Hällefors VM-hopp om värmen och smoggen: "Nu ser man himlen"

I natt, svensk tid, smäller det. Redan 1.30, så det är ingen idé att gå och lägga sig utan bara att sätta på en kanna extra starkt kaffe och bänka sig framför SVT. Sista svenskarna ut i friidrotts-VM är trion i damernas maraton, med Hälleforsbördiga Louise Wiker, 36, som länets första och enda deltagare i årets världsmästerskap. Konditionsbloggen ringde upp Wiker på plats i Peking för att få det sista om förberedelserna, och började naturligtvis med att fråga om det alla snackat om inför maraton- och gångtävlingarna på den kinesiska huvudstadens gator: Värmen och smoggen.

– Just nu, klockan 20, är det 25 grader i skuggan, men när vi körde sista lilla finslipningen på bana i onsdags var det 31 i skuggan. Just nu säger prognoserna inför söndagsmorgonen att det ska vara mulet och  under 20 grader när vi startar, men det hinner väl ändra sig. Men det är bra om det dröjer så länge som möjligt innan solen gassar på i alla fall, säger Wiker till Konditionsbloggen.
Är du värmekänslig?
– Nej, det brukar jag inte vara. Och jag känner att jag har en väldig nytta av träningen jag gjort under träningslägret i Flaggstaff, där det var väldigt varmt. Men det är en sak att köra träningspass på bana, en annan sak att hålla igång i 2,5 timmar i värmen … Men jag känner inte att jag har några speciella problem med det i alla fall, jag tror inte att jag har någon nackdel av värmen jämfört med andra löpare.
Smoggen, då?
– Man kände hur dålig luften var direkt när man landade, men sedan dess har det blivit betydligt bättre. Tydligen har de stängt ner några kolkraftverk och förbjudit lastbilstrafik under VM, och det har gett effekt. Nu ser man himlen, och kineserna jag träffat bara: ”Wow, vi har aldrig sett så blå himmel förut”. Några lagkompisar har varit nere på stan, och där är det lite mer smogg, vårt hotell ligger i utkanten av stan, men det är ändå betydligt bättre luft nu än det var under herrarnas maraton som inledde VM.
Hur är formen?
– Jag tror den är bra. Jag känner mig redo och träningen har fungerat bra. Jag dras fortfarande lite med jetlagen, men är på väg ikapp. Träningspassen på plats har känts bra, jag gjorde 3 000 meter i maratonfart i onsdags plus 5×300 meter för att få upp lite fart. Men de viktigaste svaren fick jag hemma i Sverige, före avresan. Nu handlar det om att inte lägga för mycket energi på att vara nervös, att hålla sig i skugga och konsolidera krafterna.

När jag intervjuade Wiker före avresan, för papperstidningen, berättade hon om målsättningen med VM:
– Om man hade fått riktigt bra löparväder hade jag definitivt sprungit för personligt rekord. Nu får man känna på det. Men jag tänker inte i tider, utan jag vill göra mitt livs lopp.

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *