Racerapport: Örebro backyard ultra

Jag förlorade kampen mot Hasse Byrén. Det är en sak, det var väntat. Men jag förlorade också kampen mot mitt eget pannben. Det var betydligt mindre väntat, det har jag i princip aldrig gjort förut, åtminstone inte på längre lopp. Men jag vann å andra sidan en silvermedalj, och det har jag hellre aldrig gjort tidigare, aldrig stått på pallen överhuvudtaget i en tävling större än klubbnivå.
Örebro backyard ultra blev en kamp på många plan. 6,7 kilometer per timme är ingen distans, men när timme läggs till timme växer distansen snabbt till mil, och maraton läggs till maraton. Mitt mål var att hålla klara 24 timmar, men det sprack. 4.00 i morse klev jag av, efter ”bara” 19 timmar. Orsaken var inte att kroppen inte hade klarat ett eller ett par eller potentiellt möjligt fem varv till, utan att motivationen tog slut. När Farstalöparen Mats Liljegren, som hade haft det riktigt kämpigt några varv, inte klarade att ta sig runt det 18:e varvet i tid så var jag klar tvåa, med örebroaren och ultralöpningslegendaren Hasse Byrén fortfarande såg helt oberörd ut (hade han ens börjat svettas än?!).
Hasse har ju inte bara det nordiska rekordet för herrar på 24-timmarslöpning på löpband (där snackar vi pannbenskrävande prestation!) utan har också en lång rad andra finfina ultraprestationer bakom sig under den långa karriären, och han är topp 30 i Sverige genom alla tider på tolvtimmarslöpning, 24-timmarslöpning och 100 miles (160,1 kilometer). Ja, meriter som gör att jag aldrig skulle kunna drömma om att besegra honom, och därför kände jag att jag nått min maximala placering i tävlingen, en andraplats. Hur många varv jag än skulle springa skulle Hasse ta ett till. Att bli tvåa bakom Hasse Byrén är ingen skam, det är snarast en ynnest. Vilken man!
Det som stör mig betydligt mer är att det inte blev 24 timmar. Mellansyrran (jag har tre storasystrar) hade lovat att komma och springa de två sista varven med mig från 7.00, och dessutom skulle ytterligare åtminstone sex-sju supportrar dyka upp och heja mig i mål. Men med tre timmar kvar till 7.00, fem timmar kvar till 24 timmar och en kropp som var seg och stel och inte hade velat lägga av de sista fyra timmarna så fanns det helt enkelt inte nog med motivation att fortsätta när tävlingen var över, placeringsmässigt. Dessutom hade jag slagit distanspers (127,5 kilometer), gjort ett varv mer än i Lur förra året, och var på så vis nöjd.
Jag öppnade för ett 20:e varv, med förbehållet att Bergs Annika Askengren skulle kasta in handduken efter det 19:e och jag därmed skulle bli trea totalt, men trots att Annika, som varit urstark hela dagen, faktiskt började se lite sliten ut och klagade på illamående så gav hon sig ut på det 20:e, och då lämnade jag in.
För besväret fick jag en vacker silverkrans, en löparjacka, ett stort paket gott knäckebröd och en ultradistansring (som alla som klarade minst åtta varv och därmed kutade över 50 kilometer fick).
Själva tävlingen, då? Jo, den enskilt största faktorn som gjorde att de 32 startande var reducerade till åtta – fyra herrar, fyra damer – redan efter tolv timmar var värmen (27 grader i skuggan och vindstilla större delen av dagen). Många led, fler fick kramp, åtminstone två kollapsade efter ”målgång” (efter att ha givit upp, kanske man säger i ett sånt här lopp). Själv ägnade jag tre-fyra första varven åt att utarbeta en strategi för vilka partier som skulle gås och vilka som skulle springas, och från varv fem och framåt höll jag den till punkt och pricka, med varvtiderna samlade mellan 49.30 (en enda under 50 minuter, som stack ut) och 52.30 (de allra flesta mellan 50.30 och 51.30, men när det var kolmörkt gick det lite långsammare på stigarna något varv). Jag är också väldigt nöjd med att jag höll mig till min matplan, käkade var fjärde timme (pastasallad och pannkakor, omväxlande), fikade var fjärde timme (kaffe och ostkaka för det mesta) och fyllde på vätska (vatten, koncentrerad rödbetsjuice, sportdryck) varje timme. Inga som helst problem med magen, mer än lite illamående första kilometerna något varv när jag vräkt i mig lite för mycket näring.
Banan var mycket behagligare än den i Lur förra året, utan den kilometerlånga, hemska, spikraka, med sprängsten belagda och i konstant motvind utsatt nedförsbacken på grusväg (som jag fortfarande drömmer mardrömmar om; inser att det låter som om jag klagar på Lur nu – men jag älskade verkligen det loppet, som startade hela mitt backyardintresse och fick mig förbi många mentala barriärer, det är bara den där fotledsförstörande backen jag har dålig erfarenhet av). Som stiglöpare hade jag gärna sett ännu mer stig, medan andra klagade på att det var för mycket. Men på det hela taget en fin mix med två längre (en kilometer var) och två kortare (500 meter var) stigpartier, två längre (en kilometer var) och några riktigt korta grusvägspartier och runt 1 200 meter asfalt fördelat på 700 meter i början och 500 meter i slutet. Ett rejält motlut (om man kan kalla 16-17 höjdmeter ”rejält”) på grusväg, i övrigt relativt platt. Men utslagsgivande jämfört med Lur i fjol var att banan var 300-400 meter längre (den i Lur var för kort, den officiella distansen för ett varv på en backyard ultra är 100 miles/24 = 6,71 kilometer), vilket gör mellan 2.15 och tre minuter per varv i det tempot jag höll. Ackumulerat över 19 varv alltså 7,5 kilometer eller nästan en timmes löpning extra (mer än ett varv extra).
Det finns två saker som dock är viktigare än något annat för att ta sig framåt i sådana här tävlingar. Det ena är sällskapet, och det är ju sedan gammalt att alla inom ultrasamhället är trevliga prickar. Man kan snacka med vem som helst, när som helst, förutsatt att man håller något sånär samma fart (därför hann jag tyvärr inte prata så mycket med Hasse eller damsegraren Nina Eibring, Kristinehamn, som sprang sina varv runt 48 minuter konstant; men de hade ett annat upplägg än mig och var alltid bakom till 1,5-kilomtersmärket, för att sedan försvinna i fjärran). Jag hade Jag sprang flera varv med gamla träningskompisen Leonora Johnsson (som liksom jag kommer från Karlskoga och som med sina 20 år var överlägset yngste medaljör som trea i damklassen; jag var näst yngst med mina 30) och Tony Ehrnström från Örebro (en trogen blogläsare!), och många fler bidrog till att göra det här till en helt fantastisk tävling. Det andra är supporter, och där är jag väldigt lyckligt lottad med en familj som ställer upp till hundra procent. Maria masserad lår och vad och fick någon gång sent på kvällen trycka bort en muskelknut på utsidan av högerlåret som gjorde att benhinnan trilskades. Mamma och pappa servade med mat och dryck och fixade allt som jag bad om och höll i hela vägen från start till mål. Och var Alice, äldsta syrran med familj, Marias föräldrar och en träningskompis med son på plats under delar av dygnet. Otroligt peppande! Och så givetvis ett stort tack till min klubb Nature running, vars Johan Stamm (som utnyttjade loppet åt att sätta ett finfint 50-kilometerspers!) levererade tävlingströjor och buffar på morgonen. Sånt uppskattas!

Nästa stora mål blir, som vanligt, Bergslagsleden ultra i höst och därefter mitt första tidslopp, Borås sextimmars i november. Men först ska jag träna rejält med backar och intervaller så jag får upp lite fart i löpningen igen.

Karlskogaduon Leonora Johansson och Jonas Brännmyr (ja, konditionsbloggaren alltså) någonstans runt varv sex. Fortfarande mycket krafter kvar! Foto: Filip Erlind
Karlskogaduon Leonora Johnsson och Jonas Brännmyr (ja, konditionsbloggaren alltså) någonstans runt varv sex. Fortfarande mycket krafter kvar! Foto: Filip Erlind

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2016, Borås sextimmars 2016.

Publicerat av

Jonas Brännmyr

11 reaktioner på ”Racerapport: Örebro backyard ultra”

  1. Imponerande att fixa 19 starter!!!
    Trevlig läsning som vanligt.
    Jag tycker banan passade min smak. Klart några meter mer stig hade varit toppen, men klart en bana för återkommande arrangemang!

    PS. Jag räknade ihop löptiden, ja klarade mitt andra mål. Snittfart på 5:47. Skulle ju vara under 6 min. Men nästa gång får jag satsa på några fler starter 😉

    1. Urstarkt, ju! Banan var en nia på en tiogradig skala, sa Maria, men jag tyckte nog snarare en stark sjua (men då utgår jag från att det ultimata för en backyard hade varit helt platt, helt rot- och stenlös, bred och fin stig – och en sådan idealbana finns ju knappast i verkligheten). Väldigt, väldigt fin, hur som helst!

      Ps. Du såg att du var omnämnd i bloggen, va? Utgick helt enkelt från att du hade klarat rekordet. 🙂

  2. Mycket bra kämpat! Personligt rekord ska man alltid vara nöjd med. Men nästa år tar vi båda 24 varv!

    1. Tack själv! Jag använde de fyra första varven till att utarbeta en plan, som jag sedan i princip höll mig till. Gick cirka en kilometer av den första grusvägspartierna (båda backarna samt hela vägen från andra backen fram till vänstersvängen in på stigen) samt hela det tredje, korta grusvägspartiet (som i princip bara bestod av backe). I övrigt joggade jag. Detta gjorde att jag ofta flera gånger per varv bytte plats med somliga andra, som hade helt andra planer (många gick till exempel på stigarna, som jag gillar bäst att springa), vilket gjorde att jag framåt timme 12-13 kunde säga på metern när någon annan skulle passera mig. 🙂 Målet för mig var att ligga på 51-52 minuter per varv. Några gånger gick det lite för snabbt (under 50), och någon gång var jag uppåt 52,5 minuter. Men åtta-nio minuter till mat/toa/massage tycker jag är lagomt. Har du själv provat något liknande lopp?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *