Fahlin del tre av tre – om sjukdomshelvetet och livet efter Emma: ”Kan öppna upp för chanser"

Sista delen i bloggens Emilia Fahlin-special fokuserar på det jag inte hunnit skriva om tidigare. Fyra ganska spännande områden, kan jag tycka. Allt från hur nära hon verkligen var att lägga av när sjukdomshelvetet var som värst så sent som i somras till landslagslivet efter Emma Johansson. Håll till godo!

… om hur nära det var att hon la av med cyklingen i juni, när sjukdomsbekymren var som värst och ingen ville hjälpa henne (efter att ha dragits med akuta och kroniska och ständigt återkommande bihåleinflammationer tog hon till slut saken i egna händer och betalade själv en laseroperation av näsmusslorna vid en privatklinik i Spanien den 25 juni).
– Det var ett par veckor där när jag bara: ”Va fan, det här är inte roligt …” Jag kommer ihåg när jag var hemma i Örebro i juni efter världscupen i Philadelphia, jag kunde cykla en timme varannan dag ungefär. Jag var hos läkare här hemma och de ville inte göra någonting, och det kändes som att det var sista hoppet … Under våren hade jag känt mig bra emellanåt, men hela tiden blev jag sjuk igen. När vi låg på läger med laget kunde jag köra riktigt bra en dag, och så var det totalt skit nästa. Kroppen gick uppe och ned hela tiden. Hade jag inte haft topparna hade jag aldrig orkat fortsätta, men det fanns ljusglimtar som gjorde att jag orkade ta mig igenom det. Jag kände: ”Jag har möjligheten, jag är ju bra ibland.”
– Om jag ser till hur tungt allting var då, så känns det rätt otrolig att ha kunnat vända det och kunnat tävla så bra på ett VM. Nu har jag varit frisk sedan operation (Fahlin knacker vidskepligt näven i bordet när hon säger det) och har kunnat träna som jag vill. Visst, någon dag har jag väl varit sliten och fått ändra lite, men det har inte varit som förut när jag var borta två veckor här och två veckor där. Nu har allt klaffat och jag har fått en helt annan kontinuitet. Utmaningarna i vinter blir att fortsätta hålla sig frisk och att lära sig att lyssan på kroppen.
– Om jag ser till hur fort det gick från slutet av juni till slutet av september, hur fort det vände upp till den här nivån, så hoppas jag naturligtvis att det finns ännu mer att ta ut. Naturligtvis kommer det inte att gå på en sekund, men även med små steg finns det utrymme att bli betydligt bättre. Det är inget stopp på den nivå jag hade på VM, det är inte mitt max, det finns att bygga vidare på. Det är det som motiverar mig.
… om en nysatsning på tempo (fram till och med säsongen 2011 var Fahlin först och främst känd som en tempoåkare – hon tog SM-guld i tempo 2009, 2010 och 2011, vann U23-EM-silver i tempo 2009 och 2010 och var nia på VM i tempo 2010 och 2011, hennes bästa individuella VM-placeringar – men sedan dess har hon inte kört särskilt många tempolopp överhuvudtaget).
– Jag kommer fortsätta jobba mest mot linje. Men visst, när jag satt i Richmond och tittade på tempot på tv så blev jag bra sugen. Vi får se om jag får en tempocykel av laget redan i början av vintern så jag kan börja träna på den. I år körde jag inte SM och hade inget att kvala in till VM på, så det var lite svårt att sitta och motivera för förbundet att jag skulle få prova på VM. Men till nästa år får vi se, jag kommer ändå få några tempon i etapploppen och på SM, och kanske lägger lite tid på att tärna specifikt. Så får vi se om det går bra eller inte …
… om landslaget och tiden efter Emma Johansson (som avslutar karriären efter nästa säsong, kanske redan efter OS i Rio de Janeiro, annars efter VM i Qatar senare på hösten):

– Det kommer bli ett hålrum. Emma har funnits med i många år. Det kommer bli tufft för Sverige på det sättet att det är hon som tagit flest poäng på världsrankningen, och det är den det går efter när de fördelar platser till OS och VM. Tappar man alla hennes poäng så gäller det att andra tar steg upp och börjar samla, annars kan det bli för oss som för till exempel Danmark, som inte har någon plats på OS just nu. Vi kommer helt klart att behöva fylla på underifrån för att ens komma med till OS 2020. I dagsläget har vi egentligen inget stöd från Svenska cykelförbundet, mer än på VM och vid ett par tävlingar som landslaget körde i år. De har egentligen inte jobbat med någon annan cyklist än Emma, och hon har säkert inte heller jättemycket stöd därifrån. Om man vill få upp svensk cykel och fortsätta vara med på mästerskapen behöver förbundet börja jobba underifrån och stötta unga tjejer och sådana som inte lyckas ta sig in i de internationella lagen.
– Samtidigt blir det spännande att se vad som händer efter Emma också. Det finns några yngre tjejer som är ganska starka, som Hanna (Nilsson) som var med på VM och ett par till. Det är inte helt tomt, även om de behöver hjälp och stöttning för att nå hela vägen. Det kanske blir mer öppet på VM åren efteråt, då kan vi tävla lite annorlunda. Om man jag hade suttit i en utbrytning som på årets VM och Emma inte hade varit med så hade jag ju gått för det. Det här kan öppna upp för sådana chanser, att andra måste ta för sig mer. Det blir en ny era.
… om lagkompisar (alla är ännu inte presenterade, men nio av tolv namn finns listade på teamets hemsida), språk och cyklar i nya stallet Alé-Cipollini:
– Det är sju tjejer som är kvar från årets säsong och fem nya. Det är ingen gammal lagkompis, ingen jag kört med tidigare, men jag har tränat med en del uppe i Livigno och har koll på de flesta. Det verkar vara ett bra gäng och god stämning i laget.
– Det värsta med att byta lag är väl språket, egentligen. Jag blir väl så illa tvungen att lära mig italienska … Det har pratats engelska i alla lag jag varit i tidigare, så det blir en omställning. Jag förstår lite italienska tack vare spanskan, men prata kan jag inte göra. Men jag hoppas att det ska gå att få fram det jag vill.
– Cipollini är ju ett cykelmärke (Alé är ett klädföretag), så det blir de som står för cyklarna. I Wiggle-Honda hade vi Colnago. Men det är samma Campagnolokomponenter, så det är inte så mycket nytt att vänja sig vid. Och cyklarna ska vara okej, har jag hört. Jag ska få cykeln i början av december.

Emilia Fahlin mot väggen. Typ.  Foto: Lennart Lundkvist
Emilia Fahlin mot väggen. Typ. Foto: Lennart Lundkvist

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *