Lindecyklistens galna utmaning: ”Två Mount Everest på åtta dagar”

Har ni hört talas om Cape Epic? Tja, i Sverige är kanske inte den sydafrikanska tävlingen jättekänd, men i den internationella mounatinbikesvängen är det ett av de största, tuffaste och mest prestigefyllda etapploppen (delar av tävlingen direktsänds i 17 länder i år, och i fjol var regerande olympiske mountainbikemästaren Jaroslav Kulhavý, Tjeckien, med i det vinnande paret). På söndag startar den 13:e upplagan med en 26 kilometer lång prolog, och därefter följer sju ordinarie etapper över totalt 652 kilometer och över 15 000 höjdmeter i något av den tuffaste mountainbiketerrängen som går att uppbåda, rent tekniskt – med Daniel Tegin, 40, från Lindesberg på startlinjen i ett lag tillsammans med Lars Pedersen från småländska Läckeby. Konditionsbloggen ringde naturligtvis upp Tegin före avresan till Sydafrika, för att fråga hur han tänkte när han anmälde sig till monsterloppet.

– Jag tänkte inte alls, faktiskt. Det var en ren tillfällighet. Det är ganska svårt att få en plats till tävlingen. De tar bara in 600 tvåmannalag, och ett antal platser är vigda åt proffs, välgörenhetslag och media, och de resterande lottas ut, och det är gigantiskt många från hela världen som vill åka. Lars var med i lotteriet men fick ingen plats, men sedan var han ute på internet och letade om någon behövde en partner eller om något lag drog sig ur. Och några dagar före julafton, när han var på semester i Thailand, fick han napp, ett lag från Tyskland som ville sälja sin plats, och Lars tackade ja på rak arm utan att ha någon att cykla med. Så han ringde mig, och jag tackade givetvis också ja direkt, berättar Tegin för Konditionsbloggen.
Visste du vad du gav dig in på?
– Lite koll hade jag, men inte riktigt. Bara höjdskillnaden är två Mount Everest på åtta dagar, kan man säga. Och många säger att det här är mountainbikens svar på Paris–Dakar-rallyt. Prestigemässigt är det mountainbikens svar på Giro d’Italia eller Tour de France, men ser man till hur fruktansvärt mycket det sliter på utrustningen och hur tufft det är så är det bättre att jämföra med Paris–Dakar. Det är vassa stenar, törnbuskar och den tuffaste terräng man kan köra i. Man får räkna med punkteringar och mycket mekande längs vägen. Plus värme, höjdmeter, vilda djur och vänstertrafik.
Hur har du förberett dig?
– När jag tackade ja var jag på fjällsemester, med allt vad det innebär. Jag åkte slalom och åt för mycket mat (skratt). Därefter har jag försökt cykla så mycket jag kunant mellan vändor av förkylningar och influensa. Så jag är inte optimalt förberedd, det kommer krävas mycket pannben.
Vad är målet?
– Vi är inte där för att tävla, utan för äventyret. Vi är jättenöjda om vi kommer i mål. Det finns ett stort antal blåbär med i tävlingen, men vi tillhör nog de allra blåaste. Jag ska inte komma sist, men kommer jag näst sist och i mål är jag jävligt nöjd, för det är jättemånga som bryter varje år. Om en i laget tvingas bryta får man ingen officiell sluttid, men man får ändå fortsätta köra, så vi har sagt att om en tvingas stryka på foten ska den andra fortsätta. Det är ändå ett så pass stort äventyr.
Just att cykla åtta dagar i rad, då. Hur blir det?
– Jag vet inte alls, faktiskt. Hur kroppen känns när man kör två dagar i rad har jag koll på. Det har man gjort när man långcyklat på hemmaplan. Dag ett och två är inga bekymmer, men sedan har jag ingen aning om hur jag kommer att reagera. Man måste köra betydligt långsammare för att orka, man kan inte gasa på i sitt vanliga tempo.En av de största utamningarna blir att inte dras med och cykla på första dagen, utan cykla betydligt långsammare och sparsammare än man är van. Dessutom är det väldigt långa dagar, i fjol låg snittiden på 7,5 timmar per dag och flera dagar är man ute uppåt tio timmar … Kör man Vätternrundan eller ett lopp i långloppscupen så trycker man i sig energi sista timmen för att komma i mål, men här måste man ha en plan för att få i sig nog med energi så man orkar köra dagen efter också. Man måste hela tiden planera framåt.
Vad har du för tävlingsbakgrund?
– Ingen alls, egentligen. Jag började cykla på äldre dagar, något år före första Cykelvasan (2009). Jag är en glad motionär som har haft som mål att bli en av dem som klarar de tio första cykelvasorna (sju är avverkade hittills, för Tegins del med den finfina utvecklingskurvan 4.17–3.49–3.35–3.23–3.21–3.14–3.15), och så var jag med och startade upp Lindecyklisterna. Sedan har det blivit någon Vätternrunda (han var en av de 500 snabbaste med 7.49 i fjol) och några långlopp, men jag har aldrig kört några licensierade tävlingar. Så det här blir det värsta jag gjort. Ja, inte bara inom cyklingen, utan det värsta alla kategorier.

Daniel Tegin (till höger) med förre NA-sportjournalisten Anders Sjöberg under AIM challenge i Sälen (en kontrollplockningstävling medelst mounatinbike, typ).  Foto: Privat
Daniel Tegin (till höger) med förre NA-sportjournalisten Anders Sjöberg under AIM challenge i Sälen (en kontrollplockningstävling medelst mounatinbike, typ). Foto: Privat
Daniel Tegin anför Lindecyklisternas klunga i Vätternrundan.  Foto: Privat
Daniel Tegin anför Lindecyklisternas klunga i Vätternrundan. Foto: Privat

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *