Förhandsfavoriten som föll (och sedan tog fel på vecka …)

När jag stod och trängde mig i startfållan vid Stockholms brantaste i lördags (det är rätt tajt om man vill ha ett bra spår, och inte hamna bakom någon som börjar gå, uppför första backen) så hörde jag något jag sannolikt aldrig kommer få höra igen: ”Bland förhandsfavoriterna hittar vi [xxx], [yyy], och Jonas Brännmyr från Nature Running!” Jag blev alldeles fulliskratt. Jag undrar hur de hade kommit fram till det. Inte bara det här med att jag var 63:a mitt allra bästa år i tävlingen (och nu plötsligt alltså var en av fyra–fem favoriter …), utan att jag dessutom har någon skit i kroppen som gör att jag inte alls kan prestera efter ordning. Men det är alltid kul att bli omnämnd, och som journalist vet jag naturligtvis hur lätt det är att göra en fel-googling och råka påstå något som inte alls stämmer.
Själva loppet blev, som väntat, en enda lång plåga. Kroppen är just nu ungefär 25 procent sämre på allting än vad den borde vara, och därför satte jag som mål att inte tappa mer än 25 procent jämfört med 2015 års tid (senast jag sprang, och mitt personliga rekord i tävlingen, som består av tre varv uppför Hammarbybacken, totalt 255 höjdmeter på 3,3 kilometer), vilket blev 24.26 (jag gjorde 19.33 senast). Detta, väldigt modesta, mål reviderade jag när jag klev in i sista backen just när klockan tickade över 19 minuter till att gå under fyra minuter där, och i mål stannade klockan på 22.49, så även det gick enligt plan. Men vi kan väl säga så här; förhandsfavorit Brännmyr höll inte riktigt och fick nöja sig med en 90:e-plats (i klassen, totalt 139:a).
Till skillnad mot när jag är i ”vanlig” form så har jag det just nu extra tungt uppför, medan jag faktiskt lyckades ta mig förbi en del folk nedför. Sista 50–60 meterna före målet, på toppen, hittade jag ändå någon sorts kraftreserv till en minispurt mitt i mjölksyreinfernot, som blev till ett mentalt blodbad när en kille (Olle Jonsson, Hovsta) jag skulle kliva förbi började pressa emot och över mållinjen hade jag 187 i puls, ett slag över det max jag lyckades pressa mig till när jag gjorde ett maxpulstest på löpband för ett par månader sedan … Det är inte kul när kroppen är så rutten som den är just nu, och jag inte har en aning om varför den beter sig på det här sättet, men det var i varje fall skönt att få pressa ur max.
Espen Hultgren Weltzien vann tävlingen på 14.33, men det stora utropstecknet var Yoie Bohlin som krossade damernas banrekord (satt av en så stark löpare som Cecilia Kleist) med över minuten och bara hade fyra herrar före sig i mål på 15.26.

På söndagen skulle jag köra Vulkanloppet, ett cykellopp som efter vinterns inställda längdskidåkning utgör första deltävlingen i Degerforsklassikern. Eftersom jag inte hittade cykelstället till bilen så kliv jag upp extra tidigt och cyklade milen ned till starten i Degerfors, bara för att upptäcka att loppet går först nästa vecka (då bannade jag mig själv för att jag A) tyckte att inbjudan till loppet kom ut ovanligt sent och B) tyckte det var konstigt att loppet inte som vanligt avgjordes samma helg som Vänern runt; utan att reflektera över att jag kanske läst fel datum …). Men nu har jag i varje fall landsvägshojen i ordning inför nästa söndag, och dessutom trampade jag vidare 65 kilometer för att låta benen få smaka lite tills det verkligen är dags för 80-kilometerssvängen nästa vecka.

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *