Cykelturen från helvetet: ”Funderade på att be en tysk om lift”

Efter misslyckandet i Bergslagsleden ultra och den usla form jag haft senaste månaderna beslutade jag mig för att bryta ihop och komma igen och köra ett lite seriösare träningsupplägg inför Borås sextimmars om knappt två månader. Så i måndags drog jag igång med ett klassiskt pass: 10×1 000 meter med en minuts gåvila. Och i går följde jag upp med ett långpass på racercykeln. Eller rättare sagt: Cykelturen från helvetet.
Jag hade någon gång i fjol kollat ut en tänkt tur Karlskoga–Karlsdal–Rockesholm–Loka–Karlskoga. Ett överslag att det skulle bli sex mil. Lite lagom, sådär. Plockade varken med mig vätska, energi, pengar eller telefon, utan drog iväg.
Problemet? Tja, att det inte fanns någon asfaltsväg mellan Rockesholm och Loka, har ingen aning om hur jag lästa kartan i fjol. Men det fattade jag inte förrän jag kom ut på riksväg 244 mellan Nora och Hällefors – och då visade gps-klockan redan 55 kilometer. Vid tänkta totaldistansen 60 kilometer rullade jag ut genom Grythyttan, kände att jag började bli tom på energi, men intalade mig själv: Det går uppför förbi Loka, till kommungränsen, men sedan rullar det nedåt, hemåt.
Jo, tjena. Kuperingen hade jag koll på; men inte att vägverket hade fräst bort ytskiktet på asfalt (antar att de ska fixa ny beläggning inom kort) under två mil från strax före Loka ända bort till avfarten mot Östra Kärne. Det var som att köra på dålig grusväg med de smala landsvägsdäcken studsandes. Armarna domnade bort, huvudet var tomt på energi och munnen torr som ett sandpapper. Det var ren misär och till slut tog jag mig knappt framåt. Funderade på att be en tysk husbil, vars förare stannade för att kissa precis när han kört om mig, om lift (entschuldigung!). Övervägde att dricka bäckvatten (men kom att tänka på Tobias Karlsson). Vinglade stundtals där jag studsade fram på den usla vägen. Men fortsatte envetet att trampa, trampa, trampa. Till slut kom jag hem. Med över 108 kilometer på gps-klockan. Hällde i mig vatten, käkade en lax, och långsamt rann livet tillbaka i mig. Om det gjorde mig starkare inför Borås? Oklart. Men det trimmade onekligen pannbenet.
Och vädret kan man ju inte klaga på den här septemberveckan. Solen vräker ut slösaktig värme som om det inte fanns någon morgondag, och bitvis – egentligen hela tiden där det fanns asfalt och innan energin i kroppen helt tog slut – var den här cykelturen fantastiskt fin.
Vägen över Näsmossen, strax öster om Flosjöhyttans gamla järnvägsstation, måste ju vara en av länets finaste asfaltssträckor, och raksträckan över Sankta Majas mosse söder om Rockesholm går ju inte heller av för hackor, direkt.

Den ändå hyfsade farten (28 kilometer i timmen första fem milen) försvann någonstans när energin tog slut och vägen försvann.  Foto: Jonas Brännmyr
Den ändå hyfsade farten (28 kilometer i timmen första fem milen) försvann någonstans när energin tog slut och vägen försvann. Foto: Jonas Brännmyr

Nu har startordningen till morgondagens EM-tempo i Plumelec släppts. Emilia Fahlin går ut redan som sjätte åkare, 10.35. Men det verkar konstigt nog inte bli någon tv-sändning.

Länkar för övrigt in segraren Mikaela Kemppis Instagram-racerapport från Norasjön runt i helgen. Mycket trevlig läsning om loppet i allmänhet och klunglöpning i synnerhet!

I lördags sprang jag Norasjön Runt (halvmarathon) och kommer spara detta lopp på en särskild plats i mitt hjärta. Det är fantastiskt att vinna lopp och få fin krans runt halsen. Men det är inte därför. Jag sprang på en för mig bra tid (drygt 1,5 minut bättre än de senaste åren) på denna rätt utmanande bana och det gav ett skönt kvitto inför höstens stora mål: Berlin marathon. Det var egentligen bara det jämförelsekvittot jag jagade. Men den stora AHA-upplevelsen är detta med att springa i klunga. Jag har konstigt nog aldrig fått till det där med klunglöpning tidigare. Ofta orkar jag inte hänga med eller så går det för sakta eller för ojämnt och jag hamnar ofta själv i något slags vakuum. Fick ett hum om det här med klunga på Tjejmilen i år då vi faktiskt var ett gäng som hjälptes åt att jaga dem framför. Och jag måste säga att det var en speciell känsla. Att springa i klunga och växeldra, det ger energi! I Norasjön-loppet var vi också en klunga som så småningom bestod av mig och Henrik Eknor. Det var en härlig känsla att dela på jobbet, när han tappade fart drog jag och tvärtom. Att utan prat ändå vara i någon slags synk, överenskommelse, gemenskap, dela andning och steg under så stor del av loppet (med tre km kvar orkade jag inte hänga med när han ökade). Lite magiskt och för mig unik upplevelse! 🙌 Jag sprang dock och undrade vad min pappa höll på med (han gör mina träningsprogram och langade vätska under loppet), han sa inte ett ord till mig på hela loppet. Annars brukar han alltid rapportera tider och säga lite uppmuntrande ord. Jag funderade en del på det när jag sprang. Varför säger han inget? Ser han något som inte jag känner? Springer jag illa? För hårt/för sakta? Men efteråt så var han så glad och positiv och menade att detta var kanon och första gången jag sprang i en riktig klunga och han ville inte störa varken mig eller dem. Haha, underbar kommentar! 😂 Jag njuter av att vara i löparflow och hela tiden lära mig mer om denna magiska värld. Men är samtidigt så ödmjuk och medveten om att det går upp och ned och en skada/känning kommer ofta plötsligt när man minst anar. Jag ser och känner med många i min närhet som sliter och kämpar! 🙏❤️

A video posted by Mikaela Kemppi (@mickan0473) on

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *