Helgens höjdare – sex eller 161 kilometer löpning (och dubbelhelg för bröderna Ahlsson)

1. Dalenrundan
Man är ju löjligt glad att löptävlingarna är igång igen, i princip utan coronabegränsningar. Dalenrundan blir årets tredje deltävling i långloppscupen, men även om anmälan stängde nu på fredagskvällen så finns ingen startlista att tillgå före start på söndag förmiddag. Det är sex kilometer i Brevens bruk som gäller, och Emelie Eriksson (från Stora Skedvi i Dalarna) och Cimmi Wignell är regerande mästare på 22.05 respektive 20.31 efter sina segrar 2019 (i fjol blev tävlingen inställd). Liduina van Sitteren vann ju redan 2019 i princip allt i långloppscupen, men fick den gången nöja sig med en andraplats (men hon fick fulla poäng i cupen, som bästa distriktslöpare). Marie Dasler var trea då, och hon leder cupen nu, efter en tredjeplats i DM på 5 000 meter och en fjärdeplats i Semesterhalvmaran (van Sitteren vann DM men stod över halvmaran). 2018 och 2019 års mästare Per Arvidsson leder herrarnas cup.

2. Ringenloppet
På lördagen körs säsongens tredje deltävlingen i Sverigecupen i landsväg, med bröderna Ahlsson. Jacob är fyra och Jonathan sexa i sammandraget, som deras klubbkompis (i Motala AIF) Hugo Forssell toppar efter tre av nio tävlingar. I Ringenloppet, som har start och mål i Hököpinge kyrkby utanför Malmö, väntar 15 varv på en elvakilometersbana för totalt 165 kilometer. På söndag är det dessutom (utanför Sverigecupen, förvisso) Lars R Petterssons kriterium på en 4,3 kilometer lång bana som enligt arrangören ”innehåller landsväg
och GP på gatsten och gupp samt tvära kurvor och en vass finish”, och tävlingsdistansen för Ahlssonbröderna och deras konkurrenter i herrarnas elitklass är 50 minuter plus sex varv.
Nästa helg verkar det som om Sverige ska ställa upp med ett landslag i Lockarps kyrkby Scandinavian race i Uppsala, och om det blir verklighet lär ju bröderna Ahlsson få chansen precis som i Estland i maj.

3. Storstenshöjden 100 och 50 miles
Redan på fredagsmorgonen startade två riktigt långa lopp uppe i Kilsbergen. Precis som i vintras har Rickard Ahlberg lagt en rätt brutal bana (nu drygt 20 kilometer med 1 250 höjdmeter) som ska besegras åtta eller fyra gånger beroende på om man väljer 100- eller 50-milesdistansen. Rickard springer själv den långa varianten, och ytterligare ett tiotal löpare startade i morse. Maxtiden är 25 timmar för 50 miles (målgång senast lördag morgon, alltså) och 65 timmar för 100 (då har man till söndag kväll på sig).
Ett annat 100-mileslopp har redan avverkats i länet under sommaren, vilket inte fick plats i min summariska summering över semestermånadens händelser: 3TU 100+. Den gick, till skillnad från Storstenshöjden 100 miles, på fina leder hela vägen, och Kennie Pussinen (som vann vintervarianten av Storstenshöjden 100 miles) och Sandra Lundqvist (som varit topp tio på EM i 24-timmarslöpning) vann på 23.31 respektive 26.50. Fyra löpare kom i mål av de sex som startade. Samma helg – och av samma arrangör, på delvis samma bana – sprang Örebro AIK:s maratonlubbare Jonas Nilsson hem Silverleden på 1 dag på finfina tiden 5.26.34 (seger med över 59 minuters marginal) i ultradebuten. Malin Barnulf vann damklassen på 6.28.41, med Kajsa Rosdal som bästa länslöpare på 8.26.46.
Apropå riktig långlöpning är det också dags för tidernas första officiella svenska mästerskap (och svenska veteranmästerskap) i 24-timmarslöpning, på löparbanorna i Skövde, i helgen. 76 löpare är anmälda, och bland dem finns KFUM Örebros Daniel Brånn (som gör ultradebut, tror jag). Däremot tyvärr ingen Jenny-Ann Ehrling eller Sören Forsberg.

Bubblare: Orienteringsjuniorerna springer JVM-test i Blekinge, med sprint på lördagen och långdistans på söndagen. Melker Forsberg (KFUM Örebro), Rasmus Pettersson (OK Djerf), Karin Lindgren (KFUM Örebro), Hugo Örn (KFUM Örebro) och Karl Kylborn (Almby) finns bland de anmälda.
Notera för övrigt att Askerundssprinten, som var planerad till tisdagen den 3 augusti, blivit inställd. Tisaren sprang dock sitt klubbmästerskap i sprint på samma karta den 18 juli, och då var Valter Pettersson (64 sekunder före Gustav Hindér) och Josefin Tjernlund (18 sekunder före Ellinor Tjernlund) snabbast (även om Martin Regborn var ytterligare 1.37 före Pettersson, men han springer ju inte för Tisaren).

Klart för andra upplagan av Närkeracet (och tre nya DM-tävlingar inplanerade)

I augusti i fjol samlades några av Sveriges absolut bästa medeldistanslöpare i Hallsberg för första upplagan av Närkeracet (Hanna Hermansson och Emil Danielsson vann 3 000-metersloppen i startfält som också innehöll namn som Johan Rogestedt, David Nilsson och Sara Christiansson, och på 800 meter sprang Rebecca Högberg sitt livs hittills bästa 800-meterslopp vilket sedermera tog henne till Finnkampen). Nu står det klart att det blir en andra upplaga av elittävlingen på Transtensvallen. Kvällen lördagen den 7 augusti är det som gäller (och i år är distanserna 800 och 5 000 meter), och även om anmälan precis har öppnat (och stänger först dagen före tävlingen) har redan namn som Linus Rosdal (ex-örebroaren som toppar svenska årsbästalistan på 13.53,19 från Göteborgs GP) och Högberg anmält sig. Det återstår att se om deltagarlistan blir lika imponerande i år, när den internationella friidrottscirkusen kommit igång igen och möjligheterna att resa öppnats upp, men ur bloggens perspektiv blir det mest spännande ändå förstås vilka länslöpare som kommer till start. Det finns väldigt många väldigt starka namn just nu.

Det är nu också klart att DM på 10 000 meter kommer att arrangeras i Glanshammar den 15 augusti (alltså söndagen efter Närkeracet) och att korta terräng-DM precis som i fjol kommer arrangeras i Vretstorp (lördagen den 16 oktober) medan långa terräng-DM återvänder till Hällefors där det arrangerades senast 2000 och 2008 (söndagen de 17 oktober). Därmed ser alla DM-tävlingar i år ut att bli av utom den på maratondistans (i fjol var det halvmara som fick stryka på foten). Måhända blir det en lösning som 2000–2007 då DM-medaljer delades ut till de bästa distriktslöparna i Stockholm marathon. De tre nyinplanerade DM-tävlingarna ingår hur som helst i den kickstartade långloppscupen där söndagens Dalenrundan i Brevens bruk är den tredje deltävlingen.

Äntligen är semestern över – nu drar vi igång bloggen igen (med en kort recap)

Efter en månad då jag haft semester och sprungit lite i Arvika, Kramfors, Bålsta, Nikkaloukta, Norrköping och Värnamo (och lite hemma i Porla) är jag nu tillbaka på jobbet igen. Jag orkar naturligtvis inte skriva mig igenom allt som hänt medan jag varit borta, men vi ska ta några ord om det största som passerat revy innan bloggen återgår till det normala från och med i morgon:
** Emilia Fahlin har valt att kasta in handduken till OS. Något som, åtminstone för mig, kom som en chock förra veckan. Den officiella orsaken är att hon känner sig ur form. Jag har sökt Emilia i dag, och vi får se när hon kan/orkar utveckla vad det handlar om.
– Jag har inte haft den uppladdning jag ville inför spelen med sjukdomar, krascher och operationer de senaste åren. Jag har drömt om en OS-medalj. Jag vill inte åka till Tokyo på semester. Jag ville vara i mitt livs form och prestera – inte åka dit för att titta på naturen, sa hon i det pressmeddelande SOK släppte förra vecka.
Fahlin har ju tidigare deltagit i två OS, men det här skulle bli det första där hon skulle få chans att köra för eget resultat i linjeloppet, och på papperet (om hon varit i form, alltså) fanns absolut en liten möjlighet till medalj. Det återstår att se när hon väljer att göra comeback, senaste tävlingen (den enda under min semester) var världstourens La Course i Frankrike den 26 juni, där hon var hjälpryttare åt danska lagkompisen Cecilia Uttrup Ludwig.
** Jonatan Gustafsson slutade på 14:e plats i U23-EM och Wilhelm Bergentz blev 18:e i U20-EM, båda i Tallinn och båda på 5 000 meter. Gustafsson var över minuten från sitt nysatta distriktsrekord (15.12,72 mot 14.08,04) i ett taktiskt lopp där distriktsrekordet hade räckt till en fjärdeplats medan Bergentz var 22 sekunder från sitt nysatta distriktsrekord i P19-klassen (14.58,56 mot 14.36,90) i ett lika taktiskt och ännu tätare lopp där 14.32 räckte för guld.
** Nyblivna örebroaren Jerker Lysell slutade på 18:e plats i sprinten i orienterings-VM, 1.04 från guld och 51 sekunder från medalj. Någon plats i svenska sprintstafettlaget blev det ändå inte, och hans VM tog därmed slut där. Den internationella säsongen fortsätter med världscuptävlingarna i Idre 12–15 augusti, och då kommer Martin Regborn göra comeback efter sin stressfraktur. Även Tisarens Andrea Svensson är uttagen, och får därmed (om jag inte missminner mig) göra världscupdebut (hon har tidigare tillhört landslaget men inte fått chansen att springa i blågult på seniornivå, som jag minns det; men hon tog ju JVM-guld 2015) efter att ha tagit en seger och en andraplats i världscuptesterna på skidorten. Lilian Forsgren är reserv i truppen.
** Ex-örebroaren Linus Rosdal slutade fyra i SM på tio kilometer landsväg (på 29.38), bara 13 sekunder från guldet och tio från medalj, på Anderstorp. Louise Wiker blev 13:e (36.25, knappt två minuter från medalj), Erica Lech 17:e (36.58), Fanny Schulstad 21:a (37.07) och Liduina van Sitteren 26:a (37.41). Wiker (brons i K40), Maria Nagle (tidigaer Eriksson, silver i K45 på 43.09), Marie Dasler (silver i K50 på 41.38), Liljana Persson (silver i K65 på 1.05.16) och Bo Persson (silver i M70 på 47.54) tog veteran-SM-medaljer. Noha Olsson vann DM på 5 000 meter, tillika första deltävlingen i långloppscupen, på 15.19,64, sju sekunder före träningskompisen Axel Sandberg och ytterligare fyra före Starts Per Arvidsson som tog kommandot i cupen när han följde upp med överlägsen seger i Semesterhalvmaran (på 1.12.49 – Erik Anfält var tvåa i sin comeback efter en hel del skadestrul senaste året, på 1.14.49). Dasler leder damernas cup tack vare en tredjeplats på DM och en fjärdeplats på halvmaran som vanns av Schulstad på 1.22.34. Nagle (42.20) och Joel Björkenbeck (35.45) vann motionstävlingen Sommarmilen som avgjordes samtidigt. van Sitteren inledde en ny (?) DM-svit med guldet på 5 000 meter, 23 sekunder före Vretstorps Ewa Pettersson och ytterligare 31 före Dasler (18.12,61/18.33,54/19.04,82).
** Jonathan Ahlsson tog, som förstaårssenior, ett sensationellt SM-guld i landsvägscyklingens kortdistansdisciplin efter att ha kommit loss tillsammans med Jacob Eriksson och besegrat honom i spurten. I förra veckan följde han upp med en fjärdeplats i etapploppet U6 cycle tour.
** Axel Lindh fick, efter vårens covid-bakslag, äntligen göra sin debut i senior-världscupen i mountainbike i Frankrike, men hade en tuff dag från sin svåra startposition och slutade på 71:a plats, avplockad med två varv kvar.
** Siri Englund slutade trea i det första, historiska riksmästerskapet i hinderbanelöpning (OCR), där ex-örebroarna Martin Bäckström och Sara Forsström tog hand om gulden, och följde dagarna därpå upp med SM-guld i både hinderbana (den som ingår i militär femkamp) och i just militär femkamp.
** Det blir ett triathlon i länet i år, trots allt. Efter de inställda tävlingarna i Nora och Viker står det klart att Vretstorps triathlon återuppstår, i augusti. Det har föreningen i varje fall hintat om på sin instagramsida. På en helt annan nivå, men i samma sport, vann Örebro AIK:s Sara Jakobsson ironmantävlingen Laponia triathlon på nya banrekordet 11.12.54 (simning på 1.11.14, cykel på 5.34.32 och löpning på 4.21.17), viket gav en segermarginal på 25 minuter.

Racerapport: Swedish alpine ultra 2021

Åh, vad ledsen man kan bli när det inte alls går som man tänkt sig. Swedish alpine ultra är allt jag önskar av en löptävling. Trevlig längd (106 kilometer), fantastisk fjällterräng (start i Nikkaluokta, mål i Abisko) och enorma vyer (jag fick även denna gång gåshud när jag sprang in i Ladtjovagge på vägen mellan Kebnekaise fjällstation och Singistugorna – tänk att man får tävla på en så vacker plats!). Första gången jag hörde talas om loppet (hur kunde jag ha missat det tidigare?!) var 2018, och 2019 fick jag plats och sprang rakt in i väggen efter en tredjedel av loppet. Efter att ha blivit inställt i fjol (nå, det arrangerades en hemma-variant där jag sprang på Munkastigen och händelsevis fick en silvermedalj med posten) anordnades tävlingen i år med valfri starttid under hela juli – men på den riktiga banan.
Det hela gjorde logistiken mycket knepig, eftersom det är drygt 16 mil bilvägen från start till mål, men göteborgaren Nils Janhäll, som skulle springa samma dag, och hans familj räddade mig från en mycket krånglig dubbel bussresa (jag lämnade all min packning utom den lätta löparryggan på vandrarhemmet i Abisko och liftade med dem), och för det är jag dem evigt tacksamma. Trots värme och mygg var Nils, som gjorde tävlingen som en 50-årspresent till sig själv, bara minuter från sin tidigare bästatid i loppet från 2018, strongt!
Arrangemanget gjorde att jag kom till Nikkaluokta på tisdagseftermiddagen, och även om det smartaste kanske hade varit att vänta ut värmen (27 grader och stekande sol, ingen vind) så var jag så rastlös att jag gav mig iväg redan vid 15.
Eftersom jag sprang i väggen senast visste jag att det fanns en hel del tid att göra på de 13.24 jag då gick i mål på. Att gå under 13 timmar kändes fullt rimligt, även om min enda riktiga målsättning var att disponera bättre och ha en trevlig dag på fjället.
Jag var fem minuter långsammare de 18 kilometerna till Kebnekaises fjällstation den här gången, men framför allt mycket fräschare. Då låg jag och pushade i över 80 procent av maxpuls, nu flöt jag fram runt 70. Jag höll nere ansträningsnivån och farten till Singi och Sälka och upp mot Tjätkjapasset. Käkade enligt plan, drack kopiösa mängder vatten och sportdryck och doppade buffen i vartenda vattendrag. Kände mig stark. Sedan kom jag över passet, som är Kungsledens högsta punkt, som markerar halvvägs i den här tävlingen och som dessutom innebär att typ 90 procent av de relativt få höjdmeterna (cirka 1 500) är avklarade. Precis på andra sidan trampade jag igenom ett snöfält och slog i knäet, men det blev bara ett ytligt sår. Betydligt värre var att det inte alls kändes bra när jag nu släppte lös benen för nedförslöpningen. Det var det här jag hade sparat mig för, det var här jag skulle vara mycket starkare än förra gången. Det var här jag skulle grundlägga målgången under 13 timmar. Det kändes … plötsligt skit. Det var jättetungt att driva framåt. Ner mot vackra, vackra Alesjaure – med sitt turkosa vatten som var spegelblankt i midnattsolsstrimmorna som hittade fram mellan bergsmassiven (jag passerade där just vid midnatt, faktiskt; även om midnatt med sommartid väl strikt sett är vid 1.00 i Sverige eller 0.50 just i Alesjaure) – fick jag gå i minsta motlut (vilket jag gjort från start för att inte bränna för mycket krut på första halvan, men nu hade jag tänkt börja springa på riktigt, vilket inte gick. Och efter Alesjaurestugan tog det tvärnit.
De 20 kilometerna ned till Abiskojaurestugan tog 3.15, och det bjöds inte på många löpsteg där, kan jag säga. Hade jag kunnat hålla hyfsat normalt tempo hade jag vid Alesjaure fortfarande förutsättningar för att nå tiden från 2019, men nu gällde det att räddas vad som räddas kunde (dessutom höll jag på att förgås av myggen). Jag visste att den hittills bästa inlämnade tiden var 14.49, och jag räknade ut att jag skulle kunna klara det om jag förmådde mig att snitta kilometrarna ned till Abisko turiststation på åtta minuter. Det blev ett plågsamt skådespel i morgontimmarna (det var otroligt vackert när solen steg allt högre mitt framför mina ögon och speglade sig i Abiskojaure) där ena halvan av hjärnan försökte driva på mot Tomas Larssons 14.49 och andra halvan försökte få mig att börja gå. Det var inte skönt. Benen, som inte varit största problemet, började protestera, men jag mosade på så gott det nu gick och fick trots allt ett lyckorus i kroppen när jag såg tågbron över kanjonen och insåg att det bara var några hundra meter till målet vid STF.
Det blev inte alls den där fina dagen på fjället som jag hoppats så mycket på, inte alls. Eller, det var ju en jättefin dag på fjället. En av de finaste jag haft, vädermässigt, vymässigt, i att få springa genom svensk fjällvärlds vidunderlighet i midnattssol. Men kroppen, den var inte alls vad jag hoppats på. Jag skulle ju gå ned mot 13 timmar utan att det skulle kosta särskilt mycket, hade jag föreställt mig. Att det blev 13.24 senast berodde på dålig disponering och usel energiplan, två saker som jag hade rättat till. Men det är något skit med kroppen. Jag har känt det i träning senaste tiden, jag fick ett rejält kvitto på det i The Hill marathons förra helgen. Känslan är ungefär som när jag hade blodbrist för några år sedan. Jag lär gå iväg och få kollat om jag drabbats av samma sak igen, trots att jag äter min järntablett varje kväll. Det är tröttsamt.
På ett sätt kände jag mig klar med det här när jag gick i mål. Det är så tråkigt när det inte går som man vill. På ett annat plan vill jag naturligtvis komma tillbaka och springa det finaste lopp jag vet (sedan Sweden skyrace lade ned) och springa tävlingen lätt och ledigt och skönt hela vägen.
Vad det bleka resultatet på 14.39 räcker till vet vi först när juli månad är över, men jag toppar i varje fall listan över de fem som hittills fullföljt. 2019 hade det räckt till en elfteplats av 48 startande.
Kolla in min instagram för lite filmklipp från loppet (ja, vet ni – för första, och förmodligen sista, gången använde jag mobilen under en löpartävlingen).

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Swedish alpine ultra 2021: 14.39.52.
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2021

Racerapport: The Hill marathons 2021

En gång om året åker man till Arvika och får en lektion i ödmjukhet. Tävlingsledare Remy Brändefalk förestår ett av Sveriges hårdaste lopp, The Hill marathons. I år sprang jag för fjärde gången, och som vanligt mötte jag både väggen och en rad andra fasor.
För andra året i rad var 100 miles, 161 kilometer, huvuddisansen (den fanns även 2018, men då bara med en startande och ingen som gick i mål). För andra året i rad startade jag på 100 miles utan att vara nära att klara av det. Orsaken är den stenhårda maxtiden, 32 timmar. Det kan låta väl tilltaget, i en backyard klarar relativa motionärer av 100 miles på 24 timmar, och på väglopp går det för många fint att springa betydligt fortare. Men tävlingen heter inte ”the hill” för inte. I år bjöd den på över 8 000 höjdmeter fördelat på de där 161 kilometerna, och därtill rötter, stenar och 30-gradig värme (i skuggan – och det var ingen skugga i den slalombacke som skulle betvingas 46 gånger). Banan var i praktiken densamma som ultrastjärnan Anna Carlsson (hon som i våras satte nytt FKT på Bergslagsleden) i fjol betvingade på just under 24 timmar – men antalet vändor i slalombacken hade ökats från 40 till 46 (vilket, förmodligen, gjorde att tävlingen verkligen var 100 miles nu, mot något kortare i fjol). Tävlingen bestod av tio varv som inleddes med en vända på Sotar Blixt-leden (som, med anslutning till och från Rackstadbacken blir cirka 13 kilometer – första kilometern på leden sprang vi en liten annan sträckning än i fjol) och avslutades med fem varv upp och ned i nämnda backe (förutom på sista varvet där det bara var en vända upp; i fjol var det fyra på alla tio varven).
Loppet startade 4.18 natten mot midsommardagen (som vanligt hemlig starttid någon gång efter midnatt, Remy väckte det tältsovande startfältet en timme före start), och första varvet på Stora Blixt-leden avverkade vi tillsammans. Redan ett par dagar innan start hade jag dock drabbats av någon typ av löpar-melankoli, och jag var inte alls taggad. Jag har senaste åren känt mer och mer att de här långa loppen inte är för mig, att jag trivs bäst – och framför allt tycker att det är roligaste – på tävlingar som varar i max tio-tolv timmar. Ett köttande i 32 är inte min kopp te. Men jag vill bevisa en gång för alla att jag behärskar 100 miles, så jag anmälde mig ändå dit i stället för fun run-klassen 50 miles. Men dagarna före tävlingsstart började jag känna någon sorts meningslöshetskänsla, trots att jag samtidigt var helt säker på att jag skulle klara tävlingen (i fjol rann tiden ut efter ett episkt magras, men i övrigt kändes 32 timmar klart görbart). När Remy tutade vid 3.18 hade jag inte fått en blund i ögonen och hade lätt huvudvärk och riktigt dålig känsla, och på första varvet hade jag hög puls och tyckte det var jobbigt att följa med i den kollektiva joggen. Det var inte alls sådär lätt som jag upplevde det förra året, de stunder när magen höll sig i schack. Jag kände redan där att jag var tvungen att börja pressa mig, alldeles för tidigt, och de negativa tankarna växte snabbt i den hopplösa spiral som är alltför välbekant i löpartävlingen där allt går fel från start. Jag kände frustration, besvikelse, blev deppig och spred dålig energi. Jag hade redan fått en ny, hård lektion i ödmjukhet, serverade av The Hill marathons.
Remy hade på förhand berättat att det fanns möjlighet att kliva ned på 50 miles om 100 blev för tufft, och den möjligheten växte till en realitet i mitt huvud redan på andra varvet. Jag ringde Maria på väg ut på tredje, och hon tyckte det var en bra idé. Så dålig känsla i kroppen så tidigt (kombinerat med en lite allmänt dålig känsla jag haft senaste veckorna, som måhända beror på järnbrist) trodde inte ens hon, som är så lösningsorienterad, skulle gå att vända. Lättnaden när beslutet var taget var obeskrivlig. Det var som att vända blad, och plötsligt försvann huvudvärken, benen kändes bättre, luften friskare, livet enklare – och jag behövde inte oroa mig för några reptider (på 100 miles har man alltså bara 32 timmar på sig, men på 50 har man väl tilltagna 24 timmar). Smålands-polacken Olaf Szukalowicz, som liksom jag fick bryta med tre varv kvar i fjol (när tiden rann oss båda ur händerna), kom ikapp i skogen, och vi tog sällskap och hetsade varandra i lite för högt tempo på det tredje varvet. Det straffade sig på fjärde, där jag tvingades hålla igen mer (men Olaf tappade ännu mer). Femte gick jag med Matthias Köhler och Tom Johnsson för att spara benen inför kommande äventyr, och sedan var det bara två varv i slalombacken kvar (50 miles hade totalt 22 varv i backen, inte 23, konstigt nog). Det blev liksom aldrig jobbigt på riktigt. Jag hade kontroll på förstaplatsen i 50-milesklassen (bland herrarna; Jenny Wallner var nästan tre timmar före mig som damsegrare …). Mitt livs märkligaste och minst firade seger.
The Hill marathons 2021 blev inte alls vad jag hade tänkt mig, och visst finns det en stor dos besvikelse. Samtidigt också en övertygelse om att det var rätt beslut. Jag hade inte pallat att pressa mig konstant i 32 timmar. Nu blev det istället en behaglig resa, en trevlig dag i skogen och lagoma 14 timmar på banan. De närmaste 16 timmar ägnade jag, efter att ha badat bort smutsen, åt att supporta de andra.
16 löpare var ursprungligen anmälda till 100-milesdistansen och tio kom till start. Fem bytte, liksom jag, ned sig och tog målgång på 50 miles medan tre bröt före halvvägs. Szukalowicz forcerade vidare, på just det där i min värld så otrevliga och tidspressade sättet som jag ville undvika, men tappade för mycket fart när skavsåren blev allt djupare och hade, med ett varv kvar, bara 2,5 timmar kvar att jobba med. Det var omöjligt att hinna runt eftersom han inte längre kunde hålla löpsteg, och även han blev till slut tvungen att kliva av. I det läget hade Filip Andersson, karlskogingen som vann Vinkbo backyard ultra på 25 varv/timmar så sent som förra helgen, redan blivit den första och i och med Szukalowicz handduksinkastning enda löpare att klara årets 100-milesdistans. Han gjorde det på 29 timmar och fyra minuter (nytt banrekord för herrar men drygt fem timmar över Anna Carlssons banrekord, men då var årets bana alltså sex backar – vilket gör lite mer än en timme – längre).
Får jag möjligheten kommer jag naturligtvis tillbaka till Arvika för en ny lektion i ödmjukhet nästa år. Men då antagligen (jag lovar inget, nej) för 50-milesdistans från start.

The Hill marathons 2021
Det kändes lite förmätet att kliva upp överst på prispallen efter en sådan besvikelse som 100-milesnedvikningen var. Men en seger är väl en seger? Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Kommande mållopp:
Swedish alpine ultra 2021
Bergslagsleden ultra 2021

Semesterstängt till den 21 juli (men vi ses på Porla Brunnsloppet)!

Som ni säkert minns från tidigare år stänger bloggen när jag går på semester. I år blir det exakt en månad, från den 21 juni till onsdagen den 21 juli, då jag är tillbaka och gör konditionsidrottslänet osäkert igen. Som tur är missar jag inte sommarens självklara höjdpunkt – Emilia Fahlins OS-start den 25 juli (men ni får däremot hålla koll på Jonatan Gustafssons och Wilhelm Bergentz eventuella framfart på junior-EM på egen hand).
Glöm heller inte att Örebro AIK bjuder in till öppet KM på tio kilometer landsväg på tisdag, att årets första DM-tävling (5 000 meter) arrangeras på Transtensvallen den 30 juni, att 3TU 100+ löps den 2 juli och Silverleden på en dag den 3 juli, och att det är Semesterhalvmaran utanför Kumla den 17 juli.
Men framför allt hoppas jag att ni allihop sluter upp hemma hos mig i Porla och springer Porla Brunnsloppet den 10 juli. Det hade jag tyckte varit jävligt roligt!
Ha en skön sommar!

Dramatik när Lindh och Ahlsson tog topp tio-placeringar på SM – Andersson vann Vinkbo backyard ultra för tredje året i rad

Länscyklisterna visste att hålla sig framme när herrarnas SM-linjelopp avgjordes på Tierp arena på söndagen. Ingen nådde förvisso Emilia Fahlins höjder (hon blev ju femma i går), men oj, vad de gav det chansen! Kumlasonen Jacob Ahlsson satte in första stöten och gick solo redan efter fem av de 25 7,6-kilometersvarven på den platta motorbanan, men blev inhämtad efter ett par mil i ensamt majestät längst fram. Med runt åtta varv kvar  kom fyra cyklister loss, och då fick lillebror Jonathan Ahlsson för sig att försöka brygga över till utbrytningen, som var drygt 20 sekunder före klungan. Han lyckades, och successivt anslöt ytterligare cyklister – däribland örebroaren Axel Lindh – så att en grupp om åtta bildades därframme. Proffset Tobias Ludvigsson var en av dem som tog sig upp, och eftersom fler av de bästa lagen (framför allt kanske Motala, med Ahlsson) hade cyklister med i utbrytningen dröjde det innan klungan lyckades organisera sig. Med fyra varv kvar hade utbrytningen 46 sekunder, som krympte till 34 med tre varv kvar, 32 med två varv kvar – och sedan ökade till 39 ut på sista 7,6-kilometersvarvet.
Ahlsson slet hårt men bet sig kvar ända tills CK Hymers Victor Hillerström Rundh satte in en rackarrökare till tidig spurt med kilometern kvar, vilket visade sig avgörande. Richard Larsen, Vincents CC, tog silvret för Lucas Eriksson, Gånghester CK. Lindh och Ahlsson blev sånär upphunna av klungan bakom, men tog sjunde och åttondeplatserna som sist av utbrytarna (Ahlsson två sekunder före 33-mannaklungan bakom, så tajt var det). Två riktigt starka prestationer, för man ska komma ihåg att Ahlsson är förstaårssenior och att Lindh egentligen är mountainbikecyklist och dessutom nyss kommit tillbaka efter covid-19-sjukdom.
Garphyttans Marcus Jansson, precis hemkommen från intensivt tävlande i mountainbikeorienterings-VM i Finland, hängde med i klungan hela vägen (19 mil på fyra timmar och 22 minuter, drygt 43 kilometer i timmen i snitt) och blev 30:e man. Jacob Ahlsson och örebroaren Matthias Wengelin, tidigare flerfaldig svensk mästare i mountainbike, var med i klungan ut på sista varvet men fick ge släppa och rullade i mål som 57:a respektive 59:a av de 127 som startade (60 tog sig i mål).
Tempo-SM avgörs i Lekeryd 5–6 augusti. Där är Jacob Ahlsson regerande svensk mästare.

I Karlskoga vann hemmalöparen Filip Andersson för tredje året i rad Vinkbo backyard ultra – som arrangerats just tre gånger. Precis som 2019 krävdes 25 varv/timmar, alltså nästan 17 mil, för att stå ensam kvar och ta hem segern (i fjol krävdes 27). Tre löpare klev av efter dygnet jämnt – Nina Eibring (Kristeinhamnslöpare och backyard-legendar som blev bästa kvinna i tävlingen), Luigi Belcastro (en 59-åring från Stockholm) och Trail stories-bloggaren Niklas Holmström (från Torshälla). Andersson som vann är densamma som ett tag, tillsammans med sambon Leonora Johnson (som också var med i helgens tävling) hade FKT på Bergslagsleden och som var tvåa på vinterns 100-mileslopp i Storstenshöjden.

Fahlin SM-femma efter otacksamt lopp – Duberg och Engqvist hetsade varandra i Kungsbacka

Det är inte direkt tacksamt att heta Emilia Fahlin när cykel-SM avgörs. Dels är hon, sedan Emma Johansson la av, den stora stjärnan som alla från start åker och tittar på (och väntar på att det är hon som ska agera och skapa tävling). Dels vill ingen hjälpa till när det ska avgöras. Så var det i fjol, när hon trots att hon precis kastat gipset efter en handoperation först fick dra ikapp en utbrytning på egen hand och sedan dra igång spurten. Då blev det silver. I dag blev det en femteplats efter att hon inte fått någon hjälp att hämta in den utbrytning som med fyra cyklister som gick iväg med två av de 15 7,6-kilometersvarv på motorbanan i Tierp kvar att köra. Jätteskrällen Carin Winell, CK Hymer, tog guldet. Med i utbrytningen fanns också Team Jarlas Hanna Johansson (silver), Team Ormsalvas Alexandra Nessmar (brons) och Probikefit CK:s Nathalie Säfsten (av dem har Johansson och Nessmar gjort några få internationella lopp, men ingen av dem var medaljtippade). Bakom sig i klungspurten hade Fahlin mer väbekanta namn som Clara Lundmark, Sara Penton, Nathalie Eklund (som tog guldet i fjol), Julia Borgström, Wilma Olausson och Sara Olsson. Fahlin var inte direkt nöjd med, men heller inte överraskad över, hur tävlingen utvecklade sig när jag pratade med henne efteråt. Läs artikeln här.
I morgon kör herrarna på samma bana.

Josefin Gerdevåg strök sig från Kungsbackaloppet, men Martin Duberg och Björn Engqvist kom till start i halvmaran i chockvärmen. Det var inte rekordsättarväder, men de båda Örebro AIK-löparna hetsade ändå varandra till officiella pers (om än några minuter bakom vad de gjort i testtävlingar) och topp tio-placeringar i tävlingen. Duberg blev sjua på 1.20.35, Engqvist åtta, sekunden bakom (3.20 på Duberg på sista kilometern, enligt uppgift, vilket är halvminuten under snittfarten på loppet). Britten Maxvell Dumbrell, som tävlar för Örgryte, vann på 1.11.50 (Majornas Carolina Johansson vann damklassen på 1.30.21, så det hade ju blivit en promenadseger för Gerdevåg).

I Karlskoga pågår just nu det som kan bli årets enda backyard ultra-tävling i länet (om inget oförutsett inträffar) – Vinbko backyard ultra – och ut på elfte varvet för några timmar sedan var 18 löpare kvar, trots värmen. Hemmalöparen Filip Andersson, som blev tvåa i 100-milestävlingen i Storstenshöjden i vintras, har vunnit de två första upplagorna av tävlingen och hänger i nu också. Vi får se hur det slutar i morgon (eller på måndag).

Dags för Fahlin att ta tillbaka mästartröjan – och distriktsrekordhållaren springer i Kungsbacka

I helgen är det äntligen dags för cykel-SM, linjeloppen som precis som i fjol körs på motorbanan Tierp arena i Uppland. Damerna kör 15 varv på den 7,6 kilometer (det ger alltså 114 kilometer) och nästan helt platta banan på lördagen (start 13.00) medan herrarna kör 25 varv för totalt 190 kilometer på söndagen (start 12.00).
I fjol var stjärnan – örebroaren som är Sveriges OS-hopp – Emilia Fahlin både den som gjorde det mesta av jobbet i klungan och den som drog igång spurten när det var dags. Det hade bara gått tolv dagar sedan hon opererade högerhanden efter den märkliga langningsincidenten i Giro d’Italia, och hon hade precis tagit av gipset, men ändå lyckades Fahlin hålla alla utom Nathalie Eklund bakom sig. I år lär målsättningen vara att ta tillbaka mästartröjan som Fahlin senast vann 2018 (2019 missade hon SM på grund av hjärnskakningssymptomen efter träningskraschen i Spanien). Lördagens tävling är dessutom Fahlins näst sista före OS i Tokyo.
På herrsidan blir det förstås väldigt intressant att följa bröderna Ahlsson som i fjol vann SM-guld i tempolopp (Jacob i seniorklassen, Jonathan i juniorkategorin – men i år är han också senior) och som i år både kört för landslaget i Tour of Estonia och vunnit varsin tävling på hemmaplan (Arlanda testtrack race respektive HIQ grand prix i liknande förhållanden men med betydligt kortare distanser). Intressant också hur Motala AIF:s lag, som Ahlssonbröderna kör för, kommer att lägga upp strategin med tanke på att de har Hugo Forssell, som vunnit det mesta under säsongsinledningen, på startlinjen (det där är funderingar som Fahlin aldrig behöver ha eftersom hon precis som vanligt är ensam från Örebrocyklisterna till start).
Matthias Wengelin, örebroaren som är dubbel svensk mästare i mountainbike, kommer också till start (han kör för Länna Sport) liksom mountainbikeorienteraren Marcus Jansson (som där tävlar för Garphyttan men här representerar CK Hymer) som precis avverkat fem distanser i VM som avslutades på torsdagen.

På lördagen springer tre vassa Örebrolöpare halvmaran Kungsbackaloppet, som är ett platt lopp över två varv på en bana som främst består av cykelbanor i just Kungsbacka. Distriktsrekordhållaren Josefin Gerdevåg kommer från ett år med extremt mycket jobb (hon är läkare) men gjorde ändå 1.22.09 (5,5 minuter över perset och rekordet) i elitloppet i Jordbro i början av maj. Martin Duberg har sedan pandemins start bara sprungit några testlopp och KM hemma i Örebro, och gjorde 1.18.48 (sju minuter under officiella perset) i testloppet som ersatte Örebro AIK:s halvmaraton i fjol. Och Björn Engqvist är väl den veteran i distriktet som haft starkast utveckling senaste åren och som i ett eget testlopp i april gjorde 1.19.37. Tre rätt jämna löpare som, om de har rätt dag, lär kunna hjälpas åt att hålla tempot alltså.

I onsdags, samtidigt som blickarna var riktade mot Gallaberget trailrun, sprang två andra snabba veteraner från Örebro medeldistanstävlingen Allard open på Västerås friidrottsbanor. IF Starts Marie Dasler och Maria Nagle (tidigare Eriksson) sprang 3 000 meter på 11.29,93 (pers, om man får tro friidrottsstatistik.se) respektive 11.56,53.

I går kom också första uttagningen till U23-EM i friidrott, där vi räknar med att Jonatan Gustafsson ska springa 5 000 meter. Men förbundskapten Rafael Askros avvaktar med att plocka ut örebroaren.
– Vi har en riktig stark trupp både bredd- och toppmässigt. I dagsläget är dessa 22 uttagna (bland annat fem medel- och långdistanslöpare) men fler kommer tillkomma. Troligen kommer truppen landa på cirka 35 aktiva, säger han till Svenska friidrottsförbundet.
De hittills uttagna hittar ni här. Tävlingen avgörs 8–11 juli och sista uttagningen sker den 30 juni. Veckan därpå avgörs U20-EM på samma arena, och där räknar vi lika kallt med Wilhelm Bergentz. Där har några uttagningar ännu inte gjorts, de sista kommer den 5 juli.

Både svenska stafettlagen diskade – Jansson och Gustafsson blev av med fjärdeplatser på VM (och resultaten från Gallaberget har landet)

Det blev ingen topp tio-placering för Karin E Gustafsson och hennes Sverige när stafetten i dag avslutade VM i mountainbikeorientering i finska Seinäjoki – trots att bra nio nationer kom till start. Det blev faktiskt inget resultat alls. Efter att Anna Tiderman, Gustafsson och Linn Bylars kommit i mål på en finfin fjärdeplats – bakom Finland, Ryssland och Schweiz – visade det sig nämligen att Tiderman (stockholmaren som gjort en succéartad VM-debut och tagit brons i sprint) hade hoppat över en kontroll på förstasträckan, och laget blev därmed naturligtvis diskat.
– Ett snöpligt slut på ett bra mästerskap för damernas del, säger förbundskapten Mia Eronn till Orienteringsmagasinet.
Även herrlaget, med Marcus Jansson, blev diskat. Rasmus Nordgren skickade ut Jansson som trea, med häng på andraplacerdae Italien och med 23 sekunder bak till Finland, men Garphyttecyklisten blev för hetsig och missade liksom Tiderman en kontroll. Ankaret Sebastian Svärd körde in Sverige som fyra i mål även på herrsidan, innan laget alltså blev diskvalificerat.
Jansson avslutar därmed mästerskapet med rekordstarka individuella placeringsraden 7–9–13–16 och laddar nu om för söndagens linjelopp i cykel-SM. VM-debuterande Gustafssons resultatrad slutar vid 25–diskad–21–21.

Nu har resultatlistorna från Gallaberget trailrun i går ramlat in. Det visar sig att den tätaste kampen var i damernas tiokilometersklass (tävlingsklassen) där Josefin Tjernlund var 18 sekunder före tvillingsystern Ellinor Tjernlund och 54 fre Lilian Forsgren på tredje. Lovisa Persson var tre minuter bakom men såg till att det blev fyra Tisaren-löpare i topp. Anton Johanssons segermarginal blev 2.02, men faktum är att även tvåan Jimmy Axelsson var under det tidigare banrekordet (sprang på 38.22) liksom tidigare rekordhållaren Valter Pettersson som tog tredjeplatsen på 38.45, elva sekunder snabbare än hans rekord från i fjol.
6,2 kilometer vann Siri Englund med drygt 2,5 minuters marginal före Anna Hallmén och med Ester Skoglund på tredjeplatsen, ytterligare tre minuter bakom. Emil Larssons segermarginal var 19 sekunder till Garphyttans Måns Bergqvist, men till trean Mats Gustafsson hade han över fem minuter (Siri Englund var trea sett till alla löpare).

Gallaberget trailrun genom åren (banrekorden kursiverade):
2016: Patrik Johansson 42.22/Hanna Henriksen 53.47 (sju deltagare på tio kilometer, elva på 6,2).
2017: Jonas Nilsson 39.53/Therese Karlsson 50.34 (tolv på tio, 18 på 6,2).
2018: Johan Ingjald 42.45/Liduina van Sitteren 43.55 (20 på tio, 13 på 6,2).
2019: Jonathan Kandelin 41.42/Therese Fjordäng 48.35. (16 på tio, 13 på 6,2).
2020:Valter Pettersson 38.56/Therese Fjordäng 49.13 (16 på tio, sju på 6,2).
2021: Anton Johansson 36.02/Josefin Tjernlund 43.37 (39 på tio, 31 på 6,2).