Del 2: Vem vinner valet? Besparingar samt försämringar för funktionshindrade

I min serie ”Vem vinner valet?” här på bloggen kommer jag avhandla ett antal frågor, stora och små inför kommande val.

I andra delen kommer jag skriva lite om de funktionshindrade i Lindesberg.

Sedan nu i våras sparar man in på transporter till daglig verksamhet för funktionshindrade i kommunen. Det är dock frågan om det är en besparing. Snarare en försämring för de som har det svårast.

Om man jobbar inom daglig verksamhet kan man få en lön på 12000 i månaden och betala 14000 i färdtjänst för samma period. Så blir det när man tjänar 60 kronor om dagen och får betala 80 kronor för färdtjänst.

John Omoomian (S) vice ordförande i socialnämnden försvarar tilltaget, när han skriver på Lindenytt 2018-04-30: ”Ska vi använda vår personal som chaufförer eller ska vi använda vår personalresurs till det de är utbildade i?” John Omoomian svarar själv:
”Gällande första frågan har Socialnämnden en tydlig och enig ambition om att de som jobbar inom förvaltningen ska ha relevant utbildning för det de gör. Så utifrån den ambitionen landade nämnden i att vi använder vår personalresurs till det de är utbildade i.”

 Det är väl ändå så att många som arbetar inom kommunal verksamhet i vår avlånga och till ytan stora kommun, ägnar sin arbetsdag åt just resande. Snacket går liksom inte ihop. Faktum är att man flyttar över pengar för subventionerade taxiresor till taxibolag som redan skjutsar skolbarn och låter de bussar som finns på boendena stå stilla och oanvända.

Bussar som kan användas till resor på fritid men inte till och från arbetet.

Det handlar inte om onödiga resor utan om onödig prestige. Onödig prestige vinner inga val.

Den som vill vinna valet, fattar beslut om besparingar som faktiskt är besparingar och inte enbart försämringar för de som har det allra svårast.

 

Del 1: Vem vinner valet? Akut eller bakut på Lindesbergs lasarett?

I min nya serie ”Vem vinner valet?” här på bloggen kommer jag avhandla ett antal frågor, stora och små inför kommande val.

I första delen kommer jag skriva lite om akutsjukhuset i Lindesberg.

Frågan är om att vi efter senaste omorganisationen inom Region Örebro Län kan kalla akutsjukhuset för just akutsjukhus.

Man ger i nuläget framförallt patienter sightseeingen runt om i länet. Benbrott eller hotande skador i Lindesbergs kommun ger skjuts till Örebro eller Karlskoga. För mig som inte vet ett förbannade dugg om sjukvård, ser detta inte ut som annat än sjuk vård. Det viktigaste måste i min värld vara att komma till vård så snabbt som möjligt. Kort, snabb leverans till närmaste sjukhus.

Jag förstår också att Region Örebro Län tjänar pengar på att ta emot patienter som kommer från andra län. Men måste det ske på bekostnad av inomlänspatienter?

I kölvattnet av omorganisationen har 9 av 10 kirurger slutat. Under de senaste tre åren har kirurgen i Linde rankats som Sveriges bästa bland landets AT-läkare. Knappast kommer detta hända 2018.

Det blir svårt med rekyrytering i framtiden, med idiottjänster som kräver resor för specialistläkarna mellan sjukhuset på 8-10 mil mellan arbetspassen.

Det är lätt att se att omorganisationen har gått helt fel, ingen har lyssnat på läkare eller personal. Och vad beror det på? Framförallt därför att det saknas ansvarig på plats. Kaptenen på skutan på Linde lasarett sitter i Örebro, på betryggande avstånd från arbetsplatsen i synbar sjönöd.

Bland landsstingspolitikerna finns en beröringsskräck och de många insändarna med tydliga frågeställningar har pratats förbi eller bemötts med tystnad. Också bland oppositionen har det varit märkbart tyst. Förmodligen vet man inte bättre, eller så är man helt enkelt nöjd. Hälsan tiger still säger man, men tyst har det knappast varit runt lasarettet den senaste tiden.

Den som vill vinna valet, berätta vad ni vill med akutsjukhuset i Lindesberg, därefter: säg att allt blev ”lite tokigt” och gör om, gör rätt.

Varför utvisades inte förre migrationsministern?

– Varför utvisar vi inte fler?

Frågan från Moderaternas migrationspolitiske talesman Johan Forsell  får inget svar. Inrikesminister Morgan Johansson (S) som före juli i år var Sveriges migrationsminister, framträdde i ett nyhetsprogram i juni.  Före debatten sändes ett reportage om en ung man från Afghanistan tillhörande den förföljda folkgruppen Hazarer, som gömde sig på okänd ort undan utvisningsbeslutet. Den utvisade har aldrig varit i Agfghanistan utan som flertalet hazarer har han flytt från exilen i Pakistan. Morgan Johansson kommenterade fallet med att han nog fick finna sig i att bli utvisad. Därefter en debatt med Johan Forsell (M) om varför Sverige misslyckats. Och varför vi inte lyckas utvisa fler. Jag fann mig själv en smula chockad. Och jag skämdes. Är det den debatt som förs?

I gårdagens Aktuellt kommenterade biskopen emerita Caroline Krook att polisen gripit utvisningsdömda i Svenska kyrkans lokaler. Svenska kyrkan har genom flyktingkrisen stått för kurage och mod i en ensidigt tandlös migrationsdebatt. Det handlar om människovärde, säger Caroline Krook. Och nånstans har ju tanken på människovärde dribblats bort. Flyktingar är bara brickor, slagträn för att vinna poltiska poäng. Politiska poäng som endast tas genom att tävla i vem som vill ta emot minst flyktingar och utvisa flest. Empati är förbannat omodernt. Och vinner möjligen inga framtida val.

Sedan i juli är Helene Fritzon Sveriges migrationsminister. Som för övrigt idag avbröt ett planerat möte med Norges migrationsminister på nån form av propagandabesök i Sverige.

Men efter debatten i juni funderade jag på om inte Morgan Johansson, numera inrikesminister, borde utvisas från Sverige. Eller om inte Johansson, född i Höganäs, boende i Stockholm, i rimlighetens namn borde tvångsförvisas till Kattarp, i Helsingsborgs kommun.

Privat område

I min hemby Grönbo gick vi barn in i varandras trädgårdar obekymrat. Vi ringde innan eller så gick vi bara in och undrade om man kunde leka. Båten la vi till vid ett ställe vid sjön som vi tyckte passade. Skogen var vår stora lekstuga. Kanske berodde det på att nästan alla föräldrar jobbade i skogen, för Domänverket och många hyrde sina hus av Domän. På somrarna åkte vi på en veckas semester i någon av Domänverkets stugor, som de hade någonstans i landet. Ofta var vi Skåne eller på Höga kusten i Hälsingland. Det låter som välordnat,  överorganiserat, Sovjetstyrt men detta var på 80-talet.

Det var innan skyltarna med privat område började komma upp. Båtar kan numera inte förtöjas vid vilket träd som helst. Och vissa vägar ska inte beträdas. Vägbommar och staket. Jag tror inte att det handlar om folkinvasioner till Grönbo, att massor av människor kommer ”våldsgåendes” på vägstumpar eller lägger aggressivt båten på en intet ont anande strandremsa eller betvingar stigar som någon surt betalat. Det handlar om att se om sitt hus.

På många sätt kan min hemby Grönbo liknas med Sverige och den numera cementerade migrationspolitiken. Vad för skyltar har inte satts upp om inte ”privat område”-skyltar? ”Min väg är min väg och ingen jäkel ska förtöja sin förbannade båt vid min ärvda björk.” Dessutom är det märkligt att nu, när gränser är stängda och strängt bevakade ryter och viner de högerpopulistiska vindarna värre än nånsin. Och man undrar varför? Nu när skylten ”Privat” är uppsatt i Grönbo såväl som i Sverige och ingen jävel kommer över bron.

Sanningen hos frisören

Sällan får jag uppleva så snabbt levererade sanningar som hos min frisör. Om stadens utveckling, om politik, om idrott, om byggande runtom i kommunen. Staden är liten och kryper än mer när jag sitter i frisersalongen.

”De tror att det är Stockholm, det här är inte Stockholm”, som frisören sa efter att Akka egendom köpt Egeryds 270 fastigheter i Lindesberg. ”Egeryd var smart, köpte när det var som billigast och sålde när det fanns pengar att tjäna”. Snabba, förenklade men oftast rätt pricksäkra analyser.

Vi pratar om evenemang. Evenemang som genomförts, evenemang som saknas. ”Snart är det gubbarna”- det betyder att Manskören Harmoni snart har sin Caprice. Ibland håller jag inte alls med frisören. Ibland tiger jag, trots detta. När någon håller i en sax måste man ha vett att tiga.

Antiintellektuell charm

Kultur det är fult det. Dessutom hopplöst omodernt. I Lindesberg har det visserligen ständigt varit omodernt. Lindesberg är en idrottskommun. Om man får tro vårt kommunalråd Irja Gustavsson. Kulturmänniskor är som alla vet högfärdiga och kräsna. Lindesberg har också en klart antiintellektuell charm. Kultur passar någon annanstans och kultur har inget ändamål.

 

Enligt den rapport från Region Örebro finns faktiskt i Lindesbergs kommun 53 kulturlokaler(!). Jag vet inte var de ligger. Vi kan dessutom skryta med två kulturhus. Förmodligen har någon på regionen rökt något eller ätit nån svamp. Fast det klart, om vi tittar närmare ser vi Vretens kursgård, Björkhagaskolans matsal, samt eftersom listan är daterad, ett antal lokaler som numera inte finns. Då återkommer vi till ordet ändamål. Eller ändamålsenlig. Jag har spelat teater i merparten av kommunens gymnastiksalar, sporthallar, bygdegårdar, IOGT-NTO-lokaler, Folkets hus etc. Jag vet att det går. Och det är inte frågan om att fantasin sätter gränser, för fantasi saknas inte. Att många av våra körer i stan är husvilla beror inte på dålig fantasi. Hyrorna för lokaler i kommunal ägo är dessutom för hög.

Jag vet också att det är fullt möjligt för LIF Lindesbergs A-lag att möta Tyresö i en handbollsmatch i konferensrummet på kommunhusets nedre plan. Det går. Men det är inte ändamålsenligt. Och Irja Gustavsson skulle mycket riktigt kunna flytta sitt kontor till en handikappstoalett på Fröviskolan. Det går. Men det är för den skull inte ändamålsenligt.

 

Och när Irja Gustavsson på Nätverket Lindekulturs möte i september i fjol säger att frågan om Munkhyttans skola framtida öde har riktats till skolorna: ”Hur vill ni använda Munkhyttans skola?” Frågan som ställts till en underbemannad och överarbetad lärarkår får väl ses som rätt knasig. Ungefär som att ställa frågan till Trafikverket om de skulle vilja bygga om stationen i Lindesberg. Eller om Terry Evans skulle tycka det var ballt att vara hemlig gäst på ett femårskalas. Svaret blev att lärarna givetvis inte ville ha mer att göra så därför var de inte intresserade. Men ansvar för detta vilar inte på lärarna utan på den kommun som tänker kortare än vad trynet räcker. Tar kommunen ansvar för framtiden? Men det klart, de har ju sin antiintellektuella charm att tänka på.

 

Nu i juni 2017 kommer ”beredningsgruppen för kultur och fritidsfrågor”, en handfull personer, att lägga fram en kulturpolitisk plan. Vi väntar med spänning och säger samtidigt lycka till!

Frid och fröjd mellan C + S?

Sedan valet 2014 har S och C i samarbete majoritet att styra Lindesbergs kommun.

Anders Persson (C) hoppade av sina många politiska förtroendeuppdrag i oktober nu i år.

Ett beslut som mötts av en märklig  tystnad.

Persson skriver att detta sker på grund av de ideologiska skillnaderna ” som råder mellan mig och Socialdemokraterna, samt att jag inte vill vara delaktig i fler, enligt mig, dåliga beslut ur kommuninvånarnas synvinkel”. Vidare menar han att han inte som ensam centerpartist har haft svårt för samarbetet med S.  Men att var och en får tala för sig.

Är allt frid och fröjd mellan C och S? Det föranleder i vilket fall som helst följande dagsvers:

 

Det började som en skakning på nedre däck

Kanske samarbetsglansen fått sig en redig fläck?

Om mullret i leden når högre, vad gör de?

Fortsättningsvis kanske ensamma S får se (C )?

Eller har stormen bedarrat, allt kan härdas ut

Och stiltje i båten och ro, ja, just ro till slut

Eller är det blott en isbergstopp

Som syns vid Anders Perssons hopp?

Nytt på byggfronten från Lindehorisonten

Det byggs som aldrig förr i Lindesbergs stad. Sjöbrisen har fått vind i seglen. Gamla brandstationstomten bebyggs, men med vad? Ännu inte klart. Parken bakom Stadshotellet ska också bebyggas med bostäder. Det behövs.

ICA-Per är dessutom flitig, inte nog med att han aktivt dödade Norrtullstorget, i egenskap av självutnämnd stadsarkitekt vill han även flytta centrum. Alla är glada! Nog är det positivt med nyetableringar, handel i industriområdet men om det innebär ett ännu mer dött centrum kommer 90-talet snart ringa och vilja ha tillbaka sin idé om centrumutveckling.

Stationshuset har invigts och det ser ju bra ut, äntligen en station som tar emot och är välkomnade. Roger Sixtensson, LIBO (eller Falab eller båda två) skämtade och gav tillväxtchef Merit Israelsson en stinsspade för tåginvinkning vid invigningen. Nu väntar vi att Merit ska uppvakta Sixtensson med nattmössa och väckarklocka. Samt en miniräknare. Det kan behövas…

Kommunala bostadsbolaget LIBO säljer annars skog, Munkhyttans skola samt Industriminnet Stripa. I ivern att sälja Tellandska gården (fd. Lindesbergs museum) och byggnaderna kring Rådhustorget (Spruthuset och fd. Turistbyrån) äger kommunen ingen kulturhistorisk byggnad längre. Rätta mig om jag har fel! Möjligen räknas Kommunhuset snart som ett med tanke på de förhistoriska inventarierna (läs politikerna). Men vad ska vi med gammalt skit till? Sälj! Sälj så snart det går! Nu är det tillväxt som gäller!

 

Skönt med blogg-sällskap!

Jag märker till min egen glädje att flera lokala politiker har börjat blogga här också. Det är skönt med sällskap här på bloggfronten från Lindesbergs kommun! Och de kan verkligen uttrycka sig! Både med oavslutade meningar, galna felstavningar och avsaknad av skiljetecken. Speciellt Sven Erik Larsson (M) äger vad man brukar kalla, ordets makt. Bland annat skriver han om ”riksankvarieämbetet” 24 oktober.

 

För er som undrar vad det är, fråga inte Larsson (M)! Jag kan svara i hans ställe.

 

I den stora staden Stockholm finns det vi brukar kalla för ”Riksankvarieämbetet”. Vad är det då, undrar ni? Jo, det ska jag tala om. Det är ett stort ”ankvarium” med ankor, plaskande i vatten på en mycket, mycket låg nivå.

Där finns t.ex. moderata blåankor kompletta med underbett, pagefrisyr och ett ihållande dåligt omdöme. Det finns övertygade Miljömärkta grönankor, som har sitt tillhåll i en båt som är målad invändigt i en giftgrön färg som blev över efter Åsa Romson. Det finns joddlande SD-svankor i extremt grumligt vatten, strax Söder, fast ytterst till höger om Simrishamn. Det är underligt, för hur mycket vatten de än trampar och lyckas svälja har de alltid stjärten guppande över vattenytan. Och det är oklart om deras kvackanden kommer från den glappande näbben eller just akterpartiet. Allra tydligast ser man dock de förvirrade halvröda Sås-ankorna, som knappast vet vilket håll de ska hålla näbbarna, i stort behov av en tandreglering. Eller om det är avreglering. Det är allra svårast och vanskligast att skilja vågrörelse från vinströrelse samt vad som är ideologi och vad som är halvkvackande pragmatism.

 

Ni kanske undrar hur jag vet allt detta? Jo jag har nämligen haft en drönare på span strax utanför (och ovanför) ”Riksankvarieämbetet”. Nu kan jag dock inte rapportera mer eftersom drönare alldeles strax ses som olaglig övervakning och förbjuds enligt lag. Tack för kaffet säger jag och tack för den lilla inblicken över det lilla vatten som alltjämt, med olika mål och styrfart, skyr och häller och girar och skäller i vår alltigenom demokratiska plaskdamm.

Ansvar inget för LIBO?

Lindesbergs kommuns egna fastighetsbolaget LIBO, eller om det är Falab, Skumab, Mutab eller Vetefanvaddetheternuab, ska sälja skogen i Munkhyttan. Där finns skolmusem, skjutbanor och fyra verksamma föreningar. Fjärilsreservatet som kommunen skött med armbågen sedan ett antal år ingår också i köpet.

Först nästa år, 2017 alternativt 2018 blir försäljningen aktuell, menar Falabs VD Roger Sixtensson. Kommunen är mån om att sälja skog, nu senast i Ramsberg, för att främja fortsatt bostadsbyggande i centralorten Lindesberg. Politikerna är i nuläget inställda på att sälja alltsammans i ett paket, men det klart att alternativ även finns för avstyckning av fastigheten. Det är komplicerat, det inser även jag, och bostäder behöver byggas, men med de ”marknadsmässiga” hyror som det kommunala fastighetsbolaget tar ut för t.ex. skollokaler borde vinsten vara större för nyinvesteringar. Att till synes små skrubbar, läckande baracker och icke underhållna skrymslen kostar hundratusentals kronor årsvis är svårt att förstå.

Det är inte första eller förmodligen inte sista gången heller som vårt kära fastighetsbolag handlar först och tänker inte alls. Politikerna som är så förbaskat förblindade av viljan att få bygga nya bostäder så de glömmer vad som skapat Lindesbergs särart. Värden, bestående och viktiga som gör Lindesberg till Lindesberg och inte enbart bygger på snabb kortsiktig klös. Ansvar, någon?