Men tänk om det inte handlar om Kinberg Batra?

Moderaterna befinner sig i skrivande stund i ett fullkomligt kaos. Det är möjligt att partiledaren idag, torsdag, inte är den som leder partiet i morgon. Anna Kinberg Batras kris är dock, tror jag, inte bara hennes, utan hennes partis.

Jag är inte moderat, och har heller aldrig varit. Moderaterna är ett parti som vill slå sönder den svenska framgångsrika modellen och använda det växande ekonomiska utrymmet i Sverige till att öka klyftorna i samhället. Nu har de dessutom öppnat upp svängdörrarna för ett rasistiskt parti med rötterna i nazismen. Det är illa.

Från början var inte det tonen från Anna Kinberg Batra (öppningen för SD, det andra har hon länge förfäktat). Det är en av orsakerna till att jag tror att väljarna sviker Moderaterna.

När hon var med och förhandlade fram Decemberöverenskommelsen var det med målet, som sju partier var överens om, att Sverigedemokraterna inte skulle få inflytande. Alla var överens, även Moderaterna (och Kristdemokraterna). Sen tvingade Kristdemokraternas till medlemsantal väldigt lilla ungdomsförbund Kristdemokraterna att svänga, och då helt plötsligt svängde även Moderaterna. Det var inte Anna Kinberg Batra som styrde skutan.

Därefter tvingade ett antal moderater fram en öppning mot Sverigedemokraterna. Även här var det inte Kinberg Batra som bestämde, utan hon fick anpassa sig efter vad andra sade.

Anna Kinberg Batra må ha ett ganska tråkigt sätt att prata. Hon må vara bränd av sitt famösa uttalande att ”Stockholmare är smartare än lantisar”. Hon kanske inte riktigt går igenom rutan.

Men hon är definitivt inte någon dålig politiker, eller någon dålig partiledare. Hon har förmågan att både analysera och göra kloka saker (om man är moderat), men hon tilläts aldrig att leda sitt parti, utan andra körde sitt eget race och hon tvingades alltid komma efter.

Jag tror inte att Anna Kinberg Batra överhuvudtaget är att skylla för att Moderaterna dalat i opinionen. Jag tror helt enkelt att väljarna inte gillar deras politik. Det har de så gott som aldrig gjort. Att de under några år tyckte att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg var ”stjärnor” förtog inte det faktum att väljarna aldrig riktigt gillade Moderaterna.

Jag tror att den gräns för skattesänkarpolitiken som väljarna ändå satte 2014 är här för att stanna. Väljarna ser behoven i sjukvården, i skolan, i äldreomsorgen, och de ser att den socialdemokratiska regeringen förmår agera därefter. Örebro län har fått hundratals miljoner kronor, som skulle försvinna om Moderaternas budget fick styra. Oavsett om det är Anna Kinberg Batra, Elisabeth Svantesson, Mikael Odenberg eller Beatrice Ask som skulle styra Moderaterna.

Som människa lider jag med henne. Att Anders Åhrlin och örebromoderaterna igår kunde säga att han hade stort förtroende för Anna Kinberg Batra och idag säga att han saknade förtroende är något han kommer att få äta upp länge. Det är ryggradslöst. Det är skadligt för hans trovärdighet. Det skapar inte goda förutsättningar för Kinberg Batras efterträdare.

För en sådan kommer att komma innan valet. Annars går Moderaterna till val med en statsministerkandidat som inte ens det egna partiet tror på. Det är underligt. Jag personligen tror mer på Anna Kinberg Batra än vad jag tror på Anna Kinberg Batras politik. De två är dock omöjliga att separera. För även om Moderaterna sparkar henne, behåller de politiken. Och den politiken ska inte Sverige tillbaka till.

Vi ska skapa en bättre vård och omsorg – men inte genom att tumma på personalens villkor.

Precis som många NA-läsare läste jag det sorgliga reportaget om ALS-sjuke Leif som avled efter sin svåra sjukdom, och om hustrun Maijs syn på den vård Leif fick i slutskedet av livet.

Det gör ont att läsa när vården inte håller den kvalitet man som vårdbehövande, eller anhörig, önskar. Även om jag som politiker inte får uttala mig om enskilda fall och vad som eventuellt gått fel, ser jag att den palliativa vården (vård i livets slutskede) i kommunen kan utvecklas. Jag är övertygad om att Maijs berättelse och vittnesmål kommer att leda fram till att arbetsätt ses över.

Jag delar helt den kommunala tjänstemannens syn att vi behöver förbättra utbildningen och kontinuiteten för personalen, för att kunna förbättra vården i allmänhet och den palliativa vården i synnerhet.

Vägen dit heter bättre villkor för vår personal – inte sämre!

Vi socialdemokrater har länge varit drivande för att ge vårdens personal bättre villkor, tillsammans givetvis med personalens företrädare, fackförbunden. Vi har drivit på för rätt till heltid, med möjlighet att välja deltid. Vi har via regeringen och Sveriges kommuner och landsting, SKL, gjort särskilda lönesatsningar för att förbättra möjligheten att locka till sig personal.

Mer bör göras, och i vissa delar av vården i Örebro är förbättringspotentialen mycket stor. Därför presenterade också kommunledningen en överenskommelse före sommaren att hela hemvården,  där många anställda för fram starka önskemål om att något måste göras, ska utredas.

Jag hoppas och tror att den utredningen, som syftar till att skapa kvalitet i omsorgen, samtidigt som villkoren för personalen stärks, kommer leda fram till en positiv utveckling.

Jag blir dock beklämd när ledarskribenten i dagens NA väljer att raljera över personalens rätt till lunchrast. Jag har arbetat i vården och vet att lunchen ofta intas snabbt, när det passar och ibland lite senare än önskat.

Skulle det visa sig att personalen agerat felaktigt vid något tillfälle måste det givetvis påpekas och rättas till. Det är alltid sorgligt när förväntningar inte uppfylls. En god dialog med den vårdbehövande, och dess anhöriga, tror jag kan vara nyckeln till att sådant förhoppningsvis inte uppstår framöver.

Det är dock generellt INTE personalens lunchraster, eller rätt till ledighet, eller villkor (som jag kan intyga efter att ha varit anställd både i hemvården och på kommunala boenden i två kommuner inte är tillräckligt guldkantade, för att uttrycka sig milt), som är orsaken till att vi inte har den vård och omsorg vi önskar.

Eller jo, möjligtvis på ett sätt. Jag är övertygad om att om vi skulle ge vårdpersonalen bättre villkor skulle också kvaliteten på vården bli bättre.

Huruvida det begicks fel i det ärende som NA skriver om, hoppas jag noggrant utreds. Det finns också instanser man bör vända sig till om man upplever att man, eller ens anhöriga, har varit med om missförhållanden i vården. Ibland, när exempelvis kommunen anmäler sig själva som var fallet med Elgströmska huset (det var alltså inte alls så att NA avslöjade något, såsom man ofta försöker göra gällande), kommer det kritik. Ibland kan det handla om att arbetssätt och rutiner ses över, men att det inte handlar om sådant som kritiseras.

Vi ska förbättra vården och omsorgen i Örebro kommun. Målet är Sveriges bästa äldreomsorg. Vägen dit är inte spikrak och heller inte särskilt kort, men vi ska nå dit. I det arbetet är anhöriga och givetvis de vårdbehövande själva oerhört viktiga som kraft för att förbättra vården. Den kunskap och kompetens som vår personal besitter måste också tas till vara.

För att kunna locka till oss mer personal till vården behöver villkoren förbättras. Vi behöver fortsätta att investera i välfärden. De stora överskott som just nu växer fram i statsfinanserna tack vare god ekonomisk hushållning och en kraftigt sjunkande arbetslöshet ska användas till välfärden, inte till stora skattesänkningar för högavlönade. Då kan vi förbättra för vår personal. Jag förutsätter att NA:s ledarsida tydligt tar ställning för välfärden före stora skattesänkningar i kommande valrörelse.

Att propagera för att tumma på en sådan självklar sak som rätt till lunch, hoppas jag att ledarsidan håller sig för god för.