Gallaberget trailrun – underbara stigar, fantastisk tävling (och ett magras)

I kväll sprang jag Gallaberget trailrun, en tävling mitt ute i ingenstans som jag hörde talas om förra året (när jag redan hade missat den) och höll på att bomma även i år innan jag i tisdags snubblade över en liten notering på Närkes friidrottsförbunds hemsida om att den skulle äga rum. ”Mitt ute i ingenstans” stämmer kanske inte riktigt, eftersom det där i skogen, runt Gallabergssjön mitt emellan Laxå och Vretstorp, faktiskt fanns uppmärkta stigar i tre längder, och genom att kombinera två av dess fick arrangörerna ihop en tiokilometersslinga (man kunde välja att springa 6,5 kilometer också, genom att bara springa ena slingan). Och vilka stigar det var, helt magisk löpning. Lite lätt kuperat, väldigt lättsprunget (inte mycket stenar och rötter) och när skogen som nu i början av juni är klädd i ljusgrön skrud magisk vackert i kvällssolen. Underbart, helt enkelt. Och jag älskar ju verkligen den här typen av små lokala tävlingar där man swishar en femtiolapp, springer en mil och snackar lite skit efteråt.
Efter ett år av bakslag och usla resultat känns det som att kroppen börjat samarbeta senaste veckorna, och i tisdags gjorde jag mitt bästa intervallpass sedan 2015. Och i kväll var känsla relativt lätt (jag har överlag varit 25 procent sämre, tidsmässigt, på alla tävlingar senaste året jämfört med 2015, trots att jag tränat minst lika bra), och jag kunde trycka hela vägen tills två kilometer återstod och magen rasade ihop (förmodligen beroende på att det blev lite mycket pannkakor och grädde till lunch …). Kunde inte förmå mig att hålla varken farten eller pulsen uppe sista biten och la nog en minut eller två där, men tappade i varje fall ingen placering. Och även om jag hade jävligt ont i magen någon halvtimme efter loppet så gick det över sedan. Och med tanke på att det här var långt ifrån ett mållopp, utan bara ett härligt träningspass, så gjorde det ju inte så mycket. Allt jag hoppas på är att jag får behålla den lätta känslan men slipper magraset på Örebro backyard ultra nästa helg. Men först väntar Degerforsklassikerns orientering på söndag!
Preliminär tid och placering: Sexa i herrklassen, sjua totalt, på 53.12. Johan Nilsson och Therese Karlsson vann på 39.53 respektive 50.34.

Emilia Fahlin, frågar ni. Jo, jag skrev ju en längre (pluslåst) artikel om henne inför Women’s tour som drog igång i går. Hon har främst ett hjälpryttaruppdrag i det fem dagar långa etapploppet Women’s tour. I går tappade hon klungan tidigt och rullade i mål 21 minuter bakom polska Katarzyna Niewiadoma som vann i ensam utbrytning och i dag var hon drygt nio minuter efter Amy Pieters över 139 kilometer. De riktiga framgångarna har uteblivit för Wiggle-High5 i det viktiga etapploppet på hemmaplan (Giorgia Bronzini var trea i klungspurten bakom Nieiadoma, fyra totalt, i går), men kan trösta sig med att Audrey Cordon lagt beslag på bergatröjan. Touren fortsätter fredag–söndag, och avslutas med ett varvlopp inne i centrala London.

Regborn (och Forsgren!) i VM-truppen – och Dahlgrens smygcomeback

Martin Regborn såg ut att stå lite i bakgrunden på dagens presskonferens där den svenska VM-truppen i orientering presenterades (se bilden här), men med EM-bronset förra året och som världscupledare borde örebroaren vara ett householdname (hur säger man det på svenska; ”köksbordsnamn”?) i varenda idrottsintresserad familj vid det här laget. Hur som helst fick han som han vill: Regborn får springa långdistansen vid orienterings-VM i Estland om en knapp månad. Efter tre år och tre världsmästerskap där han ”bara” tävlat i individuell sprint är Hagabylöparen nu klar både för sprint och långdistans – och inte bara det. Med tanke på resultaten den här våren är han därtill en av de absoluta guldfavoriterna.
Målet för svenska truppen är sex medaljer varav tre guld i de nio grenar (fyra på damsidan, fyra på herrsidan, en mixed) som avgörs i VM.
– Många löpare har höjt sig ett snäpp och därmed kan vi också sikta ännu lite högre. För oss ligger allt fokus på prestation, men om allt går som vi hoppas kan vi nå medaljmålet. Just nu ser det väldigt bra ut, säger förbundskapten Håkan Carlsson till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
Stafett- och mixedsprintstafettlagen är ännu inte uttagna (förutom att Gustav Bergman är förhandsuttagen till stafetten och Helena Jansson till mixedsprintstafetten), så det kan bli fler distanser för Regborn på VM. Där ligger stafetten närmast till hands; dels prioriterade Regborn bort sprintstafetten vid världscuppremiären och dels ligger den fel i programmet för hans del mitt emellan lördagens sprint och tisdagens långdistans. Stafetten avgörs dock inte förrän fredagen efter långdistansen, och dit lär Regborn vara högaktuell.
En liten skräll i truppen var att Hallsbergsorienteraren Lilian Forsgren, mot sin egen tro på att det var kört, blivit uttagen i VM-truppen om än som reserv. Om någon av Tove Alexandersson, Karolin Ohlsson eller Lina Strand inte kan springa sprintkvalet den 30 juni så är Forsgren förstereserv (på samma sätt är Regborn förstereserv för Bergman, Albin Ridefelt och Johan Runesson på medeldistansen) och får kliva in. Forsgren är välbekant med uppgiften, redan vid VM i Schweiz 2012 var hon reserv i den svenska truppen (utan att få springa) och i Skottland för två år sedan var hon uttagen som mixedsprintstafettlöpare men reserv på övriga distanser, och då fick hon hoppa in på medeldistansen där hon sprang in på 22:a plats.

En annan tidigare VM-löpare från länet, den till Hagaby numera återbördade men svårt skadeförföljde Filip Dahlgren, smög under långhelgen igång säsongen uppe i Hälsingland. Efter att som lagledare, på grund av sjukdom i truppen, fått hoppa in och täckt upp på en sträcka under Tiomila i våras var det nu ”riktig” tävlingsdebut för året i de tre sista etapperna av fyradagarstävlingen Ösaträffen, och Dahlgren verkar ha dragit på rätt ordentligt. I söndagens medeldistans, med 69 startande, var han enbart slagen av VM-uttagne Ridefeldt, i måndagens medeldistans var han trea och i tisdagens medeldistans fyra. Av Dahlgrens instagram att döma verkar formbeskedet duga för start i Jukolakavlen, världens största orienteringsstafett, nästa helg:

I kväll var det också säsongens andra deltävling i rullskidscupen Moto eagle tour, och liksom i den första och i de flesta av förra årets tävlingar hette segrarna Olivia Hansson och Robert Brundin. Brundin vann den här gången med exakt en minuts marginal till tvåan Daniel Olsson, Hansson var återigen ensam dam till start men slog 13 av 19 herrar.

I morgon kväll är tanken att jag, och förhoppningsvis många med mig, ska springa Gallaberget trailrun utanför Laxå.

Sjögrens trippel: Grabbhalvan, trappan och Lindesjönloppet

Per Sjögrens idrottskarriär har ju, på grund av efterhängsna skador, gått både upp och ned. Förra säsongen var det mycket upp, med starka löpar- och orienteringsresultat blandat med segrar i hinderbanelopp, mountainbike och triathlon, och så ett rekord i Besegrat trappan, och i vintras slog han ju till med tidernas snabbaste 5 000-meterslopp inomhus av en svensk 35-plussare, och sedan följde han upp med segrar i Startmilen och korta terräng-DM. Och efter en senvår där Sjögren en sväng rapporterade lite nya bakslag i träningen så har han senaste veckorna åter börjat rada upp finfina prestationer: Distriktsveteranrekordet över 3 000 meter den 25 maj följdes förra tisdagen av åttonde segern i Gubbracet/Grabbhalvan, i lördags krossade han sin egen tid i Besegrat trappan, och i dag? Jo, i dag slog han till med seger i Lindesjönloppet. En härlig trippel inklämd inom sju dygn. Med 17 sekunders marginal till tvåan Habtom Tesfamichael tog Sjögren hem det nio kilometer långa loppet på 31 minuter blankt, och trean Per Arvidsson var ytterligare tio sekunder bakom. Därmed befäster Sjögren sin andraplats i långloppscupen, där han nu bara är en poäng bakom Heshlu Andemariam, som var fyra på tisdagen och som kommer få det tufft när de sämsta resultaten ska börja räknas bort i höst.
Även Josefin Gerdevåg har börjat tävla allt mer frenetiskt igen, och tog hem andra segern i långloppscupen den här våren efter att förra helgen dessutom ha vunnit Å-loppet i Eskilstuna (hon har dock inte lyckats besegra Mikaela Kemppi än). Gerdevåg, som blev mamma i vintras, vann Lindesjönloppet på 36.29, med hela 2,5 minuter bak till långloppscupens totalledare Liduina van Sitteren och över tre minuter till Annika Larsson på tredjeplatsen.

Lilian Forsgren, landslagsorienterare, sprang i stället Karolinerjoggen i dalsländska Kroppefjäll på tisdagen, och vann den 14 kilometer långa tävlingen tävlingen 52 sekunder före Åmåls Erika Åhl-Jensen, som var regerande mästare.

På tal om orienterare presenteras den svenska VM-truppen på onsdagen, och det är en så kallad officiell hemlighet att åtminstone Helena Jansson, Tove Alexandersson, Karolin Ohlsson, Jonas Leandersson, Gustav Bergman, Martin Regborn och Emil Svensk kommer att finnas med eftersom de åkt till Stockholm för att delta i en knockoutsprint senare under dagen (men primärt lär vara på plats för själva presentationen). Det mest spännande ur länsperspektiv är förstås att få reda på vilka distanser Regborn kommer få springa: Om det blir medeldistans, sprint och stafett som man får förmoda, eller om han ändå får sin drömchans på långdistansen.

Under onsdagen avgörs också säsongens andra deltävling i rullskidscupen Moto eagle tour, som fått något ändrad bansträckning efter att Vägverket återigen varit ute med det förbannade oljegruset.

Men somliga har inte satt hjul under skidorna än. I dag, den 6 juni, arrangerades faktiskt en 250 meter lång sprintttävling på äkta snö mitt i Mjölby centrum (den körde även i fjol, med Zinkgruvans Daniela Bjärmark som vinnare), och snabbast av alla var förre Garphytteåkaren Viktor Hansson (som numera tävlar för Brohyttans IF), som spurtade ned Kopparbergsbördige långdistanstaren Bob Impola (som blev tvåa i finalen efter att ha haft bästa prologtid). Karlslunds Olivia Hansson blev trea på damsidan.

Tog ny topp tio-placering i världscupen: ”Faktiskt bättre än vad jag trott”

Marcus Jansson, mountainbikeorienteraren från Garphyttan som vid sidan om en tävlingsvecka i Danmark och en deltävling i svenska cupen mest fokuserat på rena mountainbiketävlingar under inledningen av säsongen, slog till med andra topp tio-placeringen i världscupen på lika många dagar – och den tredje i karriären – när världscuppremiären i österrikiska Zwettl i dag avslutades med långdistans. Jansson var 6,5 minuter bakom efter en långdistanstävling på nästan två timmar.
– Fysiskt hade jag verkligen en bra dag. Tekniskt finns det fortfarande en del att jobba på. Det var bitvis ganska teknisk orientering och det småstrulade en del i orienteringen på några ställen. Det var inga stora misstag, men flera mindre misstag kostar en del tid. På det stora hela var det ett bra lopp från min sida. Under våren har jag medvetet fokuserat på det fysiska. Nu, i takt med att det är allt fler tävlingar på hemmaplan känner jag mig trygg i att jag kommer att få upp hastigheten på kartläsningen. Resultatmässigt är det faktiskt bättre än vad jag trott. Jag är förvånansvärt jämn med tanke på att jag inte tävlat så mycket fram till nu. Det känns lovande inför fortsättningen av säsongen, säger Jansson till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
Janssons klubbkompis Karin Gustafsson, som gjorde sin landslags- och världscupdebut i helgen, hade det som väntat tuffare och fick nöja sig med en 32:a-plats, över 41 minuter från segern.
I världscupsammandraget tappade Jansson från sjunde till nionde plats, medan Gustafsson är 33:a. De tre individuella distanserna vid mountainbikeorienterings-EM i franska Orleans i slutet av juli och början av augusti är nästa världscupdeltävlingar, och därefter avslutas världscupsäsongen med de fyra individuella VM-deltävlingarna i Litauen i slutet av augusti.

I morgon avgörs den tionde av säsongens 27 deltävlingar i långloppscupen: Lindesjönloppet. Det saknas, så här tre dagar efter Stockholm marathon, en hel del bra namn i startlistan än så länge, men är benen pigga på tisdag morgon kanske somliga efteranmäler sig …

Jansson åtta i världscupen – karriärens näst bästa placering (plus Sjögrens trapprekord, Bäckströms VM-kval och Sundströms parkrunkross)

Det har ju varit orienterings-SM i Örebro i helgen, säger ni. Jodå, jag har inte missat det. Efter att själv ha bevakat kvalet i fredags lämnade jag över stafettpinnen till kollega Elena Lövholm, som levererade från de individuella finalerna i går och sprintstafetten i dag (alltihop pluslåst, förstås). Vid sidan om de största rubrikerna (Josefin Tjernlund och Lilian Forsgren femma och nia individuellt och tillsammans med Daniel Attås och Oskar Andrén för andra året i rad fyra, bara sekunder [den här gången fem] från SM-medalj, i stafetten) så tog Jonatan Gustafsson en finfin femteplats i H18-klassen (han har därmed varit fyra i stafett-SM i friidrott och femma i sprint-SM i orientering inom en vecka) och en viss Lars Drageryd – som jag skrev en hel del om i bloggens begynnelse, när han bland annat sprang Mount Everest Challenge marathon – vann H21-klassen i publiktävlingen Örebro city sprint på lördagen, 1.45 före Milans veteran Per Eklöf. Elin Winblad vann damklassen.

Dagens största rubrik var nog ändå att Marcus Jansson, mountainbikeorienteraren från Garphyttan som varit Sveriges bäste manlige i sin disciplin senaste åren, tog karriärens näst bästa placering i världscupen; en åttondeplats i en sprint i österrikiska Zwettl. Jansson var 2.12 bakom segrande tjecken Krystof Bogar, men bara 35 sekunder från pallen efter 25 minuters orientering, vilket räckte till karriärens andra topp tio-placering i världscupen och hans näst bästa placering i karriären efter sjundeplatsen i en långdistans i maj i fjol. Jansson var dessutom tolva i medeldistansen i går, och har därmed inkasserat 52 världscuppoäng hittills (världscuppremiären avslutas med en långdistans i morgon) och ligger sjua i sammandraget. Janssons landslagsdebuterande klubbkompis Karin Gustafsson blev 33:a på lördagen (tre poäng i världscupdebuten och 28:a i dag.

Nästan lika stor rubrik förtjänar förstås Per Sjögren, som förbättrade rekordet i Besegrat trappan, som han själv satte i fjol, från 59.03 till 57.44 bara fyra dagar efter segern i Grabbhalvan. Frågan är hur mycket mer det går att slipa av på den där tiden, att snitta 5.46 på det där varvet, tio varv i rad utan vila, kräver sin man …

I Örebro parkrun på lördagen visade Tim Sundström exakt hur fort det går att springa den banan. Örebrofostrade Sundström, som är medeldistansare av svensk toppklass och har distriktsrekordet på på 1 500 meter (3.46,75) men som numera springer för Stockholmsklubben Tureberg, avverkade de fem kilometerna vid Rynningeviken på 15.52. Därmed blev han först på svensk mark att springa ett parkrun under 16 minuter (tidigare snabbaste tiden hade finske landslagsorienteraren Mårten Bosröm, från Haga parkrun, på 16.17 medan Erik Anfält hade banrekordet i Örebro på 16.39). Också Per Arvidsson (17.17), David Berg (18.01) och Erik Jansson (18.07) gjorde snabba tider. Annica Sjölund satte personbästa när hon tog sjätte raka segern bland damerna på 22.54.

Tim Sundström halvvägs in i Örebro parkrun. Foto: Peter Segerås

Martin Bäckström, vinnaren av Örebro actionrun, kvalade in till hinderbane-VM, som avgörs i Kanada den 14 oktober, när han slutade på 18:e plats i Toughest i Stockholm i går. Bäckström tog sig runt banan på 49 minuter blankt, 6,5 minuter bakom segrande David Nordström.

Stockholm marathon – ur instagramflödets synvinkel: ”Maran är så brutalt ärlig”

Hur det gick i Stockholm marathon har ni säkert stenkoll på. Erik Anfält följde upp fjolårets fjärdeplats i SM med att, efter ett år där flera månader gick åt till skadebekymmer och ett halvår till rejäl rehab, med att bli femma i år – best of the rest bakom fyra tätlöpare inom 1.37 (Martin Öhman vann på 2.24.11, Anfält var femma på 2.29.24; Anfälts sjunde mara under 2.30 i karriären och den första sedan Rotterdam förra våren) och med en VM-guldmedaljör som Jonas Buud bakom sig. Och Mikaela Kemppi fick det precis så tufft som hon fruktat efter den tunga våren och fick nöja sig med en tiondeplats i SM-klassen på 2.57.37. Och de där båda topplöparna från Örebro AIK, med liknande karriärer och landslagsmeriter, fanns förstås med i mitt Instagramflöde under dagen. Men där fanns också en hel del annat – framgångar och besvikelser – från de 42 195 meterna runt Stockholms innerstad. Så, jag tänkte ta med er på en liten insta-odyssé.

Vi börjar med Anfält, som delade rum med en urstark finländare inför loppet, var mycket nöjd med resultat och bjöd på en highfive:

Kemppi skrev en mycket ärlig racerapport (där kontentan var ”Maran–Mikaela Kemppi 1–0”), men för att inte avskräcka sina följare att satsa på långlopp kasta hon sedan in ett riktigt positivt inlägg strax efteråt:

Lätt i knoppen, svårt i kroppen! Maran är så brutalt ärlig. Finns liksom inga genvägar. Är man inte genomtränad för den utgångsfart man startar i så straffar det sig efter 32k. Så är det bara. I mitt fall med grymma vadkramper. Jag har aldrig blivit stående eller gående på en mara förr för att det inte går att lyfta benet. Nu har jag testat det och det ska inte upprepas😂… Varför jag satte mig i denna situation? Jo jag trodde såklart att jag skulle kunna balansera upplägget. Men icke… Maran-Mikaela Kemppi 1-0. Finns inga ursäkter. Fördelen är att jag nu får se till att komma igång med träningen på allvar samt få utfall på den. Ta kommandot och sätta en plan. För revanschen ska levereras. Detta blev bara mer tändvätska på brasan! Jag bryter ihop och kommer igen… 😂😅🔥💥🙌 Stort grattis till alla fina kämparinsatser idag! Och ni som disponerade loppet bra är värda en extra eloge! Det och alla fina samtal idag om löpning inspirerar! #kämpakroppen #hatkärlektillmaran

A post shared by Mikaela Kemppi (@mickan0473) on

Fredrik Johnsson hade några riktigt tuffa avslutande kilometer (men gick ändå under 2.56!):

VM-triathleten Morgan Pätsi har blivit en riktig maratonräv på slutet, och slog till med en ny, fin tid i Stockholm:

Martin Ingberg höll också ihop det fint och gick med god marginal under tre timmar:

Peter Welander gick för tre timmar, men märkte halvvägs att han inte hade benen för dagen och fick backa av och nöja sig med 3.16:

Och avslutnings sammanfattade Mikael Edberger en känsla han nog var långt ifrån ensam om i en enda instagrambild:

Erik Bergentz, som tvingades avstå tävlingen på grund av sjukdom, har tyvärr låst instagramprofil, men för oss som följer henne bjussar hon på en bild på sonen Wilhelm, som kom trea i juniormaran. Men mer om det, och allt annat som swischat förbi under lördagen, kommer i morgondagens blogginlägg!

Helgens höjdare – dubbla SM och garphytteorienterare gör världscupdebut

1) Orienterings-SM
Vid lunchtid i dag, fredag, drar sprint-SM i orientering igång med individuellt kval i kvarteren runt Sörbyängen och Ladugårdsängen, och på lördag och söndag är det individuella SM-finaler och mixedsprintstafett-SM i centrala stan. Mycket mer inför tävlingarna läser ni i de här två pluslåsta texterna (här och här) jag skrev på na.se i går.

2) Stockholm marathon
Även Stockholm marathon är ju SM, i maraton, och i fjol var Örebro AIK-duon Erik Anfält och Mikaela Kemppi fyra respektive femma. Sedan dess har båda haft strul, med skador respektive ”sjukdom”, eller vad man nu ska kalla det Kemppi drabbats av och som jag skriver om i en pluslåst artikel som dyker upp på na.se under eftermiddagen. För de som stannar kvar på hemmaplan, eller kanske tycker 42 kilometer är lite långt, går det förstås bra att kuta åttonde upplagan av Örebro parkrun.

3) Världscuppremiär i mountainbikeorientering
I helgen är det dessutom dags för mountainbikeorienterarna att dra igång den internationella säsongen med tre världscuplopp på lika många dagar – medeldistans på lördagen, sprint på söndagen och långdistans på måndagen. Alltihop i österrikiska Waldviertel. Att Garphyttans Marcus Jansson, som var dominant på herrisdan i Sverige förra året, finns med i truppen är förstås ingen skräll, men med i truppen finns också hans klubbkompis Karin Gustafsson, som gör landslagsdebut.
– Vi åker dit med en känsla av att vi kan ta ett kliv framåt i år. På herrsidan genom fler världscuppoäng och fler åkare i orange/röd startgrupp till mästerskapen senare under säsongen. När det gäller damerna ger vi två nya åkare chansen att förbereda sig för framtida mästerskap och där gäller det främst att skaffa sig erfarenheter från internationella arrangemang, säger Peter Olsson, förbundskapten som händelsevis är från Karlskoga, till Svenska orienteringsförbundets hemsida.

Regborn om dubbla mästerskap i juli: ”Är ett ganska snällt program”

Den svenska VM-truppen i orientering presenteras inte förrän på onsdag, men att världscupledaren Martin Regborn får en plats är förstås givet (frågetecknet är vilka distanser han kommer att få springa, han är ju i praktiken aktuell för samtliga fem), och i går fick han dessutom en av två svenska herrplatser till world games som förbundskapten Håkan Carlsson hade att fördela. Jag pratade med Regborn i egenskap av banläggare i sprint-SM i går (läs den pluslåsta artikeln det renderade i här, och läs också om Lilian Forsgrens förhoppningar inför helgen här), och passade givetvis på att höra hur han ser på att springa två mästerskap under samma månad (orienterings-VM 30 juni–8 juli, orienteringen i world games 25–27 juli).

– Det är ett ganska snällt program ändå. Det är 2,5 veckor emellan och det ska inte vara några problem att hinna ladda om och ha bra form på båda, säger Regborn till Konditionsbloggen.
I world games är det tre distanser på tre dagar, blir det tufft, då?
– Jag tänker att det blir samma för alla. Man kör allt man har på alla lopp, det kommer alla att göra.
Hur värderar du world games, är det snäppet under VM och EM vad gäller prestige?
– Ja, world games är mer en möjlighet att visa upp orienteringen. Det är svårt att värdera sportsligt. Men det blir givetvis full insats från min sida. Och det är speciellt att få åka dit, det är bara vart fjärde år, det är få löpare som får springa och ganska exklusivt, och det är ju så nära ett OS som vi kommer.
Finns det en chans att orienteringen kommer med i OS i framtiden?
– Internationella orienteringsförbundet har ju det som vision, men jag har dålig koll på förutsättningarna.
Vad händer fram till VM?
– Nu är det mesta av jobbet gjort, nu handlar det mer om formtoppning.

Missa förresten inte Regborns egen blogg om VM-testerna i Estland och världscuppremiären i Finland!