Långloppscupens framtid uppe för diskussion

Det finns få saker jag skrivit så mycket om här på bloggen som långloppscupen – tävlingsserien som samlar nästan alla lopp i distriktet i en stor cup och kårar vinnare i herr- och dam- och åldersklasser. Cupen startade med 16 tävlingar 1999 och har sedan dess vuxit allteftersom för att de senaste fyra åren ha innehållet 27–28 tävlingar per år (där löparna får räkna sina tio bästa resultat i huvudklasserna).
Men frågan är om det är dags för en bantning nu. Jag har ingen aning om hur diskussionen gått, men på kallelsen till Närkes friidrottsförbunds höstmöte finns en punkt uppsatt med rubriken ”Tävlingsprogrammet NFIF – Långloppscupen (för många tävlingar?)”. Och utifrån det kan man förstås föra ett resonemang: Finns det för många tävlingar i cupen?
Jag måste vara tydlig med att jag skarpgillar det här upplägget med massor av tävlingar, men man kan ändå skärskåda det utifrån perspektivet ”vad vill man med cupen?”. Är det viktigaste att ge en extra liten morot och marknadsföring för att locka folk ut till loppen, att engagera så många föreningar som möjligt runt cupen, eller att rättvist kora distriktets bästa långlöpare i ett antal olika åldersklasser?
För mig är det självklart att det måste vara en kombination, men kanske borde tyngdpunkten skruvas lite från det förstnämnda till det sistnämnda: Något som inte nödvändigtvis behöver betyda färre tävlingar utan kan uppnås till exempel genom en omviktning av tävlingarnas status. Just nu får topp åtta i DM-tävlingar åtta–en poäng medan topp sex i övriga tävlingar får sex–en poäng. Det är de två nivåerna. Man skulle kunna införa en tredje nivå med nyckellopp (tio eller tolv poäng för seger i Startmilen, Åstadsloppet och finalen, just nu Lucialoppet?) eller göra ett antal lopp på strategiska datum (som inte krockar med stora nationella tävlingar) till obligatoriska i poängräkningen (tvingar man alla att räkna till exempel långa terräng-DM bland sina tio tävlingar att räkna borde fler vilja springa tävlingen). På så sätt skulle man förmodligen kunna styra topplöparna, som vill göra upp om topplaceringar i cupen, att mötas fler gånger. Samtidigt gör sådana upplägg, precis som färre antal tävlingar att välja mellan totalt sett, att skador och sjukdomar kommer slå hårdare mot de enskilda löparna.
En annan möjlighet vore att införa undercuper: En där bästa löparna på landsvägslopp över fem- och tio kilometer koras, en för terräng- och stiglopp och en för halvmara- och maratonlopp. Till exempel. Problemet med det vore ännu fler klasser att hålla reda på, och ett mer splittrat utbud.
Det blir hur som helst väldigt spännande att se vad höstmötet kommer fram till, och hur upplägget blir för cupen nästa år.

För övrigt har nu Munkastigen trailrun äntligen släppt sitt tävlingsdatum för 2018 (det blir som väntat den 28 april), och Kilsbergen trailrun som 2018 arrangeras av AH Event utan Nature running (en friidrottsklubb i arrangemanget krävs normalt sett för att få sanktion), verkar ha fått sanktion för tävlingen med hjälp av Närkes friidrottsförbund. Möjligen är det en tillfällig konstruktion i väntan på att en annan förening ska gå in (eller bildas) i arrangemanget. Hur som helst finns tävlingen, som kommer att avgöras med fem- och 14-kilometersklasser den 2 september, nu precis som Munkastigen med i friidrottsförbundets preliminära kalender för 2018.

Håkan Carlsson nominerad till Idrottsgalan – för andra året i rad

Förra året fick han ge sig mot EM-vinnande fotbolls-U21-förbundskaptenen Håkan Ericson. Men i år är örebroaren Håkan Carlsson, förbundskapten för orienteringslandslaget sedan 2011 och med kontrakt över 2020, återigen nominerad till priset som årets ledare inför Idrottsgalan, som går av stapeln i Globen den 15 januari. I fjol 2016 fick han nomineringen för de fem medaljerna han ledde landslaget till vid hemma-VM i Strömstad, i år för att ha följt upp det med ytterligare sju medaljer (varav fyra guld) vid VM i estniska Tartu, där Sverige vann medaljligan för andra året i rad.
Den här gången ställs Carlsson mot isländaren Vésteinn Hafsteinsson, som tränar diskuskastaren Daniel Ståhl, VM-silvermedaljör i London, VM-guldvinnande hockeyförbundskaptenen Rikard Grönborg och Europa league-Östersunds fotbollstränare Graham Potter.
Övriga konditionsidrottare som nominerats är Tove Alexandersson (årets kvinnliga idrottare och årets prestation), Zebastian Modin (årets manliga idrottare), damernas VM-stafettlag i orientering (årets lag) och Hanna Öberg (årets nykomling). Ska man sia lär väl Håkan och Tove ha störst chanser att bärga priser, om juryn väljer att ge Sarah Sjöström och Tove (som är nominerad i samma två kategorier) varsitt pris. Oklart dock om Håkan eller Tove kommer kunna vara på plats i Stockholm, galan infaller nämligen mitt under ett landslagsläger i Alicante, som jag misstänker går före i prioriteringsordningen.

Johansson, Gillmark och Lennartssons mot Petter Northug på lördag

Det svenska landslaget avstår i år i princip mangrant den klassiska Sverigepremiären i Bruksvallarna i helgen, för att istället använda tävlingarna i Gällivare nästa helg som säsongsstart. Men att varken Axel Ekström eller de andra stjärnorna i landslaget dyker upp betyder varken att det blir fritt från länsåkare eller stjärnor: För totalt tolv åkare från Garphyttan och Zinkgruvan är ändå anmälda till lördagens distanslopp i fristil (på mellan fem och 15 kilometer beroende på kön och åldersklass) och söndagens sprint i fristil.
Hetaste namnen är tveklöst Petter Northug och Niklas Dyrhaug, de norska världsmästarna som inleder OS-säsongen på svensk mark (de har dock ännu inte blivit inskrivna i startlistan, men lär vara på plats i Bruksvallarna). Men i startlistan finns redan namn som Markus Johansson (Zinkgruvans förstaårssenior som med en hårsmån missade JVM i fjol [han var reserv på hemmaplan] efter finfina insatser i sprint), Garphyttans Lucas Lennartsson (som är högst rankad av länsåkarna på distansrankningen, Johansson är förstås högst i sprint), Adam Gillman (som liksom Johansson gör sin första tävling som senior) och Marcus Lennartsson.
Av föranmälda svenska åkare är Björn Sandström, Piteå, och Simon Lageson, Åsarna, högst rankade på herrsidan, medan landslagets Emma Wikén finns anmäld till lördagens lopp på damsidan.
Tävlingarna kommer köras på en 3,3-kilometersbana i Bruksvallarna, och totalt sett finns nu 23 kilometer skidspår öppet i Bruksvallarna och Ramundberget, rapporteras det. Det låter helt underbart, och man längtar tills det går att åka även på hemmaplan, även om det lär dröja eftersom Ånnaboda hittills inte fått ta del av de minusgrader vi haft nere på slätten.
Anmälan till Gällivarepremiären stänger inte förrän på söndag, men i nuläget är Axel Ekström och Karlslunds Maria Gräfnings de ende länsåkare som är föranmälda.

Örebrolöpare topp tio i Kullmannen – Dan Bäck vann Höstloppet efter felspringning

Det var ju inte bara Kilsbergsleden i helgen. Samtidigt avgjordes också Kullamannen, ett av Sveriges tuffaste triallopp (eller, egentligen är det ju ett helt gäng lopp, i år på distanser från tolv kilometer till 100 miles), på kuperade banor på den tuffa bergsformationen Kullaberg vid kusten utanför Höganäs i Skåne. Där slog Örebro AIK-löparen Therese Fjordäng (en 29-åring som tidigare hette Carlsson i efternamn och som tidigare visat fina resultat på traillopp med bland annat en topp tio-placering i Munkastigen trailrun i fjol och en andraplats på Tiveden trail i somras) till med en åttondeplats i den 22 kilometer långa Dödens zon (som väl kan sägas vara originalbanan, även om det numera även tävlas över tolv kilometer, över 44 kilometer [två varv på Dödens zon] och över 100 miles [95 kilometer på Skåneleden plus tre varv på Dödens zon]). För att förstå exakt hur jävliga de 22 kilometerna är räcker det att läsa tiderna: Segraren Amanda Nilsson behöver över två timmar på sig (2.03.51) för att nå målet, och Fjordäng var alltså åtta av 159 som tog sig i mål på 2.27.57.
Klubbkompisen Cristoffer Stockman verkar ha sprungit med Fjordäng, i varje fall sista biten eftersom de båda passerade mållinjen med en sekunds mellanrum. Han slutade på 87:e plats av 546 herrar i mål, Johannes Tegner vann på 1.40.54 (Patrick Wickström, 21.00.34, och Sofia Smedman, 26.54.38, vann den nyinstiftade 100-milesklassen, där bara fyra av 18 anmälda damer hann i mål innan maxtiden på 36 timmar löpte ut, Karlskogas Lenora Johnsson var tyvärr inte en av dem). Stockman sprang så sent som förra helgen Original mountain marathon (ett brittiskt extremlopp över två maratondistanser på två dagar, i tuff bergsterräng, med orientering och där löparna får bära med sig all packning för övernattningen, som i år firade 50-årsjubileum) tillsammans med Västerås Kerstin Rosenqvist, men var inte någon av de tio tvåmannalagen (av 41 startande) som klarade maxtiden (det var bara ett mixlag, inga damlag, som gjorde det). ”Ganska långt ifrån [att klara hela loppet] tyvärr. Orienteringsmässigt gick det klockrent men min fysik är under isen tyvärr. Varit sjuk i höst”, skriver Stockman på twitter.

Lite i skymundan arrangerades i söndags också Höstloppet, ett 13,3 kilometer långt lopp på grus- och asfaltsvägar och elljusspår i Vretstorp. Kumlas Dan Bäck, som på lördagen var trea i M40-klassen och tia totalt i Kilsbergsleden tog hem segern på 52.11, 23 sekunder före Östansjös Patrik Johansson. Men faktum är att Patrik nog egentligen var snabbare, han ledde med 36 sekunder vid mellantiden efter 4,5 kilometer men ”sprang fel när han kommit tillbaka in i Vretstorp och då valde att gå in i mål kom Kumlas Dan Bäck”, skriver Östansjö SK på sin hemsida. ”Vid felspringningen ledde annars Patrik med cirka 1.50”. Starts Johan Ingjald, som även han sprang Kilsbergsleden, var trea på 54.04 medan Maria Eriksson var enda dam till start och avverkade sträckan på 62.16 (hon var sexa i Kilsbergsleden). Bara tio löpare och sju gångare kom till start i Höstloppet, vilket främst lär ha berott på den obefintliga marknadsföringen. Jag hade till exempel gärna åkt och sprunigt loppet – om jag bara visste att det arrangerades.

Regborn vann världsrankningstävling i Turkiet

Martin Regborn antydde (hehe) på twitter häromdagen att jag skrev lite väl mycket om tävlingarna, som han betecknar som träningar, under hans pågående träningsläger i Turkiet. Men som jag helt ärligt svarade Regborn: Han är nu på en nivå som gör att all typ av bevakning är befogad: Är man världens fjärde bästa orienterare och har chans på segern varje gång man ställer sig på startlinjen (även i VM) så är varje tävling, även träningstävling, faktiskt rätt intressant att följa – och det tror jag fler än jag tycker.
Hur som helst; Regborn inledde ju lägret i Turkiet med en sprint i Ankara förra söndagen som jag fortfarande inte hittat resultatlistan från, och åkte sedan vidare till Antalya för en femdagarstävling som faktiskt innehöll sex etapper (där ”bonusen” var en nattorientering som inte räknades mot slutresultatet). Facit när veckan summerades? Tre etappsegrar: I tisdagens långdistans, fredagens medeldistans och söndagens sprint. Därtill blev det en elfteplats i måndagens medeldistans, en femteplats i den där nattorienteringen i onsdags som inte riktigt räknades (ett ändå imponerande resultat med tanke på att Regborn ytterst sällan springer nattorientering), och en tolfteplats i lördagens medeldistans. Någon totalställning har jag däremot inte lyckats hitta än, men man får väl förutsätta att Regborn placerade sig rätt hyggligt, med tanke på sina tre segrar.
Lördagens och söndagens tävlingar hade världsrankningsstatus (precis som till exempel Örebro city spring, som återkommer till sommaren), men efter Regborn redan har så pass många bra resultat med sig i bagaget kommer inte den segern ge någon boost på världsrankningen (resultatet är inte kalkylerat ännu, men på sin höjd skulle segern kunna ge honom en extra poäng, vilket skulle bättra hans rankning från 5 675 poäng till 5 676, men troligen påverkas den inte alls; hur som helst så är Regborn alltjämt nia på världsrankningen med landslagskollegan William Lind närmast före på 5 692 poäng). Lind var med på tävlingen i Turkiet, liksom Isac von Krusenstierna (tvåa i söndagens sprint, sju sekunder bakom Regborn men en före Oskar Sjöberg).

I dag var det ju också dags för Alla helgona swimrun, länets enda swimruntävling som först och främst är ett välgörenhetsevenemang för att samla in pengar till Barncancerfonden genom Heja Stina-kampanjen. Jag har inte sett någon resultat, men NA sände direkt (pluslåst) från starten, med intervjuer och hela tjofaderittan!

Vid sidan om Kilsbergsleden avgjordes ju även den 30:e upplagan av Örebro parkrun i går (Mikael Sandberg deltog för 26:e gången). Det var massor av starka damer på plats: Sara Gunnarsson (20.39), Frida Hedlund (20.58, Bella Lagrange (21.41) och Katja Kozjek (21.57) var alla topp åtta totalt. Men snabbast av alla, och ensam under 20 minuter, var Erik Högkvist på 18.54.

Bloggaren tillbaka på anständig nivå – och långloppscupen lever in i finalen

Precis hemkommen från Kilsbergsleden, och för en gångs skull stod jag själv på startlinjen. Annars brukar jag vara sliten, sjuk eller allmänt indisponibel just den här helgen (även om jag varit på plats vid Karlslunds motionscentral fem år i rad eller så), och enda gången jag tidigare deltagit var som pacer åt sambon för tre år sedan (det slutade med att hon trampade snett och fick ägna andra halvan av loppet åt att överleva. Men den här gången löpte jag själv, och målet efter två riktigt bra träningsmånader blev för mig rätt tuffa 65 minuter. Jag trodde länge att det var omöjligt, sedan att jag klarade det – men i mål stannade klockan på 1.05.11. En liten miss, men mitt stora mål var egentligen att hålla under 4.30-tempo hela vägen, och det klarade jag (räknade på förhand märkligt nog på att loppet var 14,4 kilometer – det var därför jag trodde att jag hade klarat målet när jag passerade 13 kilometer med 4.30-snitt på klockan och kände att jag skulle orka hålla det –  men det är 14,7, vilket gör att jag hade behövt hålla 4.25-snitt, och jag landade på 4.26). Att jag dessförinnan ett tag trodde att jag inte skulle klara det berodde på att jag kände mig rätt sliten i vaderna redan efter sex kilometer, men det lättade, och halvvägs (efter 7,3, jag har ett mentalt märke där, eftersom jag gjort många träningsvarv i Karlslund) så kände jag mig plötsligt lätt och plockade massor av ryggar på vägen tillbaka. Med fyra kilometer kvar fick jag på långt håll syn på Maria Erikssons rygg, men Startlinnet närmade sig alltför långsamt, och i sista kurvan hade jag gett upp möjligheten att komma ikapp. Men med en riktig långrökare till spurt lyckades jag på något sätt (det kändes rent tarvligt, faktiskt) kliva förbi precis före mållinjen (i resultatlistan är jag 1,1 sekund före). Det sköna med det var att jag fick ta ut mig totalt, tömma de sista krafterna, i det som blev mitt sista riktiga lopp den här säsongen (det har ju inte blivit så många – av mållopp blev det bara Örebro backyard ultra sedan jag tvingades ställa in Bergslagsleden ultra). Tack för den ryggen, Maria!
Även om jag inte riktigt nådde målet om 65 minuter så känns det skönt att vara tillbaka på en (för mig) anständig nivå. Sommaren 2016–sommaren 2017 var en vråltung period där alla min kurvor pekade spikrakt nedåt trots att jag tränade enligt ordning. Men nu känns det som att jag fått ordning på kroppen igen (det verkar ha varit det brutalt dåliga blodvärdet som spökade), och det känns skönt att kunna trycka på lite igen.
Nu blir det tårta. Eller i varje fall marängsviss. För att tjäna några kilo (och därmed sekunder) brukar jag alltid sluta äta godis och fikabröd den sista mars (i år dock den sista februari), och sedan hålla i det tills tävlingssäsongen är över. Inget sött förrän sista mållinjen är tagen. Den togs i dag. Nu blir det att ladda om för nästa år som, åtminstone, kommer att innehålla Örebro backyard ultra, Niesenlauf, Lur backyard ultra, Kilsbergen trailrun och Bergslagsleden ultra. Vi ses på nästa startlinje!

I täten dök både Valencia marathon-satsande Erik Anfält och rehabande Mikaela Kemppi upp i det äldsta och finaste loppet som deras Örebro AIK arrangerar. Ingen av dem fick dock med någon segerkrans hem: De la i stället Finspångs Johan Fagerberg (tvåa bakom Linus Rosdal) och Motalas Johanna Eriksson beslag på. Anfält blev tvåa i herrklassen på sin näst bästa tid i tävlingen (2015 hade han draghjälp av Rosdal och sprang in som tvåa på 48.19, nu gick han in på 49.45, 49 sekunder bakom Fagerberg). Kemppi blev trea, och fick för andra helgen i rad se sig slagen av klubbkompisen Liduina van Sitteren (som i långa terräng-DM senast blev den första länslöparen vid sidan om Josefin Gerdevåg att besegra Kemppi utomhus på 4,5 år), som i sin tur blev tvåa bakom Eriksson. Eriksson på 56.28, van Sitteren på 58.23, Kemppi på 1.03.07 (i fjol vann Kemppi på 57.50). I herrklassen blev Ludvig Börjesson trea på 52.39.
Femman på herrsidan, Per Arvidsson, såg till att hålla liv i långloppscupen till finaltävlingen i Östansjö den 9 december (Lucialoppet). Eller, egentligen var det totalledaren Per Sjögren som gjorde det genom att inte starta. Resultatet innebär hur som helst att Arvidsson nu tar hem cupen om han vinner Lucialoppet samtidigt som Sjögren inte blir topp sex. Vid alla andra scenarior tar Sjögren hem totalsegern på herrsidan (på damsidan har ju Kemppi redan säkrat titeln).

Helgens höjdare

1) Kilsbergsleden
Säsongens näst sista deltävling i långloppscupen, det klassiska terrängloppet Kilsbergsleden som grundades redan 1966, och som sedan 1973 avgörs i Karlslundsskogen. För seniorerna är det ett varv på den längsta ordinarie slingan där, som är runt 14,4 kilometer lång, som gäller. Klassen på deltagarna har varierat rejält mellan åren, senaste två åren har KFUM Örebros starka terränglöpare Linus Rosdal, som missade terräng-SM (Skada? Sjukdom? Bloggen vet ej), dykt upp och sprungit hem segern på herrsidan, Motalalöparen Johanna Eriksson enda dam under timmen 2015 medan Mikaela Kemppi förra året gick in under 58 minuter som segrare närmast före klubbkompisen Eric Lech.
I år är Liduina van Sitteren storfavorit av de föranmälda, med Anna Pettersson, Kajsa Rosdal och Maria Eriksson huggandes där bakom. På herrsidan får Per Arvidsson räknas som favorit före Mathias Viktorsson, Habtom Tesfamichael och Johan Ingjald. Men det lär förstås ramla in en eller annan intressant efteranmälan.
Vad gäller långloppscupen är den ju redan avgjord på damsidan, medan det på herrsidan bara är klart att vinnaren heter Per, inte om det blir Sjögren eller Arvidsson. Sjögren leder på 52 poäng, Arvidsson är tvåa på 47. Arvidsson har möjlighet att plocka nio poäng till (om han vinner både på söndag och i Lucialoppet) medan Sjögren kan ta tolv till (om han vinner de två, han har nämligen bara gjort åtta tävlingar i cupen hittills i år och behöver inte räkna bort något resultat). För att Sjögren ska säkra sin andra totalseger i cupen (han vann även 2014) behöver han bli sämst trea (slutar båda på 56 poäng vinner Sjögren på fler segrar). Kommer Sjögren däremot inte till start (han är inte föranmäld) så kommer cupen under alla omständigheter att leva tills sista deltävlingen.

2) Alla helgona swimrun
På söndag är det dags för andra upplagan av länets enda swimruntävling, även om det mer är ett välgörenhetsarrangemang än just en tävling (jag är osäker på om det delades ut några priser eller liknande förra året). Alla helgona swimrun arrangeras uppe i Ånnaboda (förra året fick de slå hål på isen på Södra Ånnabosjön innan de hoppade i, i år ser väderförutsättningarna lite bättre ut …), och allt överskott går till Barncancerfonden genom insamlingen Heja Stina, som jag skrivit mycket om här på bloggen. Banan består av 5,7 kilometer löpning och 300 meter simning, fördelat på fyra löpningar och tre simningar.

3) Antalyas femdagars
Martin Regborn är ju i Turkiet och kutar, och även om det mer handlar om en uppstart av träningen inför säsongen 2018 än något annat så är det alltid kul att följa örebroarens framfart i orienteringsskogarna. Helgens båda etapper – en medeldistans på lördagen och en sprint på söndagen – har dessutom världsrankningsstatus, så världscupfyran Regborn har en möjlighet att förbättra sin niondeplats på rankningen.

Kollegan springer New York City marathon – vilket är ditt drömlopp?

Min NA-kollega Anders Erkman flög till USA i går morse för att förverkliga en av sina drömmar: Att springa New York City marathon (läs mer om Erkmans äventyr i den här pluslåsta artikeln!). Tävlingen, som är en av världens största maratonlopp alla kategorier, avgörs på söndag, och många ser den som den ultimata löpartävlingen att någon gång få springa. Eller så här; till Berlin eller Frankfurt (eller Valencia, för den delen) åker man för att springa fort, till New York åker man för upplevelsen.
Det fick mig att fundera på vilka löpardrömmar jag själv har. Jag har ju i mångt och mycket övergett det här med asfaltslöpning (stig är roligare), och har inte gjort en asfaltsmara på över fem år nu. Samtidigt är lopp på runt fem mil alltjämt det som passar min kropp och mina träningsmöjligheter bäst. Hade jag varit en fullfjädrad ultralöpare hade man förstås siktat på UTMB eller Western states eller Leadville 100. Men 100 miles känns just nu lätt oöverstigligt (även om jag sprang den distansen, om än över 24 timmar och med mycket måttlig kupering, i Örebro backyard ultra i somras), så vad skulle vara drömmen just nu? Tja, Limone skyrace eller Ultra skymarathon Madeira tycker jag ser jävligt läckert ut. Och någon gång vill jag tillbaka och springa Skåla opp igen (den tävlingen är bara åtta kilometer lång, men innehåller allt jag älskar i löpning; entusiaster, uppförsbackar och omväxlande underlag). Men drömlopp? Njae, jag vet inte. Tills vidare drömmer jag nog mest om starten i Niesenlauf i sommar.
Vilket är ditt drömlopp?

Årsskifte i friidrotten – här är löparna som byter klubb

Friidrottens årsskifte äger som bekant (för somliga) inte rum den 31 december/1 januari, utan den 14 november/15 november. Då inleds formellt nästa säsong, och det är tills dess övergångar ska vara registrerade om idrottarna ska slippa den karenstid man drabbas av om man går vid någon annan tidpunkt under året. Härom dagen släppte därför Svenska friidrottsförbundet listan på de övergångar som registrerats i tid (133 stycken in alles) och några löpare från distriktet finns faktiskt med. Först och främst kanske Lukas Melander, som tidigare sprungit för KFUM Örebro men nu senast i den Kumlabaserade föreningen LK Gränslöst (som är öppen för medlemmar från hela landet), och som i våras blev omskriven här på bloggen när han blev först på 20 år att springa under timmen i loppet Askersund–Vretstorp.
Tre byter också KFUM Örebro mot Thoren: 16-åringen Lisa Hallmén, som är trea i seniorernas distriktsstatistik i år på 1 500 meter (bakom Erika Bergentz och Klara Frih) och som varit en viktig kugge i KFUM:s serielag senaste åren, och 15-åringarna Lovisa Gustafsson, som var tvåa i F15-klassen i Kumla stadslopp i fjol, och Sofie Franzén, som främst är sprinter men ligger trea i på årsbästalistan i distriktet på 1 000 meter i åldersklassen.

På friidrottsförbundets hemsida kan man också läsa om uttagningarna till nordiska mästerskapen i terränglöpning, men eftersom Lisa Bergdahl är den enda länslöpare som skulle kunna vara aktuell och just NM saknar 22-årsklasser, så blir det inga länslöpare där i år. EM avgörs i Slovakien i december, och dit ska Sverige eventuellt skicka ett sexmannalag i K22-klassen, vilket skulle öppna dörren för SM-femman Bergdahl. Vi får väl se vad som händer.
På lördag springer jag, och rätt många andra, för övrigt terräng i Kilsbergsleden. Ni kan redan nu kolla in listan på föranmälda här, jag återkommer med förutsättningarna för långloppscupen på fredag.