Andersson sju tiondelar från pallen i Nagano: ”Kunde inte blivit bättre”

Efter förra helgens resultatmässigt misslyckade världscuppremiär i Harbin gick det betydligt bättre för SK Winner-skrinnaren David Andersson när världscupens Asienturné avslutades på OS-banorna i japanska Nagano i helgen. David förbättrade sina tider (1.11,12 mot 1.13,15 på 1 000 meter och 1.48,96 mot 1.52,67 på 1 500 meter) med stora marginaler (över två respektve nästan fyra sekunder) och bättrade placeringarna nästan lika mycket (35:e-platsen på 1 000 meter innebar tolv platsers avancemang jämfört med förra veckan och 25:e-platsen på 1 500 meter var en förbättring med 18 placeringar; och gav dessutom säsongens sex första världscuppoäng). I världscupens B-division var David sexa, bara sju tiondelar från pallen i klass. ”Avslutningen på denna tour kunde inte blivit bättre. I morgon, måndag, vänder man hemåt för att träna och förbereda sig för världscupen i Heerenveen”, skriver Svenska skridskoförbundet på sin hemsida.
Däremot verkar Adam Axelsson inte ha kommit till start i den norska cuptävlingen i Hamar i helgen (hans namn finns inte med i resultatlistan), men jag har inte fått tag på Kumlakillen för att höra vad som hänt (han ska ju debutera i U23-världscupen till helgen).

I Bruksvallarna var det som väntat Zinkgruvans Markus Johansson som visade framfötterna (skidspetsarna?) mest när det i dag vankades sprint som avslutning på den svenska premiärhelgen. Johansson som senaste två åren tagit SM-guld (i H18) och SM-silver (i H20, där han nu gör sin sista vinter som junior) och nu var sprintspecialisten sjua i kvalet och enkelt vidare från kvarts- till semifinal, men där verkar något ha hänt (ett fall?!), för Johansson blev sist, halvminuten från att blanda sig i spurtstriden om finalbiljetterna. För den som vill lära känna Markus lite närmare inför en vinter som mycket väl kan sluta med junior-VM-sprint i Salt Lake City för hans del kan spana in den här intervjun på Zinkgruvans hemsida.
Olyckligast i Bruksvallarna var kanske fredagssensationen Axel Ekström. Garphytteåkaren tog nämligen den trist 31:a-platsen i herrarnas kval, 19 hundradelar från att ta sig vidare som sista man till kvartsfinalerna (där Ekström, som inte är någon sprintkanon utan trivs bäst på de längre distanserna, ändå förmodligen fått svårt att hävda sig). Med sig till nästa helgs Sverigecuppremiär i Idre får Ekström ändå bara positiva besked från Bruksvallarna; det här har ju varit hans stora genombrott som senior.
Ekströms klubbkompis Marcus Lennartsson var 34:a, även han mindre än en sekund från att gå vidare till finalerna. Oscar Johansson blev 42:a i juniorklassen, tre sekunder från att kvala in.

Dagen då Petter Northug kommenterade min text

Nå, jag förstod ju att Bill Impolas frispråkighet skulle kunna väcka en viss uppståndelse, och det var väl inte helt oväntat att både Expressen och Aftonbladet (och kanske inte heller att artikeln skulle citeras i norsk press), men jag hade faktiskt inte vågat hoppas på att någon faktiskt skulle ta med sig frågeställningarna till norrmännen själva, så som båda kvällstidningarna faktiskt bemödade sig att göra. Både Petter Northug (som väl knappast behöver någon presentation …) och regerande världsmästaren Niklas Dyrhaug kommenterade Impolas påståenden.
– Det där får Bill Impola stå för. Jag förstår inte riktigt vad han menar… Jag känner inte igen mig i att något är ruttet i Norge. Jag tycker det låter märkligt, säger Dyrhaug till Expressen, och till Aftonbladet säger han:
– Är vi ett ruttet land? Det får han stå för. Jag förstår inte vad han menar med det, men jag känner inte igen mig i något ruttet eller unfair i Norge.
Och Northug verkar båda kvällstidningarna ha pratat med samtidigt, för de har samma, enda citat:
– Jag har aldrig sett Bill Impola i världscupen. Och jag pratar aldrig om åkare som inte är bra på att åka skidor.

Själva skidåkningen i dag, då? Jo, Bill blev bäste länsåkare med en 15:e-plats över de 15 kilometerna i klassisk stil i Bruksvallarna (hans sista lopp under premiärhelgen efter som han, liksom Filip Danielsson, står över morgondagens sprint). Det var tajt från Jens Burman på tredjeplatsen och nedåt i listan, så trots att Bill på 15:e, Axel Ekström (läs en pinfärsk intervju med honom här) på 20:e, Danielsson på 45:e och Bob Impola på 50:e plats var två minuter, 2.12, 2.30 respektive 3.44 från segrande Johan Olsson så var de bara mindre än en minut, lite drygt en, mindre än 1,5 respektive just över 2,5 minuter från pallen. Inga gigantiska avstånd, ändå.
Karlslundsförvärvet Maria Gräfnings slutade på 21:a plats bland damerna, 2.41 bakom segrande japanskan Masako Ishida efter tio kilometers åkning och lite drygt två minuter bakom gårdagens segrare Ebba Andersson på tredjeplatsen.
Bland juniorerna gick Garphyttans Adam Gillman bäst med en tiondeplats över tio kilometer, slagen med knappa minuten av segraren Leo Johansson, Skillingaryd. Zinkgruvans Markus Johansson värmde upp med en 43:e-plats inför morgondagens sprint. då vi verkligen får se vad han går för.

Helgens höjdare inleddes med en mäktig skräll – som kan leda rätt in i världscuplaget

1) Bruksvallsloppet
Det var ju förbaskat att SVT inte hade hunnit rigga upp sina kameror och körde live redan i dag. Men ni missade väl ändå inte knallen? Axel Ekström är ju inte på något sätt obekant för bloggens läsare, men ändå en doldis för många i skid-Sverige. Och en andraplats, med så många A-landslagsåkare och tunga namn bakom sig, borde väl rimligen ge chansen i världscuplaget, även om det dröjer till tredje helgen, i Davos 10–11 december, innan just distanslopp i fristil står på programmet.
På nyhetsplats har jag producerat en hel del skidtexter senaste dagarna: Om Filip Danielssons steg in i seniorvärlden, om Bill Impolas reaktion på astmamedicindebatten och om hans satsning mot världscupen.
Helgen i Bruksvallarna har jag skrivit om här på bloggen, och i morgon sjunker vi ned i tv-soffan och följer de två sista loppen.
Men missa inte den här bilden först, förresten. Axel Ekström, Marcus Hellner och Lukas Bauer. Sicken trio!

Axel Ekström, Marcus Hellner och Lukas Bauer på pallen i Bruksvallarna.  Foto: Ulf Palm/TT
Axel Ekström, Marcus Hellner och Lukas Bauer på pallen i Bruksvallarna. Foto: Ulf Palm/TT

2) Skridskosäsongen rullar vidare
Nästa helg är det dags för premiär – första deltävlingen någonsin – i U23-världscupen i skridsko. Den avgörs i vitryska Minsk, men den här helgen är Kumlas Adam Axelsson, som ska köra den historiska tävlingen, i Hamar för att hitta form och fart i en norsk cuptävling (Adam kör 500, 1 000 och 1 500 meter) där efter sjukdomsbekymren som förstörde tränings- och tävlingslägret i Inzell. Hans klubbkompis i Örebroföreningen SK Winner, OS-skrinnaren David Andersson, tävlar för andra helgen i världscupen, och kör 1 000 meter på lördagen och 1 500 meter på söndagen i Naganos gamla OS-arena.

3) En orienteringsnyhet – Ellinor Eriksson byter klubb
Så mycket orientering, löpning eller cykling verkar det inte vara i helgen (och triathleter och swimrunare har väl gått i ide) – så i stället kastar vi in en liten nyhet som helgens tredje höjdare: Det har nu blivit officiellt (jag hörde ryktet för ett par veckor sedan men har inte hunnit blogga det, och nu är det ju för sent att ta åt sig någon kredit …) att Ellinor Eriksson som gjort sådana framsteg den gångna säsongen byter klubb från KFUM Örebro till OK Tisaren.
I ett känsloladdat inlägg på KFUM:s hemsida skriver Ellinor själv om klubbytet: ”Jag [hoppas] på att få omge mig med fler löpare i min ålder som
strävar mot samma mål. Att få ta del av, samt dela erfarenheter med andra och
utvecklas vidare i rätt riktning. Jag vill nå toppen och jag tror att det här är rätt steg på vägen dit.”
På sin egen blogg, som jag tidigare rekommenderat, skriver Eriksson dessutom underhållande om den gångna helgens landslagsläger: ”Måste erkänna att jag gått runt och varit lite smått starstruck hela tiden.”

Gräfnings Karlslundsdebut, Impolas världscupjakt och tre som jagar JVM – här är allt att hålla koll på i Bruksvallarna

 

I morgon, fredag, är det dags för den traditionsenliga svenska längdskidpremiären i Bruksvallarna (som, för oss motionärer, redan har 45 kilometer längdskidor pistade och klara!).
Länet har haft en urstark utveckling i skidspåren de senaste åren, och även om de flesta som sjunker ned framför Vinterstudion i helgen har ögonen på Charlotte Kalla, Marcus Hellner, Daniel Richardsson, Ida Ingemarsdotter och de andra landslagsstjärnorna finns det numera massor av spännande lokala namn att hålla utkik efter.
Ni kan ju börja med att läsa min intervju med Filip Danielsson här. Och liksom honom jagar Axel Ekström (andraårssenioren från Garphyttan) en plats till U23-VM och Zinkgruvans junior Markus Johansson lär ha en viss chans att knipa en JVM-plats i sprint (han vann ju JSM-guld i H18-klassen för två år sedan och har utvecklats till en riktig sprintspecialist).
Och så finns ju Bill Impola som i år både jagar en plats i svenska världscuplaget och kör för Jörgen Brinks egna, nyskapade lag i långloppsvärldscupen (jag jagar honom för en intervju om den dubbleringen, men har inte lyckats få tag i honom än) och hans lillebror Bob Impola som sikar på långlopp i år men som imponerad stort när han vann Stjerneracet i skidtunneln i Torsby i lördags och verkar ha prickat formen lagom till premiären.
Ja, plus att tidigare landslagsåkaren Maria Gräfnings gör debut för Karlslund.
På programmet står individuella lopp i fristil på fredagen (fem kilometer för damerna, tio för herrarna), i klassisk stil på lördagen (fem kilometer för damjuniorer, tio för herrjuniorer och damer, 15 för herrar) och sprint i klassisk stil på söndagen.
Danielsson och Bill Impola tävlar fredag och lördag (bara distansloppen), Bob kör lördag och söndag (bara loppen i klassisk stil) medan Gräfnings, Ekström och hans tre klubbkompisar Joel Lager, Lucas Lennartsson och Marcus Lennartsson är anmälda till alla tre loppen.
Vid sidan av Johansson finns ytterligare sex länsjuniorer på plats – Garphyttans Anton Andersson, Adam Gillman och Emil Hagström och Zinkgruvans Tom Forsberg, Oscar Johansson och Olle Windahl. Alla sju är anmälda till båda juniortävlingarna.

Förre Bik Karlskoga-spelaren 18:e i multisport-VM: ”Körde 50 knyck sovande”

Efter över 630 kilometer och nästan fyra dygn (för de två första lagen, över fyra dygn för de andra) är multisport-VM (eller VM i adventure race, som den längsta och mest krävande lagvarianten av multisport kallas) i mål i Australien. Och på startlinjen stod Fredrik Nylén – ni vet Karlskogasonen som efter en karriär som hockeyspelare i hockeyallsvenskan snubblade in på multisport, blev elitkonditionsidrottare och i vintras bland annat vann Ice race vintage på Hjälmaren och körde vintertriathlonvärldscupen i Kanada.
Nu var han med och grejade en 18:e-plats åt Karlstadbaserade laget Sweco Adventure, inte riktigt vad d ehoppats på, men som de själva skriver i sin racerapport (som för övrigt är väldigt genomarbetad och intressant; läs bland annat om hur Nylén ”körde [mountainbike i] 50 knyck sovande” efter att ha ”sopat tån i ett ostron eller en sten när vi gick i land och det blödde rejält”): ”Konkurrensen är numera väldigt hård. På ett VM är alla lag från hela världen med. I dag finns nog i alla fall 25 lag med kapacitet till en topp tio på ett VM. Så minsta misstag kostar.” Och några misstag blev det: ”Vi hade tidigt dragit på oss två timmars strafftid för att vi glömde ta med en GPS-tracker i ryggsäcken ut på en sträcka. Med den strafftiden borträknad fanns en tolfte plats inom räckhåll.”

På tal om lite vagt lokala idrottare har ni väl förresten inte missat att VM-silvermedaljören Maria Rydqvist, som till och från representerade Örebrobaserade långloppslaget Sysarb/Oneway/Team Skistart.com under tre säsonger, släppt en bok om ojämställdheten inom skidsporten, som ska bli mycket intressanta att läsa. Mer skidor, inför Bruksvallsloppet, blir det i morgon här på bloggen!

Som jag väl lite vagt spekulerade i häromdagen kom Louise Wiker inte med i första omgången av uttagna löpare till terräng-EM, trots lagguldet och individuella fjärdeplatsen i helgens NM. Men slutgiltiga EM-uttagningen är fortfarande två veckor borta.

Nominerad till Idrottsgalan efter fem VM-medaljer: ”Hur mycket kan en förbundskapten påverka?”

På fyra år som förbundskapten har örebroaren Håkan Carlsson lett orienteringslandslaget till 24 VM-medaljer. I dag fick han en välförtjänt nominering till priset som årets ledare vid Idrottsgalan, som hålls i Globen den 16 januari. Anledningen är förstås de fem medaljerna, och tre gulden, vid hemma-VM i Strömstad i augusti, och de sex medaljerna, varav två guld, vid EM i Tjeckien i maj, och så Tove Alexandersson seger i totala världscupen, förstås.
Men Carlsson lär också ha gjort något mer för att imponera på nomineringsjuryn (de är 15 stycken, och bland annat ingår förra elitorienteraren Annichen Kringstad där), ett långsiktigt arbete som lett fram till alla de där medaljerna. För, som det noteras i den podradiosändning där nomineringarna offentliggjordes, det är inte självklart att det är en förbundskapten som ska nomineras när en idrottare svarat för en bra prestation. Till exempel saknas båda OS-guldmedaljörerna Sarah Sjöström och Jenny Rissveds förbundskaptener bland de nominerad (istället ställs Carlsson mot Pia Sundhage, Lars Lagerbäck och golfens Torsten Hansson). I poden diskuteras arbetsfördelning mellan personlig tränare och förbundskapten, och vem som egentligen förtjänar att bli ”årets ledare”. Juryns ordförade Lasse Granqvist säger där bland annat att: ”Det här sätter förstoringsglas på diskussionen hur mycket en förbundskapten kan påverka eller den individuella tränaren och hur ser de egna aktiva på de olika? Det var ganska mycket samtal, och det är ofta de tidigare aktiva som sitter i rummet från de här individuella idrotterna som har rätt långtgående uppfattningar i de här frågorna.”
I juryn som utser vinnarna, alltså den svenska idrottsakademin, sitter fyra orienterare: Förutom Kringstad också förre Almbylöparen Jörgen Mårtensson, Marita Skogum och Annika Zell. Även Ulla Lindkvist ingick i juryn fram till sin död i augusti i fjol.
Av konditionsidrott är det bara orienteringen (Carlsson plus Tove Alexandersson som årets kvinnliga idrottare) samt Jenny Rissveds (mountainbike; årets kvinnliga och årets prestation) och Ebba Andersson (längdskidor; årets nykomling) som nominerats till galan.
Håkan, som jag intervjuade här på bloggen så sent som i förra veckan och i webb-tv i torsdags, skrev nyligen på ett nytt fyraårsavtal som förbundskapten.

Blir det SM-silverförsvar för Regborn? (Och så några roliga blogglänkar!)

Bytte som hastigast några ord med Martin Regborn i går om att han vann priset som ”årets komet” på lördagens orienteringsgala, och passade förstås på att fråga om det ingick i planen att liksom förra vintern både ställa upp i SM i roddmaskin (där EM-bronsmedaljören i orientering tog SM-silver i herrarnas lättviktsklass!) och i inomhus-SM i friidrott. Och jo, det gjorde det nog, var svaret.
– På inomhus-SM har jag tänkt köra 3 000 meter (precis som förra året, då han blev femma där) och roddmaskins-SM blir det om det passar. Det vore kul att ställa upp, men jag har inte sett varken var eller när det går än, sa Regborn.
Nu i kväll rotade jag fram ett dokument som visar att SM gått från en separat tävling till en serie med tre deltävlingar, med start i Borås om mindre än tre veckor. Därefter fortsätter serien med deltävlingar i Lidingö (7 januari) och Trollhättan (11 mars; då Regborn som en del i orienteringslandslagets sprintsatsning ”tyvärr” verkar vara i Italien). Så, vi får väl se om det blir några roddtävlingar i vinter för Örebrolöparen.

För övrigt har en av löparlänets roligaste/mest läsvärda bloggar gjort comeback. Vi snackar tyvärr inte om Peter Wikers saligt insomnade utan om Mattias Nätterlunds, som berättar om säsongen som var (de 300 milen som blev obloggade) och de nya, stenhårda träningspassen med grabbarna i Eskilstuna (som Haben Kidane, Abraham Adhanom, Nasir Dawoud och Tewelde Haide) och det svåra med att pricka form.
Vilka som annars har länets bästa konditionsbloggar? Tja, det vågar jag inte drista mig till att rangordna eftersom jag trots att jag skriver rätt frekvent själv är en dålig bloggläsare och inte har stenkoll på alla sidor. Men de jag brukar kolla mest frekvent är Louise Wikers, Martin Regborns, Lilian Forsgrens och Bibben Nordbloms (samtliga med rätt ojämna och ofta tävlingsbundna uppdateringsintervall), och bara häromdagen upptäckte jag KFUM Örebro-orienteraren Ellinor Erikssons sida som jag inte hunnit läsa ikapp så mycket på ännu, men som verkar vara lite mer idrottspsykologiskt djuplodande, och det gillar jag!
Många andra löpare följs bäst på instagram, som Erik Anfält och kanske framför allt Mikaela Kemppi (som skriver blogginläggslånga och väldigt intressanta racerapporter där).

Louise Wiker tog NM-guld i lag – kan det bära till terräng-EM? (Och allt annat som hänt i helgen)

Jag kutade ju Borås 6-timmars i går (läs racerapporten här) och därför blev det inget blogginlägg då (jag hade tänkt skriva på kvällen, men låg först och skakade av nedkylning vilket sedan övergick i årets värsta förkylning). Nåväl, det hände ju en del intressanta grejer som ni inte får missa, så därför kommer här en resumé.
Ja, orienteringsgalan har jag redan skrivit om här (tre priser till länet, till Martin Regborn, Tomas Hallmén och Marcus Jansson; och landslagsorienterarna kutade ju dessutom en masstartsträning på lördagen, före galan, som ni kan se resultaten från här), men det hände en hel del annat också.

Först och störst var förstås Louise Wikers fjärdeplats i terräng-NM, eller kanske framför allt svenskornas guld i lagtävlingen, som borde kunna bädda för ett lag på EM i Italien den 11 december. Nu ska man ju absolut inte ta ut något i förskott när det gäller Wiker; jag minns både när hon 2011 blev nobbad från just terräng-EM trots en grym säsong med bland annat SM-guld på 10 000 meter (efter att hon blivit sjuk och presterat dåligt på NM och öppna brittiska EM-uttagningarna) och när hon i fjol ratades till maran på friidrotts-VM trots att hon var Sverigetrea (sedan fick hon ändå åka och springa i Peking efter dubbla återbud, men då fick hon beskedet så sent att det störde uppladdningen och förutsättningarna ordentligt). Så vi väntar väl helt enkelt och ser vad landslagsledare Lorenzo Nesi säger när den slutgiltiga truppen släpps den 29 november.
Hur som helst vann Charlota Fougberg, hinderspecialisten, sitt andra terräng-NM guld med hela 34 sekunders marginal ned till Finlands Camilla Richardsson på andrpalatsen. Wiker var alltså fyra, 7,7 sekunder bakom Richardsson och 7,0 bakom tredjeplacerade finländskan Annemari Kiekara. Att svenska Sara Holmgren blev femma samtidigt som tredje finländskan kom först på tolfte plats gjorde att Sverige alltså ändå vann lagtävlingen (tio placeringspoäng på Sverige, 18 på Finland, 22 på Norge på tredje plats).

I skidtunneln i Torsby värmde en hel del länsskidåkare upp med träningstävlingen Stjerneracet inför Bruksvallsloppet, den stora svenska säsongspremiären, nästa helg. Jag har inte lyckats komma över någon resultatlista från tävlingen än, men enligt Filip Danielssons blogg vann Bob Impola före Bill Impola och just Danielsson (alla tre tävlar för SK Bore i år) medan Zinkgruvans Markus Johansson enligt samma källa verkar ha blivit sexa.

I världscuppremiären i skridsko, i kinesiska Harbin, slutade den för Örebroklubben SK Winner tävlande David Andersson 43:a på 1 500 meter (på 1.52,67), 47:a på 1 000 meter (på 1.13,15) och 50:e på 500 meter (på 36,64). Inte riktigt vad han hade hoppats på inför tävlingarna. ”Davids målsättning att kvala in till division A (där de 20 bästa i världen får åka) gick inte att realisera utan han hamnade på 23:e plats i division B (på 1 500 meter)”, skriver Kenth Borgström på förbundets hemsida.

Matthias Wengelin lyckades inte försvara den svenska mästartröjan i cykelcross-SM i Eksjö. Mountainbikespecialisten från Örebro missade pallen, blev femma 2.42 bakom segrande David Eriksson, Göteborg, och 1.41 från Henrik Jansson, Falun, på tredjeplatsen. Det blev inga medaljer i junior- eller veteranklasser heller för länscyklisterna, Almbys Katarina Rönnbacka-Nybäck var närmast, 38 sekunder från bronset i damveteranklassen (och 28 sekunder före klubbkompisen Linnea Angerman). OS-guldmedaljören (i mountainbike) Jenny Rissveds vann för övrigt damklassen före OS-silvermedaljören (i landsväg) Emma Johansson. Guld och silver igen, alltså.

Och i Vinterspelen, säsongens första tävling i Tybblelundshallen, slog IF Startas Maria Eriksson till med ett personligt rekord på 3 000 meter, 11.43,41, medan Heshlu Andemariam blev bästa länslöpare i herrarnas lopp med en tredjeplats på 9.41,41 (Pontus Aldenstam, Väsby, vann på 9.17,95).

Racerapport: Borås 6-timmars

Jag är väldigt sällan sjuk. Hösten 2014 gick jag förvisso förkyld typ 25 dagar i sträck (sådär molande, utan att det riktigt blommade ut, men nog för att det skulle förstöra mitt allmänna välmående) och i januari 2013 hade jag ett par sjukdagar från jobbet på grund av vinterkräksjukan (det är enda gången på 15 år som jag sjukskrivit mig). Så det är väl jävligt typiskt att förkylningen ska slå till just när man ska springa årets mest emotsedda lopp, det jag tränat intensivt för (33 nyckelpass de nio sista veckorna inför loppet) och som jag sett fram emot sedan jag fick det i 30-årspresent den 1 januari.
Det är förstås svårt att veta vad som är hönan och ägget. Kanske var det kylan under själva loppet som gjorde att jag rasade ihop i en förkylning – med hosta, nysningar, rinnande näsa, tungt huvud – på kvällen efteråt. Men min känsla är att det var tvärtom; att sjukdomen redan fanns i kroppen och att det var därför loppet gick käpprätt åt helvete.
Borås 6-timmars var mitt första tidslopp; det går helt enkelt ut på att springa så långt som möjligt på sex timmar, på en 1 295 meter lång cykelbana runt Ramnasjön i centrala Borås. Drömmen var att springa 70 kilometer, det var vad jag tränat för under de där 33 nyckelpassen. Det kändes tufft men inte omöjligt att springa 5.08-kilometrar i sex timmar. Jag var helt övertygad om att det skulle gå en bra dag, och att jag en liten sämre dag åtminstone skulle kunna springa i 5.20–5.30-tempo i snitt (65,5 kilometer). Och att jag en riktigt dålig dag skulle kunna kuta i 5.45 (62,6 kilometer). Jag satte en riktig skamgräns till sex mil (herregud, 6.00 kan man väl jogga hur lätt som helst?!). Men jag kom 56 346 meter. Snittade alltså över 6.23 per kilometer. Herrejössesjävlar så dåligt. Mitt sämsta lopp i karriären.
Det sket sig efter halvmaran, kan man säga. Jag inledde med att testa dagsformen i det där 5.08-tempot som skulle krävas för sju mil, men kände efter sex kilometer att jag inte hade någon toppdag. I stället för att pressa på lirade jag sejf och backade av till 5.20-tempo. Helt enligt plan. Allt rullade på. Kände dock hur magen blev sämre och sämre (jag brukar aldrig ha något problem med den!) och strax efter att jag passerat halvmaran på 1.52 (5.18 i snitt) så var jag tvungen att stanna och gå på toa. Efter det kom jag aldrig igång igen.
När jag kom ut från bajamajan och skuttade iväg (med den sedvanliga känslan av att vara fem kilo lättare; men jag var alltjämt illamående och hade hela loppet svårt att få i mig energi), var det som om någon ryckte lungorna ur kroppen på mig. Plötsligt fick jag börja kämpa för att hålla 5.40-fart. Det gick otroligt tungt. Inte muskelmässigt, utan flås- och pulsmässigt. Jag började känna efter både här och där, och strax efter tre mil stannade jag och fick lite massage av rumpan i tre minuter (hade lite känning där och tänkte att det kanske var det som jävlades med mig). Och två varv senare var det dags för toalettbesök igen. Tiden rann iväg, och kilometertiderna blev allt långsammare. Vid maratonpasseringen stod klockan på 4.08 (andra halvmaran alltså på 2.16, 24 minuter sämre än den första) och där någonstans hamnade jag i riktig kris. Plötsligt började pulsen och flåset sticka mot nivåer jag brukar ha vid kontinuerlig löpning i 4.30-fart när jag joggade i sjuminuterstempo. Jag fick börja gå emellanåt. Sedan allt mer. Till slut kanske 70 procent. Sista 1.18, alltså efter maratonpasseringen, kom jag bara 14 kilometer. Efteråt tog jag mig knappt mellan bilen och hotellrummet, frös så jag skakade, och sedan slog den där förkylningen till med full kraft. Sicken sablans skit.
Om man jämför med Örebro backyard ultra i somras, där jag tog mitt livs första och hittills enda pallplats (tvåa bakom Hasse Byrén), var jag jättenöjd med resultatet men egentligen inte med min egen prestation (jag hade fullt fokus på att klara 24 varv, men vek ned mig efter 19). Nu var det precis tvärtom: Jag följde min plan till punkt och pricka, och när allt sket sig valde jag ändå att fortsätta kämpa och ackumulera meter efter meter trots att allt kändes skit – men resultatet blev bedrövligt dåligt. Vilket av de två loppen ska man vara mest nöjd med? Jag vet inte.
I dag, dagen efter racet, är jag förstås alltjämt förkyld, men inte särskilt sliten i kroppen. Och det är faktiskt jävligt irriterande. När man kutat i sex timmar vill man ju vara wasted, problemen med flåsen och pulsen gjorde att jag aldrig kunde ta ut så mycket ur benen i går att de blir stumma i dag.
Årssummeringen får förstås vänta, men jag kan redan nu konstatera att 2016 blev ett förlorat år för min egen löpning. Tre mållopp där två gick käpprätt åt helvete (Borås och Bergslagsleden ultra) och jag i det tredje förvisso alltså tog en fin placering men inte nådde upp till mitt eget mål. Bättre lycka nästa år.

Resultat från loppet finns här.
Varvtiderna finns här (mina på sidan 53).
Bilder från loppet finns här. Jag är med här (med delar av mitt supportteam), här, här och här (den säger väldigt mycket om).

Jimmy Voxek, Hälle IF, och Michael Lindqvist, Apladalen, hade en rejäl fajt i täten, som Voxek till slut vann med 541 meters marginal – 76 723 meter mot 76 162. Sofia Smedman, Träningskonsulten SC, var överlägset bästa dam och trea totalt på 74 334 meter. Hade jag kommit sju mil hade jag blivit femma (!), hade jag klarat 65 kilometer hade jag blivit 13:e. Nu blev jag 58:a. Av länslöpare kom min träningskompis från Karlskoga, Johan Rosenqvist, 541 meter längre (och fem placeringar bättre) än mig. Östansjökvartetten Per Börjesson, Mats Franzén, Carina Wahlström och Kent Johansson 52 367, 48 061, 44 316 respektive 43 490

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11.

Helgens höjdare: Nu spänner jag bågen och satsar på sju mil

1. Borås 6-timmars
Årets tredje mållopp, och det jag satsat allra mest på. Eller ja; jag gick in för att springa 24 timmar och utmana om segern i Örebro backyard ultra (det blev 19 timmar och en andraplats) och Bergslagsleden ultra är ju mitt absoluta favoritlopp (men det gick helt åt helvete i år…). Det var efter det debaclet jag bestämde mig för att det var make it or break it med två månader kvar till Borås 6-timmars (en start jag fick i 30-årspresent), och la upp ett träningsschema med två fart- och två långpass per vecka utöver återhämtningsjoggar och lite styrka. Jag har klarat mig från sjukdomar (det gör jag oftast) och skavanker (det har varit vanskligare senaste åren) och genomfört alla pass enligt punkt och pricka: 32 nyckelpass på åtta veckor. Därmed borde jag vara i varje fall något bättre än i det bedrövliga skick jag hade på Bergslagsleden i september. Vad jag siktar på i det här loppet som är mitt första tidslopp och alltså handlar om att kuta så långt som möjligt på sex timmar? Tja, jag har en dröm om sju mil och drar en fet skamgräns vid sex. Alltså ligger spannet mellan att hålla sex minuter per kilometer (känslan är att jag kan jogga i 5.45 till evigheten, men sånt kan förstås ändras om magen rasar eller benhinnorna protesterar) och 5.08. Jag provade att lubba en halvmara i 5.08-tempo (fast det blev 5.04 i snitt, försökte skaffa mig någon form av marginal för närings- och kisstopp) för ett par veckor sedan, och jag överlevde. Överlevde, ja; jag hade möjligen kunnat fortsätta i samma fart i en mil till, med livet som insats i en halvmara till – men knappast i drygt två halvmaror till … Då var det å andra sidan mitt i den här tunga träningsperioden, utan någon som helst toppning, utan någon som helst näringspåfyllning längs vägen, till och med före frukost. Om jag träffar rätt med formtoppning och kolhydratsladdning och langning i morgon, är det möjligt att hålla den farten, då? Tja, min tanke är i varje fall att prova den ett par varv (asfaltsbanan i centrala Borås är 1 295 meter och ska, för att totaldistansen ska bli sju mil, avverkas drygt 54 gånger) för att se hur benen känns, om det är möjligt. Är det inte möjligt backar jag av och försöker hålla 5.20 så länge som möjligt. Det är i varje fall planen. Jag återkommer förstås med en rapport efteråt och berättar hur det gick (ni kan också följa loppet live här, om ni är intresserade av täten, mig eller någon av de andra länslöparna – bland annat springer min gymkompis Johan Rosenqvist från Karlskoga liksom en kvintett från Östansjö med Per Börjesson i täten).

2. Orienteringsgalan
Jag har redan skrivit och skrivit och gjort tv om det mesta inför orienteringsgalan i Ånnaboda i morgon kväll. Åtta prestigefyllda priser ska delas ut, och även om det mest spännande är att se om Martin Regborn tar hem något pris (jag har ju tippat att han tar årets komet) så är det mest historiska förstås att Tove Alexandersson lär utses till årets orienterare för fjärde gången (hon har ju blivit det tre gånger tidigare trots att VM-gulden till fots uteblivit, och i år slog hon till med dubbla världsmästartitlar på hemmaplan). Det skulle placera Borlängelöparen på tredje plats genom historien i svenska orientering vad gäller den utmärkelsen; närmast bakom Helena Jansson som radade upp fem raka titlar 2007–2011 och Ulla Lindkvist som tog lika många mellan 1966 och 1971. Emil Wingstedt, Jörgen Mårtensson, Annichen Kringstad, Bernt Frilén och Bertil Norman har, liksom Tove förmodligen i morgon kväll, fyra titlar var. Senast en länslöpare vann titeln var 1994 när Degerforsfostrade Tisaren-löparen Marlena Ehn (då Jansson) tilldelades utmärkelsen efter totalsegern i världscupen (däremot fick hon aldrig titeln efter något av de tre VM-gulden).
På lördagsförmiddagen avgörs dessutom en stafetträning (men inte med lag utan individuellt, ett masstartslopp) med tävlingsinslag och med start vid vägskälet väster om campingen i Ånnaboda, och resultat verkar levereras här.

3. Terräng-NM
11.10 på lördagsförmiddagen går startskottet i norska Kristiansand: Hälleforsbördiga Louise Wiker, som senaste dryga året hunnit med både friidrotts-VM och Finnkampen (men som bommade friidrotts-EM i somras) och hennes fyra lagkompisar i svenska damlaget ger sig ut på en 7,48 kilometer lång utmaning i konkurrens med övriga nordiska länders bästa terränglöpare i terräng-NM. I potten ligger en liten möjlighet att få en biljett till EM i italienska Chia om exakt en månad. För det krävs som individuell idrottare, enligt Svenska friidrottsförbundet, ”en god möjlighet att bli bland de 25 bästa på EM” eller som en del av ett lag en ”rimlig chans [för laget] till en placering bland de åtta främsta.”

Bubblare: Cykelcross-SM avgörs i Eksjö på lördagen, och på startlinjen står (förutom OS-guldmedaljören i mountainbike Jenny Rissveds och OS-silvermedaljören i landsväg Emma Johansson som nu gör upp med specialisterna i en stenhård duell) örebroaren Matthias Wengelin, som var VM-femma i mountainbike i somras, med nummer ett på nummerlappen fäst över den svenska mästartröja han nu ska försöka försvara. Det finns också möjlighet till SM-medaljer för Almby i veteran- (Katarina Rönnbacka-Nybäck och Linnea Angerman) och juniorklasserna (Alexander Ehrlin). Och i morgon bitti gör David Andersson, OS-skrinnaren som tävlar för Örebroklubben SK Winner, säsongens första världscuptävling, i kinesiska Harbin. Och så drar ju friidrottens inomhussäsong igång med Vinterspelen i Tybblelundshallen, som jag skrev lite om tidigare i veckan. Noteras bör också att Lars Lundegård, som är en av Sveriges bästa H50-löpare, gör sin sista tävling för Karlstadklubben Göta inför bytet till KFUM Örebro vid tävlingsårsskiftet på tisdag.