Racerapport: Lurs backyard ultra

Så har jag avverkat det första av årets fyra stora mållopp. Lurs backyard ultra, där det gällde att med start varje heltimmesslag avverka 6,25 kilometer (och den tiden man fick över fick spenderas fritt, men man fick inte påbörja nästa varv förrän nästa heltimmesslag). Det visade sig ganska snart att det därmed var tiden som tog ut sin rätt snarare än distansen. När jag klev av efter 18 timmar hade jag avverkat 112,25 kilometer, vilket inte är överdrivet långt. Men jag var sliten efter just 18 timmar, inte minst som jag aldrig tidigare hållit på och idrottat mer än åtta timmar i sträck. Lägg därtill att jag aldrig hade kutat längre än 57 kilometer tidigare (då i ett sträck, utan vila men i egenvalt tempo, vilket på något sätt känns skonsammare), så var jag ganska nöjd.

Med det här upplägget handlade tävlingen nästan uteslutande om taktik och upplägg. Och eftersom jag fick starten i födelsedagspresent den 1 januari, och haft massor av tid att tänka på upplägget och på (jag älskar att göra båda) så hade jag bestämt mig för att ”springa” varven på cirka 50 minuter, för att få tio minuters vila. Tänkte att många skulle göra likadant, men till min stora förvåning skuttade nästan samtliga av de övriga 70 deltagarna iväg i ett, i sammanhanget, våldsamt tempo från start. Jag och sambon, som gjorde 3,5 varv (halvmaran) innan hon bröt för att supporta mig, hamnade snabbt näst längst bak (en tant som med nöd och näppe klarade sig runt första varvet på 59 minuter var bakom), men höll oss till vår taktik och var runt på 50.06. Kanske berodde det där höga tempot på de 67 andra på att de inte kände till banan (själv var jag på plats kvällen före och provsprang i lugndagstempo på 30.40 för att känna av backar och terräng och se så det inte fanns några luriga hinder, men det var inga konstigheter). Andra varvet var det nämligen betydligt fler som tog det lugnt (han som var först i mål på första varvet, på 25 minuter eller så, bröt för att han skulle och jobba).

Banan, ja. Den började med en kilometer trevlig terräng, fortsatte med en kilometer hemskt påfrestande utförslöpning på grusväg (återkommer till det), en knapp kilometer asfalt, en knapp kilometer uppförslöpning på grusväg och avslutades med drygt två kilometer mycket trevlig stig/skogsväg (den biten kunde gärna ha fått vara mycket längre).

Många hade som mål att klara maratondistansen, sju varv, och så långt hade jag gott om sällskap längst bak (från varv två till sju, alltså). Sedan tunnade det ur. Från varv åtta fick jag därför springa i min ensamhet, och på varv elva testade jag för första gången i mitt liv att springa med lurar i öronen. Ägnade några varv åt att lyssna på mitt favoritradioprogram Godmorgon världen, som jag med just Lur i åtanke låtit bli att lyssna på de senaste fem veckorna.

Hade ju satt upp som mål att hålla på till midnatt i tävlingen som startade 10.00 på lördagsmorgonen. När jag kom dit kändes kroppen fortfarande relativt fräsch, och jag bestämde mig för att fortsätta till tio mil, alltså 16 varv. Men eftersom jag bestämt mig för att det fick vara nog sedan, eftersom Tromsö skyrace om två veckor är en ännu viktigare tävling för min del och jag inte ville vara död tills dess, så struntade jag i taktiken att hålla igen så mycket som möjligt och joggade i stället lite fortare för att få sällskap. Varv 16, på 46.47, blev därför mitt snabbaste under hela tävlingen. Den höjningen av tempot med cirka fyra minuter gjorde att jag fick två killar att snacka med längs hela banna.

22 man var med runt 13 timmar, 20 klarade 14, men hela sju bröt vid midnatt (hade väl haft det som mål, eller tyckte att det var motigt med regnet som föll precis då, men som avtog redan till starten av det 15:e varvet). Och efter 15 varv bröt ännu en. När jag kom i mål på mitt 16:e och tänkta sistavarv visade det sig att tre av de andra redan bestämt sig för att bryta, vilket gav mig motivation att ta ännu ett varv, av placeringsmässiga skäl (topp tio i stället för delad elva). Lunkade runt på 53.07, ensam längst bak igen. I mål efter 17 varv. Trodde jag. För då berättade sambon att ytterligare tre beslutat sig för att bryta. Så, det blev ett varv till, på 52.03, och en sjundeplats efter 18 timmar. Då var klockan alltså åtta minuter i fyra natten mot söndag, och de sex som återstod var idel superlöpare. Hälles Annika Nilrud, som vann EM-guld i lag och -brons individuellt i 24-timmarslöpning i våras och som nu laddar för spartathlon, Jan Ramström som kutat Tor de geants (330 kilometer med 24 000 höjdmeter …) och så vidare och så vidare … Kände att jag nått min fulla potential placeringsmässigt och klev nöjt av. Dessutom hade jag ju persat distansmässigt med 55,5 kilometer och tidsmässigt med tio timmar (plus att jag sprungit fyra timmar längre än jag från början hade föresatt mig).

Jag hade kanske kunnat plåga mig hela vägen till 24 timmar, knappast längre. Trodde att giganterna i täten skulle pressa varandra till 36 timmar, minst. Kanske upp mot backyardvärldsrekordet på 49 timmar. Men Emir Halalkic gav sig efter 29 timmar (Nilrud klev av efter 24, hade vunnit damklassen redan efter 17 timmar), vilket gjorde Christer Tinnerholm (god för över 40 timmar i Fotrally förra månaden) till segrare ”redan” efter 30 timmar (Vilken taktik som var bäst? Tja, Halalkic var klart snabbast av de sex löparna jag lämnade kvar på banan, pep iväg i täten varje varv, Christer näst långsammast med 47-minuterstempo, så det är nog väldigt individuellt hur fort man ska kuta). Så länge hade inte jag klarat, inte i år. Kanske nästa år. Så kul var nämligen att arrangemanget att jag gärna återvänder (eller kör nya Örebro backyard ultra; eller båda, om det passar!). Enda riktiga bekymret jag fick med kroppen var en värk i vänstra fotleden, och det kom först på 17:e varvet. I den där långa grusnedförsbacken som jag inte gillade.

Jag började loppet med en taktik där jag gick i alla motlut (även de allra minsta) och lunkade resten i mycket modest takt. Hade spanat in vilka punkter jag skulle använda redan dagen innan, och höll mig till dem de första sju timmarna. De följande sju bytte jag taktik för att spara på kroppen i den där hemska utförsbacken. Lunkade all stig, även uppför, och gick all grus och asfalt. Skonsammare för kroppen. Men sedan hängde jag ju på de andra löparna varv 15 och 16, och det var väl deras (och min) löpning nedför den där grusvägen som orsakade problemen med fotleden, skulle jag tro.

Maten? Tja, jag tryckte pannkakor, rabarberkräm, pastasallad, ägg- och ansjovismackor (mm!), massor av nötter och russin, ostkaka var fjärde timme (efter fem, nio och 13 varv) vilket var mitt första fikabröd sedan maj och faktiskt två rutor chocklad efter varv 16 (det var jag väl värd?!), och hade faktiskt inga som helst bekymmer med magen på hela dagen. Har aldrig haft en så bra mage under ett längre lopp (över 30 kilometer), men förmodligen var det väl den lugna takten, att det mer handlade om promenad med inslag av joggning och frosseri snarare än en löptävling, som gjorde att jag klarade mig från magras (även dagen efter, sensationellt nog!). Och efter elva timmars sömn natten mot måndag känner jag mig oväntat fräsch (trötta lår, så klart, och fortfarande lite svullen i den där fotleden).

Till sist ett stort tack till hela mitt supportcrew (sambon och pappa var där och servade hela dagen, mamma hade gjort hundra pannkakor och fixat massor av annat göttigt att äta och totalt hade jag åtta supportrar på plats under dagen, mer än någon annan.

Start nummer sju, ett 50-tal ger sig ut mot maratondistansen.  Foto: Maria Åström
Start nummer sju, ett 50-tal ger sig ut mot maratondistansen. Foto: Maria Åström
Varv 13 avklarat och klockan närmar sig 23 (tio fingrar för tio plus tre, men de tre andra kom inte med på bild ...). Notera schyssta pannlampefrisyren!  Foto: Maria Åström
Varv 13 avklarat och klockan närmar sig 23 (tio fingrar för tio plus tre, men de tre andra kom inte med på bild …). Notera schyssta pannlampefrisyren! Foto: Maria Åström
Tio fingrar, tio varv avklarade (62,5 kilometer).  Foto: Maria Åström
Tio fingrar, tio varv avklarade (62,5 kilometer). Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länk till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14. 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Kommande mållopp:
Tromsö skyrace 2015
Sälen fjällmaraton 2015
Bergslagsleden ultra 2015

Publicerat av

Jonas Brännmyr

2 reaktioner till “Racerapport: Lurs backyard ultra”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *