Nio länslöpare gör upp om EM-platserna i Norrtälje – här är allt du behöver veta om knockoutsprint-SM

Anmälan till knockout-SM stängdes redan för över en vecka sedan, vid midnatt den 14/15 april, och tidigare i veckan publicerades dessutom startlistan. Den här disciplinen, som i princip fungerar som skidsprint, är ny i VM-, EM- och SM-sammanhang sedan i fjol (vartannat EM och vartannat VM är nu av skogs- eller sprintkaraktär – där skogs-EM/VM innehåller långdistans, medeldistans och stafett medan sprint-EM/VM innehåller sprint, knockoutsprint och sprintmixedstafett), men eftersom allt blev inställt i fjol blir det här första chansen för svenskar att springa knockoutsprint i ett mästerskap (EM i Schweiz i maj är sprint-EM, medan VM i Tjeckien i juli, på grund av fjolårets inställda sprint-VM, kommer innehålla de fem disciplinerna som var normalt fram till 2019; alltså alla utom knockoutsprint). Helgens tävlingar i Norrtälje kryddas av att både lördagens kvaltävling och söndagens finaler används som test- och uttagningstävling till EM – landslagschef Håkan Carlsson ska presentera truppen på tisdag (Sverige får ställa upp med nio damer och åtta herrar).
Det där gör att alla elitorienterare är högmotiverade att ställa upp, men Martin Regborn saknas förstås (stressfraktur i korsbenet). Ändå finns nio länslöpare till start: KFUM Örebros Jonatan Gustafsson (som ju var så bra som sjua på ultralång-SM för två veckor sedan och som på en bra dag kan vara med i toppen här också, löpkapaciteten har han ju bevisat med sitt distriktsrekord på 3 000 meter i vinter) och åtta löpare från Tisaren där både Lilian Forsgren (som tillhör landslaget i år igen), Josefin Tjernlund (SM-silver på ultralång) och Ellinor Tjernlund (fyra på ultralång-SM) alla ska kunna vara med i kampen om EM-platserna (ja, Forsgren är förhandsfavorit till att ta en plats, förstås).
Herrarna startar först och är 64 stycken, Tisarens nyförvärv Daniel Martinsson går först av länslöparna (13.00) följd av Oskar Andrén (13.04.30) och Gustafsson (13.18). Starten går i omvänd rankningsordning, med Gustav Bergman sist, därmed kan man utläsa att Gustafsson är rankad 32:a, Andrén 40:e och Martinsson 43:a (vilket säger något om vilka förhoppningar man ska ha på dem).
På damsidan är Lilian Forsgren högst rankad (tolva) och går ut 15.13.30, före henne Josefin Tjernlund (rankad 15:e, 15.09), Ellinor Tjernlund (18:e, 15.04.30), Andrea Svensson (19:e, 15.03), Lovisa Persson (24:a 14.55.30) och Anna Hallmén (43:a, 14.27).
De 36 bästa damerna och 36 bästa herrarna från lördagen går vidare till söndagens kvartsfinaler, sex stycken med sex löpare i varje. Tre bästa från varje kvartsfinal går vidare till semifinalerna, varifrån de två bästa i de tre heaten avancerar till finalen. Semifinalerna och finalen direktsänds av Svenska orienteringsförbundet, men jag har inte hittat någon information om vart och om det kommer att kosta pengar.

Fahlin försökte få till utbrytning i Vallonska pilen – Regborn skadad och missar EM

Emilia Fahlin kände sig rejält sliten redan på förhand men gjorde ändå jobbet hon var satt att göra i La Flèche Wallonne, Vallonska pilen, i dag. Lagets italienska stjärnskott Marta Cavalli, som var sexa på Flandern runt, kastade in handduken före start, och därför omfördelas hjälpryttarrollerna något. Fahlin fick uppdraget att täcka tidigare utbrytningar (hon försökte även skapa en egen, men de andra topplagen släppte inte iväg henne) och sedan hjälpte hon lagets kapten Cecilie Uttrup Ludwig till bra positioner i klungan inför de fyra första stigningarna. Sedan tog kraften slut, och Fahlin rullade med i en grupp långt bak tills hon valde att svänga av och kliva av inför den avslutande klättringen uppför Mur de Huy, två kilometer från målet på toppen. Uttrup Ludwig var med längst fram halvvägs uppför den backen, men fick ge sig när Katarzyna Niewiadoma attackerade. En attack som inte höll – Anna van der Breggen visade sig till sist ändå vara starkare, och med två sekunders marginal tog hon sin sjunde raka seger i tävlingen. Danskan blev åtta, 32 sekunder bakom (Évita Muzic och Brodie Chapman var de hjälpryttare som hängde med längst, till tredje sista backen, och blev 20:e respektive 22:a i mål). Jag snackade med Fahin om allt det där (för en artikel ni kan läsa här), men fokuserade mest på hur hon nu lägger upp planerna inför OS (nästa tävling blir Navarra women’s elite classic 13–14 maj).
Jag frågade också om söndagens insats i Amstel gold race, där Fahlin också fick kasta in handduken rätt tidigt:
– Jag var medvetne om att den nya bansträckningen inte passade mig riktigt lika bra, så jag hade inte samma fokus på det racet som jag hade haft annars. Jag fick möjlighet att försöka se om det ändå gick att gå för det, men jag hade inte als benen. Det var ingen bra dag, varken för laget eller för min egen del. Jag satt med fint, positionerna mig väl och var vaken, vilket gjorde att jag kom med längre än om jag inte gjort det, men totalt sett var det ingen bra dag, sa Fahlin om den insatsen.

I går pratade jag med Martin Regborn om den skada som hållit honom borta under inledningen av orienteringssäsongen, och som gör att han inte kommer till start i helgens tävlingar i Norrtälje (EM-test och knockout-SM). Det visade sig vara värre än jag hade en aning om – en stressfraktur i korsbenet, längst ned i ryggraden, mellan höftbenen, som gör att han till att börja med missar EM i Schweiz i maj och att även VM i Tjeckien i juli är i fara. Läs artikeln här.

Och på tal om artiklar, ni har väl inte missat mitt reportage om Fanny Schulstad? I morgon kommer dessutom en längre artikel om Anna Carlsson inför helgens rekordförsök på Bergslagsleden.

Fahlin avslutar våren i Belgien – men det är lagkompisen som har segerchansen

Personligen tycker jag att belgiska klassikern La Flèche Wallonne (vilket är franska för Vallonska pilen) är en av vårens läckraste tävlingar. Sedan 1984 har målet varit på toppen av brutalbranta Mur de Huy, en 1,3 kilometer lång klättring med 121 höjdmeter för 9,3 procent i snitt och som mest 17 procent (eller 26 om man hamnar på insidan i en av kurvorna). I morgon, onsdag, är det dags för årets upplaga, och den blir Emilia Fahlins avslutning på en vår som innehållit nio tävlingar och tre topp tio-placeringar (på de åtta första). Fahlin har inte kört tävlingen sedan 2018, och den har aldrig passat henne särskilt väl, och mot slutet av våren har hon dessutom känt sig lite sliten. Man ska aldrig säga aldrig, men helt klart är att laget, FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscope, kör för danska stjärnan Cecilie Uttrup Ludwig som i fjol var tvåa, två sekunder bakom Anna van der Breggen som tog sin sjätte raka seger.
Tävlingen startar i Huy och inleds med 80 ganska snälla kilometer med tre stigningar (Côte de Thon, Côte de Groynne och Côte de Haut-Bois mellan 53:e och 70:e kilometerna – den sistnämnda förvisso med 400 meter med 13 procents lutning), men sedan smäller det till ordentligt: Efter 83 kilometer på Côte de Gives (111 höjdmeter på 1 500 meter) och sedan ska Mur de Huy avverkas en gång med 32 kilometer kvar till målet på samma ställe. Har den inte gjort det innan kommer klungan gå i småbitar där, och det är oklart hur mycket den kommer återsamlas. Med 20 kilometer kvar avverkas Côte d’Ereffe (117 höjdmeter på 2 400 meter) och med milen kvar väntar Côte du chemin des Gueuses (99 höjdmeter på 1 600 meter) innan cyklisterna kommer tillbaka till Huy.
van der Breggen är förstås på plats för att jaga sjunde raka segern, men utmanas förutom av Uttrup Luwdig även av Elisa Longo Borghini, Annemiek van Vleuten, Marianne Vos och Katarzyna Niewidaoma. Bland andra.
FDJ har, förutom Uttrup Ludwig och Fahlin, också Marta Cavalli, Stine Borgli, Brodie Chapman och Évita Muzic till start.
Tävlingen startar 8.45 på onsdagsmorgonen, och Eurosport sänder avslutningen, från 11.05 till 12.30.

Hjälmargården backyard ultra får andra upplaga den 29 maj

Någon kilometer på andra sidan länsgränsen, i Södermanland, österut längs riksväg 52, ligger Hjälmargården med camping-, läger- och konferensverksamhet. Där bestämde sig personalen sig för att dra igång en egen backyard ultra (alltså ett lopp där man, med start varje hel timme, springer 6,7 kilometr så länge man orkar), och första upplagan – Hjälmargården backyard ultra – arrangerades den 18 juli i fjol. Åtta löpare sprang minst ultradistans (det är oklart exakt hur många som startade, men det var nog ett 15-tal), och Vretstorps Anna Karlsson gjorde 13 varv som tvåa och pressade därmed backyardräven Fredrik Häggkvist, Köping, till att göra ett 14:e varv för segern. Nu står det klart att tävlingen kommer få en andra upplaga, med start 8.00 lördagen den 29 maj, om restriktionerna tillåter. Och även om banan håller sig helt utanför länet (jag dubbelkollade, för möjligheten fanns ju att den skulle gå in över gränsen och vända) så blir det ett visst länsintresse eftersom en hel del löpare härifrån redan verkar anmälda. Återstår att se om någon är sugen på att springa riktigt långt.
Örebro backyard ultra, som är den stora och ”klassiska” tävlingen i disciplinen i regionen, ställdes in i fjol och ska i år arrangeras den 13 maj – men det bygger på att coronarestriktionerna lättar rejält från den 3 maj.

Fahlin inte med i täten i Amstel gold race – men Wengelin överraskade när nationella cykelsäsongen drog igång (slog Ahlsson-bröderna!)

Amstel gold race blev en sådan där tävling jag inte har jättemycket att skriva om, ur Emilia Fahlins perspektiv. Dels har jag inte hunnit prata med henne efteråt, dels var tv-sändningen så kort att man inte hann se henne i bild (den tidigare tätklungan hade i läget när sändningen satte igång redan splittrats i två, och gruppen som Fahlin hamnade i var 1,5 minuter bakom när vi kom in) och dels har varken teamet eller Fahlin själv skrivit något om tävlingen i sociala medier efteråt.
Klart är i varje fall att FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscope först och främst körde för danska stjärnan Cecilie Uttrup Ludwig i den här småkuperade, nederländska världstourtävlingen, men hon har tufft när det blir spurtavgörande och fick nöja sig med en sjundeplats i tätgruppen som bestod av 18 cyklister (Elisa Longo Borghini och Katarzyna Niewiadoma var loss med marginal med 500 meter kvar, men väntade ut varandra tills klungan kom ikapp och blev åtta och tia). Marianne Vos är i gammalt gott slag inför OS-sommaren och såg ut att vinna spurten enkelt tills hon jublade lite för tidigt (såg hon inte loppet i onsdags?!) och sånär blev omkörd av Demi Vollering på linjen (men målfotot visade att Vos ändå hade några centimeter tillgodo).
Fahlins grupp körde inte alls lika fort sista biten och tappade 7,5 minuter på täten på det sista 17-kilometersvarvet (om det nu stämde att det var 1,5 när tv-sändningen började) och var nästan tio bakom i mål. Fahlin rullade i mål tillsammans med världstourdebuterande (om man inte räknar starten för landslaget i Vårgårda 2019) Nathalie Eklund, hon som spurtslog då handskadade Fahlin på SM i fjol (Eklund har en bakgrund som yrkesdansare och började inte cykla på allvar förrän 2018!). Där bak bokfördes Örebrocyklisten som 59:a i tävlingen. Hon avslutar våren med La Flèche Wallone, Vallonska pilen, på onsdag. Efter den tävlingen ska jag definitivt ringa och höra om fortsättningen, så då utlovas en mer fullödig rapport.

På hemmaplan var det premiär för Xamera cup, var sammandrag kommer räknas som den första delen i Sverigecupen i landsvägscykel. Inför de 34 varven (90 minuter plus två varv) på Sviestads motorbana var de största länsförhoppningarna förstås satta till bröderna Ahlsson, i år tillsammans i Maifracing, men det var mountainbikespecialisten och tidigare svenska mästaren Matthias Wengelin som var starkast när 35 man kom in till spurtuppgörelsen.
Wengelin brottade sig fram till en femteplats, sekunden bakom segrande Hugo Forsell (på cykelmanér får de förstås samma tid, men tävlingen använde ett resultatsystem där alla sekundskillnader skrevs ut). Jacob Ahlsson blev åtta, Jonathan Ahlsson 16:e, Garphyttans Marcus Jansson (som på landsväg tävlar för CK Hymer) 21:a, Örebrocyklisternas Marcus Johansson 26:a och Axel Lindh 36:a (knappt två minuter bakom, han var först av dem som inte lyckades gå med klungan hela vägen).
Xamera cup fortsätter med tävlingar på Mantorp 7–8 maj.

Liten guide till Amstel gold race – en ny bana som kan passa Fahlin (och svensk mountainbikepremiär!)

I morgon är det dags för säsongens sjätte tävling på landsvägscyklisternas värlstour, och i veckan OS-uttagna Emilia Fahlins näst sista för våren: Nederländska Amstel gold race.  Tävlingen, som i fjol blev helt coronainställd, har normalt haft start i Maastricht och mål i Berg en Terblit och varit ett knappt 130 kilometer långt men väldigt småkuperat race (senast 19 namngivna stigningar). Men i år körs tävlingen över (knappt) sju varv på en 17 kilometer lång bana för totalt 116 kilometer. Varvet innehåller tre stigningar: Geulhemmerberg (31 höjdmeter på 600 meter med en brantare andra halva), Bemelerberg (43 höjdmeter på 900 meter, inte jättebrant) och Cauberg (57 höjdmeter på 900 meter med ett riktigt brant mittenparti med över 15 procent lutning på ett ställe), två kilometer före mål som precis som vanligt är beläget i Berg en Terblijt. Det är inga backar som kommer bli extremt utslagsgivande på egen hand, men när de ska köras gång efter gång kommer klungan att nötas ned, och börjar någon attackera i front i botten av någon backe på femte eller sjätte varvet kommer det sannolikt att hända grejer.
Har Fahlin kalasben, vilket hon förvisso uttryckt att hon inte har för tillfället, skulle det här kunna vara en bana som passar henne rätt bra, men å andra sidan vill säkert både Cecilie Uttrup Ludwig och Marta Cavalli också vara med och tävla, så vi får se vilken roll Örebrocyklisten tilldelas i laget. Övriga i FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscopes laguppställning är Stine Borgli, Brodie Chapman och Évita Muzic (som var den enda som körde Brabantse pijl med Fahlin i onsdags).
De flesta av de bästa ställer upp – toppåkare som Anna van Der Bregge, Annemiek van Vleuten och Marianne Vos lär förstås vara jäkligt sugna på en framgång på hemmaplan.
Damernas startar tidigt, Eurosport sänder 11.05–12.05.

I Varberg arrangerades i dag landets första mountainbiketävling i år – förstås enkom för eliten enligt gällande restriktioner. Axel Lindh (örebroare som tävlar för Team Ormsalva) körde in som femma, drygt 1,5 minuter bakom segrande Emil Lindgren. Matthias Wengelin var anmäld men kom inte till start (återstår att se om han kör Sverigecupspremiären i landsvägscykel i morgon, som han också är anmäld till). Almbys Adam Pettersen kom till start, men bröt.

f

F

När får man börja tävla igen? Vintrosaloppet är nästa hopp i mörkret

När kan det bli tävlingar för andra än eliten igen? Bra fråga.
Det nuvarande tävlingsförbudet, påfört av regeringen, via Riksidrottsförbundet, efter Folkhälsomyndighetens rekommendation, gäller till den 3 maj, så några dagar dessförinnan lär vi få ett besked om det förlängs eller om vi alla – eller i varje fall ungdomarna – kan få börja springa och cykla (och spela fotboll) i tävlingssammanhang igen. Jag för min del tycker att det är en långt viktigare fråga än elitidrottens publikaspekt, som det tjats så mycket om. Jag tycker att det är skandal att stoppet fått pågå så länge och tror att det slår långt mycket mer mot folkhälsan än den smittspridning som riskeras av att till exempel Startmilen eller Nora marathon arrangeras (forskning har visat att den är i princip noll, om man ber folk bete sig enligt ordning).
Nå, det där var bara en åsikt.
Tittar man i löpnings tävlingskalender så är allt struket fram till Vintrosaloppet den 13 maj (samma dag arrangeras Örebro backyard ultra om det blir möjligt, liksom dagen efter 3TU 100+). Jag misstänker att arrangörerna avvaktar nästa beslut från Folkhälsomyndigheten innan de går ut med mer information.
På orienteringssidan så är ju våren den stora tiden för arrangemang i länet, och där är rubbet inställt: Letälvsträffen och Boforsloppet, som skulle gått nu i helgen, Tisarträffen, som skulle arrangerats 8–9 maj, och Närkekvartetten, som skulle följt 13–16 maj (Närkekvartetten erbjuder dock ett utspritt lowkey-arrangemang under namnet Närkekvartetten light, som får arrangeras eftersom det klassas som träningstävling och inte tävling). Det enda som trots allt rullar på, utöver ”Veckans bana”, är Veterantouren som så sent som i förmiddags tävlade i Lidetorpsmon – 77 veteraner gjorde upp och Hagabys Lars Persson och Almbys Ann-Britt Göransson var starkast på den längsta sträckan.
Nästa tävling av någorlunda storlek som inte är sprint–DM-dubbeln i Hovsta den 12 juni.
Cykeltävlingar har vi ju mycket få av i länet (Bergslagsloppet har inte meddelat om de kommer köra i år), liksom triathlon (den i Viker är ju dessutom inställd).
Vi motionärer får helt enkelt träna vidare och hoppas på bättre tider.

Fahlin fick beskedet när hon spurtat i mål som åtta – klar för sitt tredje raka OS (som tionde svenska landsvägscyklist någonsin, bara Lafis har fler)

Det dröjde till efter målgång (i gårdagens blogginlägg tippade jag ju på strax före start) i Brabantse pijl i dag innan Emilia Fahlin fick glädjebeskedet: Hon är klar för sitt tredje raka OS och kommer få köra tävlingen i Tokyo den 25 juli, på en bana hon var på plats och testade redan i slutet av 2019 och som ser ut att passa henne mycket bra. Däremot har SOK tackat nej till platsen i damernas tempolopp, som Lisa Nordén körde hem till Sverige. Kravet för att få köra tempoloppet, som går tre dagar senare, är att man startat linjeloppet, där Sverige bara kvalat till sig en plats. Fahlin, som i början av karriären var något av en tempospecialist och körde tempoloppet i London 2012 (och som tagit dubbla topp tio-placeringar på VM i disciplinen), var därmed den enda som hade möjlighet att få platsen. Läser jag reglerna rätt kommer den återlämnade tempoplatsen nu att tillfalla Kuba.
Fahlin blir den tionde svenska landsvägscyklisten genom alla tider, och den tredje kvinnan efter Susanne Ljungskog och Emma Johansson, att delta i tre OS. Av de tio är Michael Lafis den ende som kommit tillbaka för ett fjärde OS. Sju av de åtta andra har gjort sina tre OS inom åtta år, medan Fahlin på grund av pandemin får sina utspridda över nio år (Lafis hade sina fyra OS över tolv år, Ragnar Malm sina tre över tolv år eftersom första världskriget kom emellan). Bland svenskarna som 107 svenskarna som tävlat på cykel i OS (då är även velodrom och mountainbike inkluderat) märks Örebrocyklisterna Anders Adamsson, Marianne Berglund och Kjell Nilsson samt IFK Örebros Josef Landberg (som blev påkörd redan på väg ut ur Stockholm när det var tempolopp runt Mälaren 1912).
I Fahlins två första OS var hon hjälpryttare åt Emma Johansson med en sjätteplats (2012) och ett silver (2016) som resultat. 2012 körde hon också tempoloppet och blev 17:e (de individuella placeringarna i linjeloppen var 19:e respektive 27:e). I år kör hon bara för sig själv.
Hur det gick för Fahlin i Brabantse pijl? Jo, hon var aktiv i klungan, men kom inte med i den avgörande utbrytningen. Ruth Wilder, Demi Vollering, Elisa Balsamo, Leah Thomas, Joscelin Lowden och Juliette Labous kom uppför backen mot mållinjen med ett 22-kilometersvarv kvar, och därmed var de flesta av de stora lagen representerade där framme (SD Worx, Trek-Segafredo, Drops, Movistar, DSM), så Fahlin och FDJ fick ingen hjälp att köra ikapp. Fahlin försökte av egen kraft brygga över till utbrytningen, som i det läget hade ett 50-tal sekunder, men det gick inte. I stället fick hon ladda om för en spurt, där hon slog alla utom en av de 44 konkurrenterna i klungan (Ashleigh Moolman var starkast i spurten).
Längst fram sträckte Vollering högerarmen i luften och jublade över segern, men målfotot visade att Wilder var fyra tusendelar före.
Kollega Olle Mellström pratade med Fahlin om loppet och OS-uttagningen för en text som går att läsa här.
Fahlin tävlar redan på söndag igen, i Amstel gold race. Sedan avslutar hon våren med La Flèche Wallonne, Vallonska pilen, på onsdag.

I morgon kan (bör) Fahlin bli uttagen till OS – och timmarna efter har hon chans till topplacering i Brabantse pijl (allt du behöver veta här!)

I morgon förmiddag kommer Sveriges olympiska kommitté, SOK, att bekräfta ett gäng nya uttagningar till sommarens OS i Tokyo – och det skulle förvåna mig mycket om inte Emilia Fahlin är en av dem som då kan börja planera för resan till Japan.
Ungefär samtidigt (vid tiotiden tror jag, men har inte hittat något exakt starttid) rullar Fahlin ut från belgiska Leuven för starten i Brabantse pijl, en tävling två nivåer under världstouren (UCI 1.1) som hon första gången testade i fjol och som passade henne jäkligt bra då (hon blev femma) – och som hon därför utnämnt till en av vårens stora höjdpunkter och personliga mål. Tävlingen är 127,3 kilometer lång och går till vissa delar på den VM-bana som väntar i september. Reda efter ett par mil kommer den första namngivna backen, Sollenberg (55 höjdmeter på 300 meter), och sedan följer ytterligare sex i snabb takt. Efter ett kortare parti för återhämtning följer en extremt intensiv andra halva med 14 namngivna backar (varav sex med kullersten) – och dessutom är de sista 1 200 meterna en fin slakmota mot mållinjen i Overijse. Även om varje enskild backe är kort blir de totalt sett utslagsgivande och många höjdmeter.
Grace Brown kom loss och vann 47 sekunder före Liane Lippert och 51 före Floortje Mackaij i fjol, medan klungan (knappt 30 cyklister) var 1.19 bakom. Där spurtade Fahlin in bakom Lotte Kopecky. I år är ingen av de fyra som kom före Fahlin med i startlistan, och enda topp tio-cyklisten på världsrankningen som kommer till start är trefaldiga världsmästaren Annemiek van Vleuten som får bära favoritskapet.
Fahlin får med sig ett rätt orutinerat gäng i FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscope-laget: Helfranska kvintetteten Evita Muzic, Maëlle Grossetête, Eugénie Duval, Victorie Guilman och Marie Le Net.
Eurosport sänder tyvärr inte, men däremot finns en belgiska livestream att tillgå från 12.00 (målgång är beräknad till 14.20).
Tävlingen är den första i starten på en intensiv period för Fahlin: På söndag kör hon Amstel gold race och nästa onsdag La Fléche Wallonne, två race som ingår i världstouren. Därefter är våren officiellt avklarad.

Klart med nytt 100-mileslopp i Storstenshöjden i sommar

Bergslöpargurun Rickard Ahlberg fick blodad tand. Efter att ha arrangerat Storstenshöjden 100 miles (och Storstenshöjden 50 miles) i februari har han nu bestämt sig för att köra motsvarande lopp över samma distanser i sommarformat den 23 juli. ”Samma upplägg som sist, det vill säga extrem coronasäkerhet med individuell start, inga gemensamma transporter, inga vätskekontroller, inga gemensamma utrymmen, ingen prisceremoni”, skriver Ahlberg på loppets facebooksida. Första start blir precis som senast 6.00 på fredagsmorgonen, och målet kommer att stänga någon gång på söndag kväll. Det kommer en mer än dubbelt så lång bana som senast (då den var 6,7 kilometer), men precis som då över 10 000 höjdmeter på 160 kilometer löpning. ”Ja, det här loppet blir tuffare än UTMB det med”, skriver Ahlberg. Eftersom det är oklart hur coronarestriktionerna kommer se ut i juli kommer tävlingen primärt, precis som den i februari, att klassas som träningstävling, och alla tar tid med sina egna gps-klockor. Men den internationella traillöpningsorganisationen Itra delar ändå ut sina kvalificeringspoäng till loppet och tyska ultralöpningsdatabasen DUV för ändå in resultaten.
Tävlingen gör att det kommer arrangeras tre eller fyra 100-milestävlingar i länet 2021, vilket är helt unikt. Vid sidan om 2xStorstenshöjden 100 miles blir det ju också 3TU 100+ med start den 14 maj och kanske en andra upplaga av Bergslagen 100 miles senare under sommaren.
Återstår att se hur många topplöpare som sommarens tävlingar kommer att locka – i februari arrangerades ju nästan inget annat, vilket fick starka namn som Kennie Pussinen, Filip Andersson och Jenny Wallner att komma och springa då.