Anfält tunga dag i Nora: ”Är huvudet dumt får kroppen lida – Lidingöloppet mer eller mindre uteslutet”

I  går skrev jag att Erik Anfält inte verkade komma till start i Norasjön runt, han var ju inte föranmäld, och kanske borde han heller inte ha gjort det med facit i hand. Men den regerande mästaren på halvmaran har ju svårt att säga nej till tävlingar, speciellt sådana där han har en titel att försvara, och bara sex dagar efter att ha putsat sitt eget banrekord över de 47,5 tämligen kuperade kilometerna i stigloppet Bergslagsleden ultra kom han ändå till start. Men den här gången var det långt ifrån någon rekordform Anfält visade upp. Efter fem raka segrar i det anrika loppet fick han ge sig mot mot Fredrikshofs Thomas Chaillou, som trots att han var över tre minuter långsammare än Anfälts segertid i fjol nu vann 1.53 före den landslagsmeriterade 40-åringen från Örebro. Chaillou i mål på 1.13.12, Anfält tvåa på 1.15.05 jämfört med 1.10.11 i fjol Andraplatsen gav ändå Anfält tog ändå DM-guld i H40-klassen och fulla poäng i långloppscupen, men Anfält var självkritisk när han kommenterade insatsen på Instagram efteråt: ”[Jag] var nästan fem minuter sämre än förra året. Visserligen var jag i riktig kanonform då, men fem minuter är väldigt mycket tid på en halvmara. Dels kände jag mig fortfarande inte helt återhämtad efter förra helgens 47-kilometerslopp, men värre var att rygg och baksida lår inte alls gillade denna kuperade halvmara i år. Lidingöloppet om två veckor känns tyvärr mer eller mindre uteslutet (där Anfält blev näst bäst svensk i fjol). Det är ju ganska mycket kupering i det loppet också. […] Är huvudet dumt får kroppen lida. Inte min smartaste start igår kanske. […] Motvilligt får jag ge mig själv tävlingsförbud ett antal veckor framöver så ska nog kroppen repa sig.”
Även Mikaela Kemppi tog DM-guld, full poäng i långloppscupen – men Anfälts dito landslagsmeriterade klubbkompis i Örebro AIK lyckades dessutom försvara segern från i fjol, och därtill med en tid som var 1.39 snabbare än då. Kemppi vann på 1.20.38 (hon hade bara fyra herrlöpare framför sig), den bästa tiden i Nora sedan Karin Forsberg (då Sennvall) kutade på 1.18.05 2010 och den tredje snabbaste tiden av en dam någonsin i tävlingen. Kemppi utökade därmed totalledningen i långloppscupen till sex poäng, och kommer hon bara till start i en av de åtta avslutande tävlingarna lär totalsegern säkras. Gabriella Eliason, IF Start, tog andraplatsen i Nora, 9,5 minuter bakom Kemppi.

I Värmlands medeldistans-DM i orientering, som avgjordes strax norr om Karlskoga, slog degerforsaren Filip Jacobsson alla Värmlandsseniorer med över minutens marginal (trots att han egentligen är junior), men eftersom han sedan årsskiftet tävlar för OK Tisaren istället för moderklubben Degerfors OK sprang han utan tävlan och blev utan medalj. Istället gick guldet till Karlstadslöparen Daniel Brohede (Leksands Johan Söderlund sprang också utom tävlan, och var snabbast av alla, 20 sekunder före tvåan Jacobsson).

Garphyttans Marcus Jansson har ju redan säkrat totalsegern i svenska mountainbikeorienteringscupen, och står därför över helgens finaltävling. Däremot har Erica Olsson, karlskogingen som säkrat totalen på juniorsidan, åkt upp till Örnsköldsvik, och i dag var hon sedvanligt överlägsen i sprinten; vann med nästan tre minuters marginal efter 21 minuters tävling … I morgon avslutas cupen med en långdistanstävling med masstart.

I Svealandsmästerskapen, årets viktigaste tävling för friidrottare som är 13-14 år och därmed för unga för ungdoms-SM:s yngsta klass (och som i år avgörs på Gotland, av alla ställen), fixade Wilhelm Bergentz, Thoren Track & Field, och Noha Olsson, KFUM Örebro, dubbla pallplatser på 1 500 meter hinder i P14-klassen. Wilhelm etta på 5.03,89, Noha trea på 5.25,29. Och i F14 vann Klara Frih, Åsbro, 800 meter på 2.23,03.

Helgens höjdare: ”Sista superbranta blir avgörande”

1. Bergslagsloppet med maraton-SM
För andra året i rad dubblerar mountainbikelångloppet Bergslagsloppet som maraton-SM (för seniorer, juniorer och veteraner), och Matthias Wengelin, som i fjol precis hade flyttat till Örebro vid den tiden men fortfarande körde för SCS Racingteam CK (i år representerar han Almby IK och Team Bergslagsloppet) är regerande mästare (det är han också i crosscountry, mountainbikens OS-disciplin, och i cykelkross), och jag ringde upp både honom (som var VM-femma i sprint i somras) och hans ständige följeslagare Axel Lindh (som följde efter och flyttade till Örebro i våras) för att höra om förutsättningarna inför söndagens lopp. Och faktum är att jag ringde och avbröt en testtur av de avgörande delarna av söndagens bana är jag fick tag i Axel på torsdagsförmiddagen (men vi la på och ringde upp senare).

– Vi hade en otrolig tur med vädret i dag, för det var blött överallt där vi åkte fram, men vi slapp få något regn på oss. Och när vi kom tillbaka ned till Örebro verkade det ha regnat jättemycket, men vi märkte ingenting. Men på söndag hoppas jag på regn, för i sådana fall blir det en fördel för mig på de stigpartier som finns. Jag brukar klara mig bättre än andra när det blir blött på rötter och stenar, säger Wengelin till Konditionsbloggen.
Ja, hur passar banan dig?
– Egentligen gillar jag när det är mer stig, här är det nästan bara grusväg, men det är ju hemmatävlingen och då är det bara att ställa in sig på att man gillar det och anpassa åkningen efter banan. De har gjort om ganska mycket jämfört med förra året, då vi var en sväng nere i Eker. Nu håller vi oss mer uppe runt Klockhammar. Det blir några rejäla grusklättringar, bland annat en sista superbrant upp mot Torsaboda som kan bli avgörande. Det var där jag avgjorde förra året, Calle Friberg kroknade i botten på den backen och jag blev ensam sista milen mot mål.
Vilka utmanar i år?
– Det är Calle, Emil Lindgren, Axel, Fredrik Edin och Michael Olsson som leder långlopspcupen. Det är toppgänget, alla de bästa långloppsåkarna är med.
Är det här avslutningen på säsongen?
– Nej, nästa helg blir det en crosscountrytävling i Norge, sedan är det avslutningen i långloppscupen (Västgötaloppet 24 september) där jag fortfarande har chans på totalen och sedan kommer jag nog köra en del cykelkross. Jag måste ju försöka försvara SM-guldet, och då får det bli en del cuptävlingar som uppladdning.

– För mig är målet med Bergslagsloppet absolut att ta medalj, det hade varit superkul. Jag hade jättestora problem med förkylningar i våras, hade säkert 30 sjukdagar från det att jag flyttade till Örebro i februari. Jag tränade, hamnade i sängen i tio dagar. Tränade, var sjuk sju dagar igen. Tränade … och blev sjuk. Det blev ingen kontinuitet, och alla förkylningarna gjorde att det gått tungt hela sommaren. Men nu har jag börjat landa lite och hoppas kunna vara med och slåss igen. Jag börjar känna mig pigg nog för att vara med om en medalj, säger Lindh till Konditionsbloggen.
Hur passar långlopp dig, då?
– Jag vann Billingeracet förra året och var på pallen i Lidingöloppet , så gillar jag långlopp också. Men jag har mest kört crosscountry, jag hade ju tre raka U23-SM-guld där och tre raka U23-VM med en elfteplats som bästa resultat innan jag gick upp i seniorklass i år.
Vad har du för mål på längre sikt?
– OS i Tokyo 2020. Det finns i varje fall med som en tanke.
2) Orienterings-DM
Årets sista DM-helg i orienteirng inleddes redan på fredagskvällens med natt-DM, och snacka om att det blev en skräll när VM-meriterade Lilian Forsgren, som tog SM-brons i just nattorientering i våras, missade guldet med sju minuters marginal efter en tiominutersbom till sjätte kontrollen (det är sånt som egentligen bara händer just på natten). I stället var det Forsgrens betydligt mindre meriterade klubbkompis Rebecka Nylin som knep DM-guldet i mörkret utanför Vedevåg. Hagabys Josefine Wallenhammar tog silvret, 4,5 minuter bakom Nylin men 2,5 före Forsgren, medan fyra Karin Persson, Hagaby, bara var 1,5 minuter från att snuva Forsgren på medalj. På herrsidan blev det däremot, i VM-sjuan Martin Regborns frånvaro, favoritseger genom Daniel Attås, Tisarens landslagsmeriterade löpare som tog guldet 2.14 före Hagabys Viktor Larsson och 9.38 före Tisarens Johan Aronsson på tredje plats.
I morgon är det värmländskt medeldistans-DM i Karlskoga (där bland annat Tisarens Filip Jacobsson, sexa i herrklassen i kväll, kommer ställa upp utom tävlan), och på söndag väntar stafett-DM för Örebro län i Svennevad. I seniorklasserna är det tremannalag som gäller, och på damsidan är förstås Tisarens lag med Lovisa Persson, Nylin och Forsgren jättefavoriter medan Hagaby har två spännande lag som lär göra upp med Tisarens andralag och Milans förstalag om de övriga medaljerna. På herrsidan springer Martin Regborn avslutningssträckan för sitt Hagaby, och har han bara hyggligt läge kommer det bli en fin batalj mot Daniel Attås som springer sista för Tisaren.
3) Norasjön runt
Halvmaran runt Norasjön hade premiär redan 1929 (då som 25-kilometerslopp) och är därmed länets äldsta ännu pågående löpartävling (även om den var vilande 1936–1959). I år, liksom de senaste åren, är den en deltävling i långloppscupen, andra delen av fyra i Bergslagsklassikern och därtill veteran-DM i halvmaraton. Erik Anfält har fem raka segrar på herrsidan men är inte anmäld i år (har väl inte riktigt hunnit återhämta sig efter Bergslagsleden ultra även om just Anfält inte brukar behöva någon återhämtningstid) medan Mikaela Kemppi är regerande mästare på damsidan och anmäld i år också (det är 213 andra också). I Anfälts frånvaro gör Heshlu Andameriem en intressant start och får gälla som favorit på herrsidan.
Bubblare: Svenska mountainbikeorienteringscupen, som Garphyttans Marcus Jansson och Karlskogas Erica Olsson redan avgjort i herrsenior- respektive damjuniorklasserna avslutas med en sprinttävling i Domsjö och en långdistans med masstart i Örsnköldsvik i helgen.
Sista etappen för Emilia Fahlin i belgiska Lotto tour då, undrar ni? Jo, det blev en ny topp tio-placering. Fahlin drog upp spurten åt italienska lagkompisen Marta Bastianelli, som vann klungspurten om andraplatsen bakom ensamma utbrytaren Annemiek van Vleuten efter 97 kilometer i Flandern, och rullade sedan i mål som tia. Ett resultat som gjorde att Fahlin klättrade från 14:e till tionde plats i sammandraget efter tre topp tio-placeringar på fyra etapper, och därmed inkasserade nya, viktiga UCI-poäng till världsrankningen.
– Det här är min resultatmässigt bästa säsong någonsin. Kul att visa att det fortfarande finns en del att ta av i den här kroppen, säger Fahlin efter dagens lopp i ett pressmeddelande.
Dagens tävling var genrepet inför EM i franska Plumelec, där Fahlin kör tempoloppet på torsdag och linjeloppet på lördag.

Axel Lindh siktar på medalj i Bergslagsloppet.  Foto: Privat
Axel Lindh siktar på medalj i Bergslagsloppet. Foto: Privat

Webb-tv: Se Fahlin spurta in på ny tung topp fem-plats

Emilia Fahlin gör från klarhet till klarhet just nu. I går förklarade hon här på Konditionsbloggen att hon tränat hårt senaste veckorna, inte förväntade sig några resultat den här veckan utan istället körde Lotto Tour i Belgien för att tävla sig i form inför EM nästa vecka, och att hon därför var överraskad över att ha bara ha varit sex sekunder från pallen som tia i tempoprologen i tisdags. Men likförbaskat var hon med allra längst framme när dagens etapp, 116 kilometer runt Lierde, avgjordes.
Åt spurtfenomenen Marianne Vos och Girogia Bronzini, med tre respektive två VM-titlar i linjelopp, fanns inget att göra av tv-bilderna att döma (spola 8.20 in i klippet, på ett ungefär, för att se spurten), men Emilia Fahlin slog stora delar av världseliten när hon bakom dem rullade i mål som femma.
En femteplats i en sådan här stor tävling ger dessutom fem viktiga UCI-poäng, som räknas mot världs- och nationsrankningen och i slutändan bestämmer hur många platser Sverige kommer få i mästerskap i framtiden (när Johansson lägger av kommer Sverige bli av med en hel del poäng, så det är nog så viktigt att andra börjar samla sådana). Fahlin är 14:e i sammandraget inför avslutningen i morgon.

I morgon är det dags för fjärde och näst sista distriktsmästerskapstävlingen i orienteringen för året: Natt-DM. Utan Martin Regborn (däremot är han med i stafetten på söndag), som det verkar av startlistan att döma, men med Lilian Forsgren.

Fahlin om EM-tempot: ”Jag ska pusha 
på gränserna”

Så blev det officiellt. Emilia Fahlin får, som enda svensk, köra såväl tempo- som linjeloppet i EM, som flyttats från Nice och Monaco till Plumelec, längre norrut i Frankrike på grund av terrordådet den 14 juli. Tempoloppet körs nästa torsdag, den 15 september, och linjeloppet två dagar senare. Efter dagens etapp i belgiska Lotto tour fick jag tag i Fahlin, för att höra hur hon ser på comebacken, tre år efter sitt senaste mästerskapstempot – och hur den nya tempohojen egentligen fungerade.

– Jag fick den förra veckan och har fått ställa in den på egen hand än så länge, och det är ju ganska mycket att tänka på när det handlar om en tempocykel jämfört med en linjehoj. Det har varit lite mekjobb (skratt). Men jag har fått till en position som jag är rätt så nöjd med, och jag hade en bra känsla i går. Det var kul att äntligen få köra på en riktig, aerodynamisk tempohoj, och den var helt klart godkänd. Känsla var ganska bra i går, och det var kul att det räckte så långt (tia, bara sex sekunder från pallen mot stora delar av världseliten över 4,4 kilometer tempoprolog) trots att jag kände att jag saknade det lilla extra i benen. Jag känner mig lite trött och sliten efter OS och segern i Vårgårda, det har varit en lång säsong och jag har inte gjort någon speciell förberedelse inför den här veckan, utan tränat på för att få lite grund inför EM. Tanken är att tävla mig i form den här veckan och sedan göra de sista finjusteringarna när vi är på plats i Plumelec på måndag, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Att det nu är klart att det blir tempo i EM då, hur är känslan?
– Klart det är kul. Det är första gången proffsen får delta i EM, och bara det är en rolig grej. Och att få köra tempo igen är ju något jag strävat efter.
Hur passar banorna (här finns alla kartor, höjdkurvor och startlistor)?
– Jag har inte stenkoll i och med att det blev flyttat från Nice. Egentligen skulle tempot ha varit ganska platt, rätt lätt hemåt. Nu verkar det bli lite mer böljande terräng med en rejäl backe på slutet, och då passar det helt plötsligt andra cyklister. Hade det varit plattare hade det passat mig lite bättre, men är jag i kanonform klarar jag även en lite tuffare bana. Det blir lättare att säga något om den när jag är på plats. Linjebanan körde jag åtminstone delar av häromåret, och den är ganska tuff. Det är åtta varv på en 14-kilometersbana där målet är på toppen av en 1,8 kilometer lång backe, och så är det ytterligare en tuff backe på varet. Blir det körning uppför dem kommer det bli tufft utslag.
Vad har du för mål med comebacken i tempot?
– Vi får se hur banans karaktär passar och hur formen är. Men det bästa med det här är att jag får chansen att få rutin och tävlingsvana från tempo igen. Jag får öva på att ladda upp, hitta rätt känslor, alla små vanor och förberedelser, hur det ska kännas. Att pusha på gränsen. Sedan får vi se om jag får köra tempot på VM också, det hoppas jag, så jag kan lägga lite större fokus på det inför kommande år. Det ser jag som det allra viktigaste med den här starten.
Hur var dagen (Fahlin körde för italienska lagkompisen Marta Bastianelli, och rullade själv i mål som 37:a efter att ha fullgjort uppdraget), då?
– Lagkompisen (Bastianelli) blev fyra, så vi var inte helt nöjda inom laget, det gick inte hela vägen fram. Och jag själv fick göra ganska mycket jobb, mer än jag ville ha gjort. Det saknades lite från de andra lagkompisarna, det finns grejer att förbättra de närmaste dagarna.

Hemma i länet avgjordes i kväll sjätte deltävlingen, av nio, i rullskidcupen Moto eagle tour. Efter att Bob Impola vunnit tre (samtliga han kört) och Robert Brundin två av de fem första tävlingarna blev det i kväll en ny segrare i Daniel Olsson. Brundin blev återigen tvåa (han har varit etta–tvåa–tvåa–etta–fyra–tvåa i år), 24 sekunder bakom Olsson, och Larz Andersson trea. Olivia Hansson vann damklassen som enda startande (igen) och var sjua totalt av 17 startande.

Fahlin sekunder från ny megasuccé (på tempohoj!) – Sjögren i gips

Det tog bara åtta månader efter säsongspremiär, men plötsligt stod den där. Lagom till den knappt 4,4 kilometer långa prologen till Lotto Tour i Belgien nu i eftermiddag fick Emilia Fahlin till slut sin tempohoj av sitt italienska stall Alé-Cipollini (tidigare under året har hon kört tempoloppen på en ren linjecykel, ibland till och med utan temophjälm, eller på en linjeram med vissa påplockade tempoprylar som när hon blev SM-tvåa mindre än fyra sekunder bakom Emma Johansson – något som i slutändan kostade henne en OS-plats i disciplinen [SOK utnyttjade ingen av sina två kvalplatser där]). Att det dröjt så länge är förstås en gåta med tanke på att det är ett fabriksteam vi snackar om; Cipollini är cykeltillverkaren (Alé är ett klädmärke som delar titelsponsringen).
Men nu, en vecka före EM, är cykeln alltså på plats, och när Fahlin för första gången prövade den i eftermiddag blev det en tiondeplats i prologen till Lotto Tour i belgiska Nieuwpoort – bara 14 sekunder bakom segrande Annemiek van Vleuten (ni vet hon som kraschade så svårt i ledning i OS men nu gjorde comeback) och bara sex från en pallplats. Fahlin avverkade de 4,37 kilometerna på 5.40, och var före bland andra Emma Johansson.
Etapploppet fortsätter nu med tre linjeetapper onsdag-fredag, på 121,5, 108 respektive 97 kilometer. Fahlin var bästa Alé-Cipollini-cyklist med 16 sekunders marginal i prologen, och har förutsättningar att bli den som teamet kör för resten av veckan med tanke på segern i Vårgårda GP.

Dystrare cykelbesked från Per Sjögren, konditionslänets multivirtuos och meste vinnare senaste månaderna. Kanske blev det en sport för mycket i och med satsningen på mountainbike (det är lätt att vara efterklok) för efter att ha kommit tillbaka från förkylningen som gjorde att han missade Närkeseriens final så kraschade han ordentligt i Happyrides svartrejs i Lekhyttan i lördags, och drog högertummen i en sten. Redan på söndagen opererades han för en ”ulnar kollateralligamentsskada där ledbandet var helt av”, som han själv berättar på instagram, och nu väntar sex veckor i gips. Riktigt trist!

Back to racing 😅 Tried out this new beauty today, managed get me in to 10th! #Cipollini

A photo posted by Emilia Fahlin (@emiliafahlin) on

Min bevakning av årets upplaga av Ö till ö finns att läsa här, här och i dagens pappers-NA. Men ett par pressbilder från tävlingen kan man ju bjuda på här i bloggen också:

Bibben Nordblom (till höger) och Maja Tesch på väg mot VM-brons. Foto: Nadja Odenhag/Ötillö
Bibben Nordblom (till höger) och Maja Tesch på väg mot VM-brons. Foto: Nadja Odenhag/Ötillö
Mårten Vidlund (längst fram) och Petter Askergren på väg upp ur vattnet och i jakt på att samla in pengar till Heja Stina. Foto: Nadja Odenhag/Ötillö
Mårten Vidlund (längst fram) och Petter Askergren på väg upp ur vattnet och i jakt på att samla in pengar till Heja Stina. Foto: Nadja Odenhag/Ötillö

Racerapport: Bergslagsleden ultra

”Var började det?”, frågade Maria när jag stapplat i mål. I låren, tror jag. Men det spred sig. När låren blivit mjölksyrefyllda stockar ville inte vaderna heller vara med, och sedan sjönk jag ihop med rumpan allt närmare marken i vad som inte längre kunde betraktas som ett löpsteg. Till slut fanns bara pannbenet kvar. 2016 års upplaga av Bergslagsleden ultra blev precis så tuff som jag hade trott på förhand.
Jag älskar ju det här loppet. Var med redan på provlöpningen 2013, hade en av mitt livs bästa löparben här 2014 och tog mig runt i ösregnet 2015. Just det, att jag samlat alla upplagorna (och att de i år dessutom börjat med fina medaljer!) var en hög motivationsfaktor när den inre rösten började tala om möjligheten att bryta. För i år var de 47,5 kilometerna och, framför allt, de 1 200 höjdmeterna (höjdmeter jag brukar älska, uppförslöpning har ju varit min grej de senaste åren) väldigt dryga. Jag har tränat bra i sommar, lika mycket som 2014 när löparlivet lekte och mycket, mycket mer än skadefyllda 2015. Ändå är resultaten otroligt mycket sämre i år, kroppen svarar inte alls. Jag tappade nio minuter jämfört med min 2014-årstid i 14-kilometersloppet Svartåloppet för tre veckor sedan och nu var jag 45 minuter bakom min bästatid i Bergslagsleden ultra (om man räknar bort de där 15 minuterna jag sprang fel 2014), det är nästan en minut per kilometer.
Jag höll medvetet igen till Mogetorp och tyckte att jag sparat benen bra, men sedan dröjde det ändå inte många kilometer innan benen började protestera, och redan upp mot Lockhyttan var jag tvungen att börja gå i uppförsbackarna. Sedan blev det ingen mer löpning alls uppför. Och löpning blev jogg när det planade ut. Och i nedförsbackarna, där jag försökte trycka på, kom jag vid något tillfälle på mig själv med att gå.
I fjol, när jag var sliten efter Sälen fjällmaraton och regnet öste ned, hade jag löpsteg hela vägen ned till Södra Storstenshöjden, även uppför Rusakulan och Falkaberget (men jag gick förvisso en liten bit i den dryga backen upp mot Blankhult). Men nu kunde jag inte förmå mig att springa alls uppför. Kroppen ville inte.
Jag älskar vanligtvis kampen i ultralopp, svängningarna, schaktningarna. Även om det handlar om en 15:e-plats är det kul att fajtas lite. Men nu kunde jag inte förmå mig att uppbåda någon form av krigaranda. Så fort någon sprang om (och det gjorde många), föll jag bak, släppte, tappade ännu lite mer geist.
Det här loppet är fantastiskt i sig självt, och i den sköna septembersolen var söndagen en underbar dag på Bergslagsleden. Men det är tråkigt att känna att man inte kan göra sig själv rättvisa, att vara så långt från en form man tycker sig tränat nog för att förtjäna.
När jag kom ned till Ånnaboda efter drygt 41 kilometer var inte bara benen och psyket slut. Jag hade förmodligen gått in i väggen rent näringsmässigt också, för jag var helt slut. Jag gav mig ändå ut på den sista rundan, stapplade uppför Falkaberget och slalombacken, och nere på asfalten för sista 1,5 kilometerna mötte pappa upp och joggade en bit med mig. Klockan visade att 5.30 var möjligt, och jag samlade ihop de sista krafterna (nä, det är fel, ”krafter” var det inte utan snarare den sista ”viljan”) och korsade mållinjen på 5.28.11 (efter 4.59.37 trots kvarten felspringning 2014 och 5.07.06 2015).
Om man jämför de tre åren ser man att jag tappade tid hela vägen (tider 2014-2015-2016):
Digerberget–Mogetorp: 1.26.40-1.31.11-1.34.14.
Mogetorp–Rusakulan: 1.00.03-1.05.02-1.09.08.
Rusakulan–Blankhult: 46.21 (15 minuters felspringning)-30.57-32.28.
Blankhult–Södra Storstenshöjden: 1.28.08-1.38.47-1.48.22.
Södra Storstenshöjden upp: 7.14-7.45-9.59.
Storstenen–Ånnaboda: 11.11-13.24-14.00.
Härifrån kan det, så att säga, bara bli bättre. Den här gången började haveriet i låren. Men det slutar inte här, utan förhoppningsvis med en fet revansch nästa år. Men först är det dags för tidsloppsdebut i Borås sextimmars om två månader. Med förhoppningsvis en betydligt bättre form.

Vid varvningen i Ånnaboda: "Jag är helt slut, det finns inget kvar!" Foto: Maria Åström
Vid varvningen i Ånnaboda: ”Jag är helt slut, det finns inget kvar!” Foto: Maria Åström
Upploppet. "Tryck hela vägen", vrålade Maria. "Tryck" var nog fel ord. Foto: Maria Åström
Upploppet. ”Tryck hela vägen”, vrålade Maria. ”Tryck” var nog fel ord. Foto: Maria Åström
Medaljen. För första gången delade Bergslagsleden ultra ut medaljer. Den tar en hedersplats i min samling, tillsammans med de från skyrunning-VM och Tromsö skyrace. Foto: Jonas Brännmyr
Medaljen. För första gången delade Bergslagsleden ultra ut medaljer. Den tar en hedersplats i min samling, tillsammans med de från skyrunning-VM och Tromsö skyrace. Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Kommande mållopp:
Borås sextimmars 2016.

Nätterlund snabbast uppför backen någonsin – och Anfält slog sitt eget rekord: ”Men fjolårets lopp var bättre”

Visst går det att kuta tre lopp på en vecka. Efter asfaltsmilarna Blodomloppet i Västerås och Hälsloppet i Huddinge så tog Mattias Nätterlund hem Kilsbergen trailrun med start och mål i Ånnaboda. Och inte nog med det – Örebro AIK-löparen passade dessutom på att notera den snabbaste tiden någonsin i tävlingssammanhang uppför Södra Storstenshöjdens slalombacke (från botten, där extremparken brukar vara belägen under Battle of vikings, till Storstenen): 4.01. Nätterlund slog rekordet uppför backen när han var tvåa bakom Per Sjögren 2014 (4.10) och förbättrade det när han var tvåa bakom Filip Dahlgren i fjol (4.09). I år klämde han till med 4.01 på väg mot seger med 2.36 före Fredrikshofs Thomas Chaillou. Nätterlund persade med nästan två minuter i det 14 kilometer långa stigloppet och var mindre än minuten från VM-orienterare Dahlgrens banrekrod från i fjol.
På damsidan var Erika Bergentz, som springer för nya klubben Thorén Track & Field, totalt överlägsen (fått blodad tand på kuperade stiglopp efter Sälen fjällmaraton, kanske) och var över fem minuter före IF Starts Kajsa Rosdal i mål. Bergentz var bara två sekunder från Karin Forsbergs backrekord, men nästan 5,5 minuter från Forsbergs banrekord.
Loppet ingår i långloppscupen där Nätterlund passerade Erik Anfält (som sprang Bergsleden ultra istället, se nedan) för tredjeplatsen på herrsidan medan topp fem inte påverkades alls på damsidan (ingen ställde upp).

I Bergslagsleden ultra, 47,5-kilometersloppet med start i Digerberget, mål i Ånnaboda och ett par extrasvängar utöver Bergslagsleden (Rusakulan, Falkaberget, Södra Storstenshöjdens slalombacke) som ger loppet totalt över 1 200 höjmedeter, försvarade Erik Anfält sin seger från i fjol, och putsade dessutom sitt eget banrekord med nio sekunder (vilket ger ett snitt på 19 hundradelar per kilometer …).
– Men egentligen gjorde jag ett bättre lopp förra året. I dag gick det väl bra i 35 kilometer, men sedan hade jag krampkänningar och uppförs slalombacken fick jag gå hela vägen, i fjol sprang jag. Men då la jag bort massor av tid på grund av felspringningar, och så var vädret sämre, säger Anfält till Konditionsbloggen (konditionsbloggaren sprang själv loppet och stötte ihop med Anfält på den efterföljande middagen; min racerapport kommer i början av veckan).
Den här gången sken septembersolen, i fjol vräkte regnet ned. Då var Anfält i kanonslag, nu har han skadebekymmer.
– Det har varit lite olika saker, bland annat har jag haft problem med lårens baksidor och så har jag börjat få krampkänningar väldigt ofta, något jag inte alls haft problem med innan. Jag tror att det beror på att något är fel i ryggen, så jag ska iväg och träffa en specialist, säger Anfält som meddelar att han troligen avstår Lidingöloppet men som alltjämt siktar på en bra tid i Frankfurt marathon.
Anfälts klubbkompis Ludvig Börjesson tog andraplatsen, bara 5.41 bakom. Nästan på sekunden det avståndet skiljde i Blankhult, efter 31,5 kilometer, därefter sprang de båda jämnt. IFK Noras Per Eklöf, som varit tvåa i de två tidigare upplagorna av loppet, var trea i Blankhult, fem minuter före fyran Edvin Karlsson, men tappade sedan fart och var omsprungen med nio minuters marginal när löparna passerade Ånnaboda för första gången, och 15,5 minuter efter i mål. Karlsson trea, Eklöf fyra.
På damsidan stack Sandra Lundqvist, Kristinehamn, iväg redan i starten, men KFUM Örebros Anette Carlsson släppte aldrig mer än någon minut och var mindre än tre bakom i mål. IF Starts Maria Eriksson trea i mål, dryga halvtimmen bakom.

Orienterings-DM fortsatte på söndagen med långdistans (en tävling som tangerade Bergslagsleden ultra rent geografiskt, vissa inskolningssträckan gick på Bergslagsleden vid Lockhyttan, och några av seniorernas kontroller satt nära leden). Tisarens EM-löpare Josefin Tjernlund, som stod över medeldistansen i går, var tillbaka nu och tog en programenlig seger. Men Ellinor Eriksson, gårdagsvinnaren, pressade henne hårt och visade att formen är god inför SM-hösten. Enligt winsplits beräkningar la Eriksson bort 1.52 på två bommar, och i mål skiljde just 1.54. I övrigt sprang de båda löparna alltså jämnt. Hagabys Elin Vinblad tog bronset, men hon var över 14 minuter efter.
Herrpallen var identisk med gårdagen: Martin Regborn, som tog EM-brons i just långdistans i maj, vann med över sex minuters marginal före Tisarens ex-landslagslöpare Daniel Attås, som i sin hade knappa minuten ned till trean Gustav Hindér.
På fredag är det dags för natt-DM, på söndag stafett-DM. Sedan väntar två SM-helger.

Matthias Wengelin fick efter sin inledande tre raka segrar lämna svenska långloppscupen i mountainbike besegrad. För andra loppet i rad av Michael Olsson, Serne Allebike, som kom loss solo i 100 kilometer långa Bockstensturen i Varberg och var nästan tre minuter före Örebros VM_femma som i sin tur vann en spurtduell mot Varbergs Fredrik Edin. Grythyttans Fredrik Berg blev elva efter att tidigare ha varit topp tio i fem av sex deltävlingar han kört.
Wengelins vapendragare och Almbyklubbkompis Axel Lindh testade istället landsvägsbenen, men fick nöja sig med 40:e plats i 180 kilometer långa Tre Berg som Alexander Wetterhall vann programenligt före tre lagkompisar i arrangörsklubben Tre Berg CK. I fredagens uppvärmning, 100 kilometer långa Tre Berg GP, gick det bättre, med en tiondeplats för Lindh (enligt hans Instagram, jag hittar ingen resultatlista.

Och så till sist några ord om Gyttorps Bibben Nordbloms chanser att ta sin fjärde VM-titel i swimrun i morgon, måndag (NA visar den officiella direktsändningen från loppet på na.se med start 5.45 på morgonen, loppet startar 15 minuter senare):
Bibben tävlar i år tillsammans med fjolårssegraren Maja Tesch, som då bröt Bibbens och hennes mamma Lotta Nilssons segersvit. Deras lag heter Head Swimming (det är sponsornamn all the way i swimrunsporten) och har nummer 103. Teschs lagkompis i fjolårets guldlag, Annika Ericsson, bildar i år lag Addnature med erkänt duktiga Kristin Larsson, som gick in i väggen på väg mot tredjeplatsen i fjol. Även amerikanska laget Godd ’Nuff med Sara McLarty och Misty Beccera, var på väg mot något stort i fjol, men gick ut för hårt och kroknade, de har säkert samlat på sig värdefull rutin till i år. Och Team Ultraswimrun med Christine Andersen och Johanna Wallensten varnas det också för.
Bibben och Lotta har fortfarande banrekordet på 10.26.31, men Bibben tror att det kommer krävas betydligt bättre tider än så i årets tävling (om vädret blir så bra som utlovats, börjar det blåsa och bli strömt kan bara det göra en timme på sluttiden).
– Jag tror det kommer krävas en tid under tio timmar för att ens hamna på pallen i år, för konkurrensen är riktigt tuff. Maja och jag har lagt upp en plan för att klara det, säger Bibben.
Hon har också trimmat utrustningen för att tjäna viktig tid: Hon har vänt på dolmen (flytverktyget som swimrunatleterna har mellan benen) uppochned för att förbättra flytförmågan, hon har skaffat nya trailskor som ger bättre fäste på de glashala klipphällarna, skippat långa strumpor och skaffat en tunnare våtdräkt för att minska motståndet i vattnet och, kanske viktigast av allt, skaffat en styvare lina som gör att hon och Maja på ett mer effektivt sätt kan dra varandra i simning (där kommer Bibben ligga först) och löpning (där Maja är starkare) så att linan inte fjädrar lika mycket.

Tvåan Anette Carlsson, segraren Sandra Lundqvist, trea Maria Eriksson och fyra Anette Jonsson efter målgång i Bergslagsleden ultra.  Foto: Anders Eriksson
Tvåan Anette Carlsson, segraren Sandra Lundqvist, trea Maria Eriksson och fyra Anette Jonsson efter målgång i Bergslagsleden ultra. Foto: Anders Eriksson
Erik Anfält med medaljen efter andra raka segern i Bergslagsleden ultra.  Foto: Anders Eriksson
Erik Anfält med medaljen efter andra raka segern i Bergslagsleden ultra. Foto: Anders Eriksson

 

Regborn från VM till DM: ”Fysiska formen är kvar – mentalt är det värre”

Exakt två veckor efter sjundeplatsen i VM gjorde Örebroorienteraren Martin Regborn sin första tävling efter det där mästerskapet han laddat för i fem år. Comebacken skedde på riktigt hemmaplan – uppe i Kilsbergen. Med tävlingscentrum vid Lockhyttan avgjordes Örebro läns medeldistans-DM, och Regborn var helt överlägsen. Han vann 3,5 minuter före Daniel Attås, Hallsbergslöparen som sprang för landslaget så sent som för ett år sedan, och Gustav Hindér (mellan dem skiljde bara en sekund i silverstriden). Regborn var snabbast på åtta delsträckor (från start till första kontrollen, mellan kontrollerna, från sista kontrollen till mål) av 14 och hade andra tid på ytterligare fyra.
– Det var ganska svårt, men jag gjorde inga större misstag. Det var ett bra lopp. Den fysiska formen från VM ligger kvar, men mentalt är det värre. VM var en mental urladdning, så nu är det skönt att få springa lite mindre tävlingar, säger Regborn i ett pressmeddelande.
KFUM Örebros Ellinor Eriksson vann damklassen i ännu mer överlägsen stil, hade fem minuter ned till tvåan Elin Vinblad och över sex till trean Karin Persson, båda Hagaby (Kolmårdens Linn Bränneby sprang utom tävlan in på andra plats, tre minuter bakom Eriksson).
– Jag gjorde ett stabilt lopp. Men det var klurigt så det gällde att hålla i orienteringen för att inte bomma, säger Eriksson i samma pressmeddelande.
I morgon fortsätter DM med långdistans. Nästa helg väntar natt- och stafett-DM.

Hallsbergs EM-löpare Lilian Forsgren avstod Örebro läns DM och sprang 
i stället Bohusläns/Dalslands dito utom tävlan. Slutade trea i sprint och tvåa i medeldistans när dubbla tävlingar avgjordes på samma dag på Kärringön i skärgården utanför Orust.
Mikeala Kemppi, som förra helgen SM-femma på 10 000 meter, till med en åttondeplats – som femte bästa svenska – när klassiska Tjejmilen avgjordes i Stockholm med 28 000 löparen anmälda. Etiopiens Fantu Tekla vann tävlingen på 33.56, 25 sekunder före landsmannen Roman Mengistu. Lisa Ring blev bästa svenska på fjärde plats, på 35.48, medan Kemppi korsade mållinjen på 36.19. Elina Larsson var näst bästa länslöpare på 32:a plats efter att ha klarat 40-minutersgränsen med 13 sekunders marginal.
Fredrik Nylén, ni vet den tidigare Bik Karlskoga-spelaren som numera är multisportare på elitnivå och som sopade hem Ice race vintage i vintras, tog SM-brons i maratondisciplinen i inlineåkning som avgjordes i samband med Tidaholsmloppet i dag. Det var Nyléns första inlinelopp i karriären …
Och på annan plats har jag skrivit om Louise Wikers framfart i Finnkampen och inför måndagens Ö till ö (låt mig återkomma i det ämnet här på bloggen i morgon).
Till sist ett glädjebesked från Instagram: Erik Anfält kommer till start i Bergslagsleden ultra i morgon bitti (och på tal om det måste jag hem och sova nu!).

Fortsätt läsa Regborn från VM till DM: ”Fysiska formen är kvar – mentalt är det värre”

Helgens höjdare: ”Inte fått något svar alls av kroppen”

1. Bergslagsleden ultra och Kilsbergen trailrun
Tycker ni jag favoriserar de här tävlingarna? Tja, i sådana fall beror det inte på att jag är medlem i arrangörsklubben Nature Running (vilket jag faktiskt är) utan att det är ett av min tre stora mållopp den här säsongen. Örebro backyard ultra slutade med en halv framgång (tvåa i herrklassen, men klarade inte mitt eget tidsmål) och Borås sextimmars väntar runt hörnet, men på söndag är det fullt fokus på den tredje upplagan av Bergslagsleden ultra. 2014 löste jag det 47,5 kilometer långa loppet, med runt 1 200 höjdmeter, under fem timmar trots att jag sprang bort 15 minuter på en missad stigförgrening. I ösregnet i fjol halkade jag runt på 5.07 utan fellöpningar. I år är målet mest att ta mig runt. Har trots normal träningsdos inte fått något svar alls av kroppen under andra halvan av sommaren, och mardrömsresultatet i Svartåloppet gör att jag nu går in helt utan förväntningar. Kanske är rentav 5.30 en bra tid på söndag.
Örebros landslagslöpare Erik Anfält, som satte ett fett banrekord i fjol (trots en vurpa!), har haft skadekänningar efter Ultravasan och är tveksam till start (men han hade hämtat ut sin nummerlapp när jag hämtade min, i varje fall), men springer han så vinner han, som det brukar vara. Annars lär Per Eklöf stå redo att ta över, efter två raka andraplatser. Tävlingen är deltävling fem av nio i årets Peppes trail cup, den nationella traillöpningsserien, men de har ännu inte uppdaterat sammandraget efter förra helgens Irontrail i Kristinehamn. Ingen som var topp fem inför den tävlingen är hur som helst anmäld, varken på dam- eller herrsidan (däribland uteblir Örebrolöparna Sara Richert och Ingrid Ziegler).
I 14-kilometersloppet Kilsbergen trailrun, som arrangeras samtidigt och delvis på samma bana (och som ingår i långloppscupen), får Mattias Nätterlund och Erika Bergentz räknas som favoriter, den senare möjligen utmanad av Kajsa Rosdal.

2) Finnkampen
Jag har väl redan uttömt ämnet, men 18.30 i morgon kväll smäller det. Louise Wiker, ex-Hällefors-löparen med friidrotts-VM-meriter, springer sin andra finnkamp. 10 000 meter. Missa inte det!

3) Orienterings-DM
Sprinten avgjordes redan i somras (med svaga startfält), men nu är det dags för de två riktiga DM-helgerna. Medeldistans i morgon, lördag, långdistans på söndag, natt nästa fredag och avslutande stafett den söndagen. På plats finns först och främst Martin Regborn, VM-sjua i sprint för två veckor sedan, som främst utamans av Daniel Attås. Josefin Tjernlund, som sprang EM i våras, är också på plats, liksom tvillingsystern Ellinor, men inte Lilian Forsgren (men hon kommer nästa helg!).

Holler bröt i Holland – men fick mersmak: ”Får se om jag har motivation …”

Häromdagen skrev jag om Monica Steinmo Holler, Laxås förra U23-Europamästare och VM-cyklist som gjorde en för mig och många andra mycket överraskande comeback på högsta internationella nivå när Boels rental tour drog igång i tisdags. Jag skrev, lite illa bakgrundskollat, att Holler körde för norska landslaget, men faktum är att hon körde under norsk flagg för ett lag som några vänner till Holler satt samman under namnet Regional Team Scandinavia. Det, och mycket annat, fick jag reda på när jag i dag fick tag i Holler på telefon i Nederländerna, efter att hon valt att kliva av touren under den tredje etappen. Och jag började förstås med att fråga hur det kommer sig att hon gjorde comeback nu, fem år efter senaste loppet som proffs och 4,5 sedan hon officiellt ställde in cykelskorna i garderoben.

– För två månader sedan fick jag ett infall att det skulle vara lite kul att cykla igen. Så jag ställde upp i en tävling i svenska cupen när jag bara hade tränat två gånger. Det var lite kul, så jag ställde upp på nästa cuptävling också, i Malmö, och den vann jag. Jag tyckte det var helt sjukt, för jag hade ju fortfarande bara gjort några få träningspass och hade som bäst hoppats på en topp tio-plats. Och sedan fick jag den här möjligheten att åka till Holland, och då kunde jag inte tacka nej. Så plötsligt var jag här, säger Holler till Konditionsbloggen.
Så, hur ser satsningen ut?
– Jag skulle egentligen säga att det här är en comeback, men … Jag har tränat kanske 150 timmar om året, senaste åren. Det är ju tre timmar i veckan, en bråkdel av vad jag la förr. Och jag har mest hållit igång för triathlontävlingar, som Jönköping halvironman i somras (åtta i D30 på 5.23.31).
Hur har det känts att vara tillbaka, då?
– Det har varit jobbigt, det går fort. Första dagen hängde jag med tills det var tre kilometer kvar, men då hade det gått i 47 kilometer i timmen i snitt sista tre-fyra milen, så då orkade jag inte mer och tappade tätklungan. Och i dag fick jag dessvärre kliva av. Träningsbakgrunden är för dålig, det går inte att komma här som motionsåkare och försöka hänga på världens bästa i ett etapplopp … Men det har varit jättekul att vara här och få träffa lite folk man inte sett på länge.
Har du blivit sugen på en mer ”riktig” comeback?
– Jag vet inte, vi får se hur det känns, om jag får lust att börja träna igen.
När du la av var det väl just på grund av motivationsbrist?
– Jag tränade hårt och fel då. Prövade mer träning, mindre träning, ingenting hjälpte. Det hände ingenting. Till slut visste jag inte vad jag skulle göra, jag blev bara frustrerad. Då försvann motivationen. Det var en plåga bara att sätta sig på cykeln. Nu för tiden cyklar jag helt kravlöst, bara när jag har lust. Och jag märker att kroppen svara mycket bättre på träningen jag lägger ned nu, det lilla jag gör. Nu förstår jag hur man ska träna.
Har du några planer för framtiden, då?
– Nä, ingenting inplanerat. Men jag kanske kör Jönköping halvironman igen. Kanske ställer upp på Mallorca också, pappa ska köra där (NA uppmärksammade när Josef Holler, 63, blev fyra i den tävlingen för två år sedan). Men jag tar det som det kommer.
Kan det bli en renodlad cykelcomeback, eller är det helt uteslutet?
– Uteslutet, nej. Men vi får se. Kanske blir det i alla fall några fler tävlingar nästa år, men det beror på om jag har motivation att träna i höst och vinter.

Det blev seger på walk over för Almbys Johan Fintling i sammandraget i den första upplagan av Närkeserien i mtb. Klart redan före kvällens kubbning i Markaskogen var att Per Sjögren tvingats kasta in handduken på grund av förkylning. ”Hela familjen dyngförkyld. Mycket trist”, twittrade han. Och eftersom Patric Normark inte var anmäld fanns ingen annan som kunde hota. Grythyttans Fredrik Berg dök upp och tog sin tredje seger på tre starter (mountainbikeorienteringsvirtuosen Marcus Jansson tog också en DNS, så vi fick inte se någon kamp där; Jansson och VM-femman Matthias Wengelin har vunnit de två deltävlingar Berg inte kört) närmast före Magnus Pettersen. Fintling blev fyra av fem startande, men det räckte gott att han var den enda som kört samtliga fem deltävlingar i herrklassen. Bland damerna var Maria Nilsson redan klar mästare och den enda som kom till start på torsdagskvällen.

Och för er som minns att jag (och Patrik Karlsson!) kutat ett par upplagor av Stockholms brantaste (ja, Karlsson har mig veterligen bara sprungit en) kan jag upplysa om att Göteborgs brantaste hade premiär på onsdagskvällen. Vi snackar 3 800 meter med 211 höjdmeter uppför Brudarebacken, och med två Göteborgsbaserade OK Tisaren-löpare i tätstriden med Lilian Forsgren som trea på 17.30 (1.16 bakom Amanda Bohlin) och Jonas Merz som femma på 14.37 (1.06 bakom VM-orienteraren och långdistansspecialisten Fredrik Bakkman).