Racerapport: Växjö marathon 2018

Redan innan Bergslagsleden ultra hade jag börjat fundera på att förlänga säsongen med ett asfaltsmara. När BLU blev ett stort misslyckande blev det där ännu mer aktuellt, och efter att ha gjort ett test på halvmaran (jag kollade om jag kunde löpa 21,1 kilometer under 1.30, och gjorde det på 1.28.30), på träning beslutade jag mig för att anmäla mig till Växjö marathon. När jag började fundera på asfaltsmara i slutet av sommaren kändes 3.15 som en fin målbild, men i och med att formen varit så bra under hösten och halvmaratestet gick relativt enkelt så bestämde jag mig för att spänna bågen och testa att gå för att komma under tre timmar. Även om världseliten just nu hetsar varandra ned mot två timmar så är just tretimmrasgränsen något speciellt för oss motionärer, att klara maran under tre timmar säger i varje fall något om hur mycket man dedikerat sig till träningen.
Maran i Växjö går på en mycket platt bana på 5 210 meter som löps åtta varv efter en inledande extrasväng på 515 meter för att distansen total ska bli de 42 195 meterna (arrangören säger två höjdmeter per varv, men min GPS-klocka tyckte 9, sanningen ligger säkert någonstans mittemellan, men ett par slakmotor fanns). Vädret var det bästa en löpare kan önska sig: Runt tio grader, mulet men inget regn, och framför allt: Vindstilla.
Planen var enkel: Att hålla 4.15 så länge som möjligt. Och om jag började bli trött så skulle jag inte växla ned och försöka rädda en så bra tid som möjligt utan fortsätta hålla farten så länge det bara gick, rakt in i väggen om det nu skulle bli så. Och så blev det.
Jag låg på exakt 4.15-varv första 5,7 kilometerna (till andra passeringen av mållinjen, alltså, ut på det andra av de åtta varven), och hamnade där i en trevlig klunga med tiotalet löpare (jag vet inte exakt hur många, för jag låg hela tiden etta-tvåa-trea och kollade inte så mycket bakåt) som hjälptes åt att hålla fart. Både andra och tredje varvet gick därför i 4.11-fart. På fjärde, där halvmaran passeras strax före varvningen (just över 1.29 på mig), stack ett par löpare iväg i högre fart medan klungan började tunnas ur bakifrån, och när en löpare vek av mot bajamajorna blev jag själv. Nå, själv är man aldrig i Växjö marathon eftersom vi snackar varvbana och väldigt olika tempo; från Fred Grönwall, som vann för tredje året i rad (2.30.17), och två till som varvade mig ned till ett gäng gångare och några riktiga motionärer som gick just under sex timmar. Bitvis blev det att kryssa sig fram, men framför allt gav uppblandningen mycket pepp.
På femte varvet låg jag återigen i 4.15-fart, och det kändes kontrollerat, men ut på sjätte började det bära riktigt mycket emot. Låren började kännas allt mer sönderslagna av det hårda underlaget (förutom fem veckors uppladdning inför maran har jag inte sprungit särskilt mycket asfalt de senaste sex åren), och högra delen av höften/rumpan var heller inte särskilt fräsch. Jag märkte att jag tappade tid, försökte öka enligt planen, men det bar emot.
Passerade ut på näst sista varvet (”bara två varv kvar, du grejar det, häng i nu”, peppade jag mig själv) med några sekunder till godo på snittiden jag behövde hålla (2.15.06 på 31 775 meter). Jag såg en från den första klungan bekant rygg längre fram (Lars Marklund, Kalmar RC) och när en kille i svart t-shirt kom ikapp i högre fart hängde jag hans rygg tills vi var ikapp. I det läget hade jag mycket svårt att hålla 4.30-fart, och tiden rann iväg. Jag försökte öka förbi Marklund, men det gick inte. Det var tvärstopp. Det kom ingen ”andra andning”, låren var passé (jag kände det just som om det var låren som satte begränsningen, benen blev som av betong; det var inte den klassiska ”sista milen på maran”-känslan, inte energislut, inte rusande puls utan just döende ben). Det gick inte att få upp kroppen i 4.15-fart igen. Jag fick ge upp.
I fyra kilometer sprang jag i stället ihop med Marklund och småpratade lite, men sedan blev även hans fart för hög, och jag fick släppa. Jag passerade 38,2 kilometer (fyra kvar) exakt på 2.45, så nya målet blev att komma under 3.05, men jag misslyckades med att hålla femminuterstempo både på 39:e och 40:e kilometerna. Så slut var benen nu. Med hjälp av de där sista krafterna man alltid lyckas uppbringa in mot mål kom jag ändå in på 3.04.36, efter en andra halva på 1.35.30, där de sista 5,5 minuterna alltså tappades på sista milen. Efteråt var jag framför allt glad att vara i mål; sista milen var inte rolig med de trasiga låren; klart värre än Ultravasan och det mesta annat jag utsatt mig för. Men det fanns även ett styng av besvikelse att jag vek ned mig och inte klarade tretimmarsmålet. Men ändå; för bara någon månad sedan kändes 3.15 som ett drömmål och 3.04.36 var ett personligt rekord med över 23 minuter.
Jag kommer vara nöjd, väldigt nöjd, när jag ser tillbaka på den här maran, även om känslor just nu är lite blandade.
Om det blir något nytt försök mot sub tre? Tja, kanske. Hade jag kommit under tre timmar hade jag nog varit ”klara” med asfaltsmaran, nu lockar det ju lite att göra ett nytt försök i framtiden. Men 2019 är tävlingskalendern fylld av helt andra utmaningar, så det blir  i sådana fall nog tidigast 2020. Vi får väl se (ska jag springa igen ska jag vara väsentligt mycket bättre tränad än nu så att jag verkligen har en bra chans att klara tre timmar).
Stort tack för hela supporterklubben (åtta personer!) som hängde med till Växjö och hejade!

När klungan försvann fick man göra jobbet själv. Foto: Margareta Brännmyr
På språng mot tre timmar. Det gick inte riktigt vägen … Foto: Margareta Brännmyr

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *