En riktigt usel säsongsprmiär – bara mig själv att skylla

Well, formen är helt enkelt inte bättre. Säsongspremiären i Kretsloppet blev ingen rolig historia, och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv (och möjligen mina skador, men man är aldrig så skadad att man inte kan rehaba sig i bättre form än den jag befinner mig i nu). Förutom Fredrik Rådström såg jag inga supersnabba löpare på startlinjen och klev därför längst fram, inte minst som jag visste att hela loppets smalaste stig kom redan efter 400 meters löpning och jag då inte ville göra om mina gamla synder och hamna bakom bromsklossar.
Banan, nästan sex kilometer lång enligt arrangören, bestod till största delen av stig på Rävåskullen (men med en avslutande kilometer på asfalt) och sex-åtta uppförsbackar (beroende på hur man räknar, själv ser jag det gärna som sju).
Tyckte inte det gick så fasligt fort uppför första backen, men över krönet blev det ändå en lucka framåt, och i nästa stigning började pulsen rusa och flåset från bakomvarande närma sig samtidigt som kvarten framför försvann mellan björkar och tallar. I tredje backen gick två gubbar förbi, och strax därefter ännu en. Försökte hänga i fjärde backen, men kroppen sparkade bakut, maxpulsen närmade sig alldeles för fort, mjölksyran samlades i såväl underben som lår.
De två sista backarna är loppets längsta och brantaste motlut, och 30 meter förd toppen på den näst sista rullade ett mantra i hjärnan ”du går inte i ett sexkilometerslopp – du går bara inte i ett sexkilometerslopp”. 25 meter före toppen gick jag. Då hade redan ännu en löpare passerat.
Släppte rejält på farten för att pulsen skulle komma ned inför sista uppförsbacken, den mest tekniska, och försökte trippa upp. Då kom en jäkel och gick förbi med sån där trailrungång med händerna på låren: Vafan, liksom. Så jag kastade all min stolthet över bord och började också gå, bakom honom. Gjorde en sista rush för att få en lucka över krönet och utökade (tror jag, har ju inga ögon i nacken) i den tekniska nedförslöpan, men så fort vi kom ut på asfalten sa det svisch och så försvann ännu en rygg i fjärran.
Föll ihop i målfållan och flåsade som ett djur, med blodsmak och värkande höger benhinna men framför allt med krossade illusioner. Bättre än så här är inte formen just nu, och det är en lång väg bara att komma tillbaka dit jag var förra året, betydligt längre för att nå mina mål.
Tror att jag blev tia till sist, men någon resultatlista bemödade sig inte arrangörerna att sätta ihop. Inte ens tiderna för de främsta noterades. Själv tog jag mig runt på 27.31 (men banan var enligt min pulsklocka bara 5,55 kilometer med 204 positiva höjdmeter, vilket var betydligt lägre siffror än arrangören angett).
Förhandsfavoriten (i mina ögon) Rådström blev faktiskt bara trea, slagen av Örebro AIK:s Jonas Olofsson och en Daniel Andersson som jag har dålig koll på. Camilla Bergdahl, som brukar ta hem de lokala loppen i Karlskoga, vann på damsidan.
Nu laddar jag om för Oppebylöpet på torsdag. En tävling som jag fick i födelsedagspresent för drygt fyra månader sedan, när det fortfarande fanns hopp om att jag skulle persa rejält på milen i vår.

Allt annat fantastiskt som hänt i långloppslänet i dag – Josefin Gerdevågs grymma halvmara på Kungsholmen, Tiomila och favoritsegrarna i terräng-DM, bland annat – får jag blogga om i morgon. Nu ska jag gå och älta min undermåliga träningsbakgrund.

Publicerat av

Jonas Brännmyr

2 reaktioner till “En riktigt usel säsongsprmiär – bara mig själv att skylla”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *