Racerapport: The Hill marathon

Vanligtvis skriver jag bara längre racerapporter från mina stora mållopp (i år Örebro backyard ultra och Bergslagsleden ultra), men den här gången blir det ett undantag. Efter lite slögoogling hittade jag så sent som i måndags The Hill marathons i värmländska Sulvik, strax utanför Arvika, och trots att anmälan till loppet hade stängt slängde jag iväg ett mail eftersom det var en typ av tävling jag helt enkelt inte kunde motstå: Upp och ned, upp och ned i en backe ute i skogen, så många varv (63 upp, 62 ned, starten var i botten och målet på toppen) att det blev ett helt maraton (jag återkommer till hur långt loppet egentligen blev). Loppet var därtill klart Barkley marathon-inspirerat (se den magiska dokumentären ”The Barkley Marathons: The Race That Eats Its Young” om den svintuffa amerikanska förlagen, om ni inte redan gjort det; det är en av de bästa löpardokumentärer som gjorts och finns att betitta på allehanda streamingtjänster), komplett med hemlig starttid (man blev anmodad att vara på plats 6.30 på lördagsmorgonen, och sedan dröjde det en timme innan tävlingsledaren annonserade att loppet skulle starta om en halvtimme genom att ringa i en klocka), en registreringsskylt som obligatorisk del av anmälningsavgiften (vilket möjligen inte har lika stor poäng i Sverige där skyltarna inte skiljer åt i olika delar av landet som de gör i USA) och tapout istället för DNF. Men till skillnad från Barkley, med sina fem slingor som ska besegras på 2,5 dygn, bjöd The Hill alltså på en enda backe. Upp och ned, upp och ned. Visst låter det oemotståndligt? Det tyckte i varje fall jag. Årets upplaga var de tredje, och nytt för i år var att stavar förbjudits och att en 50-milesklass, alltså ett drygt 80 kilometer långt lopp, införts med 113 uppförsbackar och 24 timmars reptid (på maran får man hålla på i tolv timmar, en utökning från tio i fjol). Deltagarantalet var begränsat till tio löpare i varje klass, men bara fem hade anmält sig i år: Jag och Joanna Bergkvist (med starka swimrunmeriter) i maratonklassen och Tobias Lindström (som klarat av både TDG och PTL, två extremultratävlingar över 30 mil i Alperna, och några av de mest krävande loppen i världen), Anders Widmark (som gjort otaliga 100-mileslopp och kvalat till UTMB) och Morgan Sundin. Jag tror ingen av oss hade just The Hills som årets stora mål, men som äventyr och utmaning var det ett perfekt lördagsnöje, och därtill ett suveränt arrangemang av Remy Brändefalk som servade löpare och publik timme efter timme.
8.00 gick startskottet (”varsågod och spring”, sa Remy), och så knatade vi på uppför backen. Jag tog sällskap med Tobias första två varven, men sedan satte han ett något högre tempo (han ville bli av med så många varv som möjligt innan solen stod för högt eftersom han visste med sig att han hade problem med värmen). Mitt egna mål var fjolårets banrekord, satt av Mikael Andersson förra året, på 8.42. Det innebar snittvarv på 8.20, och eftersom man får räkna med tidsspillan under andra halvan öppnade jag med planen att lägga alla varv, så länge jag orkade, under åtta minuter. De flesta av de 20 första hamnade någonstans runt 7.50 (5.30 upp [bara gång, inte ett löpsteg], 2.10–2.20 ned [bara löpning]), och eftersom Tobias, som skulle hålla på betydligt längre, kostade på sig lite mer tid i varvningsområdet (jag försökte begränsa tidsspillan till tio sekunder per varv de gånger jag drack [vartannat varv], 30 de gånger jag behövde äta något [betydligt mer sällan]) så var jag snart uppe i ledning. Det ska dock sägas att jag, vid sidan om Morgan som hade ont i ett knä och inte kunde springa nedför, nog var långsammast i tävlingen (om än inte med stor marginal) och tog tid på de andra endast genom att låta bli att vila/stanna i varvningsområdet.
Förbi varv 20 och 30 och några till lyckades jag hålla upp en hygglig fart och byggde hela tiden en buffert på banrekordet, och halvvägs hade jag runt 14 minuter till godo. Men sedan började backen, solen (22–24 grader i skuggan timme efter timme – årets varmaste dag i Arvika, intygade lokalborna) och distansen ta ut sin rätt, så att säga.
Backen, ja. Enligt förhandsuppgifterna skulle den vara 700 meter lång och ha 4 000+ höjdmeter totalt. Det skulle alltså ge 43 800 meter totalt och cirka 63,5+ höjdmeter per varv. Sanningen, enligt min förvisso lätt opålitliga gps-klocka, var en helt annan: Den gav 743 meter och 88 höjdmeter per varv (23,7 procents snittlutning i backen!) för totalt 46,5 kilometer och 5 592 höjdmeter. Något problem? Inte alls. Det var lika för alla och därtill en ännu något större utmaning (och redan efter första varvet kände man ju till förutsättningarna). Backen bestod till 340 meter av en fin och slät gammal skogsväg, och följt av en stig på 30 meter upp till den övre varvningen.
Redan när jag närmade mig 40:e varvet insåg jag att det inte gick att elda på kroppen för att nå banrekordet, och jag slutade försöka pressa mig mot det och hitta istället en ny ”bekvämlighetsfart” på jämna tio minuter per varv. Jag var i det läget 1,5 varv före tvåan Anders, som tuffade på i förbluffande jämnt tempo hela dagen, och ytterligare något före Joanna som ju egentligen var tvåa i min klass. I det läget var vi alla väldigt jämna eftersom jag tog längre tid på mig på varven och de andra tog mer tid på sig i varvningen.
Sista 20 varven fick jag kicka in pannbenet, men det blev aldrig riktigt jobbigt, jag fick aldrig någon riktig kris, och jag höll mina tiominutersvarv hela vägen och min plan för att dricka och äta som jag gjort upp på förhand. Jag tuffade på, helt enkelt, även om tiden rann iväg, och när jag till slut kavade mig upp för backen för 63:e och sista gången stod klockan på 9.42 istället för 8.42, som var gällande banrekordet (i fjolårets lopp var det förvisso tillåtet att använda stavar och att det gick en ljummen senaugustidag, men jag tror ändå inte att jag hade klarat Mikaels tid; jag var trots allt en hel timme ifrån). Men ändå: Jag var först upp på toppen, och vann min första tävling någonsin (större Degerforsklassikerns orienteringsmoment), även om den förvisso bara hade fem deltagare. Jag fick mitt livs finaste ”medalj” (ett stycke specialdesignat Glavaskiffer), en färdkäpp, en snygg t-shirt och – framför allt – kramar av alla mina medtävlande.
Joanna, som länge bara var två–tre varv bakom, hamnade i kris med sex varv kvar och mådde illa, men fick hjälp av Remy och kom på benen och avslutade otroligt starkt och gick i mål som tvåa på 10.35. Tobias var märkt av värmen och valde att kliva ned till maratondistansen och tog mållinjen på 11.35 (kämpade sig alltså med god marginal in under maxtiden) medan Morgan också kämpade med hettan och på grund av den och sitt strulande knä tvingades ringa i klockan efter elva timmar och 44 varv. Anders tuffade dock på genom natten, i samma oförtröttliga tempo, och klarade som första löpare någonsin ut 80-kilometersdistansen på 21.40. Om min gps-klocka stämmer hade han då alltså avverkat 83,6 kilometer och 9 950 höjdmeter – en enorm prestation.
Kroppen? Tja, låren var förstås slitna, inte minst av nedförsbackarna, men jag hade konstigt nog inga som helst problem med fötterna. Fjolårssegraren Mikael, som var med i arrangörsstaben den här gången, berättade att han tappade naglar och hade rejält ont i fötterna då (förmodligen mest beroende på alla stötar i nedförslöpningen), men jag hade inte ens en blåsa, en enorm skillnad mot Örebro backyard ultra förra månaden. Efter ÖBU tvingades jag till två veckors rehab, främst på grund av en svullen fotled, men nu är jag nog snart på banan igen, som det känns.
Remy frågade mig direkt efteråt hur det här loppet stod sig i tuffhet jämfört med andra jag gjort. En svår fråga att svara på. Tekniskt är Tromsø skyrace det överlägset överjävligaste jag gett mig på (jag tog mig vatten över huvudet men lyckades ändå komma ut, och i mål, på andra sidan), och pannbenskrävande och kroppsnötande var nog de 24 timmarna i Kvinnersta i juni snäppet tuffare (och snackar vi hjärta och lungor är ju varenda sketet femkilometersrace man harvat sig igenom alltid värst). Men The Hill hade ändå något speciellt. Det konstanta nötandet upp och ned, att det aldrig fanns någon vila (endera dra sig uppför eller vräka på nedför, inte en platt meter; rundningsmärket på toppen var en liten träpinne, i botten vände man mitt på vägen), att framsidorna och baksidorna och framsidorna och baksidorna av låren fick sig omgång efter omgång efter omgång av branter och stötar tills de till slut var nära att ge upp (men för min del gick det aldrig riktigt så långt; begränsningen sattes i början av pulsen – jag ville inte gå över 85 procent av maxpuls i början när jag visste att jag skulle hålla på i åtta–nio–tio timmar och de sista fem–sex timmarna av den där mattheten som kommer över en efter det timtalet kontinuerligt slit). Däremot tror jag inte att jag hade klarat mig till mål, under de 24 timmarna, om jag hade startat i långa klassen, 50 miles (å andra sidan kan jag tänka mig få typer av lopp som skulle kunna passa mig bättre, min enda uppsidor som löpare är att jag älskar uppförsbackar och har ett tjockt pannben; och även om jag under de fem dagarna från anmälan till loppet den här gången inte hann göra ett enda specifikt träningspass så har jag genom åren gjort otaliga intervallträningspass där jag löpt upp och ned för en slalombacke 10–20 gånger). Det loppet, 50-milesvarianten, kan mycket väl vara ett av Sveriges tuffaste, speciellt om man tar reptiden i beaktande. Jag har enorm respekt för Anders som klarade utmaningen, och för Morgan och Tobias som vågade ge sig på den.
Upplevelsemässigt kan man ju tycka att en backe är en backe, att det blir monotont och mest handlar om att gräva djupt och härda ut – men någonstans i det där lär man sig ju också något om sig själv. Och därtill är ju ultralöpning en omvittnat social tävlingsform där man springer runt och snicksnackar om tidigare och kommande lopp, krämpor, toppar och dalar och livets övriga väsentligheter. Ändå upplever jag alltid att man aldrig riktigt hinner prata till punkt (jag har väl inte sprungit något tillräckligt långt lopp, ännu). Men vad jag kan säga om just The Hill var att småskaligheten kombinerat med den extrema bankaraktären skruvade upp den familjära stämningen ännu ett par snäpp: Vi var verkligen där för att kämpa tillsammans, inte för att göra upp om någon seger, vi fem som stod på startlinjen och sedan svettades en lång, het julidag tillsammans. Tack alla fyra, och tack till Remy och Mikael för ett topparrangemang, och till alla som kom och tittade och hejade!
Om jag kommer tillbaka nästa år? Absolut! Om det bara passar in i tävlingsschemat och Remy ger mig en plats så tänker jag definitivt återvända till underbara Sulvik (men vi kan väl ta ett lite mer barmhärtigt väder då, va?). Om jag vågar prova 50-milesvarianten nästa gång? Den som lever får se.

Mina mellantider per tio varv:
1–10: 1.16.40 (snitt 7.40).
11–20: 2.36.55 (snitt 8.01).
21–30: 4.00.25 (snitt 8.21).
31–40: 5.40.50 (snitt 10.02).
41–50: 7.25.35 (snitt 10.28).
51–60: 9.14.25 (snitt 10.53).
61–62,5: 27.35 (snitt 11.02).

Nedan kommer lite blandade bilder från loppet (och en film där jag intervjuas [det är något som inte händer särskilt ofta …] av Remy och Mikael finns här), många fler finns på tävlingens facebooksida:

Starten. Jag, till vänster, och Tobias tog täten. Foto: Remy Brändefalk
Utsikten var lika fin som vädret. Foto: Remy Brändefalk
Varje varv skulle man sätta ett kryss på tavlan för att markera att man varit där. Foto: Dennis Brännmyr
Brantaste delen av banan, drygt 30 procent motlut. Foto: Dennis Brännmyr
Mållinjen – välkommet efter nio timmar och 42 minuters slit upp och ned. Foto: Dennis Brännmyr
Konditionsbloggare tillsammans med tävlingsledare Remy Brändefalk. Foto: Dennis Brännmyr
Den sviktade pulskurvan när det inte längre gick att hålla upp farten, den aldrig sviktande temperaturkurvan, de snygga benen innan doppet efter loppet och den ännu snyggare tröjan. Foto: Jonas Brännmyr/faksimiler

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06.
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer).
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11.
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter.
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,7 kilometer)
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2017.
Niesenaluf 2018.

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *