Show dont tell

Det är många skrivande journalister som numera tvingas göra rörlig bild. Webb-teve och odylikt ofog. Helt plötsligt står vana och välskrivande skrivbordsråttor i snödrivor i verkligheten och talar i mick och kamera utan att veta vad de egentligen gör där.

Det är inte utan att jag börjar tänka på Sven-Erik som jobbat på macken, hela den utveckling som han genomlevde under sin karriär. Han började säkert med att hjälpa folk att tanka, kolla oljan och vindrutetorkare och fixa med biltvätten. Helt plötsligt blev han affärsbiträde och fann sig själv fråga. ”Ska det vara krydda på moset?”

Svårigheten och skillnaden mellan det skrivna och talade ordet är just att låta bilderna tala. Det kan vara så svårt ibland. Som teaterlärare återkommer jag till frasen ”Show dont tell” dvs säg inte att du öppnar dörren och steker en strömming, visa det bara.

Det finns nästan något ofrivilligt komiskt med Na:s webbteve när de pratar väder. Då sitter någon i Sundsvall och pratar med någon, kanske i en rondell i Frövikorsningen som häpet, yrvaket men inte utan journalistisk finess konstaterar: – ” Är det så…? Jo det är nog så… Jag måste rapportera… Tro det eller ej: det SNÖAR!”