Ekholm om världens tuffaste triathlon: Med magras i helvetesterräng

Skrev ju några rader häromdagen om Anders Ekholms finfina resultat i Celtman (en 28:e-plats av 176 startande), en av världens tuffaste ironmantävlingar, som avgjordes i Skottland i lördags. Nu har jag fått tag i Anders själv och hört om hans upplevelser, och det blir en artikel i morgondagens pappers-NA. Men naturligtvis också lite längre snack här i bloggen.

– Nu, några dagar efteråt, känner jag mig förvånansvärt pigg i kroppen. Klart man känner av det man gjort, jag är lite stel i nacke och rygg, men det känns helt okej om jag jämfört med en del andra tävlingar då jag varit helt förstörd efteråt, säger Ekholm till Konditionsbloggen.
Hur var det när du passerade mållinjen?
– Först fick jag lägga mig ned och bara ta det lugnt en stund. Jag var ganska slut, jag höll ändå på i 14.25, och jag är trots allt bara en glad motionär (nåja, Anders har gjort under tio timmar på en ”vanlig” ironman) med familj och barn som antagligen tränar betydligt mindre än de flesta andra här, även om jag har en enorm support från familjen.
Hur var loppet, om vi börjar med simningen?
– Det var ändå elva grader i vattnet, så det inte alls så farligt som jag befarat. Tidigare år hade det ju varit folk som klev upp och bröt så fort de kände hur kallt det var, men så tror jag inte att någon gjorde i år. Däremot var det mycket maneter, som man fick både i ansiktet och på armarna. Och jag fick imma på simglasögonen som gjorde att jag tappade första gruppen med simmare, och hamnade långt fram i den andra gruppen istället. Men det största problemet var att jag mådde lite illa på en gång. Jag tror att jag hade fått i mig någon skit dagen innan. Och när jag klev upp ur vattnet mådde jag riktigt illa.
Hur gick det under cyklingen?
– Efter fem mil fick jag punktering, och då kollapsade magen totalt. Så jag fick gå ut i skogen och sätta mig … Det stoppet tappade jag 10–15 minuter och 13 placeringar på. Turen i oturen var att min support, ”Micke” (Mikael Spiris) var precis bakom mig när jag fick punkteringen, så han kunde langa grejer och byta vattenflaska när jag fixade det. Normalt sett stod han och hejade varannan mil eller så, så det var ett jäkla flyt att han stod precis där. Annars var cyklingen helt fantastisk. Slitigt eftersom det var så mycket upp och ned, men otroligt fint.
– Men när jag kom till löpningen var magen helt kollapsad. Normalt sätt brukar man äta, äta, äta när man sätter sig på cykeln för att vara i bra form till löpningen, men den här gången fick jag inte i mig något mer än två flaskor energidryck på hela cyklingen, så jag var ganska tom när jag började springa. Första 18 kilometerna fick man ta själv, 400 höjdmeter på en fjällstig. Vid varje vätskekontroll kollade de så att man var okej, annars plockade de av en. Men det gick ändå helt okej och när jag kom upp till nästa station vid 18 kilometer hade jag klarat cutoffen (reptiden, alltså) med 80 minuters marginal. Därifrån följde Mikael med som hjälplöpare, och vi började knata uppåt. Jag hade fått låna ett par stavar, och det hjälpte otroligt mycket. Vi gick uppför första stigningen, men plockade ändå folk hela tiden. Det var många som stod och hängde och var helt förstörda. Jag tror min och Mickes vana att gå i fjäll gjorde mycket, för de som inte är vana går för mycket med vaderna i stället för att använda låren. Johan Hasselmark (som har banrekordet i Celtman) hade sagt innan att jag skulle få springa i helvetesterräng. Och det stämde, bokstavligt talat, när vi skulle ned efter toppen. Det var väldigt brant, och löst grus, och stup på båda sidorna. Vi låg väl på 7.20–7.30 per kilometer trots att det gick nedför. Sista åtta kilometerna var asfalt, och då försökte jag springa på så mycket som möjligt, men då kom den mentala tröttheten och krampen. Det var tufft hela vägen.
Fick du blodad tand?
– På slutet tänkte jag: Det här är inte riktigt vettigt. Men nu när jag fått några dagars distans till det har jag börjat fundera på något nytt, tufft lopp. Får jag en plats i Norseman skulle jag inte vara främmande för det. Annars finns det ju lopp som Swissman och ett annat i Italien och ett i franska Chamonix. Men först blir det en vanlig ironman i Kalmar.
Hur är formen inför det då, fick du någon känsla i helgen? Är du god för under tio timmar i en vanlig ironman just nu?
– Nja, det vågar jag nog inte säga. Jag har inte fått den mängd långa cykelpass jag behövt för att få upp farten, och jag har nog inte tempot i löpningen heller. Men samtidigt har det inte skiljt mer än 45 minuter mellan mitt första, långsammaste, och mitt snabbaste ironman.

Hjälplöparen Mikael Spiris framför Anders Ekholm ut från kontrollen efter 18 kilometer av löpningen.  Foto: Privat
Hjälplöparen Mikael Spiris framför Anders Ekholm ut från kontrollen efter 18 kilometer av löpningen. Foto: Privat
Anders Ekholm med den blå tröjan som visar att han klarat sig i mål i Celtman.  Foto: Privat
Anders Ekholm med den blå tröjan som visar att han klarat sig i mål i Celtman. Foto: Privat

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *