Racerapport: Lurs backyard ultra 2018

Ibland undrar jag om målsättningar sätter begränsningar för eller lyfter nivån på vad som är möjligt att utföra. Sällan är det i varje så tydligt att de ofta utgör det förstnämnda som när man springer en ”backyard ultra”, den här märkliga tävlingsformen som blivit så populär i Sverige de senaste åren och som går ut på att springa 6 706 meter per timme (varken mer eller mindre) så många timmar i följd som möjligt, tills alla utom en gett upp. I stället för att springa så länge som möjligt dryper de allra flesta nämligen av efter sju eller tio varv, vilket motsvarar fullföljt maraton respektive en fin och jämn siffra. Och av dem som fortsätter efter tionde timmen är det ofta något personligt rekord eller någon annan jämn summa (kanske 50 miles, alltså tolv timmar, eller 100 miles, alltså 24 timmar) som är målet (det är lätt att motivera sig att nå målet, svårt att motivera sig att fortsätta när det är uppnått). Det säger en hel del att bara en enda löpare (örebroaren Jenny-Ann Ehrling som därmed hade säkrat segern i Backyard ultra Sydkusten i fjol och därmed inte hade mer att springa för) av de 66 som klarat 23 timmar i ett sånt här lopp på svensk mark klivit av inför det 24:e, medan hela 15 gett sig efter varv 24 (däribland jag, i Örebro backyard ultra, i fjol). Man klarar så mycket som man föresätter sig att göra, och har man gett sig fanken på att springa 24 varv så stannar man inte efter 23. Men om man från början hade siktat på 27 varv i stället, hur långt hade man kommit då? Eller är det tvärtom så att en hel del av de där 15 som klarade 24:e varvet egentligen var sopslut efter 20, 21, 22 men plågade sig runt några extra just tack vare sin målsättning?
Jag vet inte, men jag har funderat rätt mycket kring det där under, och framför allt efter, helgens tävling; Lurs backyard ultra. Lur är en liten ort i Tanums kommun med 112 invånare som sattes på den svenska ultralöpningskartan 2015 när den första upplagan av loppet, och det första backyardloppet över huvud taget på svensk mark, arrangerades där (jag ställde upp med målsättningen att klara 14 timmar och fick med mig 18 hem, tack vare bra coachning). Just att loppet är det svenska originalet lockar extra, och i år mer än dubblerades byns befolkning under helgen när 109 löpare med support intog den gemytliga bygdegården.
Jag hade för första gången i backyardlöpning ingen målsättning (det var mitt femte lopp av den här typen, tidigare har jag sprungit 18 när jag siktat på 14, sprungit först 19 och sedan 24 när jag siktat på 24 och dessutom tagit ett lopp som träning med åtta snabba rundor), mer än att jag inte fick gå sönder inför Ultravasan som är sommarens stora mål. Springa med förstånd, alltså. Lyssna på kroppen.
Första fem varven hade jag sällskap av Maria och Jon som sedan övergick till att supporta, och de varven gick naturligt långsamt på 53, 55, 48,5 (för att hinna äta lite lunch), 53 respektive 55 minuter. Sedan var jag tvungen att hitta min egen taktik runt den omväxlande banan (kort backe–kilometerlångt skogsparti–1,5 kilometer grusväg och asfalt mest med nedförsbacke–korta backar upp och ned igen–kilometerlång uppförsbacke på grusväg–2,7 kilometer mestadels slätta skogsvägar och stigar). I början gick det lite fort (jag upplever att jag hushåller bäst med krafterna om jag lägger varven runt 50–52 minuter och vilar åtta–tio minuter per timme): 46,5, 48, 49 respektive 49,5 minuter. Men sedan föll jag in i lunken med ett väletablerat schema för gång och joggning runt banan, med varv på 52, 50 och 51 minuter före mörkrets inbrott som tvingade på pannlampa och sänkte farten något på de stigpartier där jag gillar att jogga. Samtidigt började jag redan känna en hel del muskelsmärta från höftböjarna som spred sig nedåt i låren, vilket jag inte alls kan minans att jag känt under mina tidigare backyardlopp (när jag sprang 24 timmar i Örebro upplevde jag en liten dipp redan efter tio timmar, men sedan kom jag igång igen). Men nu gick det bara utför, och redan på varv 13 och 14 fick jag börja gräva för att motivera mig och inte leta anledningar till att kliva av (jag intalade mig att muskelsmärta inte är en skada och att den sannerligen inte äventyrar något inför Ultravasan).
Tack vare ostkaka, yoghurt med sötsliskig müsli, choklad och ohemula mängder kaffe tog jag mig ändå igenom de sju nattimmarna med varvtider på 52,5, 52,5 53,5, 53, 55, 53 och 53,5 minuter. Under de timmarna hade också startfältet krympt drastiskt. 21 löpare hade inlett natten, men bara fyra återstod när vi lämnade kvar pannlamporna och gav oss ut på det 20:e varvet vid fem på söndagsmorgonen (efter att Therese Eriksson, som mycket välvilligt lät mig springa i hennes pannlampas sken när mina batterier tog slut två kilometer in på 16:e varvet, fått problem med sår under tårna på ena foten var Annika Johanson ensam kvinna kvar ut på 19:e varvet, och när segern var bärgad var hon också nöjd). Jag var vid det laget så sliten i lårmusklerna, framför allt framsidorna, att jag en längre stund funderat på att kliva av för att inte orsaka bestående men, men plötsligt var jag alltså bara en placering från medalj – och då går det ju inte bara att lägga av. Jag gjorde varv 20 och 21 på 54 respektive 53 minuter medan de tre andra drog iväg direkt i starten och var runt fem–sju minuter före mig. Jag kände mig sopslut och viskade till Maria att det var dags att bryta, jag hade ändå ingen möjlighet att ta någon av de andra, de var för starka. ”Men du ska väl åtminstone ha ett pers?” ”Men jag har Ultravasan att tänka på …” ”Men du har väl ett pannben?” ”Men det är fyra timmar kvar till perset …” ”UT OCH SPRING!”
Jaja, jag masade mig runt varv 22 på 52 minuter med bästa känslan på ett bra tag, och sedan tvingade jag mig att tänka positivt på varv 23 (som gick på 53): ”Det här är näst sista gången du gör det här varvet i fullfart, på varv 25 behöver jag bara komma in precis under 60 minuter.” På 24:e varvet höll det på att ta en ände med förskräckelse när plötsligt fick en elektrisk smärtkänsla från vänsterfoten upp i knäet, men som tur var släppte det efter 500 meter, annars hade jag inte tagit mig runt (varvet på 54 minuter). I slutet kom jag överraskande ikapp Fredrik Dahlberg, som anförtrodde mig att han hade problem med en fot och började se slutet. Jag mumlade något om ”bara muskelsmärta, det har ju ingen dött av!” om min egen situation, och tog mig sedan an det lugnare 25:e varvet med en mental förberedelse för att kunna göra ett 26:e varv för att säkra tredjeplatsen om Fredrik plötsligt skulle välja att kliva av efter 25. 25:e varvet gick på 56 tröga minuter, och jag staplade verkligen över mållinjen för att inkassera perset (167,64 kilometer), skvalpade i mig lite saft och ställde mig på startlinjen igen, med from förhoppning att vi bara skulle vara tre där. Men när starten gick och de andra tre försvann i fjärran igen vände jag tillbaka och tackade för mig. ”Någon måste väl bli fyra …”, var nog det första jag sa (sedan höll jag på att svimma under intervjun som Maria gjorde till Instagram, kolla klippet jag lagt upp på @jonasbrannmyr), innan jag fick duscha, äta och sova.
Fredrik, som hann uppfatta att jag bröt, gjorde sitt snabbaste varv på hela tävlingen den 26:e timmen eftersom han var nöjd trea och skulle kliva av (av 109 startande hade 105 alltså gett sig efter 19 timmar, men det tog ytterligare sex att bli av den siste som inte skulle upp på pallen …), och den spurten bevisar att han hade betydligt mer kvar i tanken än jag hade, så tredjeplatsen var verkligen välförtjänt.
Sedan följde en giganternas kamp där förhandsfavoriten Emir Halalkic tvingade upp Tobbe Gyllebring på 39 timmar (rekordnotering på svensk mark!) för att Tobbe skulle kunna säkra segern. Efter en duell under tolv timmar hann Emir inte runt på 38:e varvet, och då fick Tobbe ta ett ”ärevarv” för att bekräfta segern på 261,52 kilometer medan söndag blev till måndag. En magisk prestation, som inte hade varit möjlig utan höga målsättningar och löpare som sporrade varandra.
Men för egen del funderar jag på om min brist på resultatmässig målsättning var en frälsning eller ett ok, och om jag hade kunnat pressa ur ännu lite mer med en annan approach. Jag missade trots allt ingen maxtid, utan valde självmant (precis som alla gånger jag sprungit backyard) att kliva av eftersom jag känt mig för mörbultad eller tyckt att ”motståndarna” sett för fräscha ut. Och nu, precis som i Örebro i fjol, precis när jag nått min målsättning (den som jag fick efter 21 varv) och därmed kanske inte när jag tagit ut mig totalt. Å andra sidan var jag helt klar över att jag skulle kliva av efter 21 varv, då tyckte jag att jag uppnått min personliga målsättning för dagen, och då klev Maria in och räddade mig med några väl valda ord.
Stort tack till Maria, Jon, mamma och pappa för ovärderlig support (ett backyard gör man inte ensam, det ska till mat och ompyssling, massage och pepp om man ska komma någon vart), Ebba, Alice och Therese för hejarop, Monica och Tommy för ett fantastiskt arrangemang och alla löparvänner för bra tugg under långa timmar!
Om jag klarade den riktiga målsättningen, att hålla mig hel inför Ultravasan? Det får jag nog vänta några dagar med att utvärdera, eftersom kroppen än så länge är så stel och stum att jag knappt tar mig in och ut ur en bil, än mindre uppför en trappa. Men det känns i varje fall som att det bara är musklerna som fått sig en omgång.

Ute på varv nummer fyra. Finaste biten på banan, kilometern kvar till mål. Foto: Stefan Arbratt

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Kommande mållopp:
Ultravasan 2018
Bergslagsleden ultra 2018
The Hill marathons 2019