Plan för jämlikt Sverige

Vänsterpartiet har haft kongress i Karlstad. Jag var ett av de 225 ombud som i demokratisk ordning beslutade den politik som Vänsterpartiet nu går till val på – alltså vår valplattform. Den är en plan för ett jämlikt Sverige med namnet Ett Sverige för alla – inte bara för de rikaste.

Emil Jensen uppträdde inför Vänsterpartiets kongress.
Jag i talarstolen på kongressen.

Det går bra för Sveriges ekonomi, heter det. Men långt ifrån alla ser det i sitt eget liv och i sin egen ekonomi. Långt ifrån alla får ta del av framgången.

Många ser hur pensioner och sjukvård urvattnas. Många utanför centralorterna ser hur samhällsservice drar sig tillbaka. Många ser skillnaden mellan skolan deras barn och skolan andras barn går i.

 

Många arbetare och tjänstemän är belånade över öronen eller betalar skyhöga hyror för att ha någonstans att bo. Många arbetare och tjänstemän lever med stressen av att inte ha någon marginal om något oförutsett inträffar.

Många hoppar runt mellan visstidsanställningar och sms-jobb för att tjäna sitt levebröd. Många blir sjuka av sitt jobb.

Och det finns en grupp i svenska samhället som inte ökar sin medellivslängd: kvinnor i arbetaryrken. De får inte bara lägre pension; de får också ta ut den under färre år.

 

Delar av Örebrodelegationen tillsammans med riksdags- och partistyrelseledamöterna Mia Sydow Mölleby och Christina Höj Larsen
Med rungande applåder välkomnades Ulla Andersson tillbaka efter sjukskrivning till arbetet som ekonomisk-politisk talesperson.

Det är mer än trettio år sedan Sverige var världens mest jämlika land. Idag tjänar en genomsnittlig VD i Sveriges storföretag 66 undersköterskelöner varje månad.

De som mått bäst av de senaste årens utveckling är de som redan har mycket, de som tjänar pengar på att äga pengar.

Dessa mångmiljonärer har tillsammans med sina lobbyister, banker och storföretag fått allt större makt över politiken. Skattesystemet har riggats för de rika. De har möjligheten att göra stora avdrag på skatten – uteblivna skattepengar som skulle kunnat användas till bättre vård, bostadsbyggande, satsningar på landsbygd och mindre klimatpåverkan.

Rosanna Dinamarca i en känslosam avtackning.

Men Sverige kan bli världsmästare i jämlikhet igen. Fokus i valrörelsen för Vänsterpartiet är att bygga en ekonomi och ett samhälle för alla, inte för några få. Men det kräver en politik som omfördelar från den ekonomiska eliten och utmanar klasskillnaderna.

Därför innehåller vår valplattform bland annat införandet av en miljonärsskatt, ett nytt pensionssystem, fri tandvård som en del av den allmänna sjukförsäkringen, arbetstidsförkortning, tryggare jobb och arbetsplatser och att de flickor och pojkar som föds idag ska bli den första jämställda generationen.

Det är vad vi vänsterpartister vill. Men i slutändan är det din röst som avgör om Sverige ska vara ett land där vi möts som medmänniskor och jämlikar.

Jonas Sjöstedt omvald som partiordförande.

 

Höjd pensionsålder slår hårt mot arbetare

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och de borgerliga partierna har gjort upp om höjd pensionsålder. Lägsta pensionsålder ökar från 61 till 64 år. Det här slår hårt mot dem med tunga jobb. Många av dem är kvinnor som redan har en låg lön och låg pension. Det ökar ojämlikheten i Sverige.

När Vänsterpartiet förhandlat budget med regeringen har vi sänkt skatten för pensionärer, höjt bostadstillägget vilket är ett träffsäkert sätt att höja levnadsstandarden för äldre, och tagit bort avgifter i sjukvården för de äldsta. Nu säger regeringen att man i framtiden vill förhandla budget med borgerliga partier. Det blir en annan slags politik. Höjd pensionsålder är en försmak på det.

Kandidater till riksdagen och regionfullmäktige

Nu har Vänsterpartiet Örebro län utsett kandidater till riksdagen och regionfullmäktige. I helgen samlades ombud från partiföreningarna runt om i länet för att demokratiskt besluta namnen på listorna.

Jag känner mig hedrad över att mina partikamrater satt mig på tredje plats på riksdagslistan och ser fram emot att bidra i valrörelsen som representant för Vänsterpartiet. Tillsammans kommer vi vänsterpartister och vänstersympatisörer jobba för att vinna stöd för en politik för jämlikhet och jämställdhet.

Trenden måste vändas. Klassklyftorna växer och de riktigt rika drar ifrån. Vi har en ekonomi och ett skattesystem som är riggat för de rika. Det beror på politiska beslut fattade av människor. Sådant går att ändra på. Men det handlar inte om att skruva på detaljer. Den här valrörelsen måste handla om de stora grundläggande frågor om vilket samhälle vi vill ha. Det ser jag fram emot.

Det går bra för Sverige, det har vi hört. Samtidigt har väldigt många människor i Sverige erfarenhet av att det inte går bra för dem. Att de inte får del av framgångarna. Vi behöver ett Sverige för alla – inte bara för de rika.

Mia Sydow Mölleby (v), gruppledare i riksdagen och ledamot partistyrelsen, om hur vi vinner valet 2018.

Riksdagslistan

Första namn på riksdagslistan är Mia Sydow Mölleby, Hallsberg, idag riksdagsledamot och Vänsterpartiets gruppledare i riksdagen. Två på listan är Matilda Fredriksson, ordförande i Vänsterpartiet Örebro.

De åtta första platserna på listan är som följer:

  1. Mia Sydow Mölleby, Hallsberg
  2. Matilda Fredriksson, Örebro
  3. Johan Stolpen, Hällefors
  4. Camilla Andersson Larsson, Nora
  5. Peter Pedersen, Degerfors
  6. Cecilia Lönn Elgstrand, Örebro
  7. Faisa Maxamed, Örebro
  8. Kenneth Lantz, Laxå

 

Regionlistorna

I valet till regionfullmäktige finns fyra valkretsar.

Stefan Backius från Hällefors är på första plats på listan till regionfullmäktige i Norra valkretsen, alltså Hällefors, Ljusnarsberg, Linde och Nora. Tvåa på listan är Maria Odheim Nielsen, Lindesberg.

I övriga tre valkretsar är de två första namnen som följer:

Örebro/Lekeberg: 1. Jihad Menhem 2. Jessica Carlqvist

Södra valkretsen: 1. Katarina Raneborn, Askersund 2. Kenneth Lantz, Laxå

Västra valkretsen: 1. Annelie Mylly, Degerfors 2. Charlie Jarl, Karlskoga

Avslöjande omröstning

Min mamma har garantipension. Det har hon inte för att hon varit lat och inte velat jobba. Nej, hon fick som ung en allvarlig kronisk sjukdom. Jag kan med gott samvete använda klyschan att hon fått kämpa hårdare än de flesta.

Det är många som har garantipension, sjuttio procent av Kommunals medlemmar exempelvis. I den politiska debatten behandlas pensionärer ofta som en enhetlig grupp, men klassamhället är ytterst tydligt också bland de äldre.

Den högsta garantipensionen ger mindre än femtusen kronor efter skatt. Om du som min mamma är beroende av hemtjänst flera gånger i veckan och betalar drygt tvåtusen kronor för det – vilket brukar vara kommunernas maxnivåer – då är det en stor del av inkomsten. Lägg till beroende av mediciner och annan vård och service, så är inte mycket av inkomsten kvar.

Det är rimligt att den som har en mycket låg pension betalar mindre för äldreomsorgen än den som har en hög pension. På senaste kommunfullmäktige föreslog Vänsterpartiet att förvaltningen ska ta fram ett underlag så att politiken kan ta ställning till om vi ska införa progressiv taxa i äldreomsorgen, alltså att olika inkomstskikt betalar olika avgift. Så har man det i en del kommuner. I Malmö betalar ingen med mindre än sjutusen före skatt några avgifter i äldreomsorgen.

Faktiskt röstade hela den splittrade oppositionen för vårt förslag. Det ena majoritetspartiet, Grythyttelistan, lade ner sin röst, uppenbart oenigt med de två andra, Moderaterna och Socialdemokraterna, de enda som röstade emot. Det gjorde att förslaget ändå förlorade med tretton röster mot elva.

Här ser vi konsekvenserna av Socialdemokraternas lokala samarbete med högern. Att moderater inte gillar utjämnande taxor kunde vi räkna ut redan på förhand. Men att sossarna fäller förslag som skapar mer jämlikhet, det är något som alla S-väljare i Hällefors skulle vara förtjänta av att känna till.

Det finns ett sätt att ändra maktbalansen i lokalpolitiken, och det är att du använder din rösträtt på sådant sätt att Vänsterpartiet från våra 22 procent växer tillräckligt för att omöjliggöra att S får majoritet med M, och Vänsterpartiet får chansen att förhandla fram en annan majoritet.

Tack klass 6B!

Var på besök i klass 6B på Klockarhagsskolan idag och diskuterade simhall. Strax innan sommaren fick jag ett brev med texter från klassen. De hade haft en uppgift att skriva argumenterande texter och bestämt sig för den aktuella frågan i Hällefors om simhall, och att också skicka texterna till ett antal mottagare.

Kändes bra att få visa att det eleverna skriver, säger och tycker har betydelse. Det är uppenbart att klassen vill ha en simhall och såklart har flera goda argument för det. Och de är ju inte ensamma. Utmaningen för mig var att förklara för eleverna i 6B varför jag som personligen vill ha en simhall kände mig tvingad att rösta nej.

Jag hoppas att det framgick att man som förtroendevald av invånarna inte enbart kan besluta på sin egen känsla utan måste ta ställning utifrån ansvaret för skattebetalarnas pengar och de fakta som finns. Och att Vänsterpartiet anser att man inte kan titta på simhallen som en enskild fråga, så som den politiska ledningen (S+M) drev ärendet när den senast var uppe i kommunen, utan att vi måste se till helheten av de stora satsningar vi har framför oss, som bostadsbyggande och utveckling av centrum och Pihlskolan.

Men det kändes också roligt att kunna säga att jag nu tror att chanserna för att det till slut ska bli en simhall är betydligt större än vad jag trodde för ett halvår sedan. Detta eftersom fullmäktigedebatten senast visade att det är fler partier nu som börjat prata om ett helhetsgrepp (på de stora infrastrukturinvesteringarna).

Tack 6B för att jag fick komma!

 

Tilläggas kan att jag blev förvånad när jag satt i fullmäktige i september och lyssnade på inlägg om vikten av helhetsperspektiv – man undrar ju hur det kunde vara stört omöjligt i vintras att få S och M att lyssna på det örat att simhallen inte kan ”stå för sig själv”, som det sas då.

Med lite distans uppfattar man saker annorlunda. Nu, bara ett drygt halvår senare, i takt med att diskussionerna om de totala utmaningarna tilltagit, är det nog fler som är tacksamma att vi inte förhastade oss.

Egentligen gick det i vintras inte att ta ställning till om en prioritering av simhall är rätt eller fel. Det är möjligt först när vi har tagit fram ett material där simhallen ingår i ett långsiktigt paket med övriga stora utmaningar/satsningar. Det skulle öppna nya dörrar.

Märklig debatt om självklarheter

Delar av kommunfullmäktiges årliga allmänpolitiska debatt var märklig. Jag anklagades för att inte vilja göra saker tillsammans. Vad det är jag inte vill göra fick jag aldrig veta. Det verkade istället handla om att jag som representant för Vänsterpartiet överhuvudtaget kritiserade majoriteten (s, m, Grythyttelistan), istället för att stämma in i lovkörerna som annars sjöngs stora delar av debatten.

Allan Myrtenkvist (s) sa att han hade hoppats få slippa debatten om vad majoriteten gjort och inte gjort(!). Istället lyfte han fram Lars-Göran Zetterlund (c) från det andra oppositionspartiet som gott exempel på någon som vill göra saker tillsammans.

Ett ännu bättre exempel han kunde ha valt är Fredrik Dahlberg (sd), för han höll med alla om allting. Jag förstår att det såklart ligger taktik bakom det.

Christina Johansson (m) konstaterade att ordet för dagen var ”tillsammans” – inte utan sarkasm i rösten. Jag misstänker att ordet väcker alldeles för socialistiska associationer hos en moderat. Men jag håller med henne; den plötsliga viljan till samstämmighet blev något överdriven och krystad, tycker jag.

Mest reaktioner kom på det jag sa om personalfrågor. Om Vänsterpartiet kommer till makten kommer vi att se över arbetsvillkor och styrning. Alla kommunanställda ska ha rätt till heltid i botten, delade turer och 19-dagarsregeln i äldreomsorgen ska tas bort. Det är viktigt att vi följer med i utvecklingen bort från kontrollstyrning till tillit och förtroende för de anställdas kompetenser, erfarenheter och direktkunskap om verksamheten.

Men från majoriteten hör jag ofta mantrat ”vi är till för brukarna, inte för personalen” när personalens villkor i omsorgen kommer upp. Som att det finns en motsättning. Det är en oerhört högervriden syn på arbetsvillkor. Vänsterpartiet menar istället att satsningar på personalen är det mest effektiva för att höja kvalitén på kommunens verksamheter. Det gynnar inte endast de kommunanställda, det gynnar alla invånare.

Socialdemokraterna gick i svaromål och sa att man självklart prioriterar båda lika mycket. Jag vill tro på detta när det gäller Socialdemokraterna. Men de ingår i en majoritet ihop med Moderaterna. Kanske att Socialdemokraterna och Moderaterna inte delar synsätt här. Mina erfarenheter från tidigare debatter säger mig det. Kanske därför frågan är känslig? Det blir olika politik om högern eller vänstern sitter vid makten.

Nej, majoriteten och Socialdemokraterna får finna sig i att Vänsterpartiet kommer fortsätta diskutera ”vad majoriteten gjort och inte gjort”. Majoritetens företrädare är påtagligt nöjda, men utanför den ”politiska bubblan” finns många som inte är lika nöjda med sakernas tillstånd.

Själv har jag önskan att få slippa debattera självklarheter som att vi som oppositionsparti ifrågasätter majoriteten. Nivån måste höjas. Hällefors invånare förtjänar bättre.

Hällefors närradio kan du i efterhand lyssna på fullmäktigemötet. Den allmänpolitiska debatten startade kl. 14.20 med var sitt inledningsanförande från de sex partierna. Fria debattinlägg och repliker från kl. 15.00

Välkommen tillbaka (till framtiden)

Det var väl inte mycket till sommar i år, åtminstone inte i Hällefors. Hur som helst är den nu definitivt över. Gängse rutiner är tillbaka. Det betyder också att politiken har sparkat igång igen efter sommaruppehållet, startsträckan har som vanligt varit kort. Och med detta inlägg är även min blogg tillbaka. Genom den ska du kunna följa och delta i den politiska debatten fram till valet, det är min ambition. På söndag är det exakt ett år kvar.

Före sommaren skrev jag tre inlägg inför kommunfullmäktiges budgetbehandling och -debatt i juni. De handlade om sex timmars arbetsdag, att ta bort delade turer och 19-dagarsregeln i äldreomsorgen, och att se till att vi inte fortsätter vara den kommun i landet med de lägsta lärarlönerna. Jag skulle även kunnat ha skrivit ett inlägg om heltid som rättighet med deltid som möjlighet.

De här förslagen utgjorde på många sätt profilfrågorna i det budgetförslag som vi lade. Men det är inte främst var för sig utan som delar av helheten som förslagen blir politiskt brännande. Den uppmärksamme har noterat att de alla handlar om kommunen som arbetsgivare. Det har att göra med att stärkandet av vår lokala välfärd är den punkt som kommer först tidsmässigt (omedelbart) i Vänsterpartiets framtidsplan för Hällefors kommun – och det mest effektiva vi kan göra för att lyckas med det, är att förbättra förutsättningarna och villkoren för dem som jobbar med att leverera samhällsservicen.

Tidigt i den planen kommer även förverkligandet av ett tryggt och inbjudande centrum i Hällefors tätort, en uppskattad mötesplats och drivkraft för att fler av hälleforsarnas inköp ska ske i Hällefors. Likaså satsningar på naturturism och arbetstillfällen inom rekreationsverksamhet.

På medellång sikt – eftersom det kräver mycket grund- och förarbete – kommer en höjd attraktionskraft för gymnasieskolan och säkerställandet av dess framtida existens i Hällefors. Därefter kan det bli fråga om investeringar i bostadsbyggande och simhall, något Vänsterpartiet vill börja titta på och arbeta med direkt efter valet – om vi får väljarnas förtroende i Hällefors kommun och kommer till makten.

Välkomna tillbaka till bloggen och trevlig markenshelg i Hällefors!

S+M=sant

… åtminstone i Hällefors. På kommunstyrelsen idag fick vi se ett ytterligare exempel på socialdemokrater som sålt ut sig till Moderaterna.

Ärendet som hanterades var återtagande av lokalvården i kommunens fastigheter från Samhällsbyggnadsförbundet (tidigare BKT). Jag hade inledningsvis kritik mot sättet det görs.* Men det är en något annan fråga än jag tänker uppehålla mig vid här.

För sedan kom det som är verkligt intressant politiskt. Och ideologiskt.

Christina Johansson (m) föreslog nämligen att kommunen inte bara ska ta tillbaka lokalvården, utan att den då också ska läggas ut på entreprenad (dvs att ett privat företag upphandlas för att sköta verksamheten och anställa personalen).

För den insatte är det ingen nyhet att Moderaterna och Centerpartiet har en närmast fundamentalistisk övertro på entreprenad och privatisering. Men att Socialdemokraterna köper det rakt av, det är svårt att förstå. Förslaget kom vid sittande bord utan beslutsunderlag där fördelar, nackdelar, konsekvenser och risker vägs mot varandra. Ändå var det – förutom från Vänsterpartiet – tyst i kommunstyrelsen om Johanssons förslag. Det är förbluffande.

Jag tror ju mer på det som var förvaltningens ursprungliga förslag: ökad samordning – genom att fullmäktige klokt beslutat att ta tillbaka förvaltningen av kommunens fastigheter från BoAB (Obs! ej bostadshusen) skulle den nya vaktmästarenhet som byggs upp i kommunal regi kunna samordnas med lokalvårdarna. Men läggs lokalvården på entreprenad blir det inte mycket av den ambitionen.

Upphandlingar fungerar dessutom så att billigast vinner. Låga kostnader krockar ofta med höga kvalitetskrav. Visst lägger man in villkor i upphandlingen, men verkligheten är inte så enkel, det öppnar för tolkningar och tvister.

Vi vänsterpartister tyckte till skillnad från övriga att det krävdes en motivering av Christina Johanssons förslag. Hon menade då att kommunens roll som beställare och företagets som utförare blir tydligare än mellan kommunen och Samhällsbyggnadsförbundet (ett så kallat kommunalförbund). Kommunen kan ställa tydligare krav.

Om man nu tror på beställar-utförar-modellen vill säga. Vilket jag inte gör.

Jag tror på att kommunen själv försöker ha så mycket kompetens som möjlig och själv utför så mycket av samhällsservicen som möjligt. Och sedan tar ansvar för den inför invånarna. Då behöver inte kommunen ”ställa krav” på någon annan.

Det är med liberala beställar-utförar-modeller vi som medborgare hamnar i den idag så bekanta situationen att slussas runt: Ingen tar fullt ansvar, det finns alltid en andra part att hänvisa till. Vi får affärsmässiga relationer inom och mellan välfärdsverksamheterna. Det blir ibland nästan omöjligt för den enskilde att få en bild över förhållandena och då är demokratin delvis satt ur spel.

Men för högerpartierna är det en grundläggande politisk ”mission” att privata företag ska överta så mycket som möjligt från den gemensamma sektorn, det ligger i deras ideologiska DNA. Att se socialdemokraterna bemöta förslaget från moderaten Johansson med tystnad väcker därför frågor:

Vad betyder det att vara sosse i Hällefors socialmoderata röra?

De har ett samarbete, men det går uppenbarligen längre än så. Är sosse det nya blå?

 

* Samhällsbyggnadsförbundet måste ges tillräcklig tid för att förhandla med facket enligt MBL (medbestämmandelagen) INNAN politiken fattar beslut. Som det är nu riskerar Samhällsbyggnad Bergslagen att anklagas för MBL-brott. Jag yrkade därför återremiss. Det röstades ner. Och mot principbeslutet vid sittande bord att lägga ut lokalvården på entreprenad reserverade vi oss.

Sveriges lägsta lärarlöner

Hällefors har Sveriges lägsta lärarlöner enligt Lärarnas Riksförbund. Samtidigt är konkurrensen om många lärarkategorier stenhård. Kompetenta lärare är en grundläggande faktor i att ge våra barn och unga en skola av hög kvalité.

Självklart är det svårt för en liten kommun att konkurrera med lön, vi behöver fler strategier än så. Men det går heller inte att blunda för omvärlden; lönen är viktig för att locka och inte minst behålla duktiga lärare.

Jag säger inte att lönen är allt, det finns många saker som påverkar hur hållbart livet som lärare är i Hällefors kommun och många faktorer som påverkar hur bra skolan är för eleverna.

Heltidstjänster, hanterbara undervisningsgrupper, möjligheter till kompetensutveckling, ändamålsenliga undervisningslokaler och utrustning, att vi hänger med i digitaliseringen. Att det finns tillräckligt med specialpedagoger, i synnerhet att skolan har förmåga att tidigt upptäcka vilka elever som har större behov, så att alla barn kan få en likvärdig bildningsresa. En elevhälsovård med resurser. Trygghet för ALLA på skolgården och i korridoren.

För att nämna något. Men det är lönefrågan jag fokuserar på i detta inlägg, annars skulle det bli så långt att ingen orkar läsa.

Nu sätter inte politiker löner och ska så heller inte göra enligt den framgångsrika svenska modellen. Men politiken kan och ska stå för ambitionerna, inriktningen och skapa förutsättningar.

Personalförsörjningen i skolan bör i dagsläget vara en prioriterad fråga. Förvaltningen ska självklart själv utveckla de metoder de ser fungerar bäst, men ska också veta att de har politiken bakom sig när det gäller att använda löneverktyget för att behålla och locka bra pedagoger – det är en viktig poäng i Vänsterpartiets budgetförslag (ändring av inriktningsmålen) som vi lägger fram till kommunfullmäktige 13 juni.

Hällefors är inte Sveriges minsta kommun och inte den kommun med sämst ekonomi – det kan inte få vara så att vi har landets lägsta lärarlöner, det drabbar i slutänden våra barn och unga i Hällefors skolor.

Ta bort de delade turerna

Att ta bort de delade turerna i äldreomsorgen var en valfråga för Vänsterpartiet. Delade turer innebär att du jobbar två arbetspass samma dag med några timmar ledigt – i den mån det känns så – mitt på dagen. Det är ett omodernt sätt att organisera arbete, ineffektivt om du vill att de äldre och sjuka ska få ut bästa möjliga av de kvaliteter som personalen besitter.

I vårt budgetförslag föreslår Vänsterpartiet ändringar i de politiska inriktningsmålen för mandatperioden, vi vill bland annat ha in att delade turer ska bort. Ett oppositionspartis budgetförslag är ett politiskt alternativ till det rådande styret, där visar vi hur det skulle sett ut om vi styrde. (Att ta bort de delade turerna hade varit något vi arbetat för från dag ett om Socialdemokraterna hade ratat högern och istället valt att bilda den socialistiska majoritet tillsammans med Vänsterpartiet som det finns underlag för i Hällefors kommunfullmäktige.) Det spelar roll om det är Vänstern eller Högern som sitter vid makten.

19-dagarsregeln

Men det räcker inte att endast ta bort de delade turerna – även den oerhört stelbenta 19-dagarsregeln måste upphöra om arbetsvillkoren ska förbättras även för dem som arbetar deltid. 

Regeln innebär att en deltidsanställd under en fyraveckorsperiod ska jobba lika många dagar som en heltidsanställd. Du får lägre lön såklart, eftersom du jobbar färre timmar, men timmarna är mer utspridda så du är uppbunden lika många dagar som en heltidsanställd. Det är jäkligt otacksamt, den där deltiden är dyrköpt sett till lönebortfallet i förhållande till en heltidslön.

En del som arbetar deltid ser därmed de delade turerna som enda sättet att få en mer sammanhållen arbetstid och minska antalet dagar. Ska omständigheterna under vilket arbetet i omsorgen utförs bli bättre för alla måste alltså även 19-dagarsregeln bort. (Det måste gå att få ihop schemat ändå, för hur gör annars alla andra kommuner, även de små, som inte har detta rigida sätt att planera arbetstiden?)

Det är oerhört viktigt att förutsättningarna att utföra arbetet i välfärden är bra, för det hänger ihop med hur bra kvalité det blir på servicen för alla oss invånare som är beroende av välfärden. Det är så vi vänsterpartister ser på saken. Därför ska 19-dagarsregelns avskaffande beslutas på politisk nivå – om Vänsterpartiet får bestämma.