Örebroarna simmar med Loch Ness-odjuret: "Hoppas man klarar sig"

På lördag tar sig örebroarna Mårten Vidlund, 47, och Matti Tordsson, 48, an Loch gu loch, Skottlands första swimruntävling. Vi snackar åtta kilometer simning och 47 kilometer löpning fördelat på åtta simsträckor och sju löpsträckor med sammanlagt över 1 100 höjdmeter. Konditionsbloggen ringde naturligtvis upp för att höra hur de kom på tanken.

– Vi försökte komma med på Ötillö, men eftersom vi inte är elit kom vi inte med på meriter, vi kvalade inte in och hade inte lottningen med oss. Så vi började titta efter andra lopp och hittade det här, säger Tordsson till Konditionsbloggen.
Vad har ni för bakgrund?
– Mårten har hållit på med swimrun länge och bland annat kört tre Ötillö (49:a 2010bröt 2011 och 39:a 2012), och förra året övertalade han mig att jag skulle prova. Jag har hållit på med triathlon sedan 2012 (en ironman på cv:t men framför allt ett finfint resultat från årets Örebro triathlon) och har kört en del långloppssimning – bland annat Vidösternsimmet (Sverige längsta simtävling på 21 kilometer, som Tordsson förra året avverkade på sju timmar och 42 minuter) – och Mårten ville ha en stark simmare i laget. Han är en bättre löpare än jag, och jag är en bättre simmare, så vi drar varandra.
– Vi har kört mycket swimrunspecifik träning med lina. Första gången Mårten drog ut mig i terrängen i Ånnaboda var jag livrädd. Att dras fram av repet över hala rötter och stenar var en utmaning för mig som bara varit cykelbanelöpare innan. Men under det här året har jag utvecklas, anpassat mig till tempot och lärt mig tekniken för att springa i terräng. Att dras fram av linan är ungefär som att ha stark medvind. Så länge jag är pigg så springer jag så att linan inte är spänd, när man blir trött är det väldigt skönt att ha den hjälpen. Men när man blir riktigt trött kan det nästan bli svårt, om musklerna har tagit slut och man börjar spänna sig och inte längre vågar falla in i steget (kolla in duons träningsvideos här och här!).
Hur många swimruns har ni hunnit med?
– Vi debuterade tillsammans på Kustjagaren i fjol, och i år har vi varit med på Kustjagaren och Öloppet. Årets Kustjagaren var speciellt (läs racerapporten här!). Vi gjorde 4.11 där nere förra året och hade som mål att gå under fyra timmar i år, men våren hade ju varit kall och så slog det till med 29 grader på tävlingsdagen. Jag klarade inte värmen, hade en riktigt dålig dag. Första löpsträckan är åtta kilometer, och redan efter en–två kilometer kände jag att det var fel. Jag fick skyhög puls, en bit över 180, men bet ihop. Tänkte: ”Det känns säkert bättre efter nästa simning.” Men efter fyra–fem kilometer tänkte jag: ”Jag kommer svimma, jag klarar inte det här.” Och när jag inte svimmade tänkte jag: ”Jag lägger mig i diket och fejkar …” Men så kom jag på andra tankar: Mårten är hjärtkirurg, så han skull esäkert bara titta i mina pupiller och se att jag fejkade, och sedan skulle han sparka på mig tills jag fortsatte. Så det blev ett lidande hela dagen. Med 1,5 kilometer kvar till mål, på asfalten inne i Karlskrona, fick jag kramp i högra sidan, precis under revbenen, och vek mig. Mårten, som drog på som en travhäst där framme, hörde att jag frustade och ropade: ”Hur är det?” ”Jag har kramp”, svarade jag. ”Det skiter jag i, nu ska vi i mål”, ropade han. Och vi klarade vårt mål med marginal, gick i mål på 3.54.
– Det är det där som är tjusningen med swimrun, att man tävlar tillsammans, kämpar ihop, pushar varandra, hjälps åt när det går tungt. Och att man har någon att dela upplevelsen med efteråt. Jag älskar ju triathlon, men där är man i sin egen bubbla.
Vad har ni för mål i Skottland?
– Att bli bästa svenska herrlag, vi är nämligen enda svenskar där (skratt). Vi har gjort ett första, preliminärt schema på 8.20, men vi ska titta lite närmare på det när vi är på pltas. Banan är ganska tuff med 1 100 höjdmeter i löpningen, som till stor del går i helt obanad terräng, och Loch Ness som vi ska simma över två gånger är en så stor sjö att det kan vara rejäl sjögång. Dessutom lär det vara ganska kallt i vattnet, tio–tolv grader är ingen omöjlighet. Och så måste man ju akta sig för Loch Ness-odjuret, man får hoppas att man klarar sig. Så det primära målet är att ta oss runt, komma i mål.
Vad händer sen?
– Redan nästa helg ska vi vara med i Koster swimrun, som också kallas Petter invitational. En inbjudningstävling där bara 50 lag får plats, men vi lyckades skriva en så bra anmälan att vi kom med. Det är mycket simning (7 175 meter mot bara 17,5 kilometer löpning), men löpningen kommer bli nog så tuff eftersom det antagligen är mycket hala och branta klippor och vi dessutom kommer tvingas köra i hellång våtdräkt eftersom vattnet är så kallt.
– Inför nästa år är vi redan anmälda till Öloppet igen, och så ska vi göra ett nytt försök att komma med till Ötillö.

Matti Tordsson och Mårten Vidlund efter målgång i Kustjagaren 2015. Foto: Privat
Matti Tordsson och Mårten Vidlund efter målgång i Kustjagaren 2015. Foto: Privat
Mårten Vidlund drar fram Matti Tordsson under en löpsträcka i Kustjägaren 2015. Foto: Privat
Mårten Vidlund drar fram Matti Tordsson under en löpsträcka i Kustjägaren 2015. Foto: Privat

Publicerat av

Jonas Brännmyr

2 reaktioner till “Örebroarna simmar med Loch Ness-odjuret: "Hoppas man klarar sig"”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *