Bergslagens … vadå?

Lindesbergs hemsida måste väl anses som den tråkigaste, fulaste, komplicerade och mest ovälkomnade bland landets kommuners hemsidor. Välkomna till ”Lindesberg – vi är tacksamma om ni slår ert besök ur hågen snarast.”

Nu har Lindesberg genom vår nya varumärkesplattform fått ny logga illustrerad av tre kullar med glöd i mitten och med underrubriken ”Bergslagens själ”. Vad gör Lindesberg till bärare av detta och vad utmärker ”Bergslagens själ”?

Någon typ av svar hittar vi faktiskt på Lindesbergs fantastiska hemsida:

”Det här menar vi med Berglagens själ

Lindesberg sammanfattar vad Bergslagen och människorna som bor här handlar om – kämpaglöd, engagemang och samarbetsvilja.

Det är alla karaktärsdrag som är djupt rotade i de förutsättningar för att bo, leva och verka som alltid funnits på platsen.

Den unika Bergslagsnaturen med skogar, sjöar, berg och böljande åkermarker – de livliga centralorterna och landsbygdens lugn – präglar både invånare och livsvillkor.

I Lindesbergs kommun finns essensen av Bergslagen.

Från Kloten i norr till Fellingsbro i söder hittar vi glöden och gemenskapen, aktiviteterna och lugnet.”

Härligt, eller hur? Eller är det allvar? Eller skojar man bara? Tänker på Lindesbergs kommuns tidigare försök att med bilder, mascotar eller slogans konkretisera Lindesbergs och Bergslagens själ.

Från ”Hawaii-loggan” till det gröna ”trollet” Klimpen och slogans som ”Bergslagen lever” och ”Bergtagen av bergslagen”. Till dagens fantastiska hemsida.

Då är det bra att vi då fått en ny varumärkesplattform eftersom ”varumärkesplattformen talar om vilken bild vi vill visa upp och ska ligga till grund för all kommunikation och marknadsföring av platsen.”

För det är ju så att: ”genom att utgå från varumärkesplattformen kan alla vi som bor och verkar här bygga en tydlig och enhetlig bild av Lindesberg.”

Det är bra att nu äntligen ha riktning och strävan. Det är på tiden. Hoppas att den riktningen i längden även omstöper och förändrar t.ex. hemsidan från grunden.

Det är bara ordet varumärkesplattform… Handlar det om en ort, människor eller fläskkarré? Jag menar: varumärkesplattform, vad är det? Jag har länge undrat. Tills en fin vän upplyste mig. ”Det vet du väl, plattformen är ju det som är kvar när tåget redan har gått..”

Tatuera ett exempel

På sommarstränderna känner sig min halloumibleka kropp alltid omgiven av tatuerade massor. (Det är viktigt att poängtera att jag mycket sällan besöker stränder för bad. Det är inte min kopp te. )

Nånstans, nån gång för inte så länge sen, jag vet inte när, började folk tatuera sig så infernaliskt. Alla ska ha minst någonting på kroppen. Jag vet inte om det är någonting utmärkande för denna landsände eller hur det är. Jag är tacksam för svar. Bilder av ansikten, djur, texter, vad som helst. Symboler, tribaler, frukostflingor och recept. Allt ska tatueras in. Framför mig i kön på Hemköp stod en kille med ordet ”mum” tatuerat med stora bokstäver på ena armen. Först trodde jag det var nån parfymreklam, men med tanke på symbolerna kring, förstod jag att det rörde sig om mamma. Jag undrade varför man skriver ”mum”, och tänkte att han kanske var amerikan eller engelsktalande men det var han inte. Om man vill hedra sin mamma tänkte jag, kunde han väl skriva ”Gull-Maj” eller ”Vivianne”, ja , helt enkelt mammas namn, men det kanske inte är lika hett?

Jag har aldrig haft en längtan efter att tatuera mig. Inte minsta livsvisdom eller hjärta+pilar.

En gång erbjöd jag mig på denna blogg att tatuera in Lindesbergs-loggan, det vill säga den med palmen och den blodröda handbollen som går ned i horisonten. I takt med utvecklingen får jag väl nu erbjuda mig att tatuera in den nya loggan, med de tre bergen, i svanken med texten ”Bergslagens stj… själ” under. Nä, det får nog vara, det också…

Satsa allt på idrottsturismen!

”Idrottsturism”, smaka på ordet. Visst får ni också en smak av blött underställ i munnen?

Jag tycker det är ett underbart att man vill satsa mer på ”idrottsturismen”, det ligger helt i linje med Lindesbergs varumärkesplattform eftersom idrotten är en av de största besöksanledningarna i Lindesberg. Jag frågar mig bara: finns det några andra anledningar? Har svårt att tro det. Nä, jag tycker vi satsar vidare.

Bara att besöka nuvarande turistbyrån i Lindesberg kräver att man är idrottare eller åtminstone har starka ben. Rörelsehindrade göre sig icke besvär och får (om de nu vill komma till turistbyrån) ta sig in i entrén på baksidan, mot gården. De är förmodligen inte vare sig röststarka eller köpstarka nog att göra sina röster hörda i Lindesberg.

Så, vi satsar på idrottsturismen, punkt!

Vi borde alla sluta upp för att utveckla idrottsturismen. Vi kan inte vara många nog. Bred ut lindlöv och träningsoverallsjackor. Skandera: ”Lindesberg – the best a svettig karl can get”, ”Här har vi bollen men vägrar att passa” eller ”Balla bollar studsar bäst”.

Vi står kring Arenan med vimplar i händerna och betraktar hur det kommer en busslast handbollsspelare till Lindesberg. Vad kan de vara, femton stycken plus tränare och materialare? Efter matchen köper de en varm korv. Intäkterna för idrottsturismen är säkrade.

Lindes hopp

Hallå, nu är jag här, jag lovar att ingen blir besviken

Mitt självförtroende har jag köpt, alldeles nyss på MEJK-butiken

 

Jag är pank och fågelfri, medellös och arbetslös

och hellre står jag fågellös än ryggradslös och arbetsfri

 

Jag hörde något viskas ifrån en liten tant

att turistchefsposten i Linde sen länge stått vakant

 

Det kan väl inte va så svårt att serva kanotister

att sitta där på byrån och ta emot några turister

Sälja uppblåsbara älgar som man i vatten kan förstora

sälja glass och stentroll och så skicka dem till Nora

 

Jag säger stopp, jag ställer opp

Kan inte tro att det är sant

Att ett lätt jobb i Linde ska stå och va vakant

 

Jag hörde på nytt nåt viskas och ånyo av en liten tant

att museilokal saknas och musiechefsposten står vakant

 

Det kan väl inte va så svårt att sortera lite järnskrot

hälla i nån monter och prata om nån farsot

 

Tala om stenyxa ett och två och kanske tre

Och hålla upp nån karta och säga ”vänta, ni får se…

ibland så är det små gruvhål, ibland så är det stora

och allt som finns i Linde, finns faktiskt uti Nora”

 

Och tala om museilokal, ska det gnällas om de me?

den cykelbod jag har på tomten duger bra till de

 

Jag säger stopp, jag ställer opp

Kan inte tro att det är sant

Att ett lätt jobb i Linde ska stå och va vakant

 

Jag hörde alldeles nyss nåt viskas av samma lilla tant

att kultursekreterarposten i Linde sedan alldeles nyss står vakant

 

Lite, lite kultur det är ju bara nöje

att det skulle va ett jobb på heltid är rentav ett löje

 

Det är väl inte någon match att fördela några kronor

Ja verksamheten kostar så, men lokalerna miljoner

 

Men i en värld som vår som utav betongarslen är fullt

Är det svårt att hitta chefer, det går bättre med konsult

 

Jag säger stopp, jag ställer opp

Med hela denna kropp

Om ingen har förstått

Jag är Lindes hopp!

 

Kulinariskt dödläge

Som matintresserad är det en fördel att bo i Lindesberg. Om man gillar pizza vill säga. Kulinariskt lämnar Linde mycket att önska.

 

Om man är vegetarian, som min A är, är hon alltid hänvisad till falafel i bröd. Eller falafel med pommes frites. Eller falafelrulle.

Det klart, det är förståligt, det är hopplöst omodernt att vara vegetarian, nu är det kött och tillväxt som gäller, så det är bara att haka på trenden.

”Vi har tagit bort det vegetariska alternativet, vi får slänga så mycket mat då”, svarar Stadshotellet flåshurtigt medan man glatt serverar två olika kötträtter till lunchen.

 

Landsorten erbjuder inte mycket mer än pizza och ställen med plocka-själv-sallad, bakad potatis och halvfabrikat-uppvärmd-i-micro-lasagne.

 

Men… Kanske är det på väg att förändras? Hoppas! Småorter kanske kräver annat än bondtolva och fingerkrok?Dvs nåt annat än Calzone och baguett med fabriksfärdig röra.

 

Kommer ni ihåg vad man såg hända på 90-talet? Ja, alltså det som hände med konditorierna. Där allt verkade förändras i ett slag. Minns t.ex. anrika kondiset Lindbergs på Storgatan i Örebro som gick från galonklädda möbler, rökavdelning och struvor till gravt identitetssökande Café Blue med IKEA-stolar och tok-stora muffins, poff, som över en natt. Alltså in med delicatobollar och ut med mördegskakor, wienerlängd och vithåriga damer i volangförkläden.

 

Nu har ju så äntligen mördegskakorna börjat vinna mark igen. På Reiduns Café på Järntorgsgatan kan man ju till och med hitta vaniljhorn! Heder åt mördegens återkomst!

 

Så det är dags, hög tid att slutligen även förändra det kulinariska läget. Kunde den i plast inslagna dammsugaren bytas mot en Uppåkrakaka finns det hopp även för maten! Reformera småorternas tortiga spis. Ut med pizza och pasta och fram för långkok! Bort med burgaren! Tjälknöl på menyn! Plus, förstås, minst ett vegetariskt alternativ!

Mätt, fet och snart flintskallig

När man diskuterar jämlikhet, lika lön och feminism kommer man alltid till slut enas om att det är mest synd om männen. Kollegan mitt emot mig vid lunchbordet uppmärksammar mig på något och jag håller sannerligen med.

 

Och historiskt har det alltid varit synd om medelålders män. Deras kriser är alltid intressant allmängods. Är det inte Strindberg så är det Knausgård. Visst har manligheten idag problem. Vad är en man? Vad gör en man? Det klart det är inte är lätt att vara titangubbe när man ska värma välling med ena handen. Sånt gjorde ju aldrig Strindberg. ”Det är synd om människorna” låter han Indras dotter säga i ”Ett drömspel”. Men han menade förstås männen.

 

Löneskillnaderna är de samma, makten i näringslivet är den samma och skitbråkiga killar tillåts fortfarande diktera villkor inom skola och förskola.

Trots det och hela den patriarkala maktordningen, kan vi alla enas om att det är mest synd om männen.

Och när jag slänger en blick på spegeln så är det självklart väldigt synd om mig också. Mätt, fet och snart flintskallig.