparingar samt försämringar för funktionshindrade

I min serie ”Vem vinner valet?” här på bloggen kommer jag avhandla ett antal frågor, stora och små inför kommande val.

I andra delen kommer jag skriva lite om de funktionshindrade i Lindesberg.

Sedan nu i våras sparar man in på transporter till daglig verksamhet för funktionshindrade i kommunen. Det är dock frågan om det är en besparing. Snarare en försämring för de som har det svårast.

Om man jobbar inom daglig verksamhet kan man få en lön på 12000 i månaden och betala 14000 i färdtjänst för samma period. Så blir det när man tjänar 60 kronor om dagen och får betala 80 kronor för färdtjänst.

John Omoomian (S) vice ordförande i socialnämnden försvarar tilltaget, när han skriver på Lindenytt 2018-04-30: ”Ska vi använda vår personal som chaufförer eller ska vi använda vår personalresurs till det de är utbildade i?” John Omoomian svarar själv:
”Gällande första frågan har Socialnämnden en tydlig och enig ambition om att de som jobbar inom förvaltningen ska ha relevant utbildning för det de gör. Så utifrån den ambitionen landade nämnden i att vi använder vår personalresurs till det de är utbildade i.”

 Det är väl ändå så att många som arbetar inom kommunal verksamhet i vår avlånga och till ytan stora kommun, ägnar sin arbetsdag åt just resande. Snacket går liksom inte ihop. Faktum är att man flyttar över pengar för subventionerade taxiresor till taxibolag som redan skjutsar skolbarn och låter de bussar som finns på boendena stå stilla och oanvända.

Bussar som kan användas till resor på fritid men inte till och från arbetet.

Det handlar inte om onödiga resor utan om onödig prestige. Onödig prestige vinner inga val.

Den som vill vinna valet, fattar beslut om besparingar som faktiskt är besparingar och inte enbart försämringar för de som har det allra svårast.

 

Del 1: Vem vinner valet? Akut eller bakut på Lindesbergs lasarett?

I min nya serie ”Vem vinner valet?” här på bloggen kommer jag avhandla ett antal frågor, stora och små inför kommande val.

I första delen kommer jag skriva lite om akutsjukhuset i Lindesberg.

Frågan är om att vi efter senaste omorganisationen inom Region Örebro Län kan kalla akutsjukhuset för just akutsjukhus.

Man ger i nuläget framförallt patienter sightseeingen runt om i länet. Benbrott eller hotande skador i Lindesbergs kommun ger skjuts till Örebro eller Karlskoga. För mig som inte vet ett förbannade dugg om sjukvård, ser detta inte ut som annat än sjuk vård. Det viktigaste måste i min värld vara att komma till vård så snabbt som möjligt. Kort, snabb leverans till närmaste sjukhus.

Jag förstår också att Region Örebro Län tjänar pengar på att ta emot patienter som kommer från andra län. Men måste det ske på bekostnad av inomlänspatienter?

I kölvattnet av omorganisationen har 9 av 10 kirurger slutat. Under de senaste tre åren har kirurgen i Linde rankats som Sveriges bästa bland landets AT-läkare. Knappast kommer detta hända 2018.

Det blir svårt med rekyrytering i framtiden, med idiottjänster som kräver resor för specialistläkarna mellan sjukhuset på 8-10 mil mellan arbetspassen.

Det är lätt att se att omorganisationen har gått helt fel, ingen har lyssnat på läkare eller personal. Och vad beror det på? Framförallt därför att det saknas ansvarig på plats. Kaptenen på skutan på Linde lasarett sitter i Örebro, på betryggande avstånd från arbetsplatsen i synbar sjönöd.

Bland landsstingspolitikerna finns en beröringsskräck och de många insändarna med tydliga frågeställningar har pratats förbi eller bemötts med tystnad. Också bland oppositionen har det varit märkbart tyst. Förmodligen vet man inte bättre, eller så är man helt enkelt nöjd. Hälsan tiger still säger man, men tyst har det knappast varit runt lasarettet den senaste tiden.

Den som vill vinna valet, berätta vad ni vill med akutsjukhuset i Lindesberg, därefter: säg att allt blev ”lite tokigt” och gör om, gör rätt.

Varför utvisades inte förre migrationsministern?

– Varför utvisar vi inte fler?

Frågan från Moderaternas migrationspolitiske talesman Johan Forsell  får inget svar. Inrikesminister Morgan Johansson (S) som före juli i år var Sveriges migrationsminister, framträdde i ett nyhetsprogram i juni.  Före debatten sändes ett reportage om en ung man från Afghanistan tillhörande den förföljda folkgruppen Hazarer, som gömde sig på okänd ort undan utvisningsbeslutet. Den utvisade har aldrig varit i Agfghanistan utan som flertalet hazarer har han flytt från exilen i Pakistan. Morgan Johansson kommenterade fallet med att han nog fick finna sig i att bli utvisad. Därefter en debatt med Johan Forsell (M) om varför Sverige misslyckats. Och varför vi inte lyckas utvisa fler. Jag fann mig själv en smula chockad. Och jag skämdes. Är det den debatt som förs?

I gårdagens Aktuellt kommenterade biskopen emerita Caroline Krook att polisen gripit utvisningsdömda i Svenska kyrkans lokaler. Svenska kyrkan har genom flyktingkrisen stått för kurage och mod i en ensidigt tandlös migrationsdebatt. Det handlar om människovärde, säger Caroline Krook. Och nånstans har ju tanken på människovärde dribblats bort. Flyktingar är bara brickor, slagträn för att vinna poltiska poäng. Politiska poäng som endast tas genom att tävla i vem som vill ta emot minst flyktingar och utvisa flest. Empati är förbannat omodernt. Och vinner möjligen inga framtida val.

Sedan i juli är Helene Fritzon Sveriges migrationsminister. Som för övrigt idag avbröt ett planerat möte med Norges migrationsminister på nån form av propagandabesök i Sverige.

Men efter debatten i juni funderade jag på om inte Morgan Johansson, numera inrikesminister, borde utvisas från Sverige. Eller om inte Johansson, född i Höganäs, boende i Stockholm, i rimlighetens namn borde tvångsförvisas till Kattarp, i Helsingsborgs kommun.

Privat område

I min hemby Grönbo gick vi barn in i varandras trädgårdar obekymrat. Vi ringde innan eller så gick vi bara in och undrade om man kunde leka. Båten la vi till vid ett ställe vid sjön som vi tyckte passade. Skogen var vår stora lekstuga. Kanske berodde det på att nästan alla föräldrar jobbade i skogen, för Domänverket och många hyrde sina hus av Domän. På somrarna åkte vi på en veckas semester i någon av Domänverkets stugor, som de hade någonstans i landet. Ofta var vi Skåne eller på Höga kusten i Hälsingland. Det låter som välordnat,  överorganiserat, Sovjetstyrt men detta var på 80-talet.

Det var innan skyltarna med privat område började komma upp. Båtar kan numera inte förtöjas vid vilket träd som helst. Och vissa vägar ska inte beträdas. Vägbommar och staket. Jag tror inte att det handlar om folkinvasioner till Grönbo, att massor av människor kommer ”våldsgåendes” på vägstumpar eller lägger aggressivt båten på en intet ont anande strandremsa eller betvingar stigar som någon surt betalat. Det handlar om att se om sitt hus.

På många sätt kan min hemby Grönbo liknas med Sverige och den numera cementerade migrationspolitiken. Vad för skyltar har inte satts upp om inte ”privat område”-skyltar? ”Min väg är min väg och ingen jäkel ska förtöja sin förbannade båt vid min ärvda björk.” Dessutom är det märkligt att nu, när gränser är stängda och strängt bevakade ryter och viner de högerpopulistiska vindarna värre än nånsin. Och man undrar varför? Nu när skylten ”Privat” är uppsatt i Grönbo såväl som i Sverige och ingen jävel kommer över bron.