Tankar inför årets första mållopp – bland pannben och salt choklad

”Det vore hemskt spännande att se ett inlägg med hur du tänker kring upplägg och taktik inför och under loppet!” Den kommentaren skickade Tove Karlsson in till min gamla blogg för en månad sedan, och därför har den inte dykt upp här. Men det Tove undrade över är Lurs backyard ultra, evighetsloppet som jag ska kuta på lördag. Det första av årets fyra stora mållopp för min del. Så Tove, det här blogginlägget är till dig.

Först en kort bakgrund:
Loppet avgörs i Lur, en liten by med ett hundratal invånare i Tanums kommun, med start klockan 10.00 den 18 juli, och är 6,3 kilometer långt. Ja, och om man klarar av att springa 6,3 kilometer under timmen så får man ge sig ut på ett nytt varv 11.00. Och ännu ett 12.00. Och så vidare, och så vidare, tills bara en man och en kvinna återstår. Formatet härstammar från USA, där Jeremy Ebel och Johan Steene 2014 delade segern efter 49 timmar och totalt 328,5 kilometer i Big backyard ultra. Det var tredje gången tävlingen genomfördes, och tidigare vinnarna Timothy Englund (2013) och Joe Fejes (2012) har inte behövt hålla på mer än 35 respektive 28 timmar för att kvittera ut segerchecken. I Norge arrangerades Nordens första tävling av det här slaget 2013, och både då och året därpå stod Ole Arne Eiksund som segrare i Det røde huset backyard ultra. Första året efter 13 timmar, andra året efter tolv.

Så, till dina frågor, Tove. Troligen är det kontraproduktivt att avslöja sin taktik på förhand i ett lopp där taktik är allt (ja, och så lite pannben). Men jag kan väl säga så mycket som att jag inte kommer vika ned mig före midnatt i varje fall. Att springa 14 timmar (88,2 kilometer) måste väl räknas som en liten skamgräns, och betyder dessutom att man passerar dubbel maratondistans. Om jag väljer att bryta då eller springa vidare (en kortare eller längre stund) till beror främst på tre saker: Om jag bedömer det som rimligt att nå en bra (bättre) placering genom att hålla på några timmar till, om kroppen känns bra (den går alltid att plåga när farten är så låg, så den aspekten kommer i andra hand) och om jag känner att det är värt att fortsätta med tanke på att Tromsö skyrace, som för min del är ett ännu större mållopp, avgörs bara två veckor senare. Jag har läst startlistan och googlat lite, och misstänker att Jonas Wängberg blir en omöjlig nöt att knäcka (om kroppen hans håller). Han har sprungit många långa lopp i betydligt högre hastighet än det som krävs i Lur, och själv har jag ju aldrig kutat längre än 57 kilometer … Tycker han att det är värt att gå för seger så lär han vinna, åtminstone har jag inte hittat någon seriös utmanare bland de anmälda.
Vad gäller taktiken för varje enskild timme handlar det i mångt och mycket om att hålla ned hastigheten. Gå, lunka. Hålla kilometertempot på ett åttaminuterssnitt, ungefär. Så det finns lite tid att äta, gå på toa, massera. Men inte hasta på. Så har de mest framgångsrika löparna i USA gjort. På den här grafen visas tiderna, timme för timme, för de tolv löpare som sprang de 24 första timmarna i USA i fjol. Men faktum är att den grafen också visar att det går att göra precis tvärtom. Det är nämligen den långsammaste och snabbaste löparen där, Jeremy Ebel (som bara gick under 56 minuter vid sju av 49 timmar, varav fyra gånger sista sex timmarna) markerad i grönt högst upp och John Steene (som pendlade desto mer, men snittade på under 47 minuter och nästan hela tiden var snabbast av alla) i blått längst ned. Det handlar alltså mer om vilja och pannben än utgångsfart, men för min del, och med hänvisning till tidigare år, tror jag mer på den långsamma metoden.
Viktigast i ett sådant här lopp blir dock att tillföra näring. Man kan ju käka pulver och geler och grejer, men själv laddar jag med pannkakor, ostkaka, nötter och russin. Och kanske lite mörk choklad med havssalt om krafterna tryter? Enda tillfället jag äter godis och fikabröd under tävlingssäsong (i år mellan 1 mars och 5 september) är just under måltävlingar, så det gäller att passa på … Dessutom blir det viktigt med support, och jag har lurat (notera ordvitsen) ned halva släkten till tävlingsplatsen, så där kommer jag hålla världsklass. Dessutom ska både sambon och mellansyrran springa själva.
Som en del i förberedelserna testade jag för övrigt att kuta ”luringar” förra fredagen. Gjorde dem dock lite värre än de i verkligheten är (6,9 kilometer med 110 höjdmeter och dessutom på bitvis ganska teknisk stig och under sommarens hittills varmaste och mest solgassande dag), och var fräsch när jag avbröt efter åtta timmar. Därmed räknar jag med att de där 14 jag i första hand förutsatt mig att klara på lördag gå som en dans. Men vi får väl se. Jäkligt spännande ska det i varje fall bli!

Och du, Tove! Om du läser det här kan du väl kommentera med lite egna tankar också? Lycka till på lördag!

Publicerat av

Jonas Brännmyr

3 reaktioner till “Tankar inför årets första mållopp – bland pannben och salt choklad”

  1. Hej Jonas, och tack för inlägget – otroligt taggande att läsa! Här finns ett inlägg från en av de som sprang ett motsvarande lopp i USA som jag blev tipsad om av en av de andra som ska springa i Lur (http://ilove2runraces.blogspot.se/2014/10/2014-big-dog-backyard-ultra.html?m=1) – vi ska samåka från Västerås, så det blir allt bra med lite ultraprat innan. För min del är det ultradebut som gäller. På något underligt sätt har jag lyckats värva med pojkvännen som egentligen är kampsportare till att springa. Familjen lät inte jätteimponerad varken av idén eller tanken på att komma och heja (med tanke på att jag själv kan tycka att nittio minuter fotbollsmatch är en bedrift om supporter, så klandrar jag dem inte haha), så vi kommer dit i ensam majestät och hoppas åka därifrån med någorlunda välbehållna ben.

    Nej, men det ska bli jättespännande. Jag spräckte ultradistansen för första gången för några veckor sedan under det urtrevliga sällskapslöpet från Hornstull till Järna och känner mig mer eller mindre frälst av den gemytliga stämning som tycks ligga som ett täcke kring ultralöparna. För mig ligger fokus på lite olika områden; dels att hitta ett okej tempo (förstås), dels att hitta olika källor att tanka energi ifrån (sällskap borde räcka långt, men när tiden känns mogen och orken tryter har jag laddat upp med mina absoluta favoritpoddar och låtar med hopp om att de ska kunna lyfta motivationen igen) och sedan, det som jag faktiskt är nästan häftigast, att lyckas hålla energi- och vätskenivåer optimala (läkarstudent och nörd in i själen som jag är blir det liksom en extra nyans att tänka på) för att kunna fortsätta så långt som möjligt. Jag har ingen som helst aning om hur länge jag kommer att kunna springa, men gissar att jag kommer att mala på tills någonting känns ont på fel sätt, ungefär. Det vore galet häftigt att klara sig till midnatt, men eftersom jag aldrig har gjort någonting liknande så vet jag inte alls hur kroppen och huvudet kommer att reagera – det får bli en överraskning!

    Stort lycka till, vi ses på lördag! 🙂

    1. Tack! Fantastiskt kul att läsa om din uppladdning! Till och med jag, som aldrig någonsin sprungit med lurar i öronen, har funderat på att plocka med några poddar till Lur om det skulle bli riktigt tradigt, men räknar med att det ska finnas gott om sköningar att prata med under loppet, så det får bli i nödfall. Stort lycka till på lördag till dig också!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *