Fahlin om diskningen, Jacobsson om megabommen och Gerdevåg om rekordloppet

Vilken dag! Vasalopp (här och här och fett uppslag i morgondagens pappers-NA med intervjuer med både Impola, Roberto och Joakim Ljunggren), fantastiska resultat i Haags halvmaraton (här och en intervju med Pulsklockevinnaren Gerdevåg i morgondagens pappers-NA) och så fick jag dessutom tag i både Emilia Fahlin och Filip Jacobsson efter deras lördagsinsatser. Och eftersom det blir exklusivt för bloggens läsare så börjar vi väl i den ändan.

Jag skrev ju om Fahlin i går, och att hon bröt premiären av världstouren, Strade Bianche. Men faktum är att hon och hela den 15 cyklister stora klunga hon just då befann sig i blev diskade med en knapp tredjedel kvar av loppet – för att ha korsat ett järnvägsspår när bommarna var på väg ned.

– Efter det längsta gruspartiet var vi just bakom frontklungan och jagade, vi hade väl 75 meter upp till dem. Vi var precis på väg att nå ikapp när det efter en nedförsbacke kom en skarp vänsterkurva direkt följt av ett lite dolt järnvägsspår, som klungan passerade, och som just började blinka rött när vi ett par sekunder efter svängde in. Då bommarna inte var nere dundrade vi förbi, och blev direkt efter neutraliserade av juryn som var bakom oss, och som sedan beslutade att ta oss ur tävlingen och diskvalificera oss, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
– Det finns en första gång för allt … Det finns en ny striktare regel kring det här i år, och de valde att följa upp med detta. Men både jag, och alla i min grupp, tycker nog att det var lite dåligt då det dels först kom så dolt efter kurva, och att vi var så pass nära den grupp framför som passerade, och det fanns ingen som tydligt markerade att vi skulle stanna. Oavsett hade tävlingen slutat där, för om vi stannat och väntat hade vi blivit så långt efter.
– Det hade ju kunnat vara trevligt att få gå i mål i alla fall, men … Inte det absoluta krutet i benen och hundra procent ännu, men det går framåt och jag fick jobba en del under dagen då vi hade punka på topptjejen i laget och fick vänta och köra tillbaka till klunga, och likaså dra upp inför det viktigaste gruspartiet. Det var en rolig och tuff tävling, nytt för mig med alla gruspartier. Nu väntar lite träning  veckan och sedan två hårda tävlingar i Drenthe helgen som kommer.

Jag skrev ju också om Jacobsson i går, och om mina misslyckade försök att få tag i honom i Österrike. I dag ringde han schysst nog upp från Arlanda (efter att han missat sin buss på grund av försenat flyg!) och berättade om en bergochdalbanevecka där han höll på att ge upp efter en megabom i fredagens långdistans.

– På väg till kontroll fyra (av 19) var det lite otydligt på kartan. Jag läste fel och åkte till åttan–sjuan–sexan innan jag upptäckte det, och fick åka tillbaka hela vägen till fyran och sedan ta de andra kontrollerna i rätt ordning. Ett jävla skitmisstag som gjorde att jag tappade typ tio minuter (sträcktiderna visade att bommen kostade 10.05 mot segraren, Vladislav Kiselev). Från fyran och in i mål, de sista 50 minuterna, tappade jag bara 22 sekunder på vinnaren. Det var ett riktigt bra lopp, och jag hade absolut varit topp sex om jag inte hade gjort det där misstaget, säger Jacobsson till Konditionsbloggen.
Var det den tiden förbundskaptenerna såg, när de ändå tog ut dig till stafetten?
– Jag tror det. Först när det hände tänkte jag: Nej, nu bryter jag. Nu åker jag hem. Men sedan tänkte jag på stafetten och blev riktigt rädd att jag skulle bli petad ur förstalaget. Så då tänkte jag: Nu jäklar, i stället. Och där visade jag vilken fart och kapacitet jag har, även om jag inte riktigt fått ut det den här veckan. Jag har varit riktigt besviken över loppen jag gjort (16:e i sprint, 19:e i medeldistans och alltså 14:e i långdistans) när allt gått så bra innan. Och kroppen har känts bra också, men jag har gjort tokiga saker, som i långdistansen, och haft en del otur.
Men sedan fick du ändå en medalj i stafetten, hur var det?
– Jättehäftigt. Jag har ju inte tagit någon JVM-medalj eller något sådant tidigare, så det var en verkligt stor grej att få gå upp på prispallen och ta emot bronset. Robin (Salén) tappade ju lite på första, men det gick riktigt bra för mig på andrasträckan, det var helt klart mitt bästa lopp den här veckan, och jag plockade in lite på lagen framför. Sedan gjorde Henning (Sjökvist) också ett kanonlopp på sista och gick om det finska laget. Det var riktigt nervös vänta i målet, alltså. Långa minuter. Och riktigt stort när han gick i mål. Det är ändå en medalj i JVM, mot de bästa i världen.
Nu är skidorienteringssäsongen över. I orienteringen har du bytt klubb till OK Tisaren, vad blir målet?
– Ja, jag kände att det var dags att byta till en större klubb. Målet är junior-VM i Schweiz. Det är betydligt fler som kämpar om platserna i vanlig orientering än i skidorientering, men jag känner att jag har en chans. Vårens swedish league-tävlingar blir viktiga, och får jag ut min kapacitet kan jag absolut ta en plats. Jag känner att jag har förbättrat mig fysiskt till i år.
Och nästa vinter får du ta rejäl revansch i ditt sista JVM i skidorientering …
– Ja, jäklar. Det ska jag verkligen göra!

Några rader om halvmaran i Haag, till sist. Det var fyra Örebrolöpare på plats, och det gjordes tider, jävlar i min lilla låda. Här har ni tiderna, rekorden och mellantiderna per fem kilometer:
Josefin Gerdevåg, KFUM Örebro: 1.16.41 (17.48–17.57–18.24–18.40). Nytt distriktsrekord.
Mikaela Kemppi, Örebro AIK: 1.16.46 (17.49–18.01–18.21–18.43). Nytt personligt rekord, nytt D40-distriktsrekord.
Linus Rosdal, KFUM Örebro: 1.07.45 (15.48–15.57–16.18–16.18). Nytt personligt rekord, bästa tiden i distriktet sedan 1986.
Mattias Nätterlund, Örebro AIK: 1.12.48 (16.57–17.10–17.33–17.26). Nytt personligt rekord.

– Det var fantastiskt. Målsättningen var att försöka springa nytt personligt rekord, men väderprognoserna var inte så superbra, så jag var lite tveksam om det skulle gå. Det skulle blåsa åtta sekundmeter och regna. Något regn blev det inte, och även om det blåste ganska mycket så var det inte superfarligt, för det fanns många ryggar att ligga bakom. Men efter 15 kilometer kom vi ned till havet, och där var det kraftig motvind och hagel, och då var det ingen som ville ligga och dra, alla vek åt sidan. Där tappade man massor av tid, och blev jäkligt kall, säger Gerdevåg till Konditionsbloggen.
Det gör ju bara rekordet ännu mer imponerande …
– Ja, en dag med vindstilla hade det här varit en perfekt bana, med väldigt snälla plattar där man kunde hålla bra löpsteg. Det är svårt att spekulera i hur mycket man förlorade på vinden och haglet, men 30 sekunder sa grabbarna jag pratade med. Det känns kul att man kunde göra en sådan bra tid trots att det inte var optimala förhållanden. Då är man i bra form. Det här var absolut ett av mina bästa lopp, jag passerade milen på 35.45 och det gjorde jag inte på många millopp förra året, men jag vet inte om det var bättre än maran i Frankfurt. Det får jag suga lite på.
Låg du och Mikaela tillsammans hela vägen?
– Första tio gjorde vi det, sedan fick jag en lite lucka, jag tror att hon tyckte att det gick lite fort. Men vid 14–15 var hon ikapp, och så låg vi tillsammans i den fruktansvärda motvinden. Därefter hade jag kanske fem sekunder på henne tills 20 kilometer, då hon var ikapp igen. Med 600 meter kvar tänkte jag: ”Nu blir det Frankfurt i repris”, men jag lyckades spurta ifrån den här gången.
Det ska antagligen bli ett svenskt lag på halvmaran i friidrotts-EM i juli, räcker det här loppet för dig och Mikaela att ta er dit?
– Nej, jag tror inte att det här räcker. Vi pratade lite om det, jag och Mikaela, och vi tror att man hade behövt gå under 1.16 för att bli uttagen. Dessutom hade man nog behövt vara snabbaste svenska här, och vi hade Hanna Lindholm (Studenterna) framför oss (fyra sekunder före Gerdevåg, nio före Kemppi). Men man vet aldrig.
Kan du göra under 1.16, om det krävs?
– Klart det är görbart, om man får till det. Men just nu har jag ingen mer halvmara inplanerad än Göteborgsvarvet, och den är ju inte så snabb. Vi får se vad som händer.

För övrigt upptäckte jag först i dag att den bloggbekante Hälleforslöparen Haben Kidane sprang tiokilometersloppet under Kiel marathon förra veckan (jag släppte fokus från det loppet när Erik Anfält inte kom till start). Haben kutade på 33.13, 17 sekunder över det personliga rekordet.

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *