Ny löptävling avgörs bara en gång – spring nya riksväg 51 i höst

Att inviga nya vägsträckningar med löptävlingar har ju blivit mer regel än undantag. Vem minns inte Broloppet över Öresundsbron 2000 (som sedan levde vidare under ett antal år), tunnelloppen i Södra länken 2004, Norra länken 2014 och Citybanan 2017 eller loppet på E18 i Karlstad för två år sedan? Nå, nere i Svennevad, i Hallsbergs kommun, vill man förstås inte vara sämre, så när den nya sträckningen av riksväg 51 invigs i höst kommer man göra det med en tävling som startar där och har mål i Kvarntorp (det byggs två plus ett-väg). Det avslöjade Lasse Höög i Kumla Skidförening, som arrangerar tävlingen tillsammans med Pålsboda Goif och Svennevads IF, för min kollega Tove Svensson i samband med Kumla stadslopp i helgen.
– Det blir ett lopp som arrangeras en gång och jag gissar att sträckan kommer att vara cirka 15 kilometer, berättade Höög.
Något datum för loppet verkar ännu inte vara spikat, och säkert beror det helt och hållet på när vägen är klar. Just nu är beskedet från Trafikverket ”oktober”. Vad loppet ska heta är heller inte klart, vad det verkar.

För den som vill springa i Sydnärke finns chansen redan i morgon, då Sydnärkepolisen precis som vanligt arrangerar Grisrundan (och Kultingkutet) vid Tripphult. Ett terräng-/traillopp med inslag av Tjurrus-grejer som ”springa i bäck/dike/mosse”. Ola Hellström och Frida Nilsson vann i fjol.

Tisarens dubbla revansch i Tiomila, Fahlins avslutning på våren, Kemppis första seger på hemmaplan efter fotoperationen och allt annat som hände i helgen

Var och sprang mest hela helgen, men någon typ av uppföljning är jag ju skyldig er bloggläsare vad gäller vad som hände i övrigt i konditionsidrottsväg i helgen. Men det blir något mer schematiskt och översiktligt än vanligt.

** Emilia Fahlin avslutade våren utan riktig toppkänning i Liège-Bastogne-Liège. 22:a, i den andra stora gruppen (Annemiek van Vleuten gick solo till segern och därbakom fanns 16 cyklister runt 1.40 efter, Fahlins 15 cyklister stora klunga var knappt tre minuter efter, och hon blev femma i den), efter 139 kilometer i Belgien. Tävlingen var alltså vårsäsongens sista, men redan på torsdag börjar sommarsäsongen med etapploppet Tour de Yorkshire.
** Tisaren tog dubbel revansch i Tiomila. Dels blev damerna äntligen topp tio igen efter fyra år utanför, och dels tog herrarna tillbaka titeln som bästa länslag, den som Hagaby lånade i fjol. Tisaren fick exakt den där effekten de ville ha av att sätta starka Lilian Forsgren på förstasträckan – Josefin Tjernlund på tredje kunde tack vare den fina starten åka hiss uppåt i resultatlistan till en andraplats, minuten bakom ledande Simona Aebersold (Tampereen Pyrintö), och Lovisa Persson förvaltade det till en tredjeplats på fjärdesträckan. Ankaret Andrea Svensson, som haft en så fin vår, hade dock tyngsta dagen av löparna i laget (hon hade dragits med sjukdom veckorna före) och tappade mycket tid och sju placeringar på avslutningen. Men en tiondeplats är en tiondeplats, och dessutom var Tisaren femte bästa svenska klubb. Herrlaget låg stabilt mellan 34:e och 44:e plats hela stafetten, och gick i mål på topp när Oskar Andrén sprang hem 35:e-platsen på sistasträckan. Daniel Attås hade bästa individuella sträckan när han var sjätte bäst av alla på femtesträckan (den direkt efter långa natten). Martin Regborn sprang upp Hagaby från 53:e till 13:e plats på andrasträckan, och Örebroklubben var bästa länslag efter långa natten där Filip Dahlgren skickade ut Samuel Andersson som 34:a, men sedan tappade laget placering för placering ned till en 73:e-plats i mål. KFUM Örebros unga lag blev 91:a. Hagabys A-lag slog Tisarens B-lag i kampen om att bli näst bästa damlag från länet, de slutade på 78:e respektive 85:e plats.
** På grund av ombyggnationer i centrum var Kumla stadslopp i år bantat från tio till fem kilometer, och banan ny (nere i Sjöparken). Mikaela Kemppi vann sitt första lopp i cupen efter fotoperationen – ja, rentav sedan DM på 10 000 meter i Glanshammar 2017 (men hon har ju vunnit utanför distriktet och blev ju bland annat veteran-SM-guldmedaljör häromsistens) – när hon skar mållinjen en minut och 40 sekunder före 29 år yngre tvåan Klara Frih, Åsbro. 18.42 respektive 20.22 (trean Antje Wiksten sprang på 21.26). Wilhelm Bergentz, som drogs med körtelfeber i vintras men är på väg tillbaka i rasande takt, är ju av samma årgång som Frih (2002) och nådde hela vägen till segern i herrklassen, på fina 16.16. Michael Welday var elva sekunder bakom på andraplatsen, Noha Olsson trea på 17.01. Bergentz och van Sitteren (som inte sprang) leder långloppscupens sammandrag efter tre tävlingar.
** Per Arvidsson vann Munkastigen trailrun på 3.17.54 (drygt 2,5 minuter före Kolmårdens Henrik Pilvinge, men nästan 22 minuter bakom Erik Anfälts banrekord från i fjol) efter att ha gått solo sista tre milen eller så. Magnus Mossberg blev näst bäste länslöpare på fjärde plats, men över 18 minuter bakom. På damsidan skuggade Örebro AIK:s Therese Fjordäng 20-talet sekunder bakom segrande Åsa Bergman (Västerås) hela loppet, och var bara 18 efter i mål, efter tre timmar och 54 minuter. Zinkgruvans Erica Bjärmark, mer känd som skidåkare (har gått skidgymnasiet i Torsby), var näst bästa länslöpare på fjrädeplatsen, men nästan 50 minuter bakom tätduon.
** Och på tal om Anfält så paceade han Huddinges Hanna Lindholm hela vägen till 2.29.34 i Hamburg maraton – den näst snabbaste tiden av en svensk genom alla tider, över sex minuter under årets VM-kvalgräns men trist nog fyra sekunder (fyra sekunder!) från kvalgränsen till OS i Tokyo nästa år (det var för övrigt tionde gången i karriären som Anfält gick under 2.30). Andreas Ingberg persade med 2.33.51, över minuten snabare än hans tidigare rekordlopp i Valencia i december, och en tid som flyttar honom från 28:e till 24:e plats på bästalistan i distriktet genom tiderna.
** Hemma i Säterskogarna var inflyttade örebroaren Matthias Wengelin tvåa, minuten bakom Vilgot Lindh (bror till inflyttade örebroaren Axel Lindh som i sin tur var femma, knappt tre minuter bakom) i premiären av Sverigecupen, Klippingracet. Örebrocyklisternas Linda Meijer var sexa, 17 minuter bakom regerande olympiska mästaren Jenny Rissveds över 30 kilometer.
** Och på landsvägssidan startade Sverigecupen med Kinnekulle cyclassic för seniorerna (Jacob Ahlsson var med som hjälpryttare i Motala AIF:s lag där Isac Lundgren tog en andraplats som en av nio man, varav tre från Motala, som kom iväg i en avgörande utbrytning) och Götenetempot för ungdomar, juniorer och veteraner (Jonathan Ahlsson tog en mycket meriterande andraplats i juniorklassen, med en snittfart på 44 kilometer i timmen över 20 kilometer och mindre än fem sekunder bakom segrande Anton Dahlbom, Södertälje). Jonathan var dessutom tvåa över 88 kilometer stenhård tävling i Kinnekulleloppet dagen därpå, bara 35 sekunder bakom segrande utbrytaren Edvin Lovidius, Södertälje.
** Och i den 100:e upplagan av Örebro parkrun kom lämpligt nog exakt 100 löpare till start, om än inga riktigt snabba. Conrad Granath (19.19) och Tess Quinn (22.29) var först i mål.

Racerapport: Aktivitus trailrace 2019

Man måste nog börja den här racerapporten med slutet, förklara varför jag valde att inte gå i mål. Det var andra gången i hela mitt liv som jag bröt ett lopp (om man inte räknar backyardultras är alla som inte vinner per definition bryter; men det är ju något helt annat), och den första där jag inte tvingades till det av skada eller ”sjukdom” (enda tidigare gången jag brutit var på Bergslagsleden ultra i höstas, då på grund av ett kraftfullt magras).
Innan jag gör det vill jag dock skjuta in att jag absolut inte har något emot folk som bryter tävlingar – det kan tvärtom vara ett både klokt och överlagt val vid rätt tillfälle. Går man för en viss tid eller placering och märker att den glidit en ur händerna kan det smartaste man kan göra vara att kliva av för att påskynda återhämtningen inför nästa tävling. Har man en känning kan man kliva av för att inte riskera en värre skada. Och skadar man sig ska man naturligtvis inte fortsätta (utom i extremfall; säg att man leder en mara med 200 meter kvar, då kan man åla i mål med brutet ben). Och det finns tusen andra anledningar att bryta. Men personligen gillar jag att gå i mål. Eftersom jag aldrig tävlat om bra placeringar blir ju genomförandet själva grejen.
Nå, den här gången valde jag ändå att kliva av, och det var kanske av den konstigaste anledningen någonsin. Jag gav nämligen ett par biljetter till Ola Salos show på Rondo till Maria i födelsedagspresent i höstas (vi var på vår första konsert med The Ark tillsammans 2001, och sedan hann vi se dem ett 30-tal gånger innan de la av, och de har betytt mycket för oss båda), och sedan glömdes det exakta datumet bort tills hon gav mig en start i 100-milesloppet Aktivitus trailrace i julklapp, och det visade sig att tävlingen startade 25 timmar före konserten. Visserligen i Göteborg båda två (sicken tur!), men i loppets historia hade bara sex löpare gått i mål under dygnet, vilket nu alltså krävdes av mig för att jag skulle hinna duscha och ta mig till Rondo efter loppet. Därför beslutade jag mig för att bryta loppet om det visade sig vara hopplöst att nå målet. Den punkten inträffade tyvärr, vid Stensjön (strax utanför Mölndal) efter drygt 135 kilometer. Klockan var då 16.15, och jag hade ”bara” tre timmar och 45 minuter på mig att ta mig de 27,5 kilometerna som återstod (distansen är 162,7 kilometer, även om räknas som ett 100-mileslopp), vilket jag bedömde som omöjligt eftersom jag inte någon av de fem tidigare timmarna hade lyckats klara sex kilometer (än mindre förstås de 7,33 som nu krävdes). Så jag höll min plan och klev av. Jag vill hellre se det som att jag togs av min egenuppsatta reptid än att jag bröt. Loppets maxtid var 30 timmar, så jag kunde ha promenerat tre kilometer i timmen och ändå gått i mål, det hade inte varit något problem. Men jag hade inte hunnit till konserten …
Nå, det om det. Nu till själva loppet. Aktivitus trailrace räknas allmänt som ett av Sveriges hårdaste 100-mileslopp. Nu är ju själva distansen 100 miles (160,9 kilometer som i det här fallet alltså är 162,7) tuff i sig, men här adderas bitvis teknisk terräng (kanske 55 procent stig där somligt mest känns som en djurstig och mycket är stenigt och rotigt även om en hel del även är fint och lättsprunget), en del höjdmeter (knappt 3 000 låter ju inte jättemycket på en sådan lång sträcka, men det är ofta brant uppför och brant nedför, vilket gör det svårsprunget i båda ändar; kolla höjdkurvan här), navigation (banan är sparsamt snitslad utan pilar ens vid de mest ologiska svängarna, och i år hade någon sabotör [missnöjd markägare?] plockat bort fem–sex kilometer snitsel mitt i ett skogsparti som passerades på natten, så där hade man bara gpx-spåret att gå på) och få vätskestationer (åtta stycken under banan, så springer man på ett dygn går det i snitt två timmar och 40 minuter mellan stationerna, vilket gör att man får bära med sig en del). Mer ett styrkeprov än upplevelselopp, skulle jag säga. Första året det arrangerades, 2017, gick ingen i mål (en kom halvvägs). Då var vädret jävligt och de startande få och förmodligen lite oförberedda på hur tufft det skulle vara. I fjol gick 13 av 22 startande i mål. Till i år hade man flyttat starten från morgon till kväll, förmodligen för att man skulle vara fräsch under de mörka timmarna och öka chansen att ännu fler skulle ta sig runt. Dessutom hade vi tur med vädret, natten var sommarljummen (och marken knastertorr efter vårens värme och bristande nederbörd), och först vid lunchtid på lördagen drog regnet in.
Min enkla taktik inför start var att hitta någon som kunde navigera åt mig under mörkret. Jag tyckte att det var för dyrt att köpa en ny gps-klocka bara för det här loppet (min gamla vill inte visa kartspår), och min mobil har trasigt batteri (klarar max en timmes gps-visande, sedan är den död, så inte ens med min powerbank hade jag klarat halva natten). Reservplanen var att jag hade skrivit ut hela banan (ett lååångt varv runt Göteborgsregionen, med start och mål i Jonsered) i 24 A4-ark som jag förvarade i väskan tillsammans med en vattentät jacka, extrabatterier till lampan, energi, vätska och första hjälpen-utrustning.
Konstigt nog hamnade jag längst fram på startlinjen och joggade ut från det gamla fabriksområdet i Jonsered i tät, men det avhjälptes när jag gjorde min första felspringning efter 200 meter (man skulle vika vänster före och inte springa upp över järnvägen; det kanske jag kunde ha kollat på förhand), och när jag 500 meter senare följde en svart snitsel i stället för en röd (vilken färg som gällde kanske jag också borde ha dubbelkollat före start) var jag sist av alla 49 startande.
Solen skulle gå ned en timme senare, och jag visste att jag behövde en bra rygg under natten för att ha någon chans att komma i mål (under 24 timmar), så mot alla regler för så här långa lopp låg jag på rätt bra för att arbeta mig uppåt i klungan. Inte så att jag hetsade förbi folk, men närhelst stigen blev bredare eller vi passerade något grusvägsparti så försökte jag leta mig upp några placeringar. Ut från första vätskestationen, i Gunnilse efter 13 kilometer, blev jag själv (jag gjorde ett 20-sekundersstopp som jag är van från ”kortare” lopp, typ Ultravasan), men när jag redan vid första svängen därefter blev osäker på navigationen kom Viktor Samuelsson, David Svensson och Mikael Svalstrand ikapp bakifrån. Viktor var mannen jag behövde – mannen med gps-klockan! Bara ett par kilometer efter Gunnilse kom vi till partiet med den saboterade banmarkeringen, och där hade nog mitt lopp tagit slut om det inte varit för Viktor. Han visade vägen med linjen i sin klocka, och jag (och David och Mikael) låg i rygg och hejade på. Jag trodde vi fortfarande var rätt långt bak i fältet (eftersom jag hade varit sist för inte så länge sedan), men vid nästa vätska, i Dammekärr, frågade någon av de andra om hur många som passerat före oss, och det var bara fyra (men placeringar var för mig helt irrelevant i det här loppet, jag ville bara under 24 timmar).
Så långt var stigarna väldigt fina, och efter bara fyra kilometer till (där det kom fyra löpare bakifrån och skuttade förbi) kom vi ut på banans näst längsta asfaltsparti, från Ale arena (bandyhallen i Surte) till Bohus fästning, och där höll jag farten uppe i gruppen. Vi låg bar med tidsmässigt, byggde upp en buffert (även om det med facit i hand kanske gick lite väl fort). Vid vätskestationen i Kungälv satt de fyra som nyss passerat oss och tog igen sig, och dessutom konstaterade Mikael efter ett försök att kräkas att han behövde stanna och sova. Så vi blev tre som tassade vidare och kom snart ikapp danska språkgeniet Ramez Elhabet (han pratade svenska med oss eftersom hans flickvän var härifrån, han pratade arabiska med sin far och han bodde och arbetade i Madrid och snackade därför flytande spanska …) som inledningsvis var väldigt upprörd över en rejäl felspringning (som kostat runt fyra kilometer och två placeringar, från tvåa till vår nya fyramannagrupp med placering fyra–sju) och som därefter fick en kramp (lättare sträckning?) i vänstra vaden som vägrade släppa. Han fick liksom svinga runt vänsterbenet i uppförsbackarna, kunde inte böja på det, och höll ändå lätt vårt tempo – länge hade han svårt att anpassa sig till att springa så långsamt utan försökte sticka iväg tills han kom vilse igen och igen; jag undrar vad han kunnat göra med friska ben och rätt navigationskunskap). Vi fyra höll i alla fall ihop från 45:e kilometern, då Ramez anslöt, och genom hela natten. Viktor visade vägen där snitsligen var tveksam (eller obefintlig), vi andra försökte hålla humöret uppe.
Så här långt hade kroppen känts fräsch, men någonstans runt fjärde energistationen, i Bönered, dit vi kom efter knappt 7,5 timmar (vi hade då avverkat 65 kilometer varav kanske 45 på stig) hade jag en första dipp och kände att jag hade svårt att hålla farten. Jag var fortfarande ändå mer rädd för att bli själv med navigationssvårigheterna än att köra slut på mig, så jag beslutade mig för att åtminstone hänga på i rygg på de andra tre tills gryningen, som var 1,5 timmar borta. När gryningen väl kom hade vi mindre än en timme kvar till nästa energistation, halvvägsmarkeringen i Tuve, så jag följde även dit även om det bitvis kändes tufft, speciellt på de snabbare asfaltspartierna som låren inte gillade. Ut från Tuve förvarnade jag mina tre nyfunna vänner om att jag nog snart skulle få säga tack och hej, men med en kaffe och soppa i kroppen (det första varma som serverades under loppet) hade jag plötsligt nya krafter och hade inga som helst problem att hålla tempot till energistationen vid Botaniska trädgården, exakt 100 kilometer in i loppet.
Men där, i vätskestationen, hände något. Jag kom in relativt fräsch och med mycket gott hopp om att klara 24 timmar (vi var där på exakt 12,5 timmar och hade ”bara” 63 kilometer kvar), men var helt stel och energilös när vi gick ut, och bara tre kilometer senare blev jag tvungen att släppa gruppen. Uppför första (av tre) brutala stigningar i Ängagårdsbergen hade jag inga problem att följa, men på platten på toppen och därefter utför var benen sopslut. Det kändes som att varenda muskelfiber i låren hade förtvinat på fem minuter. Resten av loppet blev en ensam kamp. Först kändes det som att jag ändå hade en ganska bra chans att klara mig om jag bara höll mig i rörelse, men snart visade gps-klockan obarmhärtigt att gång kombinerat med någon form av ultrarapidsjogg inte skulle ta mig de 5,5 kilometer per timme som krävdes. Det är ju en fruktansvärt låg fart, men i den tekniska terrängen, och med ben som så totalt stumnat, gick det inte att röra sig ens i den farten. Jag höll modet uppe, hoppades på en vändning. Koncentrerade mig på navigationen för att inte tappa onödiga minuter även där, och väntade på en andra andning. Den kom inte. Tiden fortsatte att rinna iväg, och den 27 kilometer långa sträckan mellan stationerna vid Botaniska och i Tulebo var dessutom loppets längsta (den tog mig fyra timmar och 40 minuter!). Som lök på laxen öppnade sig himlen i Sandsjöbacka, och min regnjacka blev snabbt genomdränkt, och i mitt sakta mak blev jag också snabbt kall. Min varma följebil stod och väntade i utkanten av Kållered, men jag var inte ens lockad att bryta där utan ville fortsätta till stationen. När jag kom in där var skulle jag lämna över nummerlappen och tacka för mig innan Maria kom med det bästa peptalk jag någonsin fått. Så här i efterhand är jag extremt tacksam för att hon inte lät mig sluta där, i all min misär. Istället hällde hon och Jon i mig kaffe, drog av mig de blöta kläderna och stoppade på mig en varm tröja (det hade nästan slutat regna) och bjöd på vaniljhjärtan och blåbärssoppa. Och så upplyste Maria mig om att jag hade 15 minuter till godo på 24-timmarsmålet om jag bara höll tio minuter per kilometer resten av loppet. Det är ju ingenting! Ut från stationen var jag plötsligt superpeppad, varm, och benen kändes bättre än på flera timmar. Jag joggade nästan en kilometer i åttaminuterstempo innan verkligheten slog till igen: Stigarna var nu mer tekniska än på mycket länge igen, och dessutom otroligt småkuperade. Lömska, branta fyra–fem meter höga stigningar, upp och ned. Sånt där som jag älskar när jag springer i skogarna hemma, men inte 128 kilometer in i ett lopp. När Maria och Jon mötte upp sex kilometer senare (där Mölndalsvägen passerar Bohusleden) hade jag redan tappat kvarten jag hade till godo, så därifrån behövde jag verkligen göra sex kilometer per timme. Men det kändes görbart, för plötsligt var stigen utbytt mot elljusspår, och det såg lättlöpt ut. Nytt hopp, men det grusades bara 600 meter senare när någon rivit ned snitslingen vid Herkulesgården. Jag var nu för blöt för att kunna använda telefonens gps-funktion (fick inte ens upp knapplåset), så jag fick förlita mig på kartorna som jag inte rört sedan jag packade dem kvällen innan. Att konstatera det och leta upp rätt blad tog mig flera minuter, och kroppen blev kallar och hoppet försvann igen. Och nu var det verkligen kört. Nästa gång följebilen kom ikapp hade jag 27,5 kilometer kvar med ”bara” tre timmar och 45 minuter till min deadline. Det betydde ”kört”. Jag var uppkäkad av min egen reptid. Jag klev av.

Uppför första backen i Ängagårdsbergen (de två andra gick på teknisk stig), bara några hundra meter innan jag tvingades släppa gruppen och hamnade själv. Foto: Maria Åström

Det här dygnet som följde har jag funderat en del på vad som hände vid Botaniska, där jag kom in hyggligt pigg och med väldigt gott hopp om att klara mitt mål men gick ut stel som Bockstensmannen och i praktiken hade förlorat. Jag har några teorier som säkert växelverkade och åtminstone delvis kan förklara det som hände:
A) Dels blev stoppet mycket längre än alla andra under loppet. Efter de två första energistationerna, där jag gjorde kortkorta stopp, stannade vi runt två minuter i Kungälv och Bönered, och kanske tio i Tuve där loppets enda dropbagstation fanns (där bytte jag strumpor, åt min soppa, gick på toa), men utanför Botaniska blev vi ståendes i 13–14. Jag var klar redan efter de där två, trodde vi var på väg, men de andra i min grupp behövde längre tid. Kanske var det den oförberedda vilan som gjorde att jag så plötsligt stelnade till. Kanske borde jag ha börjat gå i förväg för att hålla igång kroppen och sedan låtit de andra jogga ikapp mig (så gjorde jag i Bönered)?
B) Dels fanns det inget kaffe vid Botaniska (och jag hade inte med mig några koffeintabletter eller liknande). De två gånger jag kände krafter återvända under loppet var båda efter kaffeintag, dels i Tuve, dels i Tulebo (det var enda två gångerna det serverades kaffe under de drygt 20 timmar jag var med i loppet, och jag är van att dricka åtta koppar om dagen, minst). Det fanns heller ingen varm mat, vilket kanske också kunde ha satt sprätt på en (däremot kom Maria och Jon med äpplejuice och naturell yoghurt, något jag vid det laget hade haft cravings efter i timmar; underbart!).
C) Kanske höll jag helt enkelt ryggarna framför lite för länge. Även om jag kände mig piggare igen från Tuve kanske jag borde ha släppt och hittat ett eget tempo tidigare. Jag ångrar absolut inte att jag gick på hårt under natten, det behövdes för att göra 24 timmar möjligt. Nej, även om jag tänker att jag kanske höll ryggarna för länge är magkänslan snarare att jag borde ha plågat mig lite till, hade jag bara kunnat hålla deras ryggar i en mil till hade jag kunnat promenera in under 24 timmar. Men just där och då fanns det inte i kroppen. Det kändes som att jag var tvungen att släppa. Kanske var det så. Kanske var jag vara tillfälligt klen. Och alldeles ensam, med 24 kilometer till nästa vätskestation, gick det plötsligt alldeles, alldeles för långsamt. Jag var inte skadad, hade inte särskilt ont, men benen fungerade helt enkelt inte i den fart som krävdes. Jag hade kunnat gå i mål på 25–26 timmar, utan problem, men då hade jag missat konserten …
Några lärdomar efter mitt allra första, och alltså misslyckades, försök på 100 miles: 1) Gör upp en kostplan på förhand. Jag har haft sådant flyt med käkandet i mina tidigare lopp att jag helt glömde bort den biten inför det här loppet. Det brukar finnas mycket mer att välja på vid energistationerna, så jag brukar välja och vraka där. Men det här var ett lopp där jag borde ha burit med mig mer än choklad och sportdryck, med facit i hand. Kanske låg en del av väggningen i det dåliga matintaget, också. 2) Förlita dig inte på andras navigation: Även om det funkade utmärkt den här gången (jag kommer aldrig att glömma din insats, Viktor!) så hade jag ju varit helt lost och fått bryta väldigt tidigt om inte räddaren i nöden dykt upp. 3) Var alltid ödmjuk. Även om jag försökte intala mig att ”inget är klart innan det är klart” kände jag mig ganska säker på målgång efter 100 kilometer. Det fick jag bittert äta upp.
Nöjd är jag ändå med genomförandet de första 100 kilometerna, och träningen som ledde fram till loppet. Fysiskt var jag väl förberedd, det mentala får jag jobba vidare på.
Om jag skulle rekommendera loppet åt någon annan? Ja, men inte om man ska göra sin första 100-mileare och inte om man söker en naturupplevelse (visst fanns det både fina stigar och vackra vyer, men det är ju inte direkt någon fjällmara och runt tre mil, alltså omkring 20 procent, gick på asfalt). Däremot om man letar efter en utmaning, något att verkligen bita i, om man vill bevisa sig och mäta sina krafter.
Enormt stort tack till Maria, Jon, Viktor, David (de båda fortsatte oförtrutet och gick i mål som fyra och femma på 22.09), Mikael (han vaknade och fortsatte, men bröt i Bönered efter 65 kilometer, dit han kom med bara åtta minuter tillgodo på reptiden) och Ramez (som svingade sitt krampande vänsterben hela vägen tillbaka till Jonsered på 22.42, gott nog för en sjundeplats!) för support, navigering och sällskap! Oscar Sjölander och Helle Manvik vann på nya banrekord, 19.55 respektive 23.08 (Helle var första kvinna att ställa upp, och dessutom gå i mål).
Och för er som undrar: Ola Salo bjöd på extra allt och var värd att skippa 23 kilometer lidande för!

View this post on Instagram

Tre nyanser av #aktivitustrailrace. Gick sjukt bra i 103 kilometer (13 timmar), låg i en grupp med fyran-sjuan så långt. Sedan väggade jag totalt. De följande 34 kilometerna gick på 6.30. Sedan klev jag av, mindre än 30 kilometer från mål. Jag var inte skadad, jag var bara väldigt trött, men jag hade ”lätt” kunnat klara maxtiden 30 timmar (jag hade 10,5 timmar kvar till knappt 30 kilometer). Men 21.00 i kväll ska jag på konsert med min gamle hjälte Ola Salo, och det var viktigare än att bevisa att jag kan klara 100 miles. Så enkelt var det. Därför hade jag satt upp en egen ”reptid”, att jag skulle bryta om det var färre timmar än sexkilometare kvar (jag förmådde inte röra på mig snabbare än så), och när det inträffade klev jag av. Inte ”bröt”, utan tagen av mitt eget rep. Nu blir det Ola! Mycket mer om loppet i morgon! Foto: @crossfitmercedes (stort tack för all support, kunde inte ha gjort det utan dig och @jonea1980)

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Kommande mållopp:
Örebro backyard ultra 2019
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019

Så följer ni konditionsbloggarens största utmaning hittills

Jag har ju sprungit lopp i Frankrike, Schweiz och nord-Norge, och en hel del längre och kortare grejer i Sverige (från 168 kilometer i Lur till hyggliga placeringar i Sweden skyrace och Ultravasan). Men frågan är om inte det jag ska ta mig an i Göteborg i morgon är det tuffaste någonsin: 100 miles på stigar, med en hel del höjdmeter upp och ned. Det enda som oroar mig inför starten av Aktivitus trailrace är dock att jag ska springa vilse, annars känner jag mig rätt trygg med att den träning jag gjort i vinter ska bära långt. Starten går 20.00 på fredagskvällen, och ni kommer förmodligen kunna följa det hela via liveresultat här. Helt säkert är att min PT (som gett mig loppet i julklapp) kommer direktrapportera (men inte på natten, utan ”bara” från starten och sedan på lördagen) via storyfunktionen på sin Instagram som ni hittar här. Före och efter loppet trillar det säkert in något på min Instagram också. Håll utkik. Och håll till godo med spänningen i brist på blogginlägg under helgen!

Så gör Hagaby om i Tiomilalaget – Regborn släpper förstasträckan efter tre raka topp två-placeringar

Så har nu också Hagaby släppt sitt lag till Tiomila, och det bjuder faktiskt på en liten skräll i så måtto att Martin Regborn lämnar vidare förstasträckan efter att ha sprungit den tre år i rad. När stafetten avgjordes i Partille 2017 var han snabbast av alla 340 löpare på förstasträckan, och både i Falun 2016 och i Nynäshamn i fjol var han tvåa. Men i Glimåkra på lördag kväll springer örebroaren, som kutat fem raka VM och tagit EM-brons, i stället andrasträckan. Den första får i stället Love Sintring, som sprang tredjesträckan i fjol, ta hand om. Förre VM-löparen Filip Dahlgren tar, precis som i fjol, hand om prestigesträckan långa natten, men i övrigt har det skett en del förändringar även i övrigt i laget, bland annat efter att Viktor Larsson (som sprang andrasträckan i fjol) lämnat klubben.
Hagaby tog en 46:e-plats i fjol, och var med det för första gången sedan 1998 bästa länsklubb i stafetten. Kvar i laget från i fjol är vid sidan om Regborn, Dahlgren och Sintring också Sebastian Månsson (då sträcka fem, nu sträcka tre), Samuel Andersson (då sträcka nio, nu sträcka sex), Jakob Wallenhammar (då sistasträckan, nu sträcka åtta), Harald Larsson (då sträcka sex, ny sträcka nio) och Oskar Eklöf (då sträcka åtta, nu sistasträckan). Per Carlborg (sträcka fem) och Johan Persson (sträcka sju) är nya i laget, vid sidan om Larsson utgår även Simon Markendahl.
På damsidan ställer Hagaby, som inte nådde en topp 100-placering där i fjol, upp med två nya namn jämfört med i fjol: Elin Vinblad tar förstasträckan och Benita Månsson springer tredje.

Länslagen i Tiomila 2019, som vi vet hittills:
Tisaren, dam, lag ett: 1) Lilian Forsgren, 2) Ellinor Tjernlund, 3) Josefin Tjernlund, 4) Lovisa Persson, 5) Andrea Svensson.
Lag två: 1) Elif Gökce Avci, 2) Anna Hallmén, 3) Rebecka Nylin, 4) Ellinor Eriksson, 5) Line Sölberg.
KFUM Örebro, dam, lag ett: 1) Emma Arlebo, 2) Kristin Jacobson, 3) Johanna Nordström, 4) Elsa Ekelin, 5) Anette Carlsson.
Lag två: 1) Lovisa Gustafsson, 2) Julia Berg, 3) Åsa Westerberg, 4) Maria Magnusson, 5) Karin Lindgren.
Hagaby Goif, dam, lag ett: 1) Elin Vinblad, 2) Amélie Wallenhammar, 3) Benita Månsson, 4) Karin Persson, 5) Josefine Wallenhammar.
Lag två: 1) Josefine Höög, 2) Ida Hedlund, 3) Linn Olsson, 4) Kajsa Asklöf Axin, 5) Lovisa Falk.
Almby IK, dam: 1) Sofie Franzén, 2) Malin Wiklund, 3) Siri Englund, 4) Anne Bodin, 5) Sofie Bodin.
Tisaren, herr, lag ett: 1) Valter Pettersson, 2) Filip Jacobsson, 3) Olle Josarp, 4) Mathias Drage, 5) Gustav Hindér, 6) Daniel Attås, 7) Erik Lindgren, 8) Jan Gajda, 9) Erik Fernlund, 10) Oskar Andrén. (Reserver: Johan Aronsson, Ivan Forsgren.)
Lag två: 1) Albin Källmén, 2) Leif Svensson, 3) Jonatan Aronsson, 4) Anton Hallor, 5) Johan Aronsson, 6) Ivan Forsgren, 7) Niklas Gustafsson, 8) Nikita Zyvagin, 9) Christoffer Andersén, 10) Viacheslav Matiash.
Hagaby Goif, herr: 1) Love Sintring, 2) Martin Regborn, 3) Sebastian Månsson, 4) Filip Dahlgren, 5) Per Carlborg, 6) Samuel Andersson, 7) Johan Persson, 8) Jakob Wallenhammar, 9) Harald Larsson, 10) Oskar Eklöf.
KFUM Örebro, herr, lag ett:
 1) Jonatan Gustafsson, 2) Jacob Eriksson, 3) Magnus Palm, 4) Melker Forsberg, 5) Oskar Arlebo, 6) Albin Arlebo, 7) Marcus Halvarsson, 8) Martin Fagerlund, 9) Hugo Öhrn, 10) Marcus Klasenius.
Lag två: 1) Raúl Ferra, 2) Stefan Aronsson, 3) Pontus Halldin, 4) Mats Gustafsson, 5) William Segura, 6) Daniel Stunz, 7) Filip Öhrn, 8) Erik Harlén, 9) Olle Malm, 10) Linus Malm.
Djerf (ett herrlag tillsammans med Degerfors och Kristinehamn, ett eget damlag), har ännu inte offentliggjort sina laguppställningar. De har till 21.00 på fredag kväll på sig.
Malin Halldin, KFUM Örebro, springer förstasträckan i ett mixedlag med löpare från OK Vilse 87 och Skåneslättens OL. Josefin Erlandsson, OK Milan, springer förstasträckan i ett mixedlag med löpare från OK Gynge och OK Torffinn.

Redan i går kväll löptes tredje deltävlingen i Glanshammars terrängserie, och liksom de två första var Liduina van Sitteren snabbast runt de 2,5 kilometerna. Hon var tre sekunder från det banrekord hon satte i första deltävlingen – 9.08 – och segermarginalen var årets minsta då Starts Maria Eriksson persade med 9.54. Ingen annan gick under tolv minuter på damsidan. På herrsidan var det tre under tio minuter: Johan Ingjald (8.47), Rodney Hundermark (8.58) och Johan Gunnarsson (9.43). Av dem har bara Gunnarsson sprungit alla deltävlingar, så han leder sammandraget på herrsidan, bland damerna toppar förstås van Sitteren. Två deltävlingar, de följande tisdagarna, återstår.

Väntat Tisaren-lag utmanar om topp tio i Tiomila, Melker Forsberg springer långa natten, Regborn genrepade med seger i Milans

I kväll släppte OK Tisaren sina lag till helgens Tiomila. Damerna får ju, av någon outgrundlig anledning, fortsätta springa sin stafett med femmannalag under dagtid medan tiomannastafetten som startar på kvällen och går i mål på morgonkvisten alltjämt är förbehållen herrlag (även om damer får springa även där, men deras officiella tävlingsklass avgörs på lördagen). I den tävlingen bör Tisaren, som blev bortskämda med tre raka pallplatser under åren Simone Niggli sprang för klubben, 2012–2014, åter kunna utmana om en topp tio-placering igen, efter att senaste fyra åren ha varit 14–18–16–15. De fem namnen som tagits ut är de helt väntade – och jag anar att betydligt mer huudbry lagts på att fördela sträckorna än att ta ut löparna. EM-medaljören Lilian Forsgren har fått förstasträckan och formstarka SM-guldmedaljören Andrea Svensson tar avslutningen medan lika formstarka Josefin Tjernlund tar den långa och raka tredjesträckan. Ellinor Tjernlund springer andra- och Lovisa Persson fjärdesträckan. Turkiska VM-löparen Elif Gökce Avci, Anna Hallmén, Rebecka Nylin, Ellnior Eriksson och Line Sölberg springer i andralaget, och lär således vara reserver om någon i A-laget blir sjuk eller skadad. Mer om laguttagningen blir det på na.se i morgon, då jag ska snacka med de ansvariga.
På herrsidan söker Tisaren revansch efter att Hagaby, med VM-löparna Martin Regborn och Filip Dahlgren, i fjol blivit bästa länsklubb i Tiomila för första gången sedan 1998. Hagabys har ännu inte presenterat sitt lag, men Tisaren ställer upp med 16-åriga Valter Pettersson på förstasträckan (där han säkert kommer få möta Regborn, han brukar springa första), norske Mathias Drage på långa natten, orienteringsskyttevärldsmäsaren Gustav Hindér och landslagsmeriterade Daniel Attås på de två följande sträckorna, och Oskar Andrén, som sprang i landslagsdräkt i Euromeeting i höstas, som ankare. Tjecken Jan Gajda är ett namn jag har dålig koll på, men som också tar plats i förstalaget medan Anton Hallor, som jag hade trott skulle ta en plats där, får springa långa natten för andralaget.
18-åriga Melker Forsberg spring för övrigt långa natten för KFUM Örebro, som har ett ungt och spännande lag med 19-årige friidrotts-SM-skrällen (till final på 1 500 meter) Jonatan Gustafsson som startman och 17-åriga Marcus Klasenius (son till fotbolls-VM-domaren Mathias) som ankare.
Årets Tiomila avgörs i Glimåkra i nordöstra Skåne. Om tre år arrangeras tävlingen i Ånnaboda.

Länslagen i Tiomila 2019, som vi vet hittills:
Tisaren, dam, lag ett: 1) Lilian Forsgren, 2) Ellinor Tjernlund, 3) Josefin Tjernlund, 4) Lovisa Persson, 5) Andrea Svensson.
Lag två: 1) Elif Gökce Avci, 2) Anna Hallmén, 3) Rebecka Nylin, 4) Ellinor Eriksson, 5) Line Sölberg.
KFUM Örebro, dam, lag ett: 1) Emma Arlebo, 2) Kristin Jacobson, 3) Johanna Nordström, 4) Elsa Ekelin, 5) Anette Carlsson.
Lag två: 1) Lovisa Gustafsson, 2) Julia Berg, 3) Åsa Westerberg, 4) Maria Magnusson, 5) Karin Lindgren.
Almby IK, dam: 1) Sofie Franzén, 2) Malin Wiklund, 3) Siri Englund, 4) Anne Bodin, 5) Sofie Bodin.
Tisaren, herr, lag ett: 1) Valter Pettersson, 2) Filip Jacobsson, 3) Olle Josarp, 4) Mathias Drage, 5) Gustav Hindér, 6) Daniel Attås, 7) Erik Lindgren, 8) Jan Gajda, 9) Erik Fernlund, 10) Oskar Andrén. (Reserver: Johan Aronsson, Ivan Forsgren.)
Lag två: 1) Albin Källmén, 2) Leif Svensson, 3) Jonatan Aronsson, 4) Anton Hallor, 5) Johan Aronsson, 6) Ivan Forsgren, 7) Niklas Gustafsson, 8) Nikita Zyvagin, 9) Christoffer Andersén, 10) Viacheslav Matiash.
KFUM Örebro, herr, lag ett: 1) Jonatan Gustafsson, 2) Jacob Eriksson, 3) Magnus Palm, 4) Melker Forsberg, 5) Oskar Arlebo, 6) Albin Arlebo, 7) Marcus Halvarsson, 8) Martin Fagerlund, 9) Hugo Öhrn, 10) Marcus Klasenius.
Lag två: 1) Raúl Ferra, 2) Stefan Aronsson, 3) Pontus Halldin, 4) Mats Gustafsson, 5) William Segura, 6) Daniel Stunz, 7) Filip Öhrn, 8) Erik Harlén, 9) Olle Malm, 10) Linus Malm.
Hagaby (ett herr- och två damlag) och Djerf (ett herrlag tillsammans med Degerfors och Kristinehamn, ett eget damlag), har ännu inte offentliggjort sina laguppställningar. De har till 21.00 på fredag kväll på sig.
Malin Halldin, KFUM Örebro, springer förstasträckan i ett mixedlag med löpare från OK Vilse 87 och Skåneslättens OL. Josefin Erlandsson, OK Milan, springer förstasträckan i ett mixedlag med löpare från OK Gynge och OK Torffinn.

Många av de här löparna passade på att använda kvällens poängtävling, i Milans regi, som ett genrep. Regborn slog på farten och vann med nästan nio minuters marginal före Albin Arlebo och Per Eklöf (och kvarten före alla andra) över 6,5 kilometer. Evelina Ericsson var snabbaste dam på längsta banan, men betydligt fler damer sprang den näst längsta (det är bara mixedklasser i Milans) där Therese Koreakoski, som i går var trea i Örebro crazy trailrun, var näst snabbast, tre sekunder bakom KFUM Örebros Kristin Jacobson. Vid sidan om poängtävlingen bjöds det på samma ställe specifik Tiomilaträning på tisdagskvällen, och där var Hagabys Love Sintring och Tisarens Lovisa Persson snabbast. Ovan nämnde Gajda var fyra minuter bakom Sintring.
Jakob Wallenhammer, som vann premiären, sprang inte i dag och Regborn sprang inte premiären, så i sammandraget delar de tiondeplatsen. Leder gör istället arrangörsföreningens Per Eklöf på 9 089 poäng (man får poäng enligt modellen 5 000 minus antalet sekunder till segraren).

Fina formbesked ger svår laguttagning för Tisaren (och så gick det i premiären av Örebro Crazy trailrun)

Både Andrea Svensson och Lilian Forsgren har ju visat jättefin form under inledningen av säsongen, och i dag tog både Josefin Tjernlund (i Dackefejdens medeldistans nere i Blekinge) och Lovisa Persson (i Letälvsträffens långdistans i Degerfors) segrar. Det är alltså upplagt för en svår laguttagning inför Tiomila till helgen. Tja, Svensson, Forsgren, systrarna Tjernlund (Ellinor var femma i Dackefejden) och Persson känns kanske som det givna valet i förstalaget, men frågan är ju vem som ska springa vilken sträcka när alla verkar ha bra form. Personligen hade jag nog satt Svensson som ankare. Eller Josefin Tjernlund. Eller Forsgren, för rutinens skull. Hm.
Josefin vann hur som helst sin tävlig med drygt två minuters marginal (över 3,8 kilometer, fågelvägen) före Växjös Louise Lundgren medan Persson vann sin nästa 1,5 minuter (över 7,3 kilometer) före Hagabys Josefine Wallenhammar (hon ledde med halvminuten halvvägs, men tappade sedan tid på ett par kontroller; hon hade för övrigt klubbkompisarna Benita Månsson och Elin Vinblad närmast efter sig). Roxens Jonas Andersson vann herrklassen i Degerfors, närmast före KFUM Örebro-duom Oskar Arlebo och Jacob Eriksson.

145 löpare sprang första upplagan av Örebro crazy trailrun. Foto: Fredrik Backéus
145 löpare sprang första upplagan av Örebro crazy trailrun. Foto: Fredrik Backéus

Just Jacob Eriksson satte sig sedan i bilen, åkte in till Örebro och vann första upplagan av Örebro crazy trailrun (inga resultat ute på nätet än, jag har fått dem mailade), det tio kilometer långa trailloppet med inslag av diken, bäckar och kärr à la Tjurruset. Eriksson gick i mål på 43.22 (vilket säger en del om den utmanande banan), och var därmed över två minuter före tvåan, Karlstads Jonas Saleskog (som i sin tur var 13 sekunder före trean, Örebro AIK:s Johan Edström). Örebro AIK:s Elin Sjöberg vann på 54.33, 45 sekunder före Lin Nilsson och ytterligare 31 före OK Milans Therese Korkeakoski. Många orienterare i topp, alltså. Tävlingen var den första av tre i Ullmax trail tour, som fortsätter med Dovra trailrun den 16 juni och avslutas med Talludden trailrun den 6 oktober. I premiären kom 145 löpare till start, varav ett gäng i en tre kilometer lång ungdomsklass där Kim Semstrand (21.00) och Hugo Hoberger (19.24) var snabbast.
Själv tog jag för övrigt en sjundeplats i tävlingen, drygt fyra minuter bakom Eriksson.

View this post on Instagram

Så var tävlingspremiären avklarad! Fyra dagar före 100-milesdebuten i #aktivitustrailrace sprang jag premiären, första deltävlingen av tre, i Örebros nya trailserie #ullmaxtrailtour. #örebrocrazytrailrun var inte bara trail, utan därtill lite ”Tjurruset light” med diken och kärr (men 90 procent av banan bjöd på drömstig och elljusspår). Som ni ser på pulskurvan (gult är 80-89 procent av maxpuls, rött är 90+) höll jag inte igen utan tävlade så hårt jag orkade. Johan Wehle brakade förbi med 1,5 kilometer kvar, och jag höll hans rygg förbi Nicklas Svensson och Jimmy Axelsson, men sedan tvingades jag släppa Wehle och fick rikta in mig på att försvara sjundeplatsen. Missbedömde avståndet till mål och spurtade för tidigt, men lyckades ändå hålla placeringen. Milen gick på 47.33, drygt fyra minuter långsammare än för segrande Jakob Eriksson. Nu ska det laddas (och sovas) inför fredagen! Foto: @crossfitmercedes (Tävlingspremiär, kanske någon tänker; sprang du inte #säfsenvinterbackyard? Jo, men det loppet tog jag som ren träning.)

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Fahlins mest hjärtskärande ögonblick – kedjan hoppade och låste bakhjulet i segerläge (och Regborn tog säsongens åttonde seger)

Det var ett av karriärens mest hjärtskärande ögonblick, rent sportsligt, för Emilia Fahlin när hon på jakt efter segern i prestigefyllda och traditionstyngda världstourtävlingen Amstel Gold race fick tvärstopp på grund av ett mekaniskt fel. Örebrocyklisten var den enda som orkade gå med polska Katarzyna Niewiadoma och trefaldiga linjeloppsvärldsmästaren Marianne Vos över sista krönet, Cauberg 2,2 kilometer före mål, men precis på toppen hoppade kedjan över det sista kugghjulet på bakväxeln och tvärlåste hjulet. Allt beroende på att växeln tidigare under loppet fått en smäll när andra cyklister kraschade. Kollega Lasse Wirström snackade med Fahlin efter tävlingen, en (pluslåst) text som ni kan läsa här (jag tror förvisso att han fått en detalj om bakfoten, att både själva incidenten med kraschen som orsakade smällen mot bakhjulet och det första växelhaveriet hände på näst sista varvet, inte tredje sista respektive sista; men det är en randanmärkning). Ja, just det där att Fahlin krigade sig tillbaka efter att kedjan hoppat av första gången är ju extremt bra, med tanke på att det var full kubbning och flera attacker framme i täten. Men med tanke på hur finalen utvecklades, där Niewiadoma ställde av Vos, och med utgångspunkt i hur Fahlin såg ut (klart piggare än Vos) så tror jag att Fahlin hade varit sämst tvåa och tagit sin bästa placering sedan segern i Vårgårda för snart tre år sedan; om det nu inte hade varit för haveriet.
Efter att ha fajtats i tre spurtavgöranden i Trofeo Alfredo Binda (sjua), Brugge–De Panne (åtta) och Gent–Wevelgem (18:e), och därefter fått gett sig i näst sista backen i Flandern runt kunde det här ha blivit fullträffen för Fahlin under karriärens bästa vår. Men det kommer, som alltid i cykel, nya chanser. Fahlin står över Vallonska pilen (La Flèche Wallonne) på onsdag men kör Liège–Bastogne–Liège på söndag och därefter etapploppen Tour de Yorkshire i Storbritannien 2–4 maj och Festival Elsy Jacobs i Luxemburg 10–12 maj.

View this post on Instagram

Amstel. Heartbrake. You’re one of my ever favourite races. Today I had the best day I’ve ever had on this course. But the luck was simply not there for me. I kept fighting, even though I shouldn’t make it back after first mechanical I did. The second time around; in the final Cauberg it’s not time enough to repair such a thing again. (I had my deraliuer broken after some girls crashed behind me second last time coming to Cauberg. And then twice my shifter doing double changes out and over the cassette in to the wheel both laps in top of Cauberg. So the bike just simply can’t go anymore) Game over. Race over. It SUCKS. When you just had the best time ever fooling the lactate with your mind pushing it up Cauberg, it can change so quickly. That one really hurts today.

A post shared by Emilia Fahlin (@emiliafahlin) on

Konditionsidrottslänets andra stora stjärna på VM-nivå, Martin Regborn, är ju inte igång med de internationella tävlingarna för säsongen än (världscupen drar ju inte igång förrän i juni i år, men det är förvisso Tiomila redan till helgen), men gav ändå ett fint formbesked när han sprang hem medeldistanstävlingen Vättefejden utanför Örkelljunga i dag. Regborn vann med nästan sex minuter före tvåan, OK Rehns ryske EM-löpare Roman Bondarenko. Mellan tummen och pekfingret borde det innebära att Regborn redan nu samlat åtta vinster i år (tidigare tre segrar i Turkiet och en i Tjeckien, en i Löpex vinterserie, en öppen bana i Vårdubbelns medeldistans).
I Boforsloppet, som avgjordes i Degerfors, dök världsmästaren Emma Johansson (Kristinehamnsbördig, men tävlar sedan tolv år för Domnarvet; hon la för övrigt ned landslagskarriären efter VM-guldet 2017) upp och sprang hem medeldistanstävlingen 59 sekunder före Tisarens Lovisa Persson. Hagabys Josefine Wallenhammar var 2.18 efter på fjärdeplatsen. På herrsidan knep förre juniorvärldsmästaren William Pommer, Stora Tuna, segern bara elva sekunder före Tisarens landslagsmeriterade Oskar Andrén på tredjeplatsen (Johan Ek-Larsson, Södertälje-Nykvarn, klämde sig in däremellan, sex sekunder bakom Pommer). Hagabys Jakob Wallenhammar var över 2,5 minuter bakom på fjärdeplatsen. I morgon vankas det långdistans i Degerforsskogarna, i Letälvsträffen.

Wignell och Eriksson nionde snabbast i Örebro parkruns historia – och Tisarens yngre löpare utmanar inför Tiomila

Inflyttade örebroaren Cimmie Wignell, 32, håller toppklass både i hinderbanelöpning och militär femkamp, och att det kräver en stark kondition är givet. Han har ju tidigare presterat fina tider (34.34 i Startmilen 2017, 16.29 på DM över 5 000 meter i fjol), och på påskaftonen visade han återigen framfötterna när han i sin debut i Örebro parkrun sprang hem segern på 17.10 (det var 99:e upplagan, och bara sju löpare har någonsin gått under 17 minuter; banrekordet har Tim Sundström på 15.52, han är ensam under 16). Hela 109 löpare sprang i solskenet på lördagsmorgonen – om man räknar bort jul- och jubileumsupplagorna är det bästa deltagarantalet sedan den 29 september (då Världens barn-insamlingen tillsammans med Sveriges radio lockade 167). Wignells klubbkompis (i IF Start) Maria Eriksson var snabbast på 19.54, 23 sekunder före Petra Hanaeus. Det var personligt parkrunrekord för Eriksson, som tog sin femte seger i tävlingen och som blev den nionde kvinnan i Örebro parkruns historia under 20 minuter (Karin Forsberg har rekordet på 18.10). På herrsidan var Johan Ingjald näst snabbast med 18.29. Det här var 99:e upplagan av Örebro parkrun, som alltså firar 100 jämnt nästa vecka.

Påskhelgens två orienteringstävlingar i Eskilstunatrakten bjöd inte på några stora framgångar för länslöparna. Tisarens lag med junioren Valter Pettersson, Filip Jacobsson (sprang upp laget från 16:e till nionde plats) och Oskar Andrén blev tia i skärtorsdagskvällens nattstafett Svartnatta, knappt åtta minuter bakom Gustav Bergmans OK Ravinen som ledde hela vägen, men nästan sex minuter före näst bästa länslaget, Hagaby, med Filip Dahlgren på andrasträckan, på 13:e-platsen. KFUM Örebros damer var femma, men det var bara just fem lag anmälda på damsidan (de var timmen bakom OK Hällen i mål) mot 50 på herrsidan. Och i långfredagens långdistanstävling Påskorienteringen var Tisarens ukrainare Viacheslav Matiash bäste länslöpare men nästan nio minuter bakom Ärlas lett Rudolfs Zernis (VM-åtta i stafett i fjol). En kul detalj med Svartnatta var dock just att Pettersson, Jacobsson och Andrén var snabbare på sina respektive sträckor än mer rutinerade Erik Lindgren, Daniel Attås och Johan Aronsson i andralaget (som blev 17:e). Ja, Andrén är ju rätt rutinerade med meriter från både junior- och seniorlandslag, men att de andra två på allvar utmanar om viktiga sträckor i Tiomila nästa helg är ju häftigt.

Helgens höjdare – Fahlin i ny stortävling och orienteringspremiär i länet

1) Amstel Gold race
Efter två veckor av återhämtning och träning efter den galet tuffa – och galet bra – säsongsinledningen är Emilia Fahlin tillbaka på tävlingssadeln på söndag. Starten går i Maastricht 10.50 på morgonen, och målgången i Valkenburg, strax öster om Maastricht, är beräknad till 14.05–14.20. Tävlingen är känd för sina många små men tuffa backar (som Flandern runt men utan pavé), och att de kommer tätare och tätare ju närmare mål man kommer. Damerna har totalt 19 stycken fördelade på 127 kilometer i år, varav tre på den 18-kilometersslinga som körs tre varv som avslutning på loppet. Målet är 2,6 kilometer efter sista krönet.
Fahlins stall FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscope ställer upp med sitt bästa lag, förutom Fahlin franskan Eugénie Duval som varit Fahlins kanske starkaste hjälpryttare hittills, australierna Shara Gillow och Lauren Kitchen, tyskean Charlotte Becker och franska Victorie Guilman som inte tävlat sedan Alfredo Binda. Kirsten WIld, som varit så bra i vår, står över, men annars är de flesta toppnamnen på startlistan, från Marianne Vos och Anna van der reggen till Cecilie Uttrup Ludwig och Annemiek van Vleuten.
Eurosport sänder direkt, åtminstone i sin playkänst.

2) Boforsloppet och Letälvsträffen
Redan i går kväll drog påskhelgens orientering igång med Svartnatta i Eskilstuna (med bland andra Filip Dahlgren i ett av Hagabys lag), och på långfredagen springer bland andra Daniel Attås Påskorienteringen med samma tävlingscentrum. Men helgens stora begivenhet är förstås länets första nationella orienteringstävlingar för säsongen: OK Djerfs och Degerfors OK:s samarrangemang Boforsloppet och Letälvsträffen. Årets tävlingar går i min absoluta hemskog (där jag ”lärde” mig orientera som lite telning) vid Råbäck strax utanför Degerfors (där DOK har sin klubbstuga). Boforsloppet, som är Karlskogaklubben Djerfs traditionella tävling, löps som medeldistans på påskdagen medan Letälvsträffen (som är DOK:s arrangemang) avgörs över långdistans på måndagen. 396+300 löpare har anmält sig, och bland länslöparna märks Jonatan Gustafsson, Lovisa Persson, Jakob Wallenhammar, Oskar Eklöf, Melker Forsberg (i seniorklass!) och Per Eklöf.

3) Örebro parkrun
Det arrangeras inga löptävlingar i länet i helgen (men på måndag är det dags för Örebro crazy trailrun!), förutom Örebro parkrun som ju avlöps varje lördagsmorgon. När arrangemanget firade tvåårsjubileum (det har bara blivit inställt fyra gånger, så det var 98:e upplagan) förra lördagen slogs deltagarrekordet (från ettårsjublieumet) när hela 199 löpare dök upp. Fjolårets segerduo i långloppscupen, Liduina van Sitteren och Per Arvidsson, var snabbast av alla på 18.18 respektive 17.40 den gången. Återstår att se hur många som dyker upp den här gången – och hur fort det går.