Angånde besparingens orimlighet

Så händer det igen. Och det känns som det hänt förr. Besparingarna i Lindesbergs kommun kräver byskolornas nedläggning.

När jag gick i femte klass i Pilkrogs skola (numera friskola) hotades den tillsammans med t.ex. Fanthyttans och Gusselbys skola av nedläggning. Det blev demonstrationståg genom Lindesberg, namnunderskrifter och en sjuhelsickes folklig opponering. På klassens timme spelade vi sketcher och ikläddes oss rollerna som dåvarande politikerna Henry Larsson och Renate Hermansson. Det var en stor och stark gemenskap.

Den orimliga besparingen denna gång är på 9,3 miljoner. Det sjunkande elevantalet och svårigheten att rekrytera behöriga lärare är huvudargumentet för att lägga ned Ramsberg, Rockhammar samt Lönngårdens förskola och Vedevågs skolas åk 4-6.

Det är synnerligen klantigt av den politiska ledningen att lägga fram detta kort efter valet i ett brev till berörda familjer. Det kunde skötts snyggare. Det skulle kännas ärligare med ett personligt möte. Nu har detta ändå lett till stora möten där politikerna har fått förklara sig.

Från oppositionen (senast från KD) har det tävlats i att säga att man inte vill genomföra besparingen. Vad ingen från de högljuddas sidas (SD, KD, L, och i viss mån även C och V) säger är ju inte att besparingen är orimlig. Det ska bara inte sparas på byskolorna. Jag skulle kanske önska att det finns någon som pratar om  det orimliga i den stora besparingen.

Och behåller man nu byskolorna, vad ska det istället sparas på? Detta undrar jag stilla och väntar med spänning på svar.

 

Vilket lyft!

Sedan i höstas brottas svenska skolan med ytterligare bekymmer. Det handlar inte om minskade resurser, större elevgrupper eller dylikt. Det handlar om Lärarlönelyftet. Jag har tidigare omnämnt Förstelärarreformen och i gemen kallat den Furstelärarreformen. Redan den var knäpp och sådde all tänkbar split bland de annars rätt fredliga lärarna. Nu är det inkomstspridning som gäller för att göra läraryrket attraktivt. Det skapar också mycket riktigt en spridning. Lärarna söker sig till andra skolor när det godtyckliga lyftet delats ut till de ”särskilt pedagogiskt skickliga”.

Helt plötsligt har vi en gradering i fem klasser bland lärarna. På plats ett: förstelärarna. På plats två: de lärare som fått lärarlönelyftet. På plats tre: de som inte fått lärarlönelyftet. På plats fyra: de som inte har möjlighet, inte omfattas av lärarlönelyftet. På plats fem: vikarierna och de outbildade lärarna. Om vi dessutom lägger till de lektorstjänster som gör att man kan forska och undervisa samtidigt (rätt ovanligt men ändå) har vi sex graderingar.

Jag frågar mig: vad gott har kommit ur detta? Men det är förmodligen naivt tänkt. Det handlar ju om cash. Då bortser vi från godhet. Och från långsiktiga tankar kring omsorg om den personal som svenska skolan omöjligt klarar sig utan.