Racerapport: Lurs backyard ultra 2018

Ibland undrar jag om målsättningar sätter begränsningar för eller lyfter nivån på vad som är möjligt att utföra. Sällan är det i varje så tydligt att de ofta utgör det förstnämnda som när man springer en ”backyard ultra”, den här märkliga tävlingsformen som blivit så populär i Sverige de senaste åren och som går ut på att springa 6 706 meter per timme (varken mer eller mindre) så många timmar i följd som möjligt, tills alla utom en gett upp. I stället för att springa så länge som möjligt dryper de allra flesta nämligen av efter sju eller tio varv, vilket motsvarar fullföljt maraton respektive en fin och jämn siffra. Och av dem som fortsätter efter tionde timmen är det ofta något personligt rekord eller någon annan jämn summa (kanske 50 miles, alltså tolv timmar, eller 100 miles, alltså 24 timmar) som är målet (det är lätt att motivera sig att nå målet, svårt att motivera sig att fortsätta när det är uppnått). Det säger en hel del att bara en enda löpare (örebroaren Jenny-Ann Ehrling som därmed hade säkrat segern i Backyard ultra Sydkusten i fjol och därmed inte hade mer att springa för) av de 66 som klarat 23 timmar i ett sånt här lopp på svensk mark klivit av inför det 24:e, medan hela 15 gett sig efter varv 24 (däribland jag, i Örebro backyard ultra, i fjol). Man klarar så mycket som man föresätter sig att göra, och har man gett sig fanken på att springa 24 varv så stannar man inte efter 23. Men om man från början hade siktat på 27 varv i stället, hur långt hade man kommit då? Eller är det tvärtom så att en hel del av de där 15 som klarade 24:e varvet egentligen var sopslut efter 20, 21, 22 men plågade sig runt några extra just tack vare sin målsättning?
Jag vet inte, men jag har funderat rätt mycket kring det där under, och framför allt efter, helgens tävling; Lurs backyard ultra. Lur är en liten ort i Tanums kommun med 112 invånare som sattes på den svenska ultralöpningskartan 2015 när den första upplagan av loppet, och det första backyardloppet över huvud taget på svensk mark, arrangerades där (jag ställde upp med målsättningen att klara 14 timmar och fick med mig 18 hem, tack vare bra coachning). Just att loppet är det svenska originalet lockar extra, och i år mer än dubblerades byns befolkning under helgen när 109 löpare med support intog den gemytliga bygdegården.
Jag hade för första gången i backyardlöpning ingen målsättning (det var mitt femte lopp av den här typen, tidigare har jag sprungit 18 när jag siktat på 14, sprungit först 19 och sedan 24 när jag siktat på 24 och dessutom tagit ett lopp som träning med åtta snabba rundor), mer än att jag inte fick gå sönder inför Ultravasan som är sommarens stora mål. Springa med förstånd, alltså. Lyssna på kroppen.
Första fem varven hade jag sällskap av Maria och Jon som sedan övergick till att supporta, och de varven gick naturligt långsamt på 53, 55, 48,5 (för att hinna äta lite lunch), 53 respektive 55 minuter. Sedan var jag tvungen att hitta min egen taktik runt den omväxlande banan (kort backe–kilometerlångt skogsparti–1,5 kilometer grusväg och asfalt mest med nedförsbacke–korta backar upp och ned igen–kilometerlång uppförsbacke på grusväg–2,7 kilometer mestadels slätta skogsvägar och stigar). I början gick det lite fort (jag upplever att jag hushåller bäst med krafterna om jag lägger varven runt 50–52 minuter och vilar åtta–tio minuter per timme): 46,5, 48, 49 respektive 49,5 minuter. Men sedan föll jag in i lunken med ett väletablerat schema för gång och joggning runt banan, med varv på 52, 50 och 51 minuter före mörkrets inbrott som tvingade på pannlampa och sänkte farten något på de stigpartier där jag gillar att jogga. Samtidigt började jag redan känna en hel del muskelsmärta från höftböjarna som spred sig nedåt i låren, vilket jag inte alls kan minans att jag känt under mina tidigare backyardlopp (när jag sprang 24 timmar i Örebro upplevde jag en liten dipp redan efter tio timmar, men sedan kom jag igång igen). Men nu gick det bara utför, och redan på varv 13 och 14 fick jag börja gräva för att motivera mig och inte leta anledningar till att kliva av (jag intalade mig att muskelsmärta inte är en skada och att den sannerligen inte äventyrar något inför Ultravasan).
Tack vare ostkaka, yoghurt med sötsliskig müsli, choklad och ohemula mängder kaffe tog jag mig ändå igenom de sju nattimmarna med varvtider på 52,5, 52,5 53,5, 53, 55, 53 och 53,5 minuter. Under de timmarna hade också startfältet krympt drastiskt. 21 löpare hade inlett natten, men bara fyra återstod när vi lämnade kvar pannlamporna och gav oss ut på det 20:e varvet vid fem på söndagsmorgonen (efter att Therese Eriksson, som mycket välvilligt lät mig springa i hennes pannlampas sken när mina batterier tog slut två kilometer in på 16:e varvet, fått problem med sår under tårna på ena foten var Annika Johanson ensam kvinna kvar ut på 19:e varvet, och när segern var bärgad var hon också nöjd). Jag var vid det laget så sliten i lårmusklerna, framför allt framsidorna, att jag en längre stund funderat på att kliva av för att inte orsaka bestående men, men plötsligt var jag alltså bara en placering från medalj – och då går det ju inte bara att lägga av. Jag gjorde varv 20 och 21 på 54 respektive 53 minuter medan de tre andra drog iväg direkt i starten och var runt fem–sju minuter före mig. Jag kände mig sopslut och viskade till Maria att det var dags att bryta, jag hade ändå ingen möjlighet att ta någon av de andra, de var för starka. ”Men du ska väl åtminstone ha ett pers?” ”Men jag har Ultravasan att tänka på …” ”Men du har väl ett pannben?” ”Men det är fyra timmar kvar till perset …” ”UT OCH SPRING!”
Jaja, jag masade mig runt varv 22 på 52 minuter med bästa känslan på ett bra tag, och sedan tvingade jag mig att tänka positivt på varv 23 (som gick på 53): ”Det här är näst sista gången du gör det här varvet i fullfart, på varv 25 behöver jag bara komma in precis under 60 minuter.” På 24:e varvet höll det på att ta en ände med förskräckelse när plötsligt fick en elektrisk smärtkänsla från vänsterfoten upp i knäet, men som tur var släppte det efter 500 meter, annars hade jag inte tagit mig runt (varvet på 54 minuter). I slutet kom jag överraskande ikapp Fredrik Dahlberg, som anförtrodde mig att han hade problem med en fot och började se slutet. Jag mumlade något om ”bara muskelsmärta, det har ju ingen dött av!” om min egen situation, och tog mig sedan an det lugnare 25:e varvet med en mental förberedelse för att kunna göra ett 26:e varv för att säkra tredjeplatsen om Fredrik plötsligt skulle välja att kliva av efter 25. 25:e varvet gick på 56 tröga minuter, och jag staplade verkligen över mållinjen för att inkassera perset (167,64 kilometer), skvalpade i mig lite saft och ställde mig på startlinjen igen, med from förhoppning att vi bara skulle vara tre där. Men när starten gick och de andra tre försvann i fjärran igen vände jag tillbaka och tackade för mig. ”Någon måste väl bli fyra …”, var nog det första jag sa (sedan höll jag på att svimma under intervjun som Maria gjorde till Instagram, kolla klippet jag lagt upp på @jonasbrannmyr), innan jag fick duscha, äta och sova.
Fredrik, som hann uppfatta att jag bröt, gjorde sitt snabbaste varv på hela tävlingen den 26:e timmen eftersom han var nöjd trea och skulle kliva av (av 109 startande hade 105 alltså gett sig efter 19 timmar, men det tog ytterligare sex att bli av den siste som inte skulle upp på pallen …), och den spurten bevisar att han hade betydligt mer kvar i tanken än jag hade, så tredjeplatsen var verkligen välförtjänt.
Sedan följde en giganternas kamp där förhandsfavoriten Emir Halalkic tvingade upp Tobbe Gyllebring på 39 timmar (rekordnotering på svensk mark!) för att Tobbe skulle kunna säkra segern. Efter en duell under tolv timmar hann Emir inte runt på 38:e varvet, och då fick Tobbe ta ett ”ärevarv” för att bekräfta segern på 261,52 kilometer medan söndag blev till måndag. En magisk prestation, som inte hade varit möjlig utan höga målsättningar och löpare som sporrade varandra.
Men för egen del funderar jag på om min brist på resultatmässig målsättning var en frälsning eller ett ok, och om jag hade kunnat pressa ur ännu lite mer med en annan approach. Jag missade trots allt ingen maxtid, utan valde självmant (precis som alla gånger jag sprungit backyard) att kliva av eftersom jag känt mig för mörbultad eller tyckt att ”motståndarna” sett för fräscha ut. Och nu, precis som i Örebro i fjol, precis när jag nått min målsättning (den som jag fick efter 21 varv) och därmed kanske inte när jag tagit ut mig totalt. Å andra sidan var jag helt klar över att jag skulle kliva av efter 21 varv, då tyckte jag att jag uppnått min personliga målsättning för dagen, och då klev Maria in och räddade mig med några väl valda ord.
Stort tack till Maria, Jon, mamma och pappa för ovärderlig support (ett backyard gör man inte ensam, det ska till mat och ompyssling, massage och pepp om man ska komma någon vart), Ebba, Alice och Therese för hejarop, Monica och Tommy för ett fantastiskt arrangemang och alla löparvänner för bra tugg under långa timmar!
Om jag klarade den riktiga målsättningen, att hålla mig hel inför Ultravasan? Det får jag nog vänta några dagar med att utvärdera, eftersom kroppen än så länge är så stel och stum att jag knappt tar mig in och ut ur en bil, än mindre uppför en trappa. Men det känns i varje fall som att det bara är musklerna som fått sig en omgång.

Ute på varv nummer fyra. Finaste biten på banan, kilometern kvar till mål. Foto: Stefan Arbratt

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Kommande mållopp:
Ultravasan 2018
Bergslagsleden ultra 2018
The Hill marathons 2019

Racerapport: Niesen treppen lauf 2018

Så mycket kring det här loppet handlar om siffror: Förstås främst de 11 674 trappstegen som utgör världens längsta trappa – själva orsaken till att loppet existerar – som löper parallellt med bergbanan (som egentligen är två bergbanor, den andra startar där den första slutar, så man får byta vagn halvvägs) på berget Niesen i Schweiz (trappan byggdes samtidigt som bergbanan 1906–1910, men har förstås, i varje fall på sina ställen, restaureras genom åren, och används just för arbeten på banan och är stängd för allmänheten 364,5 dagar om året). Men också de 1 669 höjdmeterna som ska tas på det 3 700 meter långa loppet. Något som ger en snittlutning på över 45 procent, med en största lutning på 68 procent (den sista biten av själva trappan).
Men för mig handlade Niesen treppen lauf framför allt om upplevelsen. Jag nöjer mig sällan med att anmäla mig till ett lopp (som jag verkligen satsar på) för att sedan rycka på axlarna och tänka att ”det går som det går”. Men den här gången var det svårt att sätta upp något verkligt mål – Niesen treppen lauf är så olikt allt annat jag sprungit, allt annat jag tränat för, allt annat jag testat, att det var svårt att ha någon vettig uppfattning om vad som var realistiskt att hoppas på. Schweizaren Emmanuel Vaudan – som under tidigt 2000-tal höll yppersta världsklass i uppförslöpning – har banrekordet på 55.55 och 2017 vann Jonathan Schmid (också han från Schweiz) loppet på 1.00.20; men vad betyder det för mig? Är 25 procent på segrartiden, 1.15, bra? Eller ska man vara glad om man ens klarar 1.30? Det här fick jag mycket tid att fundera på, eftersom jag fick höra talas om loppet just efter att anmälan öppnat (och alla 220 platserna tagit slut på några minuter) sommaren 2016. Sommaren 2017 var jag på tå när de 350 platserna (utökat antal på grund av populariteten) till 2018 års lopp släpptes (när de skulle släppas var hemligt, bara specificerat till ”mitten av juni”, så en stor del av juni i fjol gick åt till att trycka ”uppdatera” på loppets hemsida). Hur som helst gick det få dagar utan att jag tänkte på det här loppet under de här två åren mellan att jag fick höra talas om det tills att jag i lördags morse, vid sextiden, hämtade ut min nummerlapp i Mülenen. Någonstans läste jag att ens halvmaratid, möjligen subtraherad med några minuter (några fler minuter för de riktiga uppförslöparspecialisterna) var en bra indikation för vilken tid det ska ta uppför Niesen, så 1.30 kändes som ett rimligt mål, ändå. Under de här två åren har jag också förlagt många träningspass till trappan i Kvarntorpshögen, vars 427 trappsteg erbjudit bästa möjliga specialträning (även om trappan på Niesen har fler än 27 gånger så många steg, och den återhämtning som nedförslöpningen på Kvarntorpshögen ger blir i sammanhanget orealistisk, men som intervallträning fungerar det förstås utmärkt), och därtill har jag klivit på låda på gym (vilket väl inte är någon perfekt kopia av en trappa, men som jag tänkt bör stärka rätt muskler). Men ändå, någonstans, var det här först och främst ett äventyr; något jag sällan tillåter mig eftersom jag tycker att tävling är tävling, och då ska prestation stå i fokus.
Nåväl. I Niesen treppen lauf startar man (från och med i år, när antalet deltagare blivit fler) fyra och fyra var 20:e sekund. De beräknat långsammast löparna gick först medan de fyra förväntade topplöparna startar allra sista (man kan ju tänka att det skulle vara tvärtom för att de snabbare skulle slippa svårigheten i att passera löpare, som jag ska återkomma till, men i stället handlar det om att ge de långsammaste löparna maximal chans att klara reptiden, då ingen tillåts passera mittenstation efter klockan nio (första start är 7.30, så de som startar först har 1,5 timmar på sig, de som startar sist har en timme). Jag gick ut som 265:a (seedad runt den 25:e bästa procenten eller så), och eftersom de första hundra meterna är relativt flacka satte jag ett hyggligt tempo och gled ifrån de tre andra i min startgrupp. Därefter brantar det på rejält, och sedan tar det egentligen aldrig slut. Redan efter 150 meter var jag uppe i rygg på några långsammare från startgruppen innan, och redan där får man börja beräkna: Hur mycket snabbare är jag egentligen, är det trycka till för att ta sig förbi med risk för mjölksyrepåslag eller ska man ligga i rygg en stund och spara kraft? I den beräkningen ingår också hur själva underlaget ser ut: Är det metalltrappa, gammal sten, är den 30 eller 80 centimeter bred, måste jag gå ut i avrinningsspåret mellan trappan och rälsen för att ta mig förbi? Och följer löparen framför ur spår-regeln som ska gälla (det var det få som var införstådda med). Många passeringar gjordes på alla fyra, med fötterna i avrinningsspåret, en hand på elledningen bredvid järnvägsspåret och en hand på trappan, i en sorts björngångsspurt med akut laktatpåslag som följd.
Min rädsla på förhand var just att dra på mig mjölksyra tidigt och tvingas sänka farten, alternativt åka på kramp. Därför hade jag en väl inarbetad plan att lita hårt på pulsklockan och ligga just under mjölksyratröskeln. 85-89 procent av maxpuls var målet, låg jag i det spannet malde jag på, annars ökade jag/sänkte tempot, och jag styrde valen av omkörningar/ligga kvar i rygg efter klockan. Upp mot halvvägs (eller ja, mot mittenstationen som inte alls är halvvägs utan som kommer efter drygt 2,1 kilometer och 975 höjdmeter, alltså efter 57–58 procent beroende på hur man räknar) började jag ändå känna mig rätt sliten i framför allt vaderna och tvingades använda allt mindre av tripplöpningen med fotisättningar på varje trappsteg (om ni testat trappan i Kvarntorpshögen och inte är elitatleter som kan springa upp med fotisättningar på vartannat trappsteg vet ni att man måste välja på att trippa/springa med tramp på varje trappsteg eller gå med tramp på vartannat, vilket är ett svårt val ur ett tidsmässigt perspektiv och där alternering förmodligen är bäst ur ett muskulärt perspektiv). Men efter att ha svept en mugg med sportdryck och en med te i farten kändes det plötsligt mycket lättare när trappan planade ut lite efter mellanstationen (lutningen kan inte ha varit mer än 30 procent), och under ett par hundra meter kände jag mig istället riktigt stark. Och när jag tittade med på klockan och såg att den visade 1 800 meter över havet (målet är på 2 362) kändes det plötsligt nära. Hur jag låg till i tid var dock ytterligt svårt att veta, eftersom lutningen gör så mycket åt tidsåtgången (jag visste bara att jag passerat halva antalet höjdmeter i loppet på runt 43–44 minuter, vilket gjorde att 1,5 timmar fortfarande kändes görbart).
Ganska snart började det branta på igen, och trots att det kändes som att farten sänktes betänkligt (men pulsen bibehölls) så fortsatte jag att passera folk. In i den sista delen av trappan, de sista 200 höjdmeterna där den når sin maxlutning på 68 procent (jämför med skidbacken Väggen i Sälen, som i sin allra brantaste del lutar 50 procent) hade jag rent framför mig och ingen som flåsade tätt i rygg, så det var bara att borra ned huvudet och försöka satsa vad jag hade kvar. Nu tittade jag inte på pulsmätaren längre, nu fick den sticka vart den ville. Ut ur toppstationshuset (målet är 200 meter och 27 höjdmeter asfaltsväg bort, på bergets absoluta topp, efter trappans slut) såg jag att klockan visade 1.29 (inga sekunder), och jag bestämde mig för att spurta allt jag hade bara för att få en slägga i bröstkorgen. Smack! Jag vet inte om det var höjden, mjölksyran från trappan eller de 90 minuternas hårda jobb som gjorde det, men efter 20 meter spurt tog det tvärstopp. Jag fick till och med gå ett par steg innan jag kunde stapla vidare in över mållinjen på 1.30.14. Det är ju ärligt talat en dötrist tid. 15 sekunder snabbare och jag hade varit lyckligast i världen, men 14 sekunder över målet efter två års förberedelser och tankar på det här loppet? Svårsmält.
Dessutom svåranalyserat: När jag tittar på min pulskurva blev det bara tre minuter över 90 procent av maxpuls (de två sista) att jämföra med 20 minuter i en träningstävling som Fjugestaloppet trail för någon vecka sedan … Var jag för feg (jag fick heller knappt någon träningsvärk eller andra sviter och sprang redan dagen därpå ett halvhårt distanspass)? Å andra sidan låg jag på ett snitt på 86 procent av maxpuls utslaget över samtliga 90,25 minuter. Var jag därmed smart och fick ut maximalt? För till skillnad från ett vanligt lopp så tar det ju tvärstopp om man drar på sig mjölksyra i en uppförslöpartävling. Det är svårt att analysera, svårt att veta om man ska vara väldigt nöjd eller rätt missnöjd med själva prestationen. Precis som med målbilden från början alltså. Därför tar jag främst med mig äventyret och upplevelsen från den här lördagen i Schweiz. Loppet var fantastiskt fint ordnat, precis var ingen standardmedalj utan en vacker 1,5-litersglasflaska med loppets emblem och inskriptionen ”finisher” på, utsikten var tyvärr obefintlig från toppen (som var inbäddad i ett moln som gjorde att det bara var tolv grader där uppe, men nere vid basen var det högsommarvärme och strålande sol) men stämningen var så det härligt kamratlig som den annars nästan bara brukar vara i ultralöparsammanhang. Alla hejade på alla, pratade, bytte erfarenheter, en japan som en 47-årig slet sig upp på 2.37.30 efter att ha fått respit för att egentligen ha missat reptiden halvvägs och mottog stort jubel, en åldrad norrman sjönk ner bredvid mig i målet och beklagade sig över att pulsen stuckit iväg så fruktansvärt (det visade sig att 66-årige Gunnar Kvenseth slagit mig med en minut och vunnit H60-klassen). Själva loppet var annars mest ett malande, trappsteg efter trappsteg, kolla pulsen, hur långt är det kvar, ska jag förbi den där ryggen, ”keep right”, ”I want to pass”, ut och kläng på alla fyra för att komma förbi när folk ändå vägrar maka på sig, sedan mala på igen (dessutom är ett viktigt tips att lära sig att använda armarna, att hjälp till att dra sig upp – ofta fanns något att hålla sig i till höger – vilket jag inte alls använt mig av i min träning inför loppet; och så hade jag tränat vaderna för dåligt, låren var okej, men vaderna tog stryk) … Så där höll det på. Men vackert är det i Schweiz, bedövande vackert i bergen, och varje anledning att åka dit är förstås en bra anledning. Och bara att kunna säga att man ”sprungit” uppför väldens längsta trappa … 11 674 trappsteg, 1 669 höjdmeter. Allt handlar om siffrorna.
Jag slutade på 39:e plats av 119 i min klass (herrar födda 1978–2000), på 85:e plats av 255 herrar totalt i tävlingen och på 95:e plats av alla 298 som kom till start (52 anmälda dök inte upp). Österrikaren Marlies Penker (1.16.44, mindre än 30 sekunder från banrekordet) och schwiezaren Lukas von Känel (59.30) vann tävlingen. Resultatlistan finns här.
Ett stort tack till Maria som var både reseledare och support och startade loppet (och gjorde en grym prestation som trots höjdrädsla klarade reptiden halvvägs men var förnuftig nog att lyssna på kroppen och kliva av där ändå).

En del av banan (trappan till vänster på bilden, närmast metalltrappa, längre ned stentrappa). Foto: Maria Åström
Konditionsbloggaren i sin inköpta souvenirtröja från toppen (det var kallt i min nersvettade tävlingströja och jag hade glömt packa ned en torr). Jag pekar förstås på toppen på Niesen … Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Kommande mållopp:
Ultravasan 2018
Bergslagsleden ultra 2018

Bloggen går på rekordlång semester – tillbaka i slutet av augusti (!)

Sedan jag i början av oktober 2014 startade Konditionsbloggen har jag uppdaterat den varje dag (eller åtminstone 49 av 50 dagar) då jag jobbat eller varit ledig. Undantaget har varit semestrar, då jag alltid kopplar ned. Så blir det den här sommaren också. Enda skillnaden är att jag, som aldrig tidigare tagit ut mer än fyra veckors sammanhängande semester (och därför samlat på mig en ohemul bank av dagar som belastat företaget med semesterskuld) i år kommer att vara ledig hela tolv veckor. Det är helt osannolikt länge, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all tid, förutom att träna och springa några tävlingar, då. Hur som helst kommer jag inte ägnat mig åt bloggande, och därför kommer den här bloggen att vara i princip död till den 22 augusti, då jag är tillbaka i tjänst (det här inlägget skrev jag på onsdagskvällen och tidspublicerade till torsdagen den 31 maj, min första semesterdag).
Men några få inlägg kommer det trots allt bli: Jag kommer att lägga ut racerapporter efter mitt mållopp Niesenlauf på lördag, och efter Ultravasan den 18 augusti. Men i övrigt får ni följa konditionsidrottsvärlden i andra kanaler (till exempel hur Emilia Fahlin avslutar i Thüringen runt, hur det går i Stockholm marathon på lördag och om Martin Regborn lyckas ta sig till sitt femte raka VM och kanske rentav ta en medalj där).

Och hör’ni: Även om jag loggar ut från bloggen och twitter så kommer jag att uppdatera en del på instragram, så spana gärna in mitt flöde där: @jonasbrannmyr

Och så vill jag avslutningsvis tipsa om min vän Anders Andersson som på lördag kommer att springa Stockholm marathon till förmån för Bissen Brainwalk och forskningen kring MS, en sjukdom som han drabbades av hösten 2016. Att han trots sjukdomen fortsatt vara den frisk fläkt han alltid varit och dessutom fortsatt löptränat har inspirerat många, och nu får vi chansen att ge något tillbaka till Anders i form av ett bidrag till hans insamling. Ta chansen!

På återhörande, och ha en riktigt bra sommar!

Fahlin i virtuell tourledning i utbrytningen: ”Hoppades att det skulle hålla”

Emilia Fahlin var ett tag upp i totalledningen i etapploppet Thüringen runt på onsdagen, åtminstone ”virtuellt”, alltså om man räknar in den aktuella ställningen på en pågående etapp i totalen. Proffscyklisten från Örebro gick in i den 131 kilometer långa linjetappen med start och mål i Schleiz (den tredje av sju etapper i touren) som elva i sammandraget, 22 sekunder bakom ledande Coryn Rivera, men kom ganska exakt tre mil före mål iväg i en utbrytning tillsammans med nederländska Lucinda Brand, som var fem sekunder bakom i totalen. När de båda hade jobbat upp en 22-sekunderslucka på klungan var Fahlin därmed virtuell ledare – och efter en mil i utbrytning mättes försprånget till 1.06. Men de stall som inte hade några cyklister i utbrytningen – alla utom Fahlins Wiggle-High5 och Brands Team Sunweb, alltså – började i det läget sätta ordentlig fart, och åtta kilometer före mål var klungan ikapp. Därifrån blev det positionering inför en spurt där Fahlins lagkompis Lisa Brennauer till en andraplats, hennes tredje pallplats på lika många etapper, återigen bakom Sunwes duktiga spurtare Coryn Rivera. Små, olyckliga luckor i tätklungan gjorde att Fahlin bokfördes elva sekunder bakom täten och tappade till 19.e plats i sammandraget, 41 sekunder bakom Rivera (Brennauer gick upp på andraplatsen, 15 sekunder bakom, när bonussekunderna räknats in).
– Sakta men säkert närmare jag mig, säger Breannuer i ett pressmeddelande apropå att hon varit trea de två första dagarna men ännu inte vunnit någon etapp (i fjol vann hon hela touren).
– Jag är nöjd med en andraplats. Vi hade Emilia i utbrytning med Lucinda Brand vilket var klockrent för vår del, men en hel del andra team var inte nöjd med den situationen, så de stängde luckan. De hade en ganska stor lucka ett tag, och de var  länge i utbrytning. Det var en riktigt bra situation: Jag hoppas verkligen att det skulle hålla för Emilias skull. Lucinda är en bra cyklist att ha med sig i utbrytningen eftersom hon alltid gör ett hårt jobb. Vårt lag var superstarkt i dag igen, framför allt Emilia som var delaktig i en hel del farliga lägen, och framför allt i utbrytning som var briljant för vår del.
Thüringen runt fortsätter på torsdagen med en 118 kilometer lång etapp med start och mål i Gera. Ingenting är ännu avgjort, inte minst som en nästan 19 kilometer lång tempoetapp avslutar touren på söndag.

Emilia Fahlin i utbrytning i Thüringen runt. Foto: Vélofocus

Själv var jag i kväll på plats och sände Vårruset ihop med Gabriel Rådström. I sändningen, som går att se i efterhand här, pratade jag bland annat med fjolårssegraren Mikaela Kemppi om hennes skadefrånvaro och när en eventuell comeback kan ske, med segraren Josefin Gerdevåg om förväntningarna inför ett rekordvarmt Stockholm marathon på söndag, med trea Liduina van Sitteren om hennes mål i sommar (eller höst; för det var först och främst Lidingöloppet som gällde) och med en fotbollsspelare om hur hon kunde skrälla och ta en fjärdeplats och vara en av bara fem löpare (av 4 000) under 20 minuter. Gerdevågs segertid skrev i värmen till 18.46 (en bit under tänkt maratonfart på lördag, där hon går för fyraminuterskilometer), vilket var tio sekunder snabbare än tvåan Agnes Sjöström, Hässelby, som vann Vårruset i Örebro på 17.30 2013 men i år alltså var nästan 1,5 minuter långsammare. van Sitteren var sekunden bakom Sjöström, tog in mycket tid på andra halvan men kunde inte utmana i spurten. Maria Eriksson tog femteplatsen bakom fotbollsspelaren Stina Gustafsson Pettersson, de båda sprang på 19.56 respektive 19.57.

I dag blev det också klart att Axel Ekström lämnar moderklubben Garphyttan för IFK Mora. Ett beslut han berättar om i den här plusmärkta texten som jag skrev efter att ha snackat med honom tidigare i eftermiddags.

Fahlin stark igen – och Regborns väntade seger

Emilia Fahlin fortsatte köra starkt även under andra etappen av Thüringen runt, på tisdagen. Örebrocyklisten som var tolva på första etappen i går var 13:e nu i en klungspurt där hennes främsta uppgift var att hjälpa var lagkompisen Lisa Brennauer till en bra position (dessförinnan hade Fahlin bland annat varit med och dragit upp tempot i klunga för att jaga in en utbrytning): Och därifrån tog tyskan för andra dagen i rad en tredjeplats, den här gången bakom Canyon-Srams italienska Elena Cecchini och Team Sunwebs amerikan Coryn Rivera, som behåller totalledningen (Brennauer är, på grund av bonussekunder, elva sekunder bakom medan Fahlin är elva 22 sekunder bakom). 36 cyklister var med i tätklungan, ytterligare sex strax bakom.
– Jag är väldigt glad att alla i teamet var där, det hjälpte mig mycket. Sista kilometern var en raksträcka, och det passar mig ganska bra. Jag är nöjd med att ta en ny tredjeplats, säger Brennauer i ett pressmeddelande.

Själv var jag och kollega Gabriel Rådström i kväll på plats och sände Gubbracet, där Martin Regborn tog en väntad seger på med tanke på värmen finfina 15.16 (han har gjort 14.57 i Hostruset som bästa femkilometerslopp på landsväg, och banrekordet i Gubbracet är Per Sjögrens 14.56 från 2010) med Startmilentrean Markus Bohman, som ju är ny i KFUM Örebro för året och som jag inte riktigt hunnit få stenkoll på än, återigen överraskade mig som tvåa på 16.02. Erik Anfält tog tredjeplatsen på 16.07. Både Regborn och Anfält (och Örebro Hockey-spelaren Marcus Weinstock) intervjuade jag efter tävlingen, de går att se snacken går att se i sändningsartiken, liksom uppsnacket med Per Sjögren några minuter före start.

I Karlstad sprang ex-karlskogingen och ex-OK Tisaren-orienteraren Linda Take i kväll hem en tredjeplats i deras Vårruset, på 18.32, drygt en minut bakom segrande klubbkompisen Sofie Nelson.

Och i morgon är det alltså dags för Vårruset att inta Örebro. Josefin Gerdevåg är storfavorit av de föranmälda, även om hon laddar för lördagens mara i Stockholm, med Liduina van Sitteren (som också är anmäld till Stockholm) som lika given favorit som tvåa. Men vi får väl se om det kommer till några snabba löpare utifrån på efteranmälningar. Vi sänder loppet direkt här!

Emilia Fahlin tolva efter att ha hjälpt stallkompisen till pallen: ”Supernöjd med sättet som laget körde på”

Emilia Fahlins strålande form verkar hålla i sig. Efter att ha följt upp totalsegern i tjeckiska etapploppet Gracia Orlova för en månad sedan med en andraplats på tredje etappen av världstourtävlingen Emakumeen Bira för exakt en vecka sedan hjälpte hon i dag sin tyska lagkompis Lisa Brennauer till en tredjeplats den fösta etappen av sju i Thüringen runt – som bestod av sju rundor på ett 12,2 kilometer långt varv för totalt 82,5 kilometer med en knixig final med skarpa svängar, motlut och gatsten.
Fahlin själv var med hela vägen, och kom i mål som tolva. Avslutningen gjorde att det sprack på flera ställen i tätklungan: Brennauer kunde inte hålla hjulet på amerikanska Coryn Rivera och franska Roxane Fournier, som gjorde upp om segern (Rivera vann efter målfotogranskning) och hamnade två sekunder bakom på sin tredjeplatsen, och efter fem, 19 och 26 cyklister sprack det också av, men inalles var 74 av 100 startande (fem av sex Wiggle-High5-cyklister) inom tolv sekunder. Med bonussekunder inräknade är Brennauer, som tog hem sammandraget i fjol när hon körde för Canyon-Sram fyra i sammandraget efter första etappen, nio sekunder bakom Rivera. Fahlin, som var med i en grupp som var fem sekunder bakom på etappen, är 16 sekunder bakom i sammandraget, på 13:e plats.
”Jag är supernöjd, först och främst med att vi tog en tredjeplats. Laget körde väldigt bra, de försökte – och lyckades – sätta mig i en bra position och alla gjorde sitt bästa för att hålla sig framme i klungan och hjälpa mig och ge mig en bra position. Så jag är supernöjd med sättet som laget körde på, och jag tycker en tredjeplats är riktigt bra”, säger Brennauer i ett pressmeddelande där hon ändå funderar på om hon var lite för feg i slutet av etappen, runt den sista skarpa svängen med 200–300 meter kvar: ”Avslutningarna i den här touren är alltid trixiga, och alla var kvar i tätklungan i dag och slogs om positioner. Kanske var jag nia eller tia runt sista kurvan, men jag är nöjd, ibland måste man ta det säkra före det osäkra.”
Startlistan för Thüringen är rätt tunn, trots att det rör sig om ett etablerat etapplopp på nivån precis under världstouren (UCI 2.1, vilket är nivån över Gracia Orlova, där Fahlin tog hem totalsegern för en månad sedan). Av de större proffslagen är det vid sidan av Wiggle-High5 bara Team Sunweb (med Rivera som vann i dag, plus nederländska Lucinda Brand och Ellen van Dijk, som båda är erkänt duktiga etapploppscyklister med flera totalsegrar) och Canyon-Sram (med italienska Elena Cecchini, som vann tävlingen för två år sedan, och tyska veteranen Trixi Worrack) som är på plats med hyggligt starka namn. I övrigt deltar fem landslag (men inget svenskt i år) och ytterligare tio proffslag.
Touren fortsätter med ett nytt varvlopp, men på en längre loop (34 kilometer, 440 höjdmeter på vart och ett av de fyra varven), på tisdagen. Därefter följer en 131 kilometer lång etapp, som bland annat innehåller en stigning på 400 höjdmeter, på onsdag och en 118 kilometer lång sträcka med tuff inledning på torsdag innan det fredag och lördag vankas 105 respektive 142 kilometer långa linjeetapper (på lördag väntar återigen en riktigt tuff start, med runt 1 000 höjdmeter första 55 kilometerna). På söndag avslutas Thüringen runt med ett nästan 19 kilometer långt tempolopp med 200 utslagsgivande höjdmeter, och det är nog inte förrän då kampen om totalsegern avgörs.

Redan i morgon avgörs Gubbracet, som jag och Gabriel Rådström kommer att direktsända här (skaffa plusabonnemang/prenumeration på na.se/NA/någon annan Mittmediaprodukt om ni inte redan har det!). KFUM Örebro kommer med alla sina kanoner i Martin Regborn, Per Sjögren (”Kungen av Gubbracet”, som dock flaggar för att han är ur form), Jack Karlsson, Thomas Chaillou, Jonathan Gustafsson, Dominic Poschenrieder, Alexander Larsson, Melker Forsberg och Axel Sandberg. Örebro AIK matchar upp med Mattias Nätterlund och Erik Högkvist och IF Start matchar Per Arvidsson, David Berg, Johan Ingjald, Hugo Öhrn och Elias Zika (inte så illa fyra dagar före Stockholm marathon, va?). Totalt är 649 löpare föranmälda.

Lisa Bergdahl följde upp med nytt SM-guld – och KFUM Örebro-grabbarna tog silver (och Viktor Larsson kanske cyklade sig till en EM-biljett)

Varför nöja sig med ett SM-guld när man kan ta två, kanske Fellingsbrofostrade medel- och långdistanslöparen Lisa Bergdahl tänkte när hon på söndagen följde upp lördagens guld på 4×800 meter (där hon faktiskt försvarade titeln, jag skrev i går felaktigt att det var hennes första guld i seniorsammanhang), med sitt Sävedalen, på stafett-SM med en förstaplats även på 3×1 500 meter (vilket är något närmare Bergdahls specialdistanser, som tidigare varit 1 500 och 5 000 meter men i fjol nog mer var 5 000 och 10 000 meter, den sistnämnda var ju grenen där hon fick springa U23-EM). Efter att i går ha sprungit öppningssträckan fick Bergdahl i dag ta den andra, hon växlade av Amélie Svensson, som inte var med i laguppställningen i går, och skickade liksom i då ut Sara Christiansson på nästa sträcka, i det här fallet den sista. Sävedalens segrartid klockades till 13.50,10, drygt fyra sekunder snabbare än andraplacerade lokalrivalen Örgryte och nästan minuten före tredjeplacerade Stockholmsklubben Hässelby.
KFUM Örebros P19-lag med Axel Sandberg, Jack Karlsson och Jonathan Gustavsson var bara 2,7 sekunder från guldet på 3×800 meter, men tog en finfin silvermedalj bakom Hammarby. Jack och Jonathan skulle någon timme senare springa 4×1 500 meter med William Wickholm och Alexander Larsson, men det unga laget bröt och missade därmed en säker topp sex-placering (det var bara se lag till start, Spårvägen med Kalle Berglund på sistasträckan vann före Elmar Engholms Hässelby, Sulda Hassans Ullevi och Olle Wallerängs Spårvägen).
Thorengruppen tog Thoren Track and field tog en femteplats åtta sekuner från medalj på 3×800 meter i P17-klassen, med Wilhelm Bergentz, Noha Olsson och Henrik Franzén i laget. Alla har åldern inne för att kuta i samma klass nästa år (och nästnästa, när det gäller Franzén).

Uppföljning på framgång blev det också i svenska mountainbikeorienteringscupens andra deltävling, liksom lördagens sprint i Trollhättan, en medeldistans där Garphyttans förhandsfavorit Marcus Jansson precis som på lördagen segrade närmaste för Hagabys skräll Viktor Larsson, som mycket väl kan ha slagit sig in i svenska laget till EM i Budapest i slutet av juni med den här superhelgen. Jansson vann drygt två minuter före Larsson, som i sin tur var tre minuter före alla andra över 11,5 kilometer mountainbikeorientering fågelvägen). Karlskogafostrade junioren Erica Olsson var sjua av alla seniorer, 7.04 bakom segrande Nadia Larsson, Fredrikshof, men knappt tre minuter rån pallen, och fyra placeringar och 6,5 minuter före Garphyttans Karin E Gustafsson. Cupen fortsätter i Dalarna om två veckor.

Man måste ju bara älska en cyklist som får in sitt smeknamn ”Limpan” i en resultatlista, vilket Almbys Johan Lindbom gjort i Långa Lugnets, den andra deltävlingen i svenska långloppscupen i mountainbike, där han därtill blev bäste länsåkare med en tiondepalts i elitklassen, 4.18 bakom segrande Emil Lindgren, efter 62 kilometer mountainbike.

Några få sprang 800 meter när Glanshammar arrangerade GIF-spelen i går. Noraveteranen Rodney Hundermark var snabbast av länslöparna med 2.12,60. Och i säsongspremiären Hallsta triathlon blev Andres Avella bäste länsatlet med en 26:e-plats.

I morgon, måndag, startar Thüringen runt, ett etapplopp över sju dagar med Emilia Fahlin på startlinjen. Cykelfokus väntar!

Lisa Bergdahl tog första SM-guldet som senior – tillsammans med 14-åring

Förra året tog Lisa Bergdahl, den Fellingsbrofostrade löparen som sedan några år tillbaka bor i Göteborg och kutar för Sävedalen, SM-guld i K22-klassen på 3×800 meter vid stafett-SM där laget dessutom slog mästerskapsrekord i tidernas största segermarginal (42,88 sekunder). I dag följde hon upp med ett guld i seniorklassen, hennes första (hon blev ju senior på riktigt vid årsskiftet), över samma distans (eller ja, 4×800 meter springer seniorerna), i samma mästerskap, som i helgen avgörs på hennes nya hemmaplan Slottsskogsvallen. Då som nu sprang Bergdahl förstasträckan, Sara Christiansson andrasträckan och Gael de Coninck sistasträckan, men den här gången fanns också unga Olivia Brunbäck (14 år!) med i laget, på tredjesträckan. Några officiella mellantider har jag inte lyckats finna (enligt Sävedalentränaren Per Skoog hade Bergdahl 2.18, Christiansson 2.09, Brunbäck 2.15 och de Coninck 2.10), men sluttiden blev 8.54,26 och av Skoogs Instagram-bilder att döma verkar det ha varit rejält spännande när de Coninck höll Täbys Lovisa Linde bakom sig med 52 hundradelars marginal (i morgon fortsätter stafett-SM med medeldistanslag från KFUM Örebro och Thoren):

I den 55:e upplagan av Örebro parkrun slog Karin Forsberg (som när hon elitsatsade hette Sennvall och som alltjämt har distriktsrekorden på 5 000 och 10 000 meter) alla herrarna och därtill damernas banrekord i sin debut i sammanhanget: 18.27 var 29 sekunder vassare än herrsegraren Johan Ingjalds tid (även orienteringsveteranen Tomas Hallmén och hinderbanespecialisten Rihards Darzins var under 20, och Maria Eriksson var näst snabbaste dam på 20.05), och 20 sekunder snabbare än Liduina van Sitterens banrekord på 18.47. Hoppas Forsberg springer Vårruset på onsdag, som vi sänder!
Ingjalds slog också rekord, som först att vinna 14 upplagor av tävlingen.

Karin Forsberg, ny banrekordhållare i Örebro parkrun. Foto: Jimmy Glinnerås

Garphyttans mountainbikeorienteringsstjärna Marcus Jansson tog en lika väntad seger i premiären i den svenska cupen i grenen som Hagabys Viktor Larsson tog en oväntad andraplats bakom honom. I en sprint över drygt sex kilometer (fågelvägen) skiljde bara 72 sekunder mellan de båda, medan trean Jonny Engel, OK Ravinen, var ytterligare drygt en minut bakom och landslagsåkaren Linus Mood från IFK Mora var över tre minuter bakom Jansson och nästan två bakom Larsson. Karlskogingen Erica Olsson, som gått upp i seniorklass trots att hon har flera år kvar som junior, slutade nia, knappt fem minuter bakom Nadia Larsson, Fredikshofs, men nästan minuten före Garphyttans Karin E Gustafsson, som ju körde i landslagsdress i fjol (Olssons tid var över sex minuter snabbare än segrartiden i D20-klassen, och då hade seniorerna ändå en längre bana). I morgon är det dags för medeldistans.

Cimmie Wignell och Jonathan Kandelin blev åtta och nia i herrklassen (knappt tre minuer bakom segraren Ludvig Werkmäster) och Sara Forsström 15:e i damklassen när hinderbanetävlingen Toughest Umeå avgjordes på lördagen.

Helgens höjdare

1) Stafett-SM
Stafett-SM är kanske inte det mest prestigefyllda svenska mästerskapet inom svensk friidrott, men ett SM-guld är ett SM-guld, och både KFUM Örebro och Thorengruppen finns på plats på Slottsskogsvallen i Göteborg med lag på de för konditionsbloggen intressanta distanserna (3×800 meter och uppåt, alltså). Jag har tyvärr inte lyckats få tag i särskilt många laguppställningar än, men med tanke på hur många duktiga löpare det finns i klubbarna så kan det bli kul att följa både 4×1 500 meter på herrsidan för KFUM Örebro (men bland annat Spårevägen och Hässelby lär komma med tunga lag) och 3×800 meter för Thorengruppen i P17-klassen (med ett ungt lag i 14-årige Henrik Franzén, 16-årige Noha Olsson 15-årige Wilhelm Bergentz), men kanske framför allt 3×800 meter för KFUM i P19-klassen, där det känns som om klubben borde kunna utmana riktigt långt fram, beroende på vilka löpare som kommer med. Tävlingarna pågår både lördag och söndag, och vi får väl räkna med att Lisa Bergdahl, den Fellingsbrofostrade löparen som numera bor i Göteborg och tävlar för Sävedalen och som haft en stark inledning på säsongen, dyker upp på någon distans också.

2) Hallsta triathlon
Tio dagar före Örebro triathlon drar den svenska triathlonsäsongen äntligen igång efter en lång vinter (även om det känns längesedan nu) med Hallsta triathlon strax utanför Stockholm. Inga av de riktigt vassa atleterna från länet är anmälda, men Örebro AIK har ändå sex stycken i startlistan. Till Örebro, som reviderat både cykel- och simbanor, finns nu 138 deltagare anmälda, bland dem Karl-Johan Danielsson.

3) Långa Lugnet
Uppe i Falun avgörs säsongens andra deltävling i den svenska långloppscupen i mountainbike, Långa Lugnet. Det finns ingen Wengelin eller Lindh i startlistan, men Örebrocyklisterna har tio deltagare anmälda och Almby åtta, bland dem Alexander Ehrlin som är uppe i herrelitklassen i år.
Och för de som bara gillar att motionscykla bjuds det ju både på Vänern runt (som startade tidigare i dag och i år lockar hela 360 cyklister) och Vulkanloppet (den 45:e upplagan av det 94 kilometer långa loppet som tidigare varit en del av den numera nedlagda, eller i varje fall vilande, Degerforsklassikern).

Bubblare: Mountainbikeorienteringssäsongen sätter igång på allvar med de två första deltävlingarna i svenska cupen, och på plats finns bland andra Garphyttans Marcus Jansson, som dominerat på svenska herrsidan senaste åren, karlskogingen Erica Olsson, som tävlar för IFK Mora och varit klart bästa svenska i ungdoms- och juniorsammanhang senaste åren och nu har valt att (tillfälligt?) kliva upp i seniorklass, och Garphyttans Karin E Gustafsson, som debuterade i landslaget i fjol. Det är sprint på lördagen och medeldistans på söndagen. Ingen löpning på hemmaplan i helgen? Nä, det är rätt dåligt med det (även om några ska springa 800 meter i GIF-spelen på Skölvboslätts IP), men somliga kommer säkert åka till Eskilstuna och kuta Å-loppet i Eskilstuna (Josefin Gerdevåg har ju en seger att försvara).

Fjugestaloppet – seger för Gerdevåg, comeback för Attås och dagen efter för Impola, Hansson och van Sitteren

Bob Impola gjorde det, Liduina van Sitteren likaså, liksom Olivia Hansson: Körde en dubbel med tävlingar både onsdag och torsdag, alltså. På onsdagen vann Karlslunds meriterade långloppslängdskidåkare Impola (tvåa i Vasaloppet i vintras) och Hansson (tvåa i Nordenskiöldsloppet i vintras) den första riktiga etappen i rullskidtouren Moto tour, en flack etapp utanför Kumla med medvind på vägen hem vilket gav riktigt hög fart och snabba tider (20.48 på Impola, som var fyra sekunder före Viktor Hansson i mål; 23.23 på Hansson, som var drygt 5,5 minuter före Paulina Hellström). Totalt var det hela 33 startande, deltagarrekord för Moto tour (bland de startande fanns en av de mindre kända Impola-bröderna, Tom, liksom JVM-skidorienteraren Filip Jacobsson för andra gången i rad, och fjolårstotalsegraren Robert Brundin återställde något av ordningen med en tredjeplats efter att ha varit längre ned i listan i prologen senast).
Samtidigt sprang Liduina van Sitteren hem en femteplats i sju kilometer långa Finspångs stadslopp (närmast före Kumlas veteran Åsa Höög och också före rutienrade löpare Cecilia Kleist och Frida Södermark) på 27.07, 2.06 bakom segrande Ida-Maria Nicklasson som liksom herrsegraren Abraham Adhanom (21.17) ju tog SM-brons i halvmaraton så sent som i lördags.

Och i dag tävlade alltså Impola, Hansson och van Sitteren igen, i Fjugestaloppet, säsongens sjunde individuella deltävling i långloppscupen. Det bjöds fem kilometer med varierat underlag (gräs, grusväg, lite skogsväg) med start och mål på Sannabadet, och en annan som tävlat intensivt på slutet (Göteborgsvarvet i lördags, seriematch i söndags) tog hem segern och därmed också ledningen i cupen: Josefin Gerdevåg. Gerdevåg avverkade banan på 18.55, sex sekunder snabbare än van Sitteren som i sin tur hade nästa två minuter till godo på Starts Marie Dasler (som ju avverkade Ö till ö Utö i helgen) på tredjeplatsen (20.47) och drygt det på KFUM Örebros Antje Torstensson på fjärdeplatsen (2.28). Hansson tog en meriterande poäng i cupen genom att knipa sjätteplatsen (den sista som ger poäng) åtta sekunder före ÖAIK:s Karin Karlsson.
På herrsidan tog Impola tre poäng, genom en fjärdeplats 14 sekunder bakom segrande Daniel Attås, elitorienteraren från Hallsberg som understundom varit precis utanför landslaget men som fått hela våren förstörd av magproblem. Nu kutade Attås på 16.51 och vann tre sekunder före Starts Per Arvidsson och ytterligare sju före KFUM Örebros Oskar Hansson, medan Impola alltså var fyra och Andreas Ingberg femma (de fem var inom 16 sekunder, den tidigare storlöparen Mattias Nätterlund, som fortsätter smyga igång efter ett års uppehåll, var 50 sekunder bakom på sjätteplatsen). Ingberg går upp på tredje plats i cupen genom sin femteplats, bakom Jack Karlsson och Per Sjögren som stod över i dag.

Själv sprang jag den helt nya distansen i Fjugestaloppetfamiljen, Fjugestaloppet trail. Ett 15-kilometerslopp (15,4, om man ska vara petig, med 200 härliga höjdmeter) som dock bara till tio procent bestod av trail och resten grus- och skogsvägar och lite igenväxt elljusspår (räknar man även spåret som ”trail” så kommer man upp i 3,5 kilometer). Det var ändå mycket trevligt (om än inte riktigt vad jag hade väntat mig med all väglöpning), och det är ju fantastiskt fint där i kanten av Närkeslätten. Tyvärr fick jag rejäla problem med magen redan efter sex kilometer, och kunde inte plåga mig som jag tänkt mig. Öppnade i rimlig takt med en förhoppning om att kunna öka på andra halvan (jag visste inte att det skulle vara den något tuffare delen av banan), men fick i stället slå av tills bara tre kilometer återstod och jag kände mig hyfsat säker på att jag inte skulle behöva stanna och spy. Jag vet inte om det var värmen eller det oljeflötiga brödet jag tog till lunchen på Örebro ölhall som gjorde det, men magen ville inte springa i dag, alls. Låg sexa och tog in på femman, Tisarens Emil Nylin, när magen inte ville lira mer, och blev omsprungen först av en herrduo (tror det var Dennis Bergström och Joakim Jansson som konstigt nog nu är placerade efter mig i resultatlistan, måhända sprang de fel någonstans, vilket jag hörde att fler gjorde) vid sexkilometersmarkeringen och därefter av ledarduon i damklassen (Frida Nilsson, hon som även vann Grisrundan för två veckor sedan men som jag fortfarande inte vet varifrån hon kommer, och Tisarens Lovisa Persson) vid elvakilometersmarkeringen. Nilsson och KFUM Örebros Jacob Eriksson vann premiärupplagan på 1.09.02 respektive 1.05.25, och jag blev åtta (sexa av herrarna) på 1.09.15. Det här var tänkt som sista riktigt hårda passet för mig inför Niesenlauf nästa lördag, men med tanke på att det gick som det gick kanske jag lägger in något kortare hårt under helgen eller på måndag.