Fahlin del ett av tre – VM i backspegeln: "Tänk om …"

Förra veckan satt jag ned i närmare en timme på Café Java med Örebros proffscyklist Emilia Fahlin, 27. Ett samtal som först och främst handlade om att hon bytt lag från brittiska Wiggle-Honda till italienska Alé-Cipollini. Men vi hann också snacka om en hel del annat, och därför blir det nu Fahlin-special här på bloggen i dagarna tre. Först inlägget handlar om VM i Richmond i slutet av september, där Fahlin kom från ingenstans – eller snarare flera år av sjukdomsbekymmer som löstes först i juli – och gjorde succé. Först genom att vara en bidragande orsak till att Wiggle-Honda var mindre än 14 sekunder från att ta VM-medalj i lagtempo och sedan genom att vara med i en lång utbrytning i linjeloppet och vara på medaljplats bara tre kilometer från mål. En månad efteråt hade Fahlin haft tid att smälta allt det där.

– Om vi ser till hur det var i juni, när jag bara kunde träna någon timme varannan dag och inte ens visste om jag skulle kunna fortsätta cykla, så känns det rätt otroligt att jag kunde ta mig tillbaka och vara med och tävla på ett VM. Jag fick bra feedback efteråt från Emma (Johansson, svenska stjärnan som blev femma) och Martin (Vestby, förbundskaptenen), och många kom fram och var glada och sa: ”Oj, jäklar, kul att se dig tillbaka”. Jag är nöjd och har en positiv känsla. Men någonstans i bakhuvudet finns det ändå: ”Fan, tänk om den där utbrytningen gått hem och man fått chansen att spurta om det”, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Ja, vad är det för känslor kring det?
– Klart det finns en tanke: ”Tänk om …” Det hade varit kul att få testa att spurta om det. Man vet aldrig vad som kunde ha hänt om jag hade varit tillåten att jobba i utbrytningen, om jag hade fått prova att köra för det själv. Tänk om det hade hållit … Jag menar: Emma blev ändå ”bara” femma på slutet, och jag hade kanske inte kommit sämre heller. Det var ju ingen given medalj ändå. Men det är så det är i cykel. Det är synd ibland. Samtidigt var det här långt ifrån de scenarier vi målat upp på förhand. Visst hade jag tänkt: ”Vad häftigt om jag kan komma med i en utbrytning på VM.” Men egentligen var uppdraget att jag och Hanna Nilsson skulle ta hand om början av loppet, täcka attacker och gå med, och sedan skulle Sara (Mustonen-Lichan) sitta med Emma mot slutet, efter de hårda partierna. Men Sara hade ingen bra dag, så jag fick ta över båda rollerna. På så sätt var det bara kul att vara med och tävla med bra ben, men det är klart att det inte är ofta man kommer att sitta i utbrytning på sista varvet av VM. Det kanske aldrig händer igen, så klart det finns där i bakhuvudet: ”Tänk om utbrytning hade hållit och man fått prova.”
Har du kört den sista milen i huvudet, efteråt?
– Det har jag nog gjort, faktiskt (skratt). Och tänkt igenom: Vad skulle ha kunnat hända? Det gjorde jag redan då. Vad kan hända och vad ska jag göra? Jag fick försöka tänka mig in, eftersom det var så ovant.
Har du sett loppet på tv efteråt?
– Inte allt, men jo, jag har kollat lite. För att se vilka som körde och sådant man inte ser själv. Egentligen var det Holland som gjorde jobbet åt ”Lizzie” (brittiskan Elisabeth Armitsted som vann VM-guldet), för annars hade i stort sett alla nationer med åkare i utbrytningen. På så sätt kunde den ha gått hem. Hon hade tur där, ”Lizzie”, men hon körde också bra på slutet och har kört bra hela året. En värdig vinnare, verkligen.

Del två om Fahlin dyker upp på Konditionsbloggen i morgon.

Emilia Fahlin hemma i höstrusket i Örebro – med en gammal damcykel hon fått låna av sin mamma. Foto: Lennart Lundkvist
Emilia Fahlin hemma i höstrusket i Örebro – med en gammal damcykel hon fått låna av sin mamma. Foto: Lennart Lundkvist

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *