I morgon startar årets Crossfit open – därför är tävlingen så populär även bland bedrövligt svaga idrottare som mig

Ett litet blogginlägg som är mer av en krönika och kanske inte har så mycket med konditionsidrott att göra, egentligen. Men som ändå får ta plats. Om Crossfit open, som startar i natt.

I morgon startar en fem veckor lång höjdpunkt för nära en halv miljon människor världen över. En idrottstävling som inte likna något annat: Crossfit open. I grunden är det en första kvalomgång till VM, Crossfit games. I praktiken är det något mycket mer.
Crossfit som idrott har tagit världen med storm det senaste decenniet. Det har gått från att vara en populär träningsform på den amerikanska östkusten till att bli en liten sport som engagerar något hundratal till att bli en av världens snabbast växande idrotter. Crossfit kommer aldrig bli invalt i riksidrottsförbundet eller komma med på OS-programmet, hur populärt det än blir, eftersom den precis som till exempel brasiliansk jujutsu är organiserad som ett företag istället för som en idrottsorganisation. Men populärt är det. I fjol deltog över 350 000 idrottare världen över, varav runt 4 000 i Sverige. Bara 700 tar sig vidare till nästa kvalsteg, bara 80 får vara med på VM i Madison, Wisconsin, i augusti (om vi inte räknar junior-, veteran- och lagklasserna) och Lukas Högberg är den ende svensken som har en realistisk chans att nå hela vägen dit. Så varför är det så många som vill vara med och kvala?
Nå, för att svara på det får man karva lite i sportens själ. Crossfit är en träningsform som går ut på att kombinera styrke- och konditionsövningar (och, som de med sin egen lingo säger, ”gymnastiska” övningar, alltså sådana där man använder den egna kroppsvikten, till exempel chins och knäböj utan skivstång; men i grunden är ju det också styrkeövningar) för att utövarna ska bli allroundstarka. Men hemligheten bakom populariteten är inte att det är härligt att ta ut sig – det vet ju varenda människa som gjort några varv i ett elljusspår att det är – utan gemenskapen. Crossfit har förvandlat gymmet från en plats för ensamvargar som snabbt stökar av några set biceps- och magövningar till en ungdomsgård för vuxna, där man hänger, tränar, umgås. Och träningen, som allt som oftast är högintensiv, har ofta tävlingsinslag för att smiska upp intensiteten ännu mer. Och den där gemenskapen finns med in i open, VM-kvalet, där många gym (eller ”boxar”, på crossfitlingo) samlar alla sina medlemmar och kör grenarna tillsammans, och hejar fram varandra.
Open avgörs över fem veckor. Varje torsdag, under de här fem veckorna, släpps en ny gren, och så har alla människor världen över till måndagen på sig att utföra grenarna och registrera sina resultat på internet (endera validerade av en domare på plats eller genom att ladda upp videobevis på Youtube). Därefter summeras poängen och de bästa går vidare till nio regionkval över hela världen, varifrån de bästa av de bästa tar sig vidare till VM.
Jag? Tja, jag är anmäld för fjärde gången i år. Och även om jag, trots att jag främst ägnar mig åt löpning och bara kör lite crossfit på skoj någon gång ibland, har blivit starkare år för år har mina slutplaceringar blivit sämre och sämre beroende på att sporten vuxit och så många fler kommit med: 2015 var jag runt 84 000:e plats i världen, 2016 på 98 000:e och 2017 hade jag över 137 000 före mig i världen. Och det lär knappast gå bättre i år. Men placeringarna spelar ingen roll, det roliga är att umgås, tävla – och ta ut sig något så in i helvete mycket.
2.00 i natten mot fredag släpps första tävlingsgrenen. Ställ klockan!

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *