Kort säsongssummering med liten framåtblick

2016 blev året då jag tog min första pallplats i ett lopp som faktiskt betydde något för mig. Även om vi inte var så många startande i Örebro backyard ultra så lyckades jag faktiskt sega mig kvar tills bara oslagbare Hasse Byrén återstod.
Ändå kunde jag ju inte vara riktigt nöjd när jag inte klarade mitt eget mål att kuta 24 timmar där, och i övrigt kunde jag inte vara nöjd med någonting av löparåret 2016. Så någon vidare munter säsongssummering blir det inte den här gången.
Om 2014 var året då jag flög fram (med mina mått mätt) och 2015 var året då jag mest tävlade och rehabtränade på grund av skador men ändå nådde förvånansvärt bra resultat så var 2016 året då jag fick min stora backlash. Jag var hel och frisk redan från slutet av december 2015, tränade enligt plan men fick ingen som helst utdelning av det. Allt gick bara tungt.
Vid sidan om ÖBU var mina två övriga mållopp den här säsongen Bergslagsleden ultra och Borås sextimmars, och båda slutade med haveri. I Bergslagsleden tog jag totalslut och lunkade i mål på en tid som var 30 (egentligen 45) minuter sämre än 2014 och i Borås gick jag in i väggen på grund av förkylning och tog mig knappt framåt sista timmarna. En total misär.
Och att det inte var några tillfälligheter märktes på de totalt urusla prestationerna i mindre lopp som Svartåloppet. Det var helt enkelt ett skitår vad gäller känsla och resultat, så illa att jag ibland funderat på att gå iväg till läkare och få kroppen undersökt: Ska det verkligen vara så här illa? Samtidigt kan man ju knappast gå till sjukvården och sura över att konditionen är ofattbart dålig. Det är väl bara att bita i det sura äpplet och träna hårdare och bättre och smartare och komma igen.

Inför 2017 är jag i dagsläget anmäld till fyra lopp (och så blir det förstås deltävlingarna i Degerforsklassikern), så den preliminära tävlingskalendern ser ut ungefär så här:
19 februari: Degerforsklassikern skidor.
20 maj: Stockholms brantaste (julklapp).
28 maj: Vulkanloppet (Degerforsklassikern cykel).
11 juni: Degerforsklassikern orientering.
17–18 juni: Örebro backyard ultra (mållopp).
(15 juli vill jag spring Skogsmaran i Sixtorpsloppen, men det är ännu inte klart.)
6 augusti: Degernässimmet (Degerforsklassikern simning).
12 augusti: Svartåloppet (Degerforsklassikern löpning).
20 augusti: Kommunrundan (Degerfosklassikern cykel).
3 september: Bergslagsleden ultra (mållopp).
23 september: Lidingöloppet 15/Halvklassikern (pacear åt sambon).

Roligaste ögonblicken vid sidan om mitt eget tävlande?
Tja, det var förstås sanslöst kul att få vara på plats och uppleva festen under orienterings-VM i Strömstad, när Martin Regborn dessutom slog till med en sjundeplats i sprinten. Och rätt coolt att få skildra Johan Röjlers och Peter Knoblachs väg mot rekordet på Bergslagsleden (ja, det var förstås intressant att följa många andra lokala idrottare också, men jag har inte varit på plats på så många andra större idrottshändelser i konditionsvärlden utan fått följa det mesta hemifrån datorn).
Och så har sambon idrottande tagit mig till platser som Aten, Limassol och Madrid, plus att bonusdottern inte bara sprang utan dessutom tog sina första riktiga vinster när hon var bästa F7:a i både Jordgubbslunken och Kilsbergsleden (trots att hon har ett år kvar i klassen).
Och själv lyckades jag ju vinna Degerforsklassikerns orientering för fjärde gången på lika många försök (och för genomförd Degerforsklassiker fick jag en julbock för andra gången på tre år).

Vill ni läsa en betydligt mer positiv säsongssummering rekommenderar jag Martin Regborns bildextra.

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *