Garphyttekillen sänkte ÖAIK: "Vann dalahäst!"

Örebro AIK gjorde ett tappert försök att återupprepa KFUM Örebros succé från förra året och ta hem Vasastafettens mixedklass. Och det hade räckt till seger med nästan en halvtimmes marginal – om det inte varit för IFK Lidingö som kom till start med ett helt gäng landslagsmeriterade orienterare. Bland dem garphyttekillen Filip Dahlgren, i fjol tia i långdistans på orienterings-VM, och nu snabbare än alla andra mellan Smågan och Mångsbodarna (utom orienteraren Emil Svensk som sprang för ett hopplockat lag i herrklassen och noterade en några sekunder bättre tid). ”Fullt ös i fäders spår. Det var kul! Vann dalahäst!”, skriver Dahlgren på Instagram.

Det var på Dahlgrens sträcka som segern grundlades. Lidingö var 1.42 före Örebro AIK i Smågan, 3.20 före i Mångsbodarna, och sedan växte avståndet hela vägen till Evertsberg. Erik Anfält var (förstås) snabbast av alla på sin sträcka och tog in 35 sekudner till Oxberg, men då var ÖAIK ändå tio minuter efter Lidingö. Även Mikaela Kemppi tog en väntad seger på sin sträcka, och plockade in hela 1.16 på Lidingö mellan Hökberg och Läde, och Daniel Johansson tog några sekunder ned till Eldris. Trots det skiljde fortfarande 8.45 när Andreas Ingberg förde ÖAIK i mål på andra plats, på tiden 5.32.27.

– Vi gjorde stabila insatser rakt igenom. Varmt och skönt var det också också. Vi var 3.19 sämre än KFUM:s tid från 2014, men det var regn i fjol och varmt i år, säger ÖAIK:s Fredrik Johnsson.

Klubbens herrlag blev sexa på 6.08.16 och damlaget sjua på 7.12.09.

Kopparbergs Johan Eriksson sprang hela sträckan själv i Ultravasan, på 7.20.34, och slutade på 19:e plats (tvåa i H45-klassen, åttonde svensk totalt). Morasonen Jonas Buud vann för andra året (av två möjliga) och slog sitt eget banrekord med en kvart. I mål på 5.45.08 vilket ger ett kilometersnitt på 3.50 över nio mil terränglöpning … Malin Tysell blev bästa länsdam på 46:e plats med tiden 10.27.41.

Kopparbergs skidstjärna Bill Impolas långloppslag Team Exspirit inledde den gemensamma tävlingssäsongen med Alliansloppet i Trollhättan. Impola låg länge med i täten av det 48 kilometer långa loppet, men mattades och gick i mål som 16:e, 1,5 minuter bakom. Lagkompisen Morten Eide Pedersen fick se sig spurtslagen av Dala-Flodas Jens Eriksson i kampen om segern. Garphyttans Olivia Hansson bröt damloppet medan Zinkgruvans Markus Johansson (femma) och Daniella Bjärmark (tia) och Garphyttans Adam Gillman (nia) och Ida Danielsson (åtta) tog topp tio-placeringar i juniorklassen.

Alexander Larsson slog till med en bronsmedalj på finfina 2.04,26 över 800 meter i P15-klassen på ungdoms-SM. Det var nästan 4,5 sekunder (!) snabbare än Alexander, som inför loppet var rankad som Sverigesexa, kutat tidigare i år. Maja Hagelvik missade däremot final med ett par sekunders marginal. I junior-SM lyckades inte Abshir Aweys följa upp fredagens fjärdeplats på hinder, utan åkte ut redan i försöken på 800 meter. Samma sak gällde hinderfemman William Fransson, i P19, och William Wickbom i P17, som dessutom hann springa direktfinal på 1 500 meter och med en tolfteplats som resultat. I det loppet blev Hällefors Haben Kidane (som leder långloppscupen, se nedan) sjua på 4.15,93.

Jonas Rosengren vann Östansjöloppet, tio kilometer med individuell start, på 37.33, över två minuter före tvåan Lasse Höög. Höög seger blev det ändå, i damklassen, där Åsa Höög vann med över fyra minuters marginal före Maria Eriksson. 40.22 på Åsa. Rosengrens seger var hans första i årets långloppscup, och han förstärker därmed tredjeplatsen i sammandraget. För Åsa var det bara tredje tävlingen för året i cupen, men segern tar henne i varje fall in på topp tio. Elva deltävlingar återstår.

På något högre nivå fortsatte Tim Sundström sin rad av 1 500-meterslopp under 3.50 (så fort hade han aldrig kutat inför årets säsong, han har ju förbättrat distriktsrekordet i flera steg), när hansprang in som fyra på 3.49,97 i ett B-heat vid en gala i belgiska Merksem. Och Linus Rosdal blev femma, och bäste svensk, av nära 11 000 löpare i Midnattsloppet i Göteborg, på tiden 32.30. Ullevis etiopier Betesfa Ayele var överlägsen och vann med över minutens marginal till tvåan på 30.15. Rosdal höll näst bäste svensk, Hälles Yared Admasu, tre sekunder bakom sig.

Och uppe i fjäll vann Antje Torstensson Helags maraton på 3.15.57 (rätt hårt pressad av Trångvikens Ida Svensson halvminuten bakom) på en tid som hade räckt till en andraplats i herrklassen. Tiden är en makalös prestation på en bana med 615 höjdmeter, bara att lyfta på hatten. Och ytterligare lite längre norrut avslutade Anton Hallor sin sommar i Tromsø med en tredjeplats i Tromsø mountain half ultra, 25 kilometer bitvis teknisk terränglöpning med knappt 1 000 höjdmeter. ”Slitsamt första halvan när nästan 1 000 höjdmeter uppför skulle avverkas i den gassande solen. Krigade på nerför och sprang in som trea efter kanske det jobbigaste loppet jag sprungit. Tog 2 timmar, 12 minuter och 17 sekunder”, skriver Hallor på Facebook. Rune Morten Johansen vann med över nio minuters marginal, på 2.01.33, före Kent Hugo Norheim som ”bara” var 1,5 minuter bakom Hallor.

Morgan Pätsi, som laddar för ironman-VM, kom till start i Sala Silverman, en triathlontävling över halv ironmandistans, trots sina vadproblem och slutade femma i tuff konkurrens på 4.14.48 (mindre än minuten sämre än i fjol). Finländaren Kim Harju var helt överlägsen och vann på 3.57.26. ”Gjorde en stabil insats som resulterade i en femteplats. Mest nöjd över att löpningen funkade och att jag inte tappat allt för mycket”, skriver Pätsi på Instagram.

VM-orienteraren Martin Regborn blev en vinnare igen när han tog hem Dubbelfajten/Fellignsbroträffen 1.38 före klubbkompisen (i Hagaby) Jakob Wallenhammar, men kanske framför allt 3.24 före Tisarens Daniel Attås som ju snuvat honom på dubbla DM-guld den här säsongen. Lovisa Persson vann damklassen tolv sekunder före Rebecka Nylin.

Mountainbikeorienterings-VM slutade i bedrövelse för Garphyttans Marcus Jansson, som varit bäste svensk på samtliga individuella distanser men som stämplade fel och sabbade hela dagen på sin förstasträcka.

Och så till sist glädjande besked från Emilia Fahlin, som instagrammat en som kommer till start i morgondagens världscupdeltävling i Vårgårda. ”Uppåt i dag! Så här glad blir jag av att känna mig bra nog för att starta i morgondagens linjelopp”, twittrar hon tillsammans med en groupie på ett leende Wiggle-Honda-lag.

Fahlin missade lagtempot: ”Feber och dålig mage”

Brittiska stallet Wiggle-Honda slutade femma i lagtempot i Vårgårdas världscupdeltävling i cykel i kväll, och det hade varit Emilia Fahlins bästa världscupplacering i karriären – om hon kommit till start. Men Fahlin tvingades i sista stund stryka sig och följa loppet från hotellsängen. ”Hade feber och dålig mage i natt. Riktigt besviken över att missa lagtempot i dag. Men jag är säger på att mina lagkompisar håller fanan högt”, twittrar Fahlin. Och det gjorde alltså lagkompisarna Jolien d’Hoore, Elisa Longo Borghini, Nettie Edmondson och Danielle King (plus Amy Roberts och Audrey Cordon som tog tidiga förningar och sedan bröt, tiden tas på fjärde cyklist i mål) avverkade de 43 kilometerna på 54 minuter och 23 sekunder och var bara 1,5 minuter bakom segrande Rabo-Liv. Ett viktigt test inför VM i september som inleds med just lagtempo (för stall, inte för landslag) den 20 september.

Fahlin går nu en kamp mot klockan för att kurera sig till söndagens individuella världscupdeltävling, Vårgårdas klassiska GP Över 133,5 kilometer där de sista 77 kilometerna består av sju varv på en rätt teknisk elvakilometersslinga med många knixiga svängar inne i själva Vårgårda.

I inlägget med helgens höjdare glömde jag ju förresten att nämna att det är både ungdoms- och junior-SM i friidrott i helgen. Det inleddes redan i dag, med en fjärdeplats för Abshir Aweys på 2 000 hinder. Möjligen var det hans debut på distansen, har i varje fall inte sett att KFUM-talangen kutat hinder tidigare. Trots det var han bara elva sekunder från SM-medalj i H22-klassen, men då ska man kanske tillägga att det bara var fem löpare till start (den äldre juniorklassen, H22 och D22, dras med väldigt små startfält). I USM tävlar de mest intressanta konditionsnamnen som Stocksäters Esther Sandén Alin på 2 000 meter, Örebros Jonathan Gustavsson och Alexander Larsson (även på 2 000 meter) på 800 meter och Jack Karlsson (framför allt) på 3 000 meter under lördag och söndag.

Garphyttans Marcus Jansson blev bäste svensk också på den tredje och sista individuella distansen i mounatinbikeorienterings-VM, hans favoritdisciplin långdistans som avgjordes på fredagen. Men det räckte inte till mer än en 24:e-plats totalt, och därmed sprack Janssons mål med mästerskapet – att bli förste svenske herre genom tiderna att ta en topp tio-placering i VM. Jansson var drygt 6,5 minuter från det målet. Mästerskapet avslutas med stafett i morgon, lördag, och Jansson kör förstasträckan för Sverige. Anders Frisk och Per Vestling tar hand om de avslutande två.

Och så noterar vi att Garphyttans långdistansspecialist Filip Dahlgren, i fjol tia på orienterings-VM, anmäler sitt IFK Lidingö som stark utmanare till Örebro AIK i Vasastafetten. Dahlgren springer själv andrasträckans 14,3 kilometer mot ÖAIK:s Mattias Nätterlund.

Helgens höjdare – går för Vasaloppsseger trots tunga återbud

1. Vasaloppets löpningshelg
Förra året vann KFUM Örebro mixedklassen i Vasastafetten i överlägsen stil, med 5,5 minuters marginal före Sundbyberg. Klubben mönstrade ett urstarkt lag med William Fransson, Per Sjögren, Albin Olausson, Lukas Melander, Linus Rosdal, Karin Forsberg, Antje Torstensson, Erika Bergentz, Jonas Rosengren och Tim Sundström. I år tänkte lokalrivalen Örebro AIK (som ju vet hur man springer stafett) ge KFUM en match – men faktum är att KFUM inte kommer till start för att försvara sin lagerkrans. Därmed stiger ÖAIK fram som något av favoriter, och jag tog ett rejält (mail-)snack med Fredrik Johnsson (som är ledare i ÖAIK, fördelat sträckorna och själv springer mellan Risberg och Evertsberg), som tyvärr fick börja med att ge dystra besked. Två av lagets tre damer, Erika Lech och Malin Olofsson, tvingades nämligen så sent som på torsdagen lämna återbud till lördagens tävling.

– Vår ambition har hela tiden varit att köra stafetten med ett renodlat Örebro AIK-lag, även om inte arrangörerna har detta som regel på denna stafett. Vi har dock valt att inte flytta löpare från damlaget till mixedlaget på grund av återbuden, detta skulle ställa till större problem med logistik, boende och övrig planering. Vi ville heller inte bjuda in löpare från konkurrerande klubbar i länet. Vi har därför bjudit in två tjejer från Västerås, Julia Forslin och Erika Jannborg, säger Johnsson till Konditionsbloggen.
Hur ser konkurrensen ut?
– Fjolårsvinnaren KFUM ställer ju inte upp, men det finns säkert fler bra lag med. Vi ska göra snabba sträckor, ta ut max. Förhoppningsvis räcker detta till en topp tre-placering och kanske en seger. Vi har fler lag från klubben anmälda, ett bra damlag och ett bra herrlag plus två lag till, så det blir många blåa löpare längs vägen mot Mora i morgon. Min bedömning är att mixed, dam och herr har bra chanser till goda placeringar, mixedlaget kan nå överst på pallen om vi får till det. Vi har haft tre uttagningstävlingar för att vaska fram mixedlaget som vi satsar hårdast på.

Bloggen bad även Johnsson att presentera löparna sträcka för sträcka.
Sträcka ett, Sälen–Smågan, 9,2 kilometer: Jacob Nilsson. ”Har haft lite skadeproblem under året men är nu på gång igen. Har mycket rutin och erfarenhet och med personbästa under 34 minuter på milen och 1.14 på halvmaran vet Jacob hur man springer fort. Kommer ge laget en bra start.”
Sträcka två, Smågan–Mångsbodarna, 14,3 kilometer: Mattias Nätterlund. ”En löpare med stor potential, han har en utvecklingskurva som fortsätter peka uppåt. Har vunnit ett gäng tävlingar i år. Allround som löpare och klarar av de flesta underlag. Har satt personbästa på tio kilometer i år med 33.38. Kommer göra jobbet på den tekniska andra sträckan.”
Sträcka tre, Mångsbodarna–Risberg, 10,8 kilometer: Pär Englund. ”Efter en lite trasslig säsong 2014 är Pär på gång igen. Personbästa i år på 5 000 meter (16.57) tio ilometer (35.54) samt halvmara (1.19.30) visar tydligt att Pär är på gång. Sträcka tre kommer gå fort med andra ord.”
Sträcka fyra, Risberg–Evertsberg, 12,4 kilometer: Fredrik Johnsson. ”Allround löpare med orienteringsbakgrund. Har sprungit stabilt under året med personbästa på maraton (2.48) och halvmaraton (1.17). Trivs i terräng.”
Sträcka fem, Evertsberg–Oxberg, 15,0 kilometer: Erik Anfält. Presentation överflödig? Otroligt kompetent löpare. Vann DM på 10 000 meter på strax över 32 minuter, nästan personbästa trots att han var i en mängdträningsperiod. Vann Blodomloppet i går på på en tid runt 32.30 efter sololöpning i täten. Kommer gå stafettens längsta sträcka, 15 kilometer på varierande underlag, kommer väl snitta strax under 3.30-tempo. Håll i hatten.”
Sträcka sex, Oxberg–Gopshus, 4,5 kilometer: Erika Jannborg. ”Blev sjua på Vårruset i Västerås på en tid under 20 minuter.”
Sträcka sju, Gopshus–Hökberg, 4,7 kilometer: Julia Forslin. ”Vann Vårruset i Västerås på en tid en bit under 19 minuter.”
Sträcka åtta, Hökberg–Läde, 4,7 kilometer: Mikaela Kemppi. ”Grym. Levererar alltid. Vinst på Blodomloppet igår, vinst på KK-joggen, landslagsuppdrag på Stockholm marathon. Enorm vinnarskalle, kommer göra jobbet riktigt bra på en passande sträcka.”
Sträcka nio, Läde–Eldris, 5,5 kilometer: Daniel Johansson. ”En riktigt talang som tyvärr haft skadebekymmer i omgångar. Har i år visat lite av det han kan. Satte nytt personbästa 2015 på 10 000 meter med fina tiden 35.54. Kommer trycka det han har på en förhållandevis lättsprungen sträcka.”
Sträcka tio, Eldris–Mora, 8,9 kilometer: Andreas Ingeberg. ”En löpare med brutal spurt (kolla på hans Instagram ”runningberg”) där han spurtar in på ett nytt personbästa på 5000 meter (16.42). Andreas är god för under 35 minuter på milen och kommer avgöra till vår fördel om det behövs.”

Örebro AIK:s lagledare Ronny Collin får sista ordet, angående konkurrenter och segerchanser:
–Utifrån vad jag kan se från tidigare års lag som placerat sig högt i mixed så är bara Solvikingarna från Göteborg anmälda i år. Men sen kan det ju vara nya lag som inte varit med innan. Vi har absolut vinst som mål och ett gäng riktigt taggade löpare, varav många är i riktigt bra form. Vi hoppas gå in runt 5.30, alltså KFUM:s tid förra året. Det är torrt och fint, så det är en snabbare bana än förra året, säger Collin till Konditionsbloggen.

I det individuella 90-kilometersloppet Ultravasan är 38 länslöpare anmälda, och där är Kopparbergs Johan Eriksson (han framhålls som en toppkandidat av erkända ultralöparmagasinet I run far, en av Sveriges bästa ultralöpare, det klart hetaste namnet. Till halva distansen finns nio länslöpare anmälda.

2. Vårgårdas världscupdeltävling
Efter förra helgens succé i Norge, det som väl får rankas som Emilias Fahlins bästa tävling sedan 13:e-platsen på VM-tempot 2013 (hjälpryttarinsatserna i Wiggle-Honda är ju så svårbedömda även om hon konstant hyllas för det jobb hon gör, men när Fahlin fick chansen att gå själv för svenska landslaget i Norge spurtade hon ned silver-Emma Johansson för en urstark femteplats på andra etappen av Tour of Norway; ett resultat som lär garantera Fahlin ett starkt mandat i det svenska VM-laget i höst) är det med start i dag, fredag, åter dags för uppdrag med stallet igen. Vårgårdas GP, med lagtempo (med viss vinstchans) för Wiggle-Honda i kväll och linjelopp på söndag. Fahlin älskar banan i Vårgårda och låg länge med långt framme och svarade mot utbrytningar i fjolårets regndränkta lopp. Vi får se vad hon kan åstadkomma med sitt nya självförtroende.

3. Östansjöloppet
Det blir, av förståeliga skäl, inte så mycket Örebro AIK-glans över helgens tävling i långloppscupen, och det saknas även en hel del namn i övrigt i startlistan. Men många kanoner brukar efteranmälda sig, så vi får se vilka som verkligen kommer att stå på startlinjen. Åsa Höög får gälla som förhandsfavorit i damklassen före Maria Eriksson och Tina Forsberg, om jag inte bommat någon i startlistan. Herrklassen mer oviss. Vi snackar hur som helst ett tiokilometerslopp med det ovanliga, men mycket roliga upplägget att det har intervallstart (två och två med 30 sekunders mellanrum). Mattias Nätterlund (36.24,4) och Kajsa Rosdal (44.56,4) vann i fjol. Här har ni den aktuella ställningen i långloppscupen inför tävlingen.

Bubblare: Mountainbikeorienterings-VM i Tjeckien, med Garphyttans Marcus Jansson, avslutas med långdistans och stafett. På lördag är det dessutom orienteringstävlingen Dubbelfajten/Fellingsbroträffen i just Fellingsbro, en lättare uppladdning inför DM-helgen nästa vecka. Ironman-VM-triathleten Morgan Pätsi är anmäld till Sala Silverman, och tänket gå för klubbrekord på medeldistans där, oklart dock om han kommer till start efter sin skada. Dessutom minst ett 20-tal länsatleter i Vattenfall world triathlon som arrangeras i samband med Stockholms världscupdeltävling i helgen.

Kaffe, kaka, fjärde raka för Kemppi

I Stockholm marathon i slutet av maj gjorde de landslagsdebut samtidigt. I kväll gjorde Örebro AIK:s Mikaela Kemppi och Erik Anfält gemensam sak igen: Som segrarduo i Blodomloppet i Örebro.
För Kemppi var det fjärde segern i rad, och på tiden 37.26 (några sekunder långsammare än de två senaste åren) över milen var hon över minuten före tvåan Åsa Höög, och de båda var de enda damerna som gick under 40 minuter.
Anfälts segermarginal till Daniel Attås, som häromsistens vann natt-DM i orientering, var lika stor. Anfält etta på 32.27, Attås tvåa på 33.44 och Linköpings Per Carlborg trea på 34.43 (de tre enda under 35 minuter, Ludvig Börjesson missade med en sekunds marginal).
Erika Bergentz och Johnny Sellvén vann femkilometersklasserna, Erika på finfina 18.46 och med exakt en minuts marginal till tvåan, och Sellvén på 17.12, elva sekunder före skidkungen Bob Impola.
Totalt tog sig 3396 personer runt fem- och tiokilometersbanorna, och mer om folkfesten kan ni läsa här.

För övrigt rekommenderar jag att ni tar er lite extra tid med fredagens papperstidning (som, om ni inte redan visste det, går att köpa för en billig penning som e-tidning på na.se), eftersom jag där har ett stort reportage om Louise Wiker, maratonlöparen från Hällefors som gör VM-debut nästa söndag. Friidrotts-VM drar ju igång natten mot lördag, svensk tid, med herrarnas mara. Damerna får äran att avsluta mästerskapet med de klassiska 42 195 meterna i Pekingsmoggen.

Fyra VM-guld till Tisaren, Fahlin spurtade ned silver-Emma och Wiker Pekingrepade i "Peking"

Well, 22 dagars semester (med avbrott för STCC på Gelleråsen i lördags) följdes av väckning 4.00, avresa till Arlanda, flyg till Zürich, bilresa till Lugano och jobb till 1.00 i går (för Örebro Hockeys träningsläger). Inget bloggutrymme där, inte. I dag väckning 8.05, bevakning av Örebroträning från 9.00 och sedan jobb, med kort lunchavbrott, till 20.30. En timmes egen träning och sedan på’t igen. Nu har jag precis lämnat sista texten, men eftersom det vankas sovmorgon i morgon tänkte jag hinna få ut några utlovade rader om vad som egentligen hände i konditionsidrottsväg under bloggsemestern.

Vi gör väl som i förhandsinlägget, tar det i bokstavsordning.

Cykel: När Emilia Fahlin körde Tour of Norway för svenska landslaget och fick chansen att testa de egna förmågorna, och inte bara assistera lagkompisar i Wiggle-Honda, tog hon den verkligen. På andra etappen var hon med i en klungspurtom andrplatsen bakom Megan Guarnier och slutade femma efter att ha spurtat ned Emma Johansson (som inte körde för Sverige utan sitt proffsstall Orica; Johansson som för övrigt blir lagkompis med Fahlin i Wiggle-Honda nästa år). I sammandraget blev Fahlin 14:e, på samma tid som sjuan och bara 21 sekunder bakom totalsegraren Guarnier. Helgen före hann hon dessutom med både Ride London GP (två topp fem-placeringar för Wiggle), Fahlin med i tätklungan hela vägen och världscupdeltävlingen Sparkassen Giro (katastrofresultat för Wiggle med Elsia Longo Borghini som bästa lagmedlem på 61:a plats), och nu till helgen är hon uttagen för att köra den svenska världscupdeltävlingen Vårgårda GP. Vad mer? Tja, VM-triathleten Morgan Pätsi tog en överlägsen seger i Hjälmartempot.

Längdskidor: Förre skidskyttestjärnan Magnus Jonsson, som tävlar för lokala långloppsteamet Skistart-Bergslagen och hade kontrakt över vinterns långloppsvärldscupsäsong, meddelade något oväntat att han lägger av.

Löpning: Josefin Gerdevåg och Erik Anfält tog programenliga segrar i DM över 10 000 meter, Maria Eriksson tog hem långa klassen i Käglanloppet och Hällefors (med ett urstarkt lag i Haben Kidane, Peter Wiker och Simon Sveder) vann Stripastafetten närmast före tre lag som enligt bloggens uppgifter utreds för att ha fuskat och plockat in löpare från andra klubbar. Johan Eriksson kom aldrig till start i 100-kilometers-SM, men Sören Forsberg slog till med ett överraskande RM-guld i 24-timmarslöpning (det finast som går att vinna på distansen i Sverige eftersom den inte har SM-status). Tim Sundström spände bågen mot medalj på 1 500 meter i friidrotts-SM, men fick nöja sig med en femteplats i ett taktiskt och tämligen långsamt lopp där Tims 1.51,62 var mindre än två sekunder från guld. Han åkte sedan ut i försöken på 800 meter. Josefin Gerdevåg blev sexa på 10 000 meter och åtta på halva distansen. VM-klara Louise Wiker strök sig från SM på grund av jetlag, men sprang sedan in på starka 36.24 över milen för en fjärdeplats i Norrköpings stadslopp, för en fjärdeplats i VM-genrepet (genrep i ”Peking” innan avfärd till Peking, alltså). Och Hällefors karlskoging Fredrik Rådström, som vunnit det mesta i 0586-området genom åren, fick nu också sin första seger i Svartåloppet, i överlägsen stil dessutom. Mattias Nätterlund vann BL-loppet i Näsviken och Therese Carlsson tog hem Inov8-sprinten under Axa fjällmaratonveckan i  Vålådalen. Och så kutade visst Anton Hallor långt uppe i norr. Tja, och så misslyckades Johan Röjler och Peter Knoblach med försöket att springa hela Bergslagsleden på fyra dagar.

Mountainbike: Linda Meijer krossade motståndet i D30-klassen i Finnmarksloppet och tog revansch för guldmissen på SM på en tid som hade räckt till fjärde plats i damelitklassen, medan Fredrik Berg blev 14:e i elitkalssen. I Cykelvasan tvingades Berg bryta på grund av punktering. I stället noterade Almbys Jenny Bernström bästa länsresultatet med en 19:e-plats i damklassen på 3.25.37, Hällefors Anna Edman 13:e i Cykelvasan 45 (Halvvasan, alltså), och Godegårds Stina Sjöberg, Örebros Cecilia Eriksson och Karlsludns Patrik Karlsson hade andra, tredje och fjärde bästa tid av alla damer respektive herrar i Cykelvasans öppet spår.

Mountainbikeorientering: Marcus Jansson har varit bäste svensk på båda de inledande distanserna i VM, men varit långt från målet om historiens första, svenska topp tio-placering på herrsidan. 22:a på medeldistansen, 33:a på sprinten. Långdistans väntar på fredag.

Orientering: Veteran-VM slutade med fyra guld för Tisaren; två för Simone Niggli, ett för magen Matthias och så ett till Lars-Åke Wall. Senior-VM slutade däremot inte med några framskjutna placeringar varken för Martin Regborn eller Lilian Forsgren, men det har ni förstås läst mycket mer om på na.se och i papperstidningen. Forsgren lyckades i varje fall följa upp med en seger i Bamm, medan Regborn återigen fick nöja sig med en andraplats i DM bakom Daniel Attås när nattdistansen avgjordes utanför Köping. Rebecka Nylin tog damguldet.

Simning: Degernässimmet blev inställt på grund av det kalla vattnet (sommaren hade ju inte riktigt kommit igång än, då).

Skridsko: Adam Axelsson avverkade i helgen säsongens första tävling, 500 meter vid Sommerløpet i Hamar i helgen. ”Startade med att göra 10,38 upp till 100 meter, och det var nog det jag var mest nöjd med. Fick till en hyfsad första kurva och växlingsraka, men fegade alldeles för mycket i sista innern. Men tiden 38,39 är ändå godkänt för mig i augusti”, skriver Axlesson på sin facebookblogg.

Swimrun: Bibben Nordblom och Lotta Nilsson kom aldrig till start i Ångaloppet, och ironman-VM-klara Lotta, som var anmäld till Kalmar ironman (se triathlon nedan) strök sig därifrån också. Återkommer när jag vet orsaken till detta. Multibegåvningen Danny Hallmén gjorde sitt tredje swimrun och blev sjua i Ten Island Swimrun.

Triathlon: Helena Yourston och Erik Malm vann Hälleby triathlon när de riktigt stora namnen uteblev.

Egen träning: Nej tack, mest rehab av foten förutom efter Tromsö. Eller ja, jag har tränat ganska mycket både tids- och antal pass-mässigt, men ingen löpning alls. Trist. Och nu sitter jag alltså mitt i Alperna, i detta underbara löplandskap, och har varken tid eller kropp för att kuta. Fan! Men höre’ni, lite hinner jag sova i varje fall, om jag kilar i säng nu!

Lilian Forsgren vann Bamm – slog Marcus Hellner: "Max 50 meters sikt"

Hallsbergs VM-orienterare Lilian Forsgren debuterade i helgen i Bamm, Björkliden arctic mountain marathon, en av Sveriges mest klassiska fjälltävlingar som avgjorts årligen sedan 1994 och består av en blandning av relativt lätt orientering och löpning. Det är en partävling, och Forsgren ställde upp i den medellånga mixedklassen (50 kilometer fågelvägen på två dagar, den korta klassen är på 30 kilometer och den långa på 70; och över alla tre distanserna finns det dam-, herr- och mixedklasser) tillsammans med sin storebror Ivan. Och vilken debut det blev – syskonen Forsgren tog hem tävlingens mixedklass i överlägsen stil, med hela 57 minuters marginal. Och då ska man veta att det fanns en hel del starka lag i det 37 lag starka startfältet. På lördagen hade Forsgrens tid räckt till att bli trea av de 89 lagen i herrklassen, och den var 42 minuter snabbare än Marcus Hellners (som, i par med Kristoffer Linder, gjorde en jättebom till sista kontrollen och tappade tio placeringar och över timmen mot täten). I sammandraget räddade Hellner dock upp och var fyra minuter före Forsgrens i mål efter drygt elva timmars tävlande. Konditionsbloggen ringde naturligtvis upp Forsgren för en kommentar.

– Det har varit bra. Vi gjorde någon tiominutersbom varje dag, men annars har det fungerat jättebra. Men det skiljer sig ganska mycket från att vara ute och springa en orienteringstävling på en timme. Jag har haft tur som haft med mig Ivan som sprungit förut, han har haft koll på näringsintag, energihalter och sådant. Sedan gäller det att inte springa för fort också, man ska ju hålla på en bra stund, säger Lilian Forsgren till Konditionsbloggen.
Ni slog Marcus Hellner i går …
– Ja, i går var det en eller två kontroller som var ordentlig orientering in till kontrollen, och det var tät dimma vilket gjorde att det blev en hel del stora misstag där lag tappade en timme eller två. Det är många som inte har stenkoll på kompassen, och på fjället är det lätt att tappa mycket tid. Hellners lag gick kontrakurs ned i en stor dal och tappade nästan en timme till sista kontrollen som var på en topp där det var max 50 meters sikt. Men i dag var det klarblå himmel, och det enda orienteringstekniska var ett par längre vägval som man kunde tappa eller tjäna tid på. Det skiljer sig mycket från vanlig orientering, bland annat har vi en vanlig fjällkarta i 50 000-del, som är väldigt grov och detaljfattig i jämförelse med det vi brukar springa på.
Har det varit roligt, då?
– Ja, verkligen. Framför allt i dag, när vädret var superfint och man hade utsikt. Men vi hade väl minimalistisk packning. Det fanns en lista på saker man var tvungen att ha, men så mycket mer tog vi inte med oss för att tjäna vikt, och det gjorde att det blev ganska kallt i tältet i natt. Jag frös jättemycket och sov bara till och från, det var frost på marken utanför på morgonen … Dessutom var det stenigt, inget ställe där man skulle ha slagit läger på om man vandrat.
Vad händer nu?
– Om vi orkar efter det här är planen att vi ska vandra några dagar. Sedan blir det återhämtning och en tyngre träningsperiod inför höstens mål som är SM och världscupavslutningen.
 Till sist; hur ser du tillbaka på VM en vecka efteråt?
– Jag är väldigt nöjd. Även om det inte blev några framskjutna placeringar så var det väldigt roligt och jag har stor mersmak inför framtiden.

Allt annat ni (jag) missat under Konditionsbloggens treveckorssemester kommer i ett längre, summerande inlägg i början av veckan.

Hallor efter topplaceringen: "Absolut mersmak"

Örebroaren Anton Hallor, 22, är mest känd som orienterare i OK Tisaren (A-lagsdebuterade i Tiomila i våras) och trappkung. Före i söndags hade han aldrig sprungit en ren löptävling längre än fem kilometer, och då på asfalt. Men ett semestervikariat på Actic tog honom till Tromsö i sex veckor, och när han ändå var här passade han på att springa Blåmann vertikal i fredags (som jag skrev om här, och som var en deltävling i vertikala kilometern-världscupen och som gav Antol 18 poäng där och en 90:e-plats på rankningen för tillfället) och Tromsdalstind skyrace (den lite snällare tävlingen i Tromsö skyrace som enligt programmet skulle ha 1 600 höjdmeter över 19 kilometer men som nog snarare var en halvmara med nästan 2 000 meter stigning, men som intr ingick i världscupen). Och som han gjorde det. Hallor sprang i mål som tia (nia av herrarna) på 2.25.51 (en tid bara halvminuten sämre än Dakota Jones segertid i fjol, men nu knappt 24 minuter bakom Stian Hovind-Angermunds segertid och en kvart från pallen) av 198 startande. Och han var lyrisk efteråt.

– Jag kommer garanterat springa mer sånt här, jag gillade det starkt! Och mersmak, det gav det absolut. Jag ska springa Tromsö mountain challenge i slutet av augusti, 25 kilometer på en något lättare bana. Det ksa bli kul, annars åker jag hem till Sverige några dagar innan skolan börjar i september och kommer hålla mig på hemmaplan tills jag får resefeber igen.
Hur mycket tränar du?
– Jag har tränat löpning på hyfsad nivå i sex–sju år. Jag springer numera cirka fem till femton timmar i veckan, helt beroende på vecka och motivation.
Hur upplevde du Tromsdaltind skyrace?
– Det var helt fantastiskt. Alla var så positiva, snälla, ödmjuka och tävlingsinriktade. Bra arrangerat med publik mil bort i vildmarken. Det är inte som en vanlig löptävling där du kan varenda sväng; här vet du aldrig vad som kommer: En fors, ett stup, snö …

Urstark nia i Tromsdalstind skyrace.  Foto: Okänd
Urstark nia i Tromsdalstind skyrace. Foto: Okänd

Racerapport: Tromsö skyrace

Well, Tromsö skyrace (eller rättare sagt, Hamperokken skyrace som är ett av tre lopp som ingår i Tromsö skyrace och som var deltävling tre av fem i skyrunningvärldscupen 2015) blev mer ett äventyr än en tävling. Eller så här; jag gick all-in, tog ut alla krafter jag hade för dagen, men tävlingens själva utformning i förhållande till min egen kapacitet att klara av den gjorde att det blev mer av ett äventyr.

Jag kan ju börja med att konstatera att snacket om att banan är en av de mest tekniskt krävande i löparvärlden inte var något bullshit. Den går inte att jämföra med något annat jag tidigare sett eller hört talas om, och jag är tveksam till att det i särskilt många andra länder skulle vara lagligt att arrangera en tävling upp och ned till en sådan brutal topp som Hamperokken (kolla videon på bestigning i torrt och fint väder här; vi hade dimma och superhalt). Vädret gjorde sitt till, ett stilla duggregn i ett konstant grådask som omintetgjorde utsikten (åh tack för det på bergskammen strax under toppen av Hamperokken; ”här är det stup 200–300 meter rätt ned på båda sidorna”, som en erfaren medtävlare behagade upplysa på en passage där kammen var så smal att jag satt med ett ben på vardera sida och hasade fram, men i dimman helt ovetandes om avståndet ned).

Tävlingen startade dock med en betydligt snällare, inte alls teknisk, och i ganska stora delar springbar stigning upp till Tromsdalstindens 1 238 meter. Där uppe vände de som sprang den korta banan (och en del av de som skulle springa den längre men ångrade sig efter arrangören Kilian Jornets skrämselsnack [som visade sig vara i underkant] vid racebriefingen kvällen före loppet) och sprang ned via en annan stig, som avslutade den långa banan.

Alla tre uppförsbackarna, den lätta Tromsdalstinden första gången, den längre och högre men inte förrän man kom ut på bergskammen direkt svåra Hamperokken, och den avslutande och direkt brutalbranta Tromsdalstinden andra gången, gick väldigt bra. Förutom under den inledande rusningen mot första toppen, där de som kutade den korta banan möljde förbi i rask takt, tog jag stadigt folk uppför. De nyinköpta, oprövade stavarna, var ovärderliga. Frågan är om jag ens tagit mig upp på baksidan av Tromsdalstinden bakom dem. Passerade en kille som stod och kräktes, en tjej som stod och storgrät i armarna på sin tröstande pojkvän (”det är bara 400 höjdmeter kvar nu, det går snabbt i den här lutningen”) och en mängd andra löpare utan stavar på väg upp där. Jag var stark hela dagen, höll bra tempo (även om det inte var många löpsteg) och tog hela tiden placeringar. Efter den där inledande rusningen tror jag inte att en enda löpare passerade mig uppför.

Men å andra sidan tappade jag brutalt med tid nedför. Jag kunde nämligen i princip inte ta ett löpsteg nedför heller. I stor utsträckning berodde det på att jag har en undermålig teknik, har sprungit alldeles för lite nedåt i teknisk terräng, men i nästan lika hög grad berodde det på att jag valde fel skor. Med facit i hand skulle jag ha haft metalldubb, orienteringsskor, och inte de plastdubbade Salomonpjuxen som funkade så bra i Sweden skyrace förra året. Nedförsbacken på den brutalbranta baksidan av Tromsdalstinden (den avslutande uppförsbacken som var den första nedförsbacken) inleddes med ett snöfält som lutade 60 procent i 50 höjdmeter, fortsatte med lika brant stenfält med lösa sten i 400 höjdmeter och mycket lera och därefter längre, men inte fullt lika branta snöfält, en liten sektion springbar platt fjällterräng och sedan en upphuggen skogskorridor där rötter och lingonris bildade botten under decimetertjock lervälling i en lutning på 40-60 procent i 400 höjdmeter ända ned till vätskestationen på 50 meter över havet. I den där backen satt jag på rumpan uppskattningsvis 150 gånger. Jag halkade i princip varje steg med de värdelösa skorna, men om det var 10 000 steg ned så lyckades jag rädda det 9 850 gånger … Herrejössesjävlar. Löparna flög förbi mig i klungor. Förutom på den lilla platten kunde jag inte ta ett enda löpsteg nedför berget (tja, på snöfälten kunde jag hasa mig fram lite snabbare än gång) medan andra (många med icebuggskor) susade ned. Tappade uppskattningsvis 40 placeringar ned till vätskekontrollen.

Sedan bar det äntligen uppför igen, och jag plockade in tiotalet placeringar upp till den tre kilometer långa bergskammen, där jag hamnade i en grupp om fyra personer. Jag hamnade ganska snart först när de andra gång på gång missade banmarkeringsflaggorna i dimman, och fick sätta farten och visa vägen. På ett ställe var det alltså så smalt att jag kunde sitta på bergskammen med ett ben på varje sida, men det var bara några meter. På en annan, lite längre, passage var det halvmeterbrett och man fick sätta ned händerna om man hade minsta anlag för svindel. Händerna fick man för övrigt använda på många ställen, och när man närmade sig den absoluta toppbestigningen var det mer bergsklättring än gång. Vid några tillfällen höll jag mig krampaktigt fast på en avsats, såg näst banmarkering några meter över mig och tänkte att det var omöjligt att fortsätta; här kommer jag helt enkelt inte upp. Men det gick. Bergskammens tre kilometer tog hur lång tid som helst (en av kilometerna klockades på 40.35), och sedan skulle man ned de 1 404 höjdmeterna igen. Efter att med hjälp av rep (annars hade det varit omöjligt) ha tagit sig ned från avsatsen på toppen väntade lös sten, klappersten, stora stenar, små stenar och några snöfält på vägen ned. Återigen extremt halt på grund av vätan och skorna, men den här gången tappade jag bara fotfästet i, säg, vart femte steg och var bara på rumpan ett 20-tal gånger. Innan det blev lite fin skogslöpning (löpning för första gången på tre timmar …) ned till samma vätskestation som vi passerade på vägen mot Hamperokken.

Första gången jag kom till den vätskestationen hade tävlingen pågått i tre timmar och fem minuter, och jag hade fortfarande hopp om att klara målet på tio timmar. Andra gången visade klockan sju timmar och tio minuter. Tolv kilometer upp och ned på Hamperokken på fyra timmar och fem minuter, alltså. Inte mycket att skriva hem om, men med 50 minuters marginal klarade jag reptiden (huvuddelen av de 35 som bröt loppet tvingades göra det efter att inte ha klarat den rätt tufft satta maxtiden just där). Så jag justerade målet till 10.30 (eller 10.38, som gav en plats på övre halvan förra året), och sedan bar det alltså uppåt igen, och jag plockade återigen placeringar (efter att ha tappat fem–tio ned från Hamperokken. Den brutalbranta backen som jag hade sådana problem med nedför var betydligt ”lättare” uppför, tack vare mina nyinköpta stavar (mina bäst spenderade 1 200 kronor i år!). Ja, utan stavarna hade jag nog inte tagit mig upp alls med de halkiga skorna.

På toppen frågade jag röda kors-personalen hur lång tid det kunde tänkas ta till målet, eftersom klockan visade nio timmar och 22 minuter och jag siktade på 10.30, och de svarade att det tog 59 minuter. ”Vadå 59 minuter, varför inte säga en timme”, tänkte jag men funderade inte mer på det. Lite senare visade det sig att 59 minuter var tiden  som segraren hade tagit på sig därifrån och till målet, och 10.30 kunde jag glömma. Jag kunde även glömma att loppet var 45 kilometer och hade 4 400 höjdmeter (det var fjolårets siffror, i år var banan delvis omlagd), så när jag trodde att jag närmade mig målet var det 200 höjdmeters uppförsbacke och tre kilometer löpning kvar (och klockan stannade på 47,85 kilometer och 4 850 höjdmeter i vardera riktning). I stället en ny otroligt stenig och hal nedförsbacke som aldrig ville ta slut. Till slut kom man ut i fjällterräng och fick springa lite igen, innan det alltså bar uppför igen sista biten mot mål. Jag grinade nästan när jag passerade mållinjen (inte som i Chamonix förra året då jag bölade som ett vattenfall), men det var en otrolig lättnad att äntligen få stanna, få te av Atma Singh, en kram av Emelie Forsberg, peptalk av Kilian Jornet och en skål med blomkålssoppa.

Av 205 anmälda, 148 som valde att svänga höger på toppen av Tromsdalstinden och verkligen ge sig ut på den långa banan och 111 som tog sig i mål slutade jag på 91:a plats (80:e i herrklassen) på tiden 11.21.17, och sällan har jag varit så glad efter att ha bommat målsättningen med över 80 minuter … Den var helt enkelt inte rimligt satt med förutsättningarna; den lite längre banan, det på grund av regnet extremt hala underlaget och mitt usla skoval. Det hade varit roligt om arrangörens mellantider hade fungerat så man hade kunnat jämföra tider upp och ned för topparna med löparna runtomkring en i resultatlistan, men tyvärr verkar den utrustningen bara ha varit igång sporadiskt.

Kroppen? Jo’tack. Fotleden som kraschade efter Lur och precis börjat läka gjorde sig påmind och höger knä, där jag har en muskel som trilskas på insidan bråkade lite, men det var inget som begränsade mig. Ramlade i ett klapperstensfält efter mindre än tre kilometer och dyngade i högerhanden så lillfingret fortfarande står i en tråkig vinkel, men det påverkar ju inte heller löpning. Och eftersom jag hela tiden tog placeringar uppför kan jag inte klaga på dagsformen heller (även om jag blev väl trött mot slutet; det blev ingen långspurt som i Sweden skyrace i fjol då jag kände mig urstark och tog massor av placeringar sista fem kilometerna).

Om jag rekommenderar tävlingen? Mja, till alla och ingen, typ. Är man inte jäkligt bra på teknisk löpning så blir det inte mycket till tävling utan mer av ett äventyr. Men gillar man att klättra i berg så är det en trevlig utmaning, skulle man kunna säga. Å andra sidan vidhåller jag att kamklättringen till Hamperokken är det otäckaste jag någonsin utsatt mig för, och jag kommer inte att göra om det (men jag är glad att jag gjort det; en gång och aldrig mer, typ). En bra summering av tätstriden i tävlingen (om en mycket överraskande herrsegrare!), och massor av bilder från densamma, hittar ni på Ian Corless sida.

Mina mållopp genom tiderna (med länk till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Kommande mållopp:

Sälen fjällmaraton 2015
Bergslagsleden ultra 2015

Den obligatoriska bita i medaljen-bilden.  Foto: Dennis Brännmyr
Den obligatoriska bita i medaljen-bilden. Foto: Dennis Brännmyr
Trött, blöt och lycklig på mållinjen.  Foto: Dennis Brännmyr
Trött, blöt och lycklig på mållinjen. Foto: Dennis Brännmyr
Fötter, skor och strumpor efter 48 kilometer lervälling och tio älv-/bäckpassager.  Foto: Jonas Brännmyr
Fötter, skor och strumpor efter 48 kilometer lervälling och tio älv-/bäckpassager. Foto: Jonas Brännmyr
Vätskestation inför andra stigningen. Här trodde jag fortfarande på tio timmars-målet.  Foto: Dennis Brännmyr
Vätskestation inför andra stigningen. Här trodde jag fortfarande på tio timmars-målet. Foto: Dennis Brännmyr
Vätskestationen efter Hamperokken. Glad att jag överlevde det otäckaste jag gjort i löparväg.  Foto: Dennis Brännmyr
Vätskestationen efter Hamperokken. Glad att jag överlevde det otäckaste jag gjort i löparväg. Foto: Dennis Brännmyr
Lite suddig bild på målgången.  Foto: Dennis Brännmyr
Lite suddig bild på målgången. Foto: Dennis Brännmyr
Tre profiler: Kilian Jornet, Atma Singh och konditionsbloggaren.  Foto: Dennis Brännmyr
Tre profiler: Kilian Jornet, Atma Singh och konditionsbloggaren. Foto: Dennis Brännmyr
Herr- och damsegraren. Eller ja, i varje fall damsegraren.  Foto: Dennis Brännmyr
Herr- och damsegraren. Eller ja, i varje fall damsegraren. Foto: Dennis Brännmyr

Kan man stava till framgång?

I morgon springer jag säsongens tredje (av totalt fem) mållopp, Tromsö skyrace. 45 kilometer med 4 400 höjdmeter fördelat på tre rejäla stigningar. Två gånger över Tromsdalstinden (1 238 meter över havet) och så en gång upp på Hamperokken (1 404 meter) där loppet vänder. Höjdmeterna (de uppför) ser jag fram emot, men det finns två andra aspekter som jag fruktar med loppet:
1) Den uteblivna löpträningen. Det totala löpuppehållet från oktober till jul (foten), knä- och lårproblemen som följde (mars-maj) och fotledsontet som gjort att jag inte sprungit en enda meter sedan Lurs backyard ultra (jo, i dag, lördag, var jag ute och tog mina sedvanliga fem dagen före mållopps-kilometer). Jag har mestadels rott (i vintras) och cyklat (i sommar) i stället, men när jag väl kunnat löpa har formen inte varit någon katastrof, om än lite sämre än förra året. Största problemet i det här loppet är att jag inte kunnat backträna i princip någonting. Eller tja, jag fick till några nyckelpass på Mallorca med många höjdmeter (knappt 3 000 meter fördelat på tre pass) och så kutade jag ju Stockholms brantaste, men ingen intervallbacke och inte mycket annan backe att snacka om heller.
2) Det är ett väldigt tekniskt lopp och jag har inte jättestor erfarenhet av teknisk, stenig löpning. Framför allt inte utför, där jag är en riktig hare (om ni undrar vad jag snackar om, kolla in den här videon från när Kilian Jornet och gänget var ute och fixade banmarkeringen tidigare i veckan).

Med tanke på formen (jag kommer inte springa alla uppförsbackar …) och loppets karaktär (det är inte möjligt att springa alla uppförsbackar …) har jag investerat i ett par stavar. Kolfiber, vikbara på tre ställen. Väger inget, är lätt att stoppa ned i ryggsäcken när de inte används. Kruxet med det är att jag inte hunnit träna med dem. Alls. Och att jag aldrig någonsin gått/sprungit med stavar över huvud taget what so ever. Skulle trimma in dem efter Lur, tänkte jag, men det satte fotleden effektivt stopp för. Så först i går ryckte jag bort prislappen (smakar det så kostar det, typ) och gick med dem i tre–fyra minuter upp från starten till en bra publikplats i Blåmannen vertikal (mer om det nedan). Klart man kände att stavarna underlättade uppför, men lika klart att jag har en långtifrån fullfjädrad och säkerligen föga effektiv teknik.

Mitt mål? Tja, 10.38 krävdes för övre halvan i fjolårets testupplaga. Så under tio timmar kanske är något att sikta på. Men det är förstås nästan omöjligt att veta vad som är rimligt på en sådan här bana.

Det om det. Loppet är hur som helst deltävling tre av fem i världscupen i skyrunninglöpningens ultradisciplin. Regerande världs- och Europamästaren Luis Alberto Hernando, Spanien, vann Transvulcania i våras (första deltävlingen), stod över Mont Blanc 80k men har å andra sidan vunnit både EM och Ice trail Tarentaise och kommer vinna söndagens lopp om han inte faller och bryter sig svårt. Sveriges regerande världsmästare Emelie Forsberg har också vunnit Transvulcania och Ice trail Tarentaise i år (och Mount marathon race!), och är tillsammans med pojkvännen och superdupermegalöpar- och bergsbestigningsstjärnan Kilian Jornet (hans cv får inte plats på bloggen) arrangör av de här loppen i Tromsö. Hon är därmed om möjligt ännu större favorit än Hernando. Hela startlistan finns här och en grym förhands om loppet här.

Men helgen i Tromsö inleddes alltså redan i går, med en vertikal kilometer (1 000, eller som här 1 048 höjdmeter över tämligen kort distans, här cirka 2,7 kilometer vilket gav nästan 39 procents – alltså 35 grader – lutning i snitt) under namnet Blåmann vertikal. Stian Hovind-Angermund, från Bergen, vann tävlingen på 35.20, 22 sekunder före schweizaren Remi Bonnet. Fem löpare var inom en minut, sedan rejäla avstånd bak. Kul att OK Tisarens trappkung Anton Hallor plötsligt dök upp på berget (jag vrålade ”heja Anton”, och han såg ganska konfunderad ut, se mitt filmklipp här). Låg 19:e när han passerade mig, ett par minuter in i loppet. Var enligt mamman, som var på plats med kikare, tolva en stund senare, men tappade i det övre, tuffare partiet och slutade på 35:e plats, med tiden 48.31. Forsberg vann förstås damklassen (en liten lätt uppvärmning inför morgondagen) även om det krävdes en sekundstrid. Hallor springer det korta loppet i morgon (19 kilometer, 1 600 höjdmeter). Ska försöka få till ett snack efteråt (men Anton är säkert i mål sju-åtta timmar före mig … Racerapport kommer på måndag!

 

Blåmann vertikal, första, lätta biten. Foto: Jonas Brännmyr

 

Atma Singh som alltid på plats för att bjuda alla på underbart Yogi tea-te.

 

Naturligtvis får alla tävlande varsin kobjällra av huvudsponsorn … Foto: Jonas Brännmyr

 

Där någonstans i dimman finns Hamperokken. Samma väder väntas i morgon, elva grader (i dalen, mycket kallare högre upp), duggregn men ingen vind. Foto: Jonas Brännmyr

 

Racebriefing med Kilian Jornet. Foto: Jonas Brännmyr